Kalla kriget, ubåt, kärnvapenkrig

Atomubåtarna låg på lur: Iskallt krig under havet

Efter 1945 inleder USA och Sovjet ett ljuslöst krig i oceanerna. Enorma robotbestyckade ubåtar smyger fram i djupet, förföljda av fiendens attackubåtar. Minsta felsteg kan utlösa ett kärnvapenkrig.

Efter 1945 inleder USA och Sovjet ett ljuslöst krig i oceanerna. Enorma robotbestyckade ubåtar smyger fram i djupet, förföljda av fiendens attackubåtar. Minsta felsteg kan utlösa ett kärnvapenkrig.

National Museum of the U.S. Navy

Männens ansikten är glåmiga. I mer än två månader har de 107 amerikanerna i attackubåten USS Drum patrullerat i Japanska havet. De många dagarna utan solljus har gett besättningen marmorvit hud och svarta ringar under ögonen.

Kalendern i manöverrummet visar april 1981. Ronald Reagan har precis installerats som president, och i USA verkar inget vara viktigare än att krossa Sovjetunionen i kalla kriget.

Det är en känsla som delas av ubåtsfotografen Craig Reed och hans landsmän ombord på Drum. Därför är de frustrerade över att deras två månader till havs ännu inte fört dem nära målet: att ta bilder av Sovjets nyaste atomdrivna ubåtstyp, Victor III.

Som ubåtens fotograf och dykare är det Reed som ska ta foton av fiendens nya farkost.

”Det är hon! Avstånd 900 yards.” Ubåtskaptenen Michael Oliver när han får syn på Sovjets nyaste ubåtstyp.

Till slut hörs de förlösande orden från radiorummet: en radarsignal, möjligen från en Victor III, har uppfattats. Den dåliga nyheten är att den ryska ubåten ligger i bukten vid inloppet till Sovjets örlogsbas i Vladivostok.

”Det är hon! Avstånd 900 yards”, ropar ubåtskaptenen Michael Oliver, när målet syns i periskopet, medan den amerikanska ubåten smyger fram ljudlöst under havsytan.

”Plåta den, Reed”, säger kaptenen, när han konstaterar att det är en Victor III, som ligger vid ytan.

Reed tar bilder genom fotoperiskopet, medan morgonsolen stiger upp bakom kullarna vid Vladivostok.

Vladivostok, örlogsbas, ubåt

Från 1952 till 1992 var Vladivostok och dess örlogsbas helt stängd för utomstående.

© Wolfgang Kaehler/Getty Images

”Jag fick ett par bra bilder, kapten, men i den här vinkeln och på det här avståndet tror jag inte att de är bra nog. Jag föreslår att vi flyttar oss till motsatta sidan och smyger närmare.”

”Jag håller med”, svarar kaptenen.

Alla håller andan, medan den 89 meter långa ubåten glider närmare målet.

När Oliver hissar upp periskopet igen får han en chock. De har kommit alldeles för nära det sovjetiska fartyget, som fyller nästan hela linsen.

”Nöddyk!” vrålar han.

Men det är för sent. Ett öronbedövande brak följs av det gnisslande ljudet av metall mot metall. Besättningen kastas omkull.

De har kört på fiendens undersida, och även om USS Drum inte skadats allvarligt inser besättningen att de svävar i livsfara – ryssarna kommer att göra allt för att sänka deras ubåt.

Ingenstans på jorden befinner supermakternas kraftfullaste kärnvapen sig närmare varandra än i havsdjupen. Under havsytan utkämpas en livsfarlig konflikt, som när som helst kan leda till Ragnarök.

Hitler, ubåt

Nazitysklands 76 meter långa typ XXI-ubåtar byggdes i sektioner och kunde stanna kvar under ytan i flera dagar.

© Archive

Hitlers superubåtar utlöste kapprustning

Efter andra världskriget studerade amerikaner och ryssar Nazitysklands avancerade ubåtar i kapplöpningen om att bygga den perfekta ubåten. De skulle ge en fördel i kalla kriget.

Tysklands ubåtsflotta var fruktad under andra världskriget. Efter kriget var amerikanerna och ryssarna intresserade av framför allt ubåtstypen Elektroboot XXI, som kunde stanna under ytan i flera dygn och var helt ljudlös.

