Johanniterna ska dö! Sultanen belägrar Malta

Med 40 000 man mot 9 000 ser osmanernas erövring ut att vara en enkel match – och om Malta faller ligger vägen till Europa öppen.

Med 40 000 man mot 9 000 ser osmanernas erövring ut att vara en enkel match – och om Malta faller ligger vägen till Europa öppen.

National Geographic Stock

Solens första strålar syns över horisonten. En ensam riddare ur ­Johanniterorden går sakta upp mot toppen på fortet St. Elmo där han kan komma närmare Gud.

Riddaren inleder sin morgonbön och låter blicken vandra över Medelhavets blå vågor. Allt verkar lugnt och välbekant.

Plötsligt får den ensamme riddaren syn på någonting som får honom att glömma både soluppgång och bön. Långt bort i fjärran, vid horisonten i öster, syns en skog av master och segel. Mänger med krigsfartyg närmar sig. Snart kan han tydligt se deras fladdrande fanor.

Nu hör han tre varningsskott från St. Elmos kanoner: Osmanerna kommer!

Johanniterna kom ofta från välbärgade familjer runtom i Europa.

© Bridgeman

Riddarna ville dö som hjältar

Johanniterorden grundades på 1100-talet av korsriddare för att skydda och hjälpa pilgrimer i det Heliga landet. När muslimerna erövrade Jerusalem år 1187 förde johanniterna länge en kringflackande tillvaro på bland annat Cypern och Rhodos innan de slog sig ned på Malta år 1530.

Johanniterna var ofta adelssöner som vigt sitt liv åt orden. Riddarnas främsta dygder var mod och gudfruktighet och för en äkta johannit var det inte tillräckligt att offra livet för Kristus – en riddare skulle dö ärorikt och modigt.

Rädslan för att dö en stillsam död var så stor att även svårt sårade gav sig ut i strid under belägringen 1565 – nederlag och flykt var inga alternativ.

Sultanen ångrar storsinthet

Sultan Süleyman kallades ”den präktige”. Tack vare hans otaliga erövringskrig hade Osmanska rikets gränser utvidgats från Nordafrika till södra Europa. Sultanen var mycket intresserad av vetenskap, konst och kultur och under 1500-talets gång hade hans rike utvecklats till ett blomstrande och framgångsrikt imperium – och tidens starkaste militärmakt.

Süleyman ansåg sig vara en rättvis härskare. År 1522, 43 år före angreppet mot Malta, hade han erövrat Rhodos som i mer än 200 år hade varit Johanniterordens hemvist.

Och i stället för att låta avrätta de krigiska riddarna hade han gett dem fri lejd så att de kunde packa sina värdesaker och lämna ön med hedern i behåll. Till ljudet av fladdrande fanor och bullrande trummor ­hade johanniterna fått segla iväg inför ögonen på sultanens 100.000 soldater.

Efter några år hade riddarna slagit sig ned på Malta. Men johanniterna gengäldade inte sultanens generositet. De etablerade sig snart som fartygskapare och började även angripa osmanernas flotta i västra Medelhavet.

”Så länge Malta är i johanniternas händer kommer vartenda osmanskt skepp från Istanbul till Tripoli att vara i fara” Sultanens rådgivare.

Süleyman, som hunnit fylla 70 år, ­hade för länge sedan ångrat sin ungdoms storsinthet. Johanniterna var tydligen inga hedersmän och förtjänade därför inte heller att bli behandlade som sådana.

”Dessa hundars avkomma som jag redan har besegrat en gång och benådat av godhet – jag säger nu att de ska krossas som straff för sina upprepade plundringar och skymfningar”, dundrade sultanen och gav order om att omkring 40 000 man skulle sändas mot Malta.

På Malta gjorde sig cirka 9 000 försvarare redo för det oundvikliga: det var riddare, legosoldater och bönder. Malteserna förgiftade alla öns brunnar med djurkadaver och brände alla grödor innan de förskansade sig i tre stora fort – St. Elmo, St. Angelo och St. Michael – vid öns viktigaste hamnområde.

