På kvällen den 18 augusti 1959 för den danske utrikesministern Jens Otto Krag ett samtal som får det att gå kalla kårar efter ryggen på honom.
I alla övriga avseenden har det eleganta cocktailpartyt i Köpenhamn gått som förväntat: människor har dryck i glasen, musik fyller rummet och diplomater från olika länder konverserar.
Kvällen tar dock en oväntad vändning när Val Peterson, den amerikanske ambassadören i Danmark, söker upp Krag.
Peterson berättar att ambassaden har förlorat kontrollen över uppförandet av den kärnenergidrivna militära forskningsstationen på Grönland.
De amerikanska myndigheterna har väntat länge på att danskarna ska ge sitt tillstånd till bygget, säger han, men man har fortfarande inte fått något svar.
Nu har man tappat tålamodet och amerikanerna har helt enkelt påbörjat bygget utan tillstånd.
”Det är ju en rejäl fadäs”, medger Peterson, som undrar om Krag skulle kunna ordna så att tillståndet från den danska regeringen kommer snabbt, så att det blir ordning på sakerna.
Jens Otto Krag vet emellertid ingenting om någon kärnenergidriven bas på Grönland.
Han är dock väl medveten om danskarnas skepsis till kärnkraft och om det danska kärnvapenförbehållet, en internationellt erkänd politik som går ut på att det i fredstid inte får lov att placeras ut några kärnvapen på dansk mark.
Krag vet också hur farligt det skulle vara om den danska allmänheten fick veta att det fanns en kärnreaktor på Grönland.
Det skulle leda till en debatt som riskerade att påverka befolkningens förtroende för staten negativt.
Utrikesministern försöker hålla god min i elakt spel, men samtalet gör honom nervös och förvirrad – och då känner han inte ens till den fulla vidden av amerikanernas idé.
Bakom deras förfrågan om att få upprätta forskningsstationen Camp Century döljer sig nämligen en topphemlig och betydligt mer omfattande plan: Inlandsisen ska gröpas ur som en ost och fyllas med kärnvapen.
Project iceworm skulle i största hemlighet förvandla stora delar av Grönland till en bas för kärnvapenrobotar.
Thulebasen var startskottet
Redan under andra världskriget spelade Grönland en viktig roll för USA, som anlade fjorton militära väderstationer längs de grönländska kusterna och stationerade totalt 6000 man där.
En kort tid efter kriget skaffade sig ryssarna kärnvapen som enkelt kunde nå Västeuropa, medan amerikanerna inte hade någon möjlighet att attackera Sovjetunionen.
Därför ville USA öka sin närvaro på Grönland. En stor bas på ön skulle bli en viktig pusselbit i USA:s transmarina försvar.
Efter en hel del turer fram och tillbaka ingick Danmark och USA år 1951 en försvarsöverenskommelse som gav amerikanerna tillgång till Grönland i utbyte mot att de erkände Danmarks suveränitet över ön.
”Jag anser inte att ert yttrande ger anledning till någon kommentar från min sida.” Statsminister H.C. Hansens vaga formulering, som indirekt tillät USA att placera kärnvapen på Grönland.
Redan samma år anlade amerikanerna Thulebasen, som hade tusentals soldater och var utrustad med bland annat luftvärnskanoner.
Det viktigaste var emellertid basens geografiska läge. Thule var en perfekt plats för mellanlandning av USA:s strategiska bombflygplan, eftersom de inte kunde flyga hela vägen till sovjetiskt territorium på en tank.
Anläggningen av Thulebasen innebar att Grönland blev en frontlinje under kalla kriget, och för de danska myndigheterna var det långtifrån något enkelt beslut att ge amerikanerna tillstånd att upprätta basen.
De var tvungna att balansera mellan partnerskapet med USA och försiktighet gentemot Sovjet, som trots allt låg ganska nära Danmark.
