Jordbävningsbomberna
Tallboy och Grand Slam skapades för att slå ut den tyska industrin under andra världskriget. De gigantiska bomberna på 5 och 10 ton grävde ner sig i marken innan de exploderade.

Viadukten vid tyska Arnsberg förstördes med tretton Tallboy och sex Grand Slam i mars 1945.
Barnes Wallis, chefsingenjör hos flygplanstillverkaren Vicker och tidigare inblandad i konstruktionen av styva luftskeppet R 101 och bombplanet Wellington, lade 1941 fram en rapport om vad som krävdes för ett framgångsrikt anfall av axelmakterna.
För att decimera deras industrikapacitet måste den viktiga energiförsörjningen slås ut, menade han. För at nå detta mål behövdes nya och betydligt större bomber.
Bomb på tio ton som grävde ner sig
Wallis föreslog en på tio ton som skulle fällas från 12 000 meters höjd. Den skulle nå en sluthastighet av överljudsfart och när bomben grävde ner sig i marken skulle den skapa chockvågor som vid en liten jordbävning. Även om det inte blev direktträff skulle kringliggande strukturer skadas.
”Jordbävningsbomben”, som gavs namnet Tallboy, planerades i tre storlekar: small (S) om 1 800 kg, medium (M) om 5 500 kg och large (L) om 10 000 kg. S var bara en prototyp och genom brist på produktionskapacitet stoppades L. Istället utvecklades M som en kompromiss.