I det amerikanska projektet ”Guppy” testades de tyska ubåtarna. Ingenjörerna kom fram till att ubåtarnas framgångar berodde på utformningen av skrovet, som var format som en droppe snarare än som en cigarr. Det alstrade mindre motstånd, vilket innebar högre fart och mindre ljud.

Utöver att bygga droppformade ubåtar för kalla kriget lät både amerikanerna och ryssarna sig inspireras av tyskarnas experiment med att använda ubåtar som mobila raketplattformar.

Hitlers plan, som aldrig förverkligades, var att låta ubåtar bogsera V-2-raketer i särskilda behållare och från havet avfyra dem mot mål på land.

Idén inspirerade stormakterna till att utrusta ubåtar med ballistiska robotar – de ubåtar som kom att utgöra det ständiga hotet under kalla kriget.

Kalla kriget utlöste kapprustning

Drygt 35 år innan USS Drum kolliderade med den sovjetiska Victor III-ubåten hade USA och Sovjetunionen tillhört segerherrarna efter andra världskriget. Snart övergick emellertid den kylslagna relationen länderna emellan till ett kallt krig.

Rädslan för motståndaren ledde till en kapplöpning om att utveckla allt kraftfullare kärnvapen samt sätt att dölja undergångsvapnen för fienden. I denna katt och råtta-lek inleddes en kuslig duell i oceanerna mellan kärnvapenbestyckade robotubåtar och deras jägare, attackubåtarna.

Inledningsvis utnyttjades kärnenergin för att driva en ny typ av superubåt med kärnreaktor. I stället för att behöva en bolmande dieselmotor kunde ubåten få all energi från reaktorn.

Därmed behövde ubåtarna inte som tidigare ta sig upp till ytan för att ladda batterierna med en dieselmotor som var beroende av luft. Atomdrivna ubåtar kunde stanna kvar under ytan i flera månader.

”Vi stannade under ytan i en evighet, men vi behövde i alla fall inte oroa oss för att få slut på luft”, berättade en amerikansk ubåtsveteran.

Världens första atomdrivna ubåt, USS Nautilus sjösattes av USA 1955, och 1958 lyckades den ta sig hela vägen under det arktiska istäcket. Ubåtstypens potential som osynligt och nästan ljudlöst vapen var uppenbar.

Atomubåt, Nautilus, inlandsisen

Atomubåten USS Nautilus utlöste stormakternas ubåtskapprustning, när den 1958 passerade under istäcket i Arktis.

© Imageselect

Amerikanernas jubel blev dock kortvarigt, eftersom ryssarna redan samma år presenterade sin första atomdrivna ubåt.

Därför arbetade vapenkonstruktörerna i USA och Sovjet vidare för att ta nästa steg i kapprustningen i havsdjupen.

I början av 1960-talet utvecklade båda nationerna så kallade boomers – ubåtar fullproppade med ballistiska robotar. Dessa domedagsvapen var mobila avfyringsplattformar för långdistansrobotar utrustade med kärnstridsspetsar.

Därmed kunde en ubåt smyga sig fram till fiendens kust och dold 50 meter under havsytan avfyra en kärnvapenrobot mot en storstad och utplåna allt levande i den.

VIDEO: Robotubåten var en domedagsmaskin

Robotubåtarnas uppgift var att gömma sig för fienden, så att de i händelse av krig kunde avfyra sina kärnvapenrobotar.

Robotubåtarna blev därför ett av kalla krigets mest fruktade vapen. Till skillnad från när det gällde robotar på land var det nämligen svårt för stormakterna att veta var rivalens ubåtsbaserade kärnvapen befann sig.

Motdraget var att spåra upp robotubåtarna. USA och Sovjet byggde därför attackubåtar, som ständigt var på jakt efter robotubåtarna – och var redo att sänka dem om de fick order om det.

En potentiellt dödlig tvekamp pågick ständigt i djupet. Men även utan närkontakt levde ubåtsbesättningarna under en oerhörd press.

VIDEO: Attackubåten var ständigt på jakt

Attackubåtarna letade konstant efter robotubåtarna, som de skulle slå ut händelse av krig.

Besättningar levde i fruktan

Medan robotubåtar i regel hade en besättning av omkring 135 man, hade attackubåtar 100 till 140. Oron och rädslan var emellertid densamma oavsett ubåtstyp.

”I den här världen under havet är faran ständigt närvarande – och människoliv riskeras varje dag i ett krig, som inte ens har förklarats”, skrev Craig Reed, som hade tjänstgjort på ubåtar i sex år, innan han 1981 kom till USS Drum.

Redan på 1960-talet kämpade Reeds kollegor med samma problem. Förutom att det var psykiskt påfrestande att leva tre månader i djupet utan frisk luft och sol i ansiktet, var rädslan konstant. Besättningarna visste att minsta felsteg kunde slunga ut världen i ett kärnvapenkrig.

Robotubåtarnas besättningar levde med insikten om att de en dag kunde få order att avfyra sina robotar, och att halva världen i så fall skulle kunna utplånas under det första angreppet.

Fiendens motdrag skulle kunna innebära att besättningens egna familjer utplånades bara några minuter senare. Robotarna från en enda robotubåt hade nämligen en förstörelsekraft som var större än samtliga bomber som fälldes under andra världskriget.

Även tanken på att avfyra mindre stridsspetsar än så kunde slita på nerverna på de flesta ubåtsmän. Den sovjetiske ubåtskaptenen Aleksej Dubivko glömde aldrig, när han under Kubakrisen 1962 fick order att sätta kurs mot Karibien med ett nytt ”specialvapen” – en kärnvapentorped, som kunde avfyras mot amerikanska hamnstäder och örlogsbaser.

”Era handlingar och beslut under det här uppdraget kan utlösa eller förhindra ett världskrig”, löd det i den hemliga genomgången.

Dubivko vädrade sin oro för en av kollegorna:

”Är vi på väg att inleda ett krig? Vi har inte ens testat de här vapnen, och vi har inte utbildat våra besättningar på att använda dem. Avfyrar vi dem kommer vi att förinta allt inom en radie av 1,5 mil. Inklusive oss själva.”

USA:s stolthet krossades i djupet

Aleksej Dubivko behövde aldrig använda sina kärnvapentorpeder, men hans kval var typiska för ubåtsbesättningarna, som även oroade sig för sin egen säkerhet.

Framför allt under 1960-talet var stormakterna så angelägna om att utveckla nya ubåtar och vapen att fartygen inte alltid testades ordentligt.

”Hon var mördarhajen, den första riktiga dödsmaskinen.” Brittisk ubåtskapten om attackubåten USS Thresher.

Det rådde ingen brist på lovord, när den amerikanska flottan 1963 under pompa och ståt presenterade sin nya attackubåt USS Thresher. Det var den första ubåten med datorstyrt avfyringssystem, och sonarutrustningen kunde registrera ljudimpulser på större avstånd än någon annan sonar.

”Hon var ett jättelikt kliv framåt – hon var mördarhajen, den första riktiga dödsmaskinen”, sa en brittisk kapten.

Kalla kriget, ubåt, Thresher, olycka

Den amerikanska ubåten USS Thresher sjönk 1963 med 129 man ombord – sannolikt på grund av ett konstruktionsfel.

© U.S. National Archives

Under ett uppdrag söder om Nova Scotia försökte USS Thresher nå ett djup av 400 meter, men mekaniken fallerade. Ubåten med 129 besättningsmän fortsatte mot bottnen, tills det enorma trycket krossade den.

Först efter ett halvårs sökande fann amerikanerna rester av ubåten.

En rapport avslöjade att 14 procent av ubåtens rörsystem inte undersökts ordentligt före sjösättningen, och att tryckluftssystemet på USS Thresher därför inte fungerade ordentligt. Slutsatsen var att kontrollen hade gått för snabbt.

”Det kommer aldrig att hända igen”, försäkrade flottan.

Men redan fem år senare förliste ännu en amerikansk ubåt utan att ha haft kontakt med fienden.

Attackubåtar spionerade på fienden

Trots att besättningarna levde farligt i djupet var de inställda på att utföra sina uppdrag. Besättningarna på robotubåtarna hoppades naturligtvis på att inte ha någon som helst kontakt med fienden, eftersom deras uppgift var att vara osynliga.

För attackubåtarna var målet det motsatta: Att spåra och spionera på rivalernas ubåtar.

”Vi skickades ut i minst två månader, då vi skulle patrullera i ett stort havsområde i en brännpunkt, och våra instruktioner var att helt enkelt ta reda på vad vi kunde”, berättade den amerikanske ubåtskaptenen Raymond Engle.

Sonarteknikerna lyssnade dygnet runt efter ljudimpulser från fientliga ubåtar. Under 1960-talet hade amerikanernas signalspaning försvårats, eftersom Sovjets ubåtar inte som i början av kalla kriget ”väsnades och tjöt som en katt som löper”, som amerikanerna brukade skämta.

VIDEO: Ubåtarna lurade på norra halvklotet

Medan allt var fridfullt i haven på södra halvklotet under kalla kriget, var jordens nordliga farvatten fyllda med ubåtar redo att utlösa tredje världskriget.

Trots att de nya ubåtarna var nästan ljudlösa kunde så kallade passiva sonarsystem ibland lokalisera fienden, när hydrofoner – undervattensmikrofoner – uppfattade svaga ljud från till exempel motpartens propellrar eller pumpar.

Den nya datortekniken förbättrade nämligen sonartekniken, så att det blev lättare att filtrera ljuden i vattnet och lokalisera fienden.

När en amerikansk ubåt registrerade en annan påbörjades en intensiv förföljelse, som kunde pågå i veckor.

VIDEO: Monsterubåt gömde sig under isen

Sovjetiska ubåtar i Typhoon-klassen var konstruerade för att pressa sig upp genom polarisen och avfyra sina kärnvapenrobotar.

”Vi följde efter dem och kartlade deras rörelsemönster. Ibland kunde situationen bli spänd. Vi var väldigt noga med att se till att situationen inte plötsligt blev helt omvänd, så att det blev vi som blev bytet”, berättade kapten Engle.

Amerikanerna kallade det ”Crazy Ivan”, när sovjetiska ubåtar plötsligt vände ett helt varv för att lyssna efter eventuella förföljare. Dessa katt och råtta-lekar slutade ibland med kollisioner, som när den sovjetiska robotubåten K-19 i november 1969 kolliderade med attackubåten USS Gato på 60 meters djup.

Båda ubåtarna klarade sig, men om robotrummet hade träffats hade det kunnat leda till en katastrof.

De amerikanska sonarteknikerna kunde identifiera sovjetiska ubåtstyper med hjälp av de specifika ljud som ubåtarna gav ifrån sig. Men när Sovjet sjösatte nya ubåtstyper saknade amerikanerna uppgifter om dessa.

Därför var det viktigt att så snabbt som möjligt leta reda på de nya fartygen. Om amerikanerna lärde sig hur de fientliga ubåtarna lät och såg ut, skulle det vara lättare att besegra dem i händelse av krig.

kalla kriget, ubåt, test

De amerikanska ubåtarna testades ständigt. Här skjuter en attackubåt upp ur havet i rasande fart.

© Naval History and Heritage Command

USS Drum blev villebråd

Utanför Vladivostok 1981 försökte attackubåten USS Drum med fotografen Craig Reed ombord komma tätt inpå ryssarnas nya ubåt av Victor III-typen, när allt gick snett. Den amerikanska ubåten krockade med den sovjetiska, och plötsligt var jägaren själv ett villebråd.

”Jagare och kanonbåtar skyndade ut från Vladivostok och jagade oss i sydlig riktning. Massor av helikopterrotorer piskade upp havet, och våra sonarkillar kunde inte hålla kolla på alla kontakterna”, berättade Reed.

Enda flyktvägen för USS Drum var genom en smal sydlig passage, och om fienden skickade ut tillräcklig med flygplan, helikoptrar, ytfartyg och ubåtar, var amerikanernas chanser att komma undan obefintliga.

”En sjunkbomb exploderade, och våra blickar riktades uppåt. Alla mumlade böner tyst för sig själva.” Amerikanen Craig Reed, när sovjetiska fartyg jagade hans ubåt.

Ubåtens kapten Michael Oliver gav order om att sicksacka, medan besättningen hörde ping-ljuden från fiendens spårningssystem, som försökte pejla in den amerikanska ubåten.

”En sjunkbomb exploderade, och våra blickar riktades uppåt. Alla mumlade böner tyst för sig själva”, mindes Reed, som befann sig i manöverrummet, när kaptenen gav order om att dyka ner till bottnen:

”Kapten Oliver tog hellre ner oss under det djup där ubåten skulle krossas än överlämnade den till ryssarna. Vi visste att om vi togs till fånga skulle ’Ivan’ inte visa oss någon nåd.”

I två dygn låg USS Drum vid havsbottnen intill klippor och klyftor, medan ryssarna fällde sjunkbomber omkring dem. Oftast detonerade de långt bort, men ibland så nära att tallrikarna i kabyssen klirrade.

Sovjet, helikopter, ubåt

Sovjet satte in allt från örlogsfartyg till helikoptrar i jakten på USS Drum.

© U.S. National Archives

Tredje dagen uppfattade ubåtens sonarpersonal det avlägsna ljudet av en kollision, och som genom ett mirakel försvann de sovjetiska ubåtsjaktfartygen. Kapten Oliver tog tillfället i akt att styra ubåten söderut – ut ur sovjetiskt farvatten.

I skydd av nattmörkret steg USS Drum flera dagar senare till ytan utanför Stillahavsön Guam, som hyste en amerikansk örlogsbas.

”Jag såg hur månskenet glittrade i vattnet och tackade Gud för ännu en dag på jorden”, berättade Reed.

Att USS Drum lyckades undkomma berodde på att den amerikanska ubåten USS George Washington kolliderat med ett japanskt lastfartyg i Östkinesiska havet. Kollisionen distraherade ryssarna, som dirigerade om mer än halva sin ubåtsjaktstyrka.

Sovjet insisterade på att deras Victor III-ubåt rammats av en amerikansk spionubåt, men USA förnekade all närvaro i området.

Ubåtskatastrofen uteblev

Incidenten med USS Drum var bara en av många, då antingen USA eller Sovjet blånekade till att ha trängt in på fiendens territorium. I själva verket hände det upprepade gånger.

I fyra decennier bevakade stormakterna varandra under havet i ett ständigt pågående spel, där en enstaka överilad handling kunde lett till undergången.

Tillsammans förfogade länderna över cirka 400 ubåtar, och en enstaka robotubåt medförde på 1980-talet tillräckligt med kärnstridsspetsar för att kunna jämna alla fiendens större städer med marken.

Ubåt, kalla kriget, robotavdelning

Robotubåtarnas last av kärnvapenrobotar krävde konstant övervakning som här på USS John Adams.

© U.S. National Archives

Lyckligtvis uteblev katastrofen. Under kalla kriget förliste två amerikanska och sju sovjetiska atomubåtar, men inga av händelserna berodde på fientliga attacker.

När Berlinmuren föll 1989 kunde president George Bush och Sovjets ledare Michail Gorbatjov sätta punkt för kalla kriget. Sovjetunionen stod då på randen av kollaps, vilket slutade med att stormakten löstes upp 1991.

Med slutet på kalla kriget reducerades produktionen av ubåtar kraftigt. Men de ljudlösa jägarna patrullerar fortfarande i världshaven, och mycket tyder på att Kina såväl som USA och Nato är redo för nya dueller under havet.

Atomubåt, Kina, USA

I väst har man med oro sett hur Kina rustar upp sin ubåtsflotta.

© Long Yunhe/AP/Ritzau Scanpix

Ny undervattensduell under uppsegling

Amerikanernas och ryssarnas ubåtsduell upphörde aldrig helt efter kalla kriget. Men nu är en ny kapprustning under vattnet på gång, och den nya utmanaren är Kina.

Även om USA och Ryssland satte ubåtsproduktionen på sparlåga efter kalla kriget, fortsatte de att spionera på varandra under vattnet även efter 1991. I början av 2000-talet började de båda nationerna på nytt tävla om att överträffa varandra med nya robotubåtar.

Sedan dess har en svag rysk ekonomi och en motsvarande boom i den kinesiska gjort att Kina tagit över ryssarnas position som det största undervattenshotet mot USA.

USA:s försvarsdepartement uppskattar att Kina förfogar över 56 attackubåtar och fyra robotubåtar. Dessutom är 5–10 toppmoderna ubåtar under konstruktion. Det innebär att Kina matchar USA:s nuvarande ubåtsflotta.

Amerikanernas motdrag är precis som under kalla kriget att investera i ännu fler ubåtar, så att de inte förlorar den nya kapprustningen.

För att möta hotet har USA även ökat patrullerna i västra Stilla havet. Amerikanernas ubåtsaktiviteter i detta område tros därför vara tillbaka på samma nivå som under kalla kriget.

Förutom USA, Kina och Sovjet har även Indien och Pakistan sjösatt ubåtar med kärnvapenrobotar.