Hela Europa höll andan. Malta var porten till kontinenten – och osmanerna hade dittills aldrig förlorat något avgörande slag.

©

Süleyman den store (1494–1566)

Sultanen ledde tidens militära supermakt. Hans stora dröm var att erövra allt land kring Medelhavet och flytta sitt rikes gränser in i hjärtat av Europa.

©

Stormästare Jean de Valette (1495–1568)

Stormästaren var djupt religiös och betraktade osmanerna som kristendomens största fiender. De måste stoppas till varje pris – om det så kostade honom och hans riddare livet.

Oenighet i ledningen

Redan innan anfallet inleddes vacklade de osmanska leden. Cheferna för flottan och marktrupperna, amiral Piyale och general Mustafa, var djupt oense om hur Malta borde intas.

Piyale ville segla längs öns östkust och angripa fortet St. Elmo från sjösidan. Mustafa ville gå i land i väster och angripa staden Mdina mitt på ön. Om de erövrade Mdina skulle hamnområdet, som var öns livsnerv, isoleras och därmed bli ett enkelt byte, ansåg Mustafa.

Dessutom var St. Elmo med sina dubbla yttermurar och artilleriställningar svårt att inta i ett så tidigt skede.

Tvisten slutade i en halvdan kompromiss: i mitten av maj landsatte osmanerna de första trupperna på sydkusten för att angripa St. Elmo från land.

Johanniternas erfarne stormästare, Jean Parisot de la Valette, hade förutsett detta. Samtidigt som osmanerna härjade och plundrade i söder förstärkte johanniterna därför St. Elmos försvar med nya artilleriställningar och fler riddare. Deras plan var att hålla stånd tills guvernören på Sicilien sände de hjälptrupper han utlovat.

På tre dagar erövrade osmanerna hela södra Malta och den 22 maj kördes de första kanonerna fram till St. Elmo. De väldiga kanonerna hade tidigare pulvriserat otaliga okrossbara stadsmurar – nu var det St. Elmos tur.

Riddarna gick till motattack

Från fästningsmurarna såg johanniterna hur osmanernas slavar forslade bort jordmassor, sprängde skyttegravar och byggde ramper dygnet runt. Valette hade länge bromsat sina krigslystna riddare men i gryningen den 29 maj släppte han tyglarna.

Med höjda svärd rusade riddarna ut genom St. Elmos port och högg vilt omkring sig vid skyttegravarna. Osmanerna blev lamslagna av den plötsliga och dumdristiga attacken. I takt med att paniken bredde ut sig och blodet flödade, började osmanerna att fly åt alla håll.

Till sist lyckades general Mustafa skapa ordning i leden, tillkalla förstärkningar och slå tillbaka riddarna. Uppifrån muren såg Valette sina krigare ge vika för övermakten och gav order om reträtt.

Riddarna rusade nu tillbaka in genom porten medan kanonskott höll osmanerna på avstånd. På sex timmar hade riddarna förlorat 21 man – flera hundra döda osmaner låg kvar på slagfältet. Blixtattacken hade höjt riddarnas stridsmoral men stormästaren visste att han inte hade råd att mista fler krigare i öppna slag.

Stegarna var för korta

Mustafa var chockad över det oväntade motståndet och fiendens dödsförakt. Nu måste han ta till sitt mest kraftfulla vapen: janitsjarerna. Sultanens specialtränade elittrupper levde för att kriga och hade många gånger avgjort jämna strider till sultanens fördel.

”Janitsjarer, framåt!” vrålade Mustafa och krigarna i sina fladdrande dräkter stormade fram mot St. Elmo. Kanonkulorna ven över osmanernas led men formationerna förblev obrutna.

Som en våg sköljde janitsjarerna in över de riddare som var stationerade längs St. Elmos yttersta murar. När krutröken från kanonerna till sist skingrades av den fuktiga medelhavsvinden kunde försvararna se hur fanan med osmanernas halvmåne vajade på ett högt bröstvärn på den yttre fästningsmuren. Nu var fienden närmare än någonsin förr.

Sporrade av denna första framgång gick stora grupper av osmaner till angrepp mot själva fortet. Långa stegar restes mot murarna och både janitsjarer, heliga krigare och irreguljära trupper vällde framåt.

En välkastad eldring kunde oskadliggöra flera fiender på några sekunder.

© Claus Lunau

Keramikgranater och eldringar slog osmanerna

Brinnande rep och keramiska handgranater – johanniterna uppfann flera innovativa vapen under belägringen år 1565.

Johanniternas kanoner och musköter var underlägsna osmanernas vapen men å andra sidan var kreativiteten stor hos riddarna. Under belägringen uppfann försvararna flera nya vapen som dagligen stoppade fiendens angrepp.

Riddarna var till exempel mästare på att tillverka enkla handgranater. De små kastvapnen bestod av en liten lerkruka fylld med brännbart material och försedd med luntor. När granaterna exploderade orsakade både skärvorna och det brinnande innehållet stor skada.

Det mest kreativa vapnet var eldringen. Riddarna visste att osmanerna stred iklädda långa kjortlar av siden och annat lättantädligt tyg. Riddaren Ramon Fortuyn kom på idén att göra en ögla på ett rep, sätta eld på det och kasta det över de fiender som försökte storma fästningarna.

Johanniterna kunde fånga två-tre fiender med ett enda lassokast och sultanens män förvandlades genast till levande facklor.

Men stormästaren hade förberett sina soldater. Stora grytor med kokande olja och tjära tömdes ned över de första osmanerna som skrikande störtade baklänges ned. De som klarade sig undan de brännande och frätande vätskorna insåg till sin fasa att stegarna var för korta – vallen kring St. Elmo hade inte fyllts med tillräckligt mycket jord.

Fångade mellan riddarna och de osmaner som pressade på bakifrån överöstes krigarna med stenar, pilar och eld.

På en enda dag förlorade sultanen 2 000 man – endast 80 försvarare dog. Vid ankomsten till Malta hade Mustafa sagt till sina män att St. Elmo skulle falla inom några dagar. Nu tvingades både Mustafa och Piyale inse att angreppet var ett misstag. Trots belägringen skeppades riddare varje dag in från andra sidan hamnen och ingenting tydde på att försvararna hade börjat vekna.

Att retirera var skamligt

”Turgut har kommit!” I början av juni 1565 spreds nyheten över hela Malta. Amiral Turgut var sultanens militära stjärna och en verklig mästare i krigskonst.

Vid flera tillfällen hade han förödmjukat sina kristna fiender så grundligt att hans trosfränder gett honom hederstiteln ”islams höjda svärd”. Nu skulle den framgångsrike amiralen leda erövringen av Malta och hans ankomst var lika fruktad av riddarna som den var uppskattad av osmanerna.

Strax efter sin ankomst gav Turgut de turkiska befälhavarna en avhyvling för deras många taktiska självmål. Särskilt illa var det med belägringen av St. Elmo. ”Det är en skam att angreppet på St. Elmo redan påbörjats men det vore ännu mera skamligt att avbryta det nu”, grälade amiralen och gav order om att osmanerna skulle intensifiera beskjutningen.

Nya kanoner kördes fram och från alla håll slungade historiens största kanoner sina projektiler mot St. Elmo. ”Nattens mörker blev ljust som dagen av de stora mängderna konstgjord eld. Det var så ljust att vi såg St. Elmo alldeles tydligt”, skrev Francisco Balbi, legosoldat på fortet St. Michael.

Den 18 juni inspekterade Turgut nya artilleriställningar vid St. Elmo – på säkert avstånd från de kristnas kanoner. Enligt vissa historiker fick kanonskyttarna på St. Angelo syn på Turguts färgstarka sidendräkt och riktade sina vapen rakt mot honom, väl medvetna om att han var utom skotthåll. Osannolikt nog slog en kula ned alldeles intill amiralen och en villfaren stenflisa träffade honom i huvudet.

Med blodet forsande ur näsa och öron fördes den svårt sårade Turgut i säkerhet.

De döda halshöggs

Under tiden dånade kanonerna efter Turguts senaste order – och till sist rasade St. Elmos murar snabbare än johanniterna hann laga dem.

Stora delar av muren hade nu kollapsat fullständigt och lämnat efter sig stora, gapande hål. Natten till den 23 juni, efter ännu en dags uppslitande strider, beredde sig de sista försvararna på att dö.

”De mottog det heliga sakramentet, omfamnade varandra och uppmuntrade varandra med ord som endast modiga män som ska dö kan använda”, berättade en fransk krönikeskrivare senare.

”Islams lejon, låt Herrens svärd skilja deras själar från deras kroppar.” Janitsjarernas stridsrop.

På morgonen bars de döende och svårt sårade riddarna fram till fästningsmurarna av sina vapenbröder.

Deras tro krävde att de – med svärdet i hand – skulle dö för Kristus. Några timmar senare kastade sig de första janitsjarerna över de sårade och högg ihjäl dem till ljudet av en imams eldande rop: ”Islams lejon, låt Herrens svärd skilja deras själar från deras kroppar.”

En timme efter det första anfallet klättrade en utmattad johannit upp på murarna ut mot hamnområdet och tände en signaleld. Vid åsynen av röken som steg mot den blå himlen visste stormästaren på St. Angelo att St. Elmo till sist hade fallit.

KARTA – Följ kampen om det mindre fortet, St. Elmo:

Bland de rykande ruinerna av fortet började euforiska osmaner att straffa både de döda och de levande försvararna. Ett stort antal riddare halshöggs och fick ett blodigt kors inristat på bröstet.

De lemlästade liken bands därefter fast på träkors och fick flyta med strömmen mot St. Angelo där liken plockades upp ur vattnet och begravdes av ordensbröderna. Som hämnd gav Valette order om att alla muslimska fångar skulle halshuggas och deras huvuden därefter läggas ned i kanonerna och avfyras mot osmanerna.

St. Elmos rykande ruin och tanken på de 800 män han hade förlorat gjorde Mustafa betänksam. ”Allah, vad kommer inte fadern att kosta oss när det lilla barnet har varit så dyrt?”, sade generalen när han såg St. Angelos försvarsverk.

Strax efter erövringen kom ett sändebud från Turguts tält. I flera dagar hade amiralen kämpat mot döden. När han nåddes av nyheten om segern hade Turgut vänt blicken mot himlen, mumlat några ord och dragit sin sista suck, meddelade budbäraren.

Skepp släpades över land

Under den månadslånga erövringen av St. Elmo hade johanniterna slitit dygnet runt för att stärka försvaret kring St. Angelo och St. Michael som osmanerna nu riktade sina kanoner mot. Sten- och järnkulor haglade ned över de båda forten men Mustafa insåg att det även skulle krävas list för att lyckas med erövringen.

Generalen beordrade sina män att plocka isär 80 fartyg och via land forsla alla delarna till hamnområdet dit osmanerna dittills inte hade lyckats ta sig in. På så vis skulle osmanerna kunna smyga sig på riddarna från deras egen hamn medan Piyale påbörjade en avledningsmanöver på land.

SATELLITÖVERBLICK – Här är Maltas många fästningar:

I mitten av juli var alla fartyg hopmonterade igen och Mustafa skickade iväg tio båtar med tusen janitsjarer ombord mot St. Michael för att bana väg för resten av invasionsarmén. M

en när osmanernas skepp kom fram till fortet låg de plötsligt blottade för ett dolt kanonbatteri vid St. Angelo. Inom några minuter sänkte johanniterna alla skeppen och nästan alla janitsjarer försvann i havet.
”Det råder ingen tvekan om att vi inte kunde ha hållit ut mycket längre om dessa båtar hade satt sina män i land”, skrev legosoldaten Balbi.

Satt fast mellan murarna

Den ständiga kanonelden och de dagliga anfallen hade gjort både riddarna och borgmurarna möra. Kort efter janitsjarernas offensiv lyckades Piyales män tränga igenom en stor bräsch vid St. Angelo, men när de kommit in genom hålet upptäckte de att riddarna hade byggt en ny mur bakom den första försvarslinjen.

Nu var angriparna fångade på en liten yta mellan de båda försvarsmurarna. Riddarna besköt dem och hällde kokande tjära och olja över dem så att deras skållade hud lossnade från huvudet och kroppen.

Och när de svårt sårade försökte fly från platsen pressades de bara framåt av sina vapenbröder. Mannarna i nästa anfallsvåg trodde att de främsta trupperna lyckats ta sig in i Birgu och ville mer än gärna komma fram och delta i blodbadet och plundringarna. Ju mer de pressade sina kamrater framåt, desto fler dödades.

Till sist nådde budet om fasorna mellan murarna ut till andra sidan bräschen och medan osmanerna flydde i panik höggs de ned bakifrån.

KARTA – Följ slaget om Maltas båda huvudfästningar:

Riddarna anföll i ryggen

Vid den andra fästningen, St. Michael, såg general Mustafa sina soldater placera fanorna djupt inne i en bräsch. Det var bara en fråga om timmar innan fortet skulle falla.

Plötsligt utbröt panik i de bakre leden. Det ryktades att en stor kristen undsättningsstyrka från Sicilien höll på att angripa osmanernas läger. Mustafa såg lågorna och röken från lägret och beordrade reträtt för att bemöta det kristna anfallet i ryggen.

”Jag svär att jag inte kommer att skona en enda man när jag intar dessa fästningar!“ General Mustafa.

När osmanerna kom till lägret var allt förkolnat. Först nu gick sanningen upp för Mustafa. Det han hade trott var en stor siciliansk undsättningsstyrka hade i själva verket varit en grupp riddare från Mdina som utnyttjat att osmanerna lämnat sitt läger obevakat.

På bara några timmar hade johanniterna dödat de sårade osmanerna i lägret och bränt alla tält och förnödenheter innan de åter förskansat sig i Mdina. Genombrottet vid St. Michael hade övergetts till ingen nytta, insåg Mustafa, kokande av ilska:

”Jag svär att jag inte kommer att skona en enda man när jag intar dessa fästningar. Alla ska de falla för mitt svärd. Endast deras stormästare ska jag fånga levande så att han i kedjor kan falla på knä vid sultanens fötter!”

Stormästaren deltog i strid

Tidigt den 18 augusti hörde johanniterna på St. Michael ett öronbedövande brak. Riddarna – som än en gång var i full färd med att försvara sitt fort mot de framstormande osmanerna – tittade oroligt österut där mörk rök steg upp mot himlen.

Enligt rykten hade fienden i skydd av natten placerat minor under de yttersta murarna på St. Angelo och sprängt ett stort hål. Snart bekräftade kyrkklockorna det försvararna fruktade: Osmanerna höll på att inta St. Angelo.

Stormästare Valette visste att Malta var förlorat om osmanerna lyckades erövra fortet. Snabbt greppade han ett spjut och rusade mot murarna. De modlösa och utmattade försvararna började följa efter honom. ”Tillsammans med riddarna ledde stormästaren ett så våldsamt angrepp att krigslyckan vände”, skrev Balbi.

I september 1565 lämnade osmanerna Malta. Flera månaders strider var över för de numerärt underlägsna riddarna.

© RMN

Valette träffades av splitter från en kanonkula men blodig och hoppande på ett ben avvisade han alla tankar på reträtt: ”En man i min ålder kan inte få en mera ärorik död: omgiven av sina bröder och i Guds tjänst.”

Belägringen avblåst

Innanför murarna i de båda forten hade männen varken tid att vila eller begrava sina döda. Sjuksängarna var fyllda med sårade och ammunitionen var nästan slut. Men kämpaglöd saknades inte när Valette höll sina flammande tal: ”Vi kommer att kämpa till siste man och begrava oss själva under dessa ruiner!”

Utanför murarna insåg de osmanska officerarna å sin sida att moralen hos deras soldater sjönk för varje dag. Efter flera månaders strid hade antalet soldater minskat kraftigt och de överlevande måste tvingas ut i strid.

Dessutom dödade tyfus och dysenteri lika många män som fienden gjorde. ”Det är inte Allahs vilja att vi ska bli herrar över Malta”, muttrade soldaterna.

KARTA – Följ slagets avgörande:

Motsättningarna mellan Mustafa och Piyale blev samtidigt allt större. Amiralen ville segla tillbaka till Istanbul, generalen ville fortsätta att kriga. Men Mustafa förlorade det sista hoppet om en seger när han den 7 september nåddes av nyheten att en stor grupp soldater från Sicilien hade stigit i land på östkusten.

Även om det bara rörde sig om cirka 8 000 man hade Valette berättat för en muslimsk slav att 16 000 tungt beväpnade soldater var på väg – och sedan släppt slaven fri.

Snart spreds ryktet om den stora sici­lianska styrkan till osmanernas läger. Mustafa insåg att hans män inte kunde klara av fler slag – särskilt inte mot en ny, väl beväpnad fiende. Av rädsla för myteri avbröt han belägringen.

Osmanerna förlorade ...

för att de angrep för sent.

År 1560 besegrade osmanerna en stor kristen flotta i ett slag som kostade de kristna hälften av deras skepp. Om osmanerna angripit Malta omedelbart skulle inget av Europas skadeskjutna riken kunnat sända förstärkningar.

för att de delade kommandot.

Marktrupperna leddes av general Mustafa och amiral Piyale var befälhavare för flottan. De båda männen var dock inte eniga om hur Malta borde angripas. Därför blev offensiverna ofta både okoordinerade och ineffektiva.

för att de angrep på fel ställe.

Belägringen av det välbefästa hamnområdet gjorde osmanerna sårbara för anfall från andra delar av ön. Om de i stället hade erövrat resten av Malta först, kunde de långsamt ha kvävt allt motstånd.

När försvararna i Birgu och Senglea vaknade nästa morgon var allt tyst för första gången på nästan fyra månader. Landskapet låg sönderslitet av kanonkulorna men fienden syntes inte till någonstans.

Ingen halvmånefana vajade över skyttegravarna och inga janitsjarer stod redo för ännu ett anfall. På St. Elmos ruiner hissades åter johanniternas röd-vita flagga medan de första osmanska skeppen försvann österut.

Johanniterna vägrade att ge fransmännen mat och vatten – så Napoleon tvingade dem från ön.

© The art archive

Napoleon fördrev de sista riddarna från Malta

Efter 268 år på Malta förlorade johanniterna åter sitt hem när Napoleons franska soldater intog Malta år 1798.

Johanniternas seger år 1565 innebar att de stannade kvar på Malta och utgjorde grunden för öns moderna historia. Under 1600- och 1700-talen byggde riddarna upp sin hemö till ett av Europas rikaste samhällen. Städer grundades, handeln blomstrade och öns invånarantal femdubblades.

Men under franska revolutionen beslagtog de nya makthavarna alla ordens egendomar i Frankrike och när Napoleon år 1798 var på väg till Egypten med en styrka på 54 000 man stannade han till vid Malta.

Fransmännen bad om tillstånd att proviantera, men nekades. Som hämnd intog Napoleon ön och efter 268 år på Malta skingrades riddarna över hela Europa.

Johanniterorden finns kvar än i dag och ägnar sig åt sjukvård och välgörenhetsarbete i samarbete med katolska kyrkan. Orden har 12 500 medlemmar, både män och kvinnor.