6 skäl till att kalla kriget aldrig blev varmt

Snart var stora delar av världen uppdelad i kapitalistiska och kommunistiska intressesfärer. Mellan de båda supermakterna pågick i mer än 40 år ett kallt krig, som präglades av en enorm militär upprustning.

Parterna kämpade hårt om att bli världens ledande makt, men trots många nervösa ögonblick övergick det kalla kriget lyckligtvis aldrig i ett hett sådant.

Här är sex skäl till varför:

Kärnvapnen avskräckte

När Sovjetunionen 1949 provsprängde sin första atombomb bröts USA:s kärnvapenmonopol, och risken för ett kärn­vapenkrig blev påtaglig. Den amerikanska ­lösningen blev utvecklingen av ”massiv ve­dergällning”-doktrinen.

Den föreskrev att ett sovjetiskt angrepp skulle medföra ett ännu större mot­­­angrepp. Syftet var att se till att ett storkrig inte låg i någons intresse, eftersom det skulle leda till så omfattande förstörelse att ingen av part­erna skulle överleva.

Kubakrisen manade till besinning

I oktober 1962 placerade Sovjet­unionen kärnvapenrobotar på Kuba. Robotarna utgjorde ett uppenbart hot mot USA och drogs till slut till­baka, men världen hade aldrig varit närmare ett kärnvapenkrig.

Därför infördes en rad tekniska och diplomatiska åtgärder, så att situationen inte skulle uppstå igen. Bland annat upprättades en direkt telefonlinje mellan Washington och Moskva, och länderna började tillämpa mer återhållsamhet.

LÄS OCKSÅ: Kubakrisen – 13 dagar vid randen av kärnvapenkrig

Världen ville ha fred

Det ständiga hotet om krig ledde till en motrörelse, som kämpade för fred och avspänning mellan de båda supermakterna. Flera hundra anti-krigsrörelser bildades och nådde sin ­kulmen 1968, då massdemonstrationer med flera hundra tusen deltagare starkt kritiserade USA:s krigföring i Vietnam.

I synnerhet hippierörelsen, som stöttades av många av tidens artister och konstnärer, var en stark förespråkare för fred och spred sig inom hela västvärlden. Fredsrörelsernas ihärdiga arbete ledde till att den folkliga opinionen ­konsekvent var emot nya krig.

Försvarsallianser höll stormakterna i schack

Försvarsallianserna NATO och Warszawapakten mellan flera västländer respektive ­flera kommunistiska länder omfattade de flesta länderna i Europa.

Allianserna såg till att ett anfall mot ett medlemsland skulle leda till ett storkrig, som ingen av parterna önskade. Därför avhöll ­supermakterna sig från att angripa varandra direkt.

Ingen var villig att trycka på ”knappen”

Ett krig var nära att bryta ut flera gånger, men avvärjdes, eftersom de som ansvarade för att skjuta iväg atombomberna inte ville trycka på knappen.

Ett av dessa tillfällen var den 26 september 1983, då larmet plötsligt gick i en rysk bunker. Den ansvarige, överstelöjtnant Stanislav Petrov, hade is i magen och bedömde att det måste röra sig om falskt alarm. Beslutet räddade världen från kärnvapenkrig.

Många år senare sa Petrov: ”Jag var övertygad om att amerikanerna var ett krigiskt folk, men inte att de var självmordsbenägna. Jag tänkte: En så stor idiot har inte fötts ännu, inte ens i USA”.

Kriget hettade till i tredje världen

Krig bröt visserligen aldrig ut i USA, Europa eller Sovjetunionen, men det rådde inte fred överallt. Statskupper, ofta med hemligt stöd från antingen USA eller Sovjetunionen, genomfördes i många länder, bland annat Chile och Libanon.

Samtidigt fick lokala krig militärt stöd från endera eller båda blocken. Det mest omfattande var Vietnamkriget, då amerikanska soldater i 14 år stred mot nordvietnamesiska soldater, som fick vapen, materiel och utbildning från Sovjetunionen.

Krigen på andra håll i världen fortsatte under hela det kalla kriget, och de fungerade som både militära och ideologiska styrkemätningar ­mellan världens båda ­supermakter, så länge ett fullskaligt krig inte var en möjlighet.