Bygget av Thulebasen gick inte ryssarna obemärkt förbi. Den 28 mars 1957 fick den danske statsministern H.C. Hansen ett brev från den sovjetiske
premiärministern Nikolaj Bulganin, som hotfullt konstaterade: ”De moderna vapnens förstörelsekraft är så betydande att det för länder med territorier av Danmarks storlek i händelse av ett kärnvapenkrig vore liktydigt med självmord att ge främmande makt möjlighet att upprätta baser.”
Grönländarna tillfrågades aldrig när USA försökte köpa ön av Danmark.
USA ville köpa Grönland efter kriget
År 1947 erbjöd USA 100 miljoner dollar för Grönland. Erbjudandet framstod som logiskt, eftersom amerikanerna efter en överenskommelse med Henrik von Kauffmann, det danska sändebudet i USA, redan hade militärbaser och tusentals man stationerade på ön.
Utan att fråga sin regering gav Kaufmann 1941, under den tyska ockupationen, amerikanerna tillgång till den danska kolonin.
Priset var bra – fyra gånger högre än USA:s totala Marshallhjälp till Danmark – men danskarna tackade nej.
”Vi är visserligen skyldiga Amerika mycket, men jag känner inte att vi är skyldiga dem hela Grönland”, sa utrikesminister Gustav Rasmussen.
Danmarks historiska anknytning till Grönland var för stark, löd förklaringen. År 1953 övergick Grönland från en koloni till ett dansk så kallat amt, motsvarande ett svenskt län.
Danmark hamnade i kläm
Samma år vände sig den amerikanske ambassadören till den danske statsministern och frågade om de danska myndigheterna ville underrättas om vad amerikanerna förvarade på Thulebasen.
Återigen ställdes Danmarks regering inför ett storpolitiskt dilemma. Det rådde inget tvivel om vilket slags materiel amerikanerna tänkte placera på basen och den officiella danska hållningen låg fast: Under inga omständigheter fick kärnvapen placeras på dansk mark i fredstid.
Denna policy hade stort stöd bland den danska befolkningen. Motståndet mot kärnvapen var massivt.
Dessutom kunde Sovjetunionen uppfatta kärnvapen på Grönland som en provokation – och i värsta fall som ett hot.
Samtidigt var det oerhört svårt för lilla Danmark att säga nej till stormakten USA, som gjort kärnvapen till en integrerad del av dels sin utrikespolitik, dels Natosamarbetet, i vilket Danmark deltog.
Det var en delikat balansgång för den danska utrikespolitiken, så H.C. Hansen valde att svara med en avsiktligt ganska vag formulering: ”Jag anser inte att ert yttrande ger anledning till några kommentarer från min sida.”
Därmed gav han sitt tysta medgivande till att det danska kärnvapenförbehållet bröts.
Varken regeringen eller folketingsledamöterna i det utrikespolitiska utskottet informerades. H.C. Hansens brev var allt amerikanerna behövde.
De skickade genast sina första kärnvapen till Thule och en kort tid senare började förberedelserna inför nästa steg, Camp Century, ett stort byggprojekt under inlandsisen 22 mil öster om Thulebasen. Officiellt rörde det sig om en militär forskningsstation.
Inlandsisen skulle vara atomkrigets frontlinje
Med sitt perfekta geografiska läge för ett kärnvapenkrig mot Sovjetunionen skulle Grönland utgöra ramen för Project Iceworm (Projekt Ismask), den amerikanska arméns hittills mest ambitiösa och revolutionerande kärnvapenprojekt.
Genom tusentals tunnlar under inlandsisen skulle soldater och kärnvapenrobotar befinna sig i ständig rörelse – likt maskar i tunnlar genom det tjocka istäcket.
Det fanns inga gränser för den amerikanska arméns ambitioner. Project Iceworm skulle täcka 250 000 kvadratkilometer av Grönland och ha 600 kärnvapenrobotar redo för avfyrning från 2 100 avfyrningsramper.
Driften av den enorma basen krävde 11 000 man, som alla skulle inkvarteras under isen. Via järnvägsspår i de långa tunnlarna skulle kärnvapenrobotarna flyttas kors och tvärs mellan avfyrningssilorna, så att fienden omöjligt kunde lokalisera dem.
