Jetkriget inleds

Kim Il-Sung angriper grannen

Koreanska halvön hade varit delad mellan två stater sedan andra världskrigets slut, då diktatorn Kim Il-Sung tog makten i norr, medan södra delen leddes av en demokratiskt vald regering.

Nordkorea var den militärt starkare av de båda staterna, och Kim Il-Sung beslutade att ena nationen under sitt ledarskap: den 25 juni 1950 korsade hans styrkor 38:e breddgraden, som utgjorde gränsen till Sydkorea.

På kort tid drev nordkoreanerna den svaga sydkoreanska armén till den sydligaste delen av Koreahalvön, men det nybildade FN – lett av USA – ingrep och vände krigets gång.

I slutet av september 1950 kunde FN-styrkorna och Sydkorea pressa tillbaka nordkoreanerna till 38 breddgraden – bland annat med hjälp av flygunderstöd.

Till skillnad från det propellerdrivna nordkoreanska flygvapnet förfogade amerikanerna över flygplan med jetmotorer.

Stridsflygplanen F-80 Shooting Star och F-84 Thunderjet hade utvecklats vid tiden för andra världskrigets slut. Mot dem var Nordkoreas flygstridskrafter chanslösa.

FN-styrkornas offensiv på marken arbetade sig norrut och nådde i slutet av oktober floden Yalu, som utgjorde gränsen mellan Nordkorea och Kina. Det militära hotet fick kineserna att gå in i kriget på Nordkoreas sida.

Mao Zedongs armé pressade FN-styrkorna på marken, men i hög grad även i luftrummet.

Kinas flygvapen hade ett samarbetsavtal med Sovjetunionen, som innebar att rutinerade ryska piloter utbildade kineserna. Ännu viktigare var dock att ryssarna gav kineserna tillgång till sina senaste tekniska landvinningar.

Nytt superflygplan intar Korea

De flesta av FN-piloterna var amerikaner, och under krigets första månader hade de utnyttjat sin överlägsenhet i luften för att bomba Nordkorea, och för piloterna var uppdragen rena barnleken.

”De bästa målen var tåg. När du träffade ett kände du dig som världens härskare”, sa en amerikansk pilot.

Under ett angrepp svärmade eskorten av amerikanska jaktplan runt bombplanen som arbetsbin runt drottningen.

En morgon i november var en amerikansk B-29 Superfortress omgiven av åtskilliga F-80:or, när bombplanet närmade sig dagens mål – en flygbas i Nordkorea.

Plötsligt träffades B-29:an av fientlig eld, och i nästa ögonblick for ett stridsflygplan förbi amerikanerna i rasande fart. Hastigheten var så hög att ingen av amerikanerna hade en chans att identifiera det främmande flygplanet.

De eskorterande stridsflygplanen satte genast efter det mystiska flygplanet, men det tog bara några sekunder innan det endast syntes som en liten, knappt skönjbar prick vid horisonten.

USA:s herravälde i luften vacklar

Rapporten från besättningen på B-29:an, som klarade sig med lindriga skador efter angreppet, fick de amerikanska befälhavarna att lägga pannorna i djupa veck.

Beskrivningen av planet stämde inte med något plan som opererade i Korea, men underrättelsetjänsten ansåg att det måste röra sig om ett sovjetiskt MiG-15 – ett jetflygplan som amerikanerna viss­te var överlägset alla FN:s plan i Korea.

MiG-15 hade fått sitt namn efter sina konstruktörer, Artjem Mikojan och Michail Gurevitj, och var en teknisk prestation.

Planets jetmotor gav en toppfart av över tusen kilometer i timmen, och dess lätta konstruktion gjorde att det kunde stiga fortare än något annat plan. För piloterna var planet en uppenbarelse:

”MiG-15 överträffade alla våra förväntningar. Efter att ha pressat fram gashandtaget sköt planet iväg som en pil, och på några sekunder steg det. Höjdmätaren räknade blixtsnabbt tjogtals meter”, berättade en rysk pilot.

Till en början satte Sovjet in cirka femtio MiG-plan, som flögs av kinesiska och ryska piloter. Piloterna skulle inte angripa amerikanernas jaktplan utan de stora B-29:orna, så att bombplanen inte kunde fälla sina laster över Nordkorea.

Under den 9 och 10 november 1950 sköt MiG-plan ner två B-29:or, och under resten av november slogs ytterligare fem av de stora bombplanen ut. För FN-styrkan var situationen uppenbar: de amerikanska piloterna var chanslösa mot fiendens nya stridsflygplan, och det gick ut över stridsmoralen.

”Vi F-84-eskortpiloter kände oss illa till mods över att vi inte kunde hålla MiG-planen borta”, berättade den amerikanske stridspiloten Edward F. Unser.

MiG-planen angrep i regel uppifrån, och i ett försök att förhindra de farliga angreppen började amerikanerna tillämpa en taktik som de kallade ”top cover”.

Taktiken gick ut på att de eskorterande planen flög på fyra olika höjder över bombplanen.

Planen i det översta lagret befann sig på 35 000 fots höjd (cirka 10 000 meter), medan de tre andra grupperna var fördelade på höjder ner till 15 000 fot (cirka 4 500 meter).

När piloterna högst upp såg fiendens MiG-plan dyka i nästan ljudhastighet varnade de kollegorna längre ner via radion.

På så sätt hann de förbereda sig på fiendens snabba flygplan och kunde beskjuta dem, när de närmade sig.

Den nya taktiken räckte emellertid inte – piloterna behövde även bättre materiel. Lyckligtvis för amerikanerna hade de ett trumfkort att ta till.

USA svarar med superplan

Medan de sovjetiska flygplanskonstruktörerna i slutet av 1940-talet hade skapat MiG-15, hade även amerikanerna arbetat hårt på att ta fram ett överlägset jetplan.

Resultatet var F-86 Sabre, som piloten James Low beskrev som ”ett vackert plan, som i det närmaste svepte sig om piloten”.

Redan i slutet av november 1950 stävade amerikanska hangarfartyg mot Nordkorea med splitternya F-86:or.

Planen fraktades till flygbasen Kimpo strax söder om 38:e breddgraden.

Där bodde piloterna i kaserner som var iskalla på vintern. På morgonen var de ivriga att komma igång, så att de kunde få upp värmen.

Piloterna fick sina instruktioner under morgonens genomgång – oftast eskortflygning eller patrullering – och under dagen lyfte planen med en halv minuts mellanrum.

Medan markstyrkorna i det närmaste återupplevde första världskriget i traditionella skyttegravsstrider, var piloterna mitt i en teknisk och taktisk revolution, när de for fram över himlen i sina jetflygplan.

Den 17 december 1950 möttes Saber och MiG-15 för första gången i strid.

Överstelöjtnant Bruce Hinton ledde fyra F-86:or, som hade till uppgift att locka in fienden i en ”dogfight” – amerikanernas beteckning för luftstrid.

Därför flög Hinton och hans tre kollegor med låg hastighet för att efterlikna de bekanta F-80:orna – lätta mål för MiG-planen. Bluffen blev en framgång.

Amerikanerna stötte på fyra MiG-15, som inte anade oråd, förrän piloterna i F-86:orna ökade hastigheten och lade sig bakom dem.

De överraskade fienderna delade upp sig för att komma undan, men Hinton släppte inte taget om ett av MiG-planen. När han var trehundra meter från det öppnade han eld. MiG:en tappade fart, medan rök vällde ut ur hål i skrovet.

Hinton avfyrade ännu en salva och såg ”långa, stora lågor omge hela planet”, varpå motståndaren gick i spinn mot marken.

Överstelöjtnant Hinton hade vunnit F-86:ans första luftduell mot ett MiG-15. Kampen om luftrummet över Korea hade emellertid bara börjat.

Kommunisterna rustar upp

Ankomsten av amerikanernas Sabre F-86 fick vare sig ryssarna eller kineserna att vackla. Deras MiG-15 befann sig på samma nivå, och från november 1950 till maj 1951 förstärkte kommunisterna sin flygplansflotta kraftigt: de gick från 50 jetstridsplan till 445.

MiG-planen opererade från flygbaser som låg i säkerhet på den kinesiska sidan av Yalufloden, som utgör gränsen till Nordkorea.

FN-piloterna hade nämligen inte mandat att flyga in i kinesiskt luftrum, så de sovjetiska flygplanen kunde stå tryggt parkerade precis innanför gränsen.

Därifrån kunde de snabbt nå in över nordvästra Nordkorea, som snart fick namnet ”MiG Alley” (MiG-gränden) – eftersom de ryska stridsflygplanen i stort sett angrep endast där.

Hösten 1951 åsamkade de många MiG-planen amerikanerna alarmerande förluster, och det kulminerade tisdagen den 23 oktober, när nio amerikanska B-29:or med en eskort av 34 stycken F-86:or och 55 stycken F-84:or närmade sig den nordkoreanska flygbasen Namsi.

Så snart de ryska radarsystemen registrerade de fientliga flygplanen lyfte 84 MiG-plan – med huvudsakligen sovjetiska piloter ombord. Major Dmitrij Oskin ledde en grupp om arton plan, som snabbt fick kontakt med fienden.

Den 31-årige majoren angrep först en F-86:a, men avbröt angreppet, när hans rotetvåa rapporterade om ”stora krabater till höger” – ryssarnas beteckning för de amerikanska B-29:orna.

”Till alla: Angrip de stora krabaterna!” beordrade Oskin via radion, varpå han vände sitt plan och avfyrade en salva från sina automatkanoner mot en B-29:a, som började brinna.

Under tiden angrep hans rotetvåa, Dmitrij Samoylov, en amerikansk F-84:a, som försökte attackera Oskin bakifrån.

Efter en våldsam luftstrid – då Oskin lyckades slå ut ännu en ”stor krabat” – vände ryssarna nosen hemåt med nästan tomma tankar.

Totalt förlorade amerikanerna sex B-29:or denna oktoberdag, som efter det kallades för ”svarta tisdagen”.

Luftslaget, som var Koreakrigets största, demonstrerade att inte ens en stor armada av eskortflyg kunde skydda bombplanen mot angripande MiG-15.

Under resten av kriget flög Superfortress-planen därför endast nattetid.

Blir besatta av segrar

Att sluta med stora bombräder i dagsljus var ett förnuftigt beslut, som markant reducerade förlusterna av plan.

Dagtid fortsatte amerikanerna dock att bomba med jaktbombare, till exempel den 2 november 1951, när George L. Jones och Richard Pincoski framgångsrikt försvarade en grupp jaktbombare.

Deras gemensamma nedskjutning av ett MiG den dagen gav dem en ”halv seger” vardera, som fördes in i statistiken.

Alla piloter drömde om fem segrar, som officiellt gjorde dem till flygaress. Men de amerikanska piloterna var under tidspress: vanligtvis tjänstgjorde de i sex månader, innan de skickades hem och ersattes av en ny kull.

All väntan på marken kändes därför lång. Kimpobasen var en dyster plats omgiven av risfält, och det fanns inget annat att göra än att spela poker och gin rummy – ofta om pengar, eftersom lönen var bra: sextio dollar i månaden plus två flaskor Old Methusalemwhisky.

De unga piloterna var ofta entusiastiska, när de skulle upp i hetluften. Ofta fick de dock flyga patruller, som varade mellan fyrtiofem och nittio minuter, och det var inte säkert att de hamnade i strid. Tjugosexårige James Low från Kalifornien var en av de få som vann en seger första gången han var uppe i luften.

”Jag älskade allt – flygningarna, nedskjutningarