Jordbävningsbomberna
Tallboy och Grand Slam skapades för att slå ut den tyska industrin under andra världskriget. De gigantiska bomberna på 5 och 10 ton grävde ner sig i marken innan de exploderade.
Viadukten vid tyska Arnsberg förstördes med tretton Tallboy och sex Grand Slam i mars 1945.
Barnes Wallis, chefsingenjör hos flygplanstillverkaren Vicker och tidigare inblandad i konstruktionen av styva luftskeppet R 101 och bombplanet Wellington, lade 1941 fram en rapport om vad som krävdes för ett framgångsrikt anfall av axelmakterna.
För att decimera deras industrikapacitet måste den viktiga energiförsörjningen slås ut, menade han. För at nå detta mål behövdes nya och betydligt större bomber.
Bomb på tio ton som grävde ner sig
Wallis föreslog en på tio ton som skulle fällas från 12 000 meters höjd. Den skulle nå en sluthastighet av överljudsfart och när bomben grävde ner sig i marken skulle den skapa chockvågor som vid en liten jordbävning. Även om det inte blev direktträff skulle kringliggande strukturer skadas.
”Jordbävningsbomben”, som gavs namnet Tallboy, planerades i tre storlekar: small (S) om 1 800 kg, medium (M) om 5 500 kg och large (L) om 10 000 kg. S var bara en prototyp och genom brist på produktionskapacitet stoppades L. Istället utvecklades M som en kompromiss.
Tre tändrör på Tallboy
Aerodynamiskt var bomben utformad som en gevärskula och försedd med en avsmalnande bakkropp med fyra fenor. Skalet var av stål vilket gjorde att bomben – förhoppningsvis – klarade nedslaget utan att brytas sönder.
För säkerhets skull hade den tre tändrör så att man skulle vara säker på att den exploderade. De gick att ställa in för direkt utlösning eller fördröjning på upp till en timme.
Vid proven visade det sig dock att bomberna, trots stålhöljet, bröts sönder. Detta blev bättre efter modifikationer. Även stabiliteten i fallet var dålig, något som avhjälptes genom att fenorna vinklades fem grader från mittaxeln.
Lancasterplan med större bombluckor
Som vapenbärare användes modifierade Lancaster bombplan. Dessa hade fått delar av beväpningen borttagen samt större bombluckor. Fälldes bomben från 5 500 meters höjd var slutfarten 1 210 km/h.
Första insatsen med bomben gjordes den 8–9 juni 1944 mot en järnvägstunnel nära Samur i Frankrike. Tunneln blockerades och tyskarna kunde inte få fram pansar till invasionsområdet.
Bomberna sattes nu in mot olika mål som till exempel tunnlar, viadukter och broar, oljedepåer, ubåtsbunkrar, V-vapenanläggningar samt slagskeppet Tirpitz och pansarskeppet Lützow som de sänkte.
En Avro Lancaster B Mark I i det ögonblick då den fäller en Grand Slam över Arnsberg i mars 1945.
854 bomber användes operativt. Det var inte så effektiva vid direktträffar mot tjock armerad betong, men vid närmissar gjorde ofta vibrationerna stor skada.
Totalt beställdes 2 000 Tallboy varav 1 000 licensproducerades i USA under namnet T-10. Alla blev dock inte färdigställda innan krigslutet.
Amerikanerna hade B-29 och senare B-36 som vapenbärare, men de användes inte operativt under andra världskriget.
Tallboy Large blev Grand Slam
I juli 1944 återupptogs utvecklingen av Tallboy large, nu kallad Grand Slam. Dessa bars även av Lancaster som fått bombrummet modifierat genom att luckorna och delar av underkroppen tagits bort.
Den 14 mars 1945 sattes den första in vid ett anfall mot järnvägsviadukten vid Bielefeld tillsammans med 13 Tallboy. Viadukten totalförstördes. Totalt fälldes 41 Grand Slam, ofta tillsammans med Tallboy.
Även USA fick dessa bomber, här kallade T-12. T-10 modifierades till radiostyrda Tarzon bomber och sattes in mot broar och dammar i Koreakriget. I Vietnam användes stridsdelar från T-10 och T-12 fällda från C-130 Hercules för att röja landningsplatser för helikoptrar.
Publicerad i Militär Historia 12/2014