Ovanpå isen skulle det finnas flera flygbaser, där flygplan utrustade med skidor i stället för hjul kunde landa.
Armén hade även planer på att bygga om flygvapnets markbaserade kärnvapenrobot Minuteman till en variant med dubbelt så kraftfull stridsspets, som passande nog fick namnet Iceman.
Enligt beräkningarna skulle Project Iceworm kosta 2,4 miljarder dollar (motsvarande 178 miljarder kronor i dagens penningvärde) att anlägga och därefter 400 miljoner i årlig drift.
Projektet startades i största hemlighet och trots att anläggningen skulle fyllas med soldater och kärnvapen informerades aldrig den danska regeringen.
Efter mötet med ambassadör Val Peterson, då utrikesminister Jens Otto Krag för första gången hörde talas om Camp Century, kallade han till flera krismöten i sitt ministerium.
Där ersattes emellertid paniken med tiden av lättnad, eftersom det faktiskt inte fanns några bevis för att kärnreaktorn skulle användas till något annat än forskning.
Mot den bakgrunden bedömde ministeriet att det inte fanns någon risk för att kärnvapen skulle placeras ut på dansk mark och att det danska kärnvapenförbehållet därmed inte bröts.
Följaktligen behövde de danska myndigheterna inte vidta några åtgärder, utan överlät Camp Century åt amerikanerna.
Den så kallade forskningsstationen var dock bara en täckmantel för det egentliga syftet, Project Iceworm.
Osynlig för blotta ögat, men stark nog att vinna ett krig – det var syftet med Project Iceworm, som skulle göra det möjligt för USA att leverera dödsstöten mot Sovjetunionen under kalla kriget.
Militärbas första anhalten
Allt materiel som behövdes för att bygga upp Camp Century och Project Iceworm anlände med fartyg till den amerikanska militärbasen i Thule. Därefter transporterades det vidare in på inlandsisen på stora slädar.
Dolda djupt nere i isen
I långa tunnlar, som omfattade 250 000 kvadratkilometer av Grönland, tänkte amerikanerna placera 600 kärnvapenrobotar.
Raketer kunde nå ryssarna
Från de tusentals planerade avfyrningssilorna under inlandsisen skulle kärnvapenrobotarna kunna träffa mål i stort sett var som helst i Sovjetunionen.
Arméns hemliga kärnvapenprojekt
Project Iceworm skulle omfatta 400 mil järnvägstunnlar under inlandsisen, i vilka tåg skulle transportera 600 kärnvapenrobotar mellan ett otal avfyrningsplatser.
På så vis skulle fienden inte kunna lokalisera och oskadliggöra robotarna, som hela tiden bytte avfyrningsplats och alltid var dolda under isen.
Projektet hade dock även ett annat syfte. Ismasken skulle föra in den amerikanska armén i atomåldern.
Under andra världskriget hade arméns soldater utfört otaliga hjältemodiga bedrifter, men nu tydde allt på att framtidens krig skulle komma att utkämpas med kärnvapen.
Därför lanserade president Eisenhower år 1953 strategin New Look, som innebar att USA skulle besvara alla anfall med kärnvapen.
”Ett av planetens sista gränsområden.” Stjärnjournalisten Walter Cronkite om det amerikanska bygget på Grönland.
Den nya strategin förändrade hela den amerikanska militärens struktur i grunden. Nu leddes försvaret av flygvapnet, som hade huvudansvaret för de amerikanska kärnvapnen.
I och med utvecklingen av vapensystemet Polaris, som kunde avfyra kärnvapenrobotar från ubåtar i undervattensläge, hade även flottan skaffat sig kärnvapen.
Samtidigt hade den amerikanska armén fått sina medel halverade och en tredjedel av personalen hade avskedats.
Armén hade därmed ett desperat behov av att framstå som relevant i den nya verkligheten. Lösningen ansågs vara Project Iceworm.
Det var dock viktigt att projektet förblev hemligt, både av säkerhetsmässiga skäl och på grund av det starka kärnvapenmotståndet i Danmark.
För att dölja den jättelika anläggningen under isen byggdes därför forskningsstationen Camp Century som en fasad.
Ett krävande bygge
Ingen hade någonsin försökt driva en underjordisk forskningsstation under arktiska förhållanden.
Planen var att bygga upp en hel stad under isen, men till en början kämpade de amerikanska ingenjörerna och byggnadsarbetarna i ett helt år med att bara färdigställa basens första del.
En arbetsdag kunde vara fjorton timmar lång och villkoren var extrema. Vintern präglades av bitter kyla och våldsamma stormar och många av arbetarna led av huvudvärk, i synnerhet de som sov nära kärnreaktorn.
Trots alla problem fortsatte emellertid anläggningsarbetet. När Camp Century var på väg att färdigställas i oktober 1960 presenterades anläggningen som ett storslaget forskningsprojekt.
På så vis kunde det höga priset rättfärdigas och armén betona att basen inte var någon upptrappning av kalla kriget, utan att personalen där endast skulle ägna sig åt klimatforskning.
Detta budskap spreds bland annat genom två unga scouter, dansken Søren Gregersen och amerikanen Kent Goering, som var intresserade av naturvetenskap och hade ansökt om att få följa med till Camp Century.
Søren Gregersen var full av förväntan när han kom till Camp Century, men ganska snart började han bli uttråkad.
Under en stor pressträff i USA presenterades de båda pojkarna, som skulle ge sig ut på sitt livs äventyr i Arktis.
Pojkarna lovade att de under sin vistelse skulle skriva artiklar till tidningarna där hemma, så att deras landsmän kunde följa deras upplevelser i den kalla norden.
Søren Gregersen var mycket spänd när han anlände till Camp Century den 22 oktober 1960.
Allt var nytt och väldigt spännande och han kunde skicka hem entusiastiska rapporter till den danska morgontidningen Politiken. De danska läsarna lärde känna honom som ”Søren Spejder” (Sören Scout, red).
USA:s militär byggde en hel stad under isen
När bygget av Camp Century inleddes under vintern 1959 var det första gången i världshistorien som någon försökte anlägga en stad 25 meter ner i en glaciär. Det ambitiösa projektet lyckades i princip, de många problemen till trots.
Röda flaggor visade basens placering. Där fick soldaterna inte köra.
Tunnelsystemet var totalt tre kilometer långt. I mitten gick huvudtunneln, en lång central passage med sidogrenar.
Taket bestod av böjda skivor av korrugerad plåt täckta med snö. För att hålla tunnelsystemet intakt behövde temperaturen ligga kring 30 minusgrader, men det visade sig vara svårt att åstadkomma.
Barackerna hade plats för 15 personer, som fick var sin koj. De var visserligen välisolerade, men en del värme läckte ändå ut. Det fick temperaturen att stiga i tunnlarna, så att isen sakta smälte.
Kärnreaktorn kostade 5,7 av basens totala budget på åtta miljoner dollar. Den vägde 300 ton och försåg basen med el och värme. Vid flera tillfällen uppmättes dock alltför höga nivåer av strålning, vilket innebar att reaktorn emellanåt måste stängas av.
På Camp Century gick det åt 38 000 liter vatten om dagen. Is smältes och blev till en sjö under ytan som gav dricksvatten, spolade toaletterna och kylde kärnreaktorn.
Köket serverade allt från äggröra med bacon till överdådiga julmiddagar. Camp Century var som en enda stor frys, så det var inga problem att förvara maten.
Duschrummet, som kallades ”hundramanslatrinen”, hade duschar med varmt och kallt vatten, eluttag och toaletter.
Basen utnyttjades för propaganda
Bortsett från Søren Gregersens texter i Politiken stod det dock inte mycket att läsa om Camp Century i tidningarna.
De danska myndigheterna oroade sig för negativa reaktioner på basens kärnreaktor och de militära aktiviteterna på basen.
Man införde rentav presscensur, vilket innebar att statliga censorer läste och rekommenderade ändringar i alla publikationer om de amerikanska militära installationerna och aktiviteterna på Grönland.
Censuren garanterade att danskarnas kunskaper om Camp Century hölls till ett minimum.
I USA var mediernas bevakning av Camp Century helt annorlunda. Där fanns ingen större kärnvapenskepsis, så den amerikanska armén välkomnade alla journalister på basen.
Journalisterna visades runt på anläggningen och fick ingående information om det vetenskapliga arbete som utfördes där.
Många amerikanska medier rapporterade om det enastående projekt som höll på att ta form.
Den amerikanska armén producerade långa filmer som berättade om deras stora ”forskningsprojekt” på Grönland.
Mediebevakningen fyllde en viktig funktion för armén, som vid den här tidpunkten behövde rättfärdiga sin existens. Även armén själv dokumenterade upprättandet av Camp Century på film.
Inspelningarna visar militärfordon som mödosamt tar sig fram genom islandskapet ”som vore det Vilda Västern”.
Arméns ”modiga, uthålliga och gudfruktiga” män är beredda att bege sig till världens mest ogästvänliga områden för att skydda Amerika, säger berättarrösten med hurtigt och käckt tonfall.
När den kände och ansedde journalisten Walter Cronkite i sitt reportage City under the ice från 1961 berättade att den amerikanska armén hade erövrat ”ett av planetens sista gränsområden” kände sig miljontals amerikanska tv-tittare övertygade om att USA:s försvar stod på en stark teknologisk grund.
Ingen av inspelningarna visade emellertid sanningen om de hemliga kärnvapnen i tunnlarna – eller att det enorma projektet stött på ett allvarligt hinder.
År 1966 blev forskare på Camp Century de första någonsin som hämtade upp en iskärna från inlandsisens botten, på 1390 meters djup.
Scout hittar mystisk tunnel
Camp Century fick Søren Gregersen i uppgift att hjälpa till att mäta upp en tunnel.
Samma kväll skrev han i sin dagbok att ”tunnelns sidor kommer in, golvet kommer upp och taket kommer ner” och att basens ledning varje vecka mätte hur mycket tunneln krympte.
Trots att Grönlands istäcke på ytan framstod som hårt och orörligt insåg den amerikanska armén snart att isen inte alls ligger stilla.
Den befinner sig i visserligen långsam, men konstant rörelse, vilket fick tunnelväggarna att pressas ihop och taken att kollapsa.
Arméns ingenjörer kunde inte räkna ut hur de skulle få bukt med de ständiga förskjutningarna i isen, som mindre än ett år efter basens upprättande nu hotade dess existens.
Søren, som ofta gick på upptäcktsfärd i tunnlarna, oroades inte av förskjutningarna. ”Alla känner till det”, konstaterade han bara i sin dagbok.
Han fick lov att röra sig fritt och utnyttjade möjligheten till fullo, eftersom basens ledning ofta hade svårt att hitta arbetsuppgifter åt de båda scouterna.
Förutom iskärneborrningar utfördes även en del militär forskning på basen, bland annat om hur soldater påverkas av extrem köld och snö.
Under en av sina utflykter på egen hand upptäckte Søren en lång tunnel en bit bort från basens övriga tunnelsystem.
Järnvägsspår ledde in i tunneln och han såg att en vagn drogs fram och tillbaka, i vissa fall snabbt, andra gånger långsamt, både med och utan last. Det verkade som om forskarna testade något.
Søren, som inte såg var den långa tunneln slutade, tänkte att den kanske ledde hela vägen under isen till städerna på södra Grönland.
Han fick dock inte tid att undersöka saken närmare, för en kort tid senare, den 22 mars 1961, lämnade han och Kent Goering Camp Century.
Om den unge scouten varit mer nyfiken skulle han ha funnit att vagnen inte alls förflyttade människor under isen.
Tunneln var den första i Project Iceworm vars existens varken journalister eller många av dem som var stationerade på Camp Century kände till.
Tunneln skulle emellertid visa sig bli den enda delen av det enorma projektet som färdigställdes.
En del avfall från Camp Century har redan smält fram.
Hotande klimatkatastrof dold under inlandsisen
Amerikanerna lämnade efter sig i stort sett allt när de övergav Camp Century. Klimatförändringarna gör nu att radioaktivt avfall smälter fram.
Ovanifrån syns inget annat än is och snö så långt ögat når. Under 60 års snöfall ligger emellertid basen Camp Century så som amerikanerna lämnade den när de 1966 gav upp sitt projekt på nordvästra Grönland.
Det enda amerikanerna tog med sig var kärnreaktorn. Förutom det gjorde de ingenting för att röja upp efter sig. De utgick från att snön och isen skulle skydda lägrets kärnavfall ”i all evighet”.
De senaste tio åren har emellertid klimatförändringarna gjort att det försvunnit i genomsnitt 254 miljarder ton is och snö från det grönländska istäcket.
Om uppvärmningen fortsätter med oförminskad kraft räknar experter med att hela Camp Century kommer att komma upp till ytan under det här århundradet.
Experter beräknar att Camp Century döljer 9000 ton avfall i form av byggnadsmaterial och järnvägsskenor. Värre är dock de många ton kemiskt och biologiskt avfall som finns där.
Förutom 24 miljoner liter orenat spillvatten räknar man med att det i basens ruiner finns över 200000 liter dieselolja och radioaktivt förorenat vatten samt en ansenlig mängd av giftet PCB.
Avfallet utgör ett hot mot den sårbara miljön, eftersom det riskerar att blandas med smältvatten från inlandsisen och hamna i havet.
År 2017 införde det fristående danska forskningsinstitutet Geus permanent övervakning av området kring Camp Century, men varken USA eller Danmark har tagit ansvar för den sanering som kommer att krävas.
Kennedy avlivade ismasken
När Søren Gregersen återvände hem till Danmark höll inställningen till arméns grönländska projekt på att förändras i USA.
John F. Kennedy hade efterträtt Eisenhower och den nye presidenten hade en helt annan uppfattning om hur det kommunistiska hotet skulle mötas.
Strategin New Look skrotades och i stället skulle Sovjetunionen bekämpas med diplomatiska, politiska och ekonomiska medel. Utgångspunkten var nu också att USA skulle försvara sig med konventionella vapen.
Kennedy tillsatte en utredning som skulle granska de tre robotprogrammen: flottans Polaris, flygvapnets Minuteman och arméns Iceworm.
I utredningen kom man fram till att även om Project Iceworm hade stor potential, så medförde projektet även problem.
Ett av de största skulle uppstå när projektet blev allmänt känt och eventuellt kom att ”mobilisera alla de neutralistiska och pacifistiska hållningar som ligger latenta i Danmark och övriga Skandinavien”, som det formulerades i utredningen.
Baserat på utredningen beslutade Kennedyadministrationen att satsa på Polaris och Minuteman, medan Project Iceworm lades ner 1963.
Kärnreaktorns kärna bestod av 32 uranstavar, som packades upp och rengjordes för hand utan skyddskläder.
En gradvis nedmontering av Camp Century tog sin början. Det hade sedan länge blivit uppenbart att det fanns många oförutsedda problem med att anlägga en bas under isen.
Temperaturen i tunnlarna behövde till exempel hållas på minst 30 minusgrader, men det blev allt svårare, eftersom det varma vattnet i duschrummen värmde upp basen.
Året innan hade fyra tunnlar restaurerats, vilket bara det krävde 20 000 mantimmar. Nu var en liknande insats för de sjutton övriga tunnlarna nödvändig.
Dessutom riskerade taket i reaktorrummet att kollapsa. På grund av det hotet stängdes kärnreaktorn av, och 1964 avlägsnades den från basen.
Även inom den amerikanska armén hade entusiasmen för projektet minskat. Camp Century fortsatte som en sommarbas för klimatforskare till 1966, då de sista amerikanerna gav sig av.
Vid det laget hade Jens Otto Krag gått från utrikes- till statsministerposten, men trots sina betänkligheter mot amerikanernas aktiviteter på Grönland engagerade han sig inte mer i frågan.
Den danska regeringen hade ingen aning om basens verkliga, dödsbringande syfte förrän hemliga dokument om projektet grävdes fram trettio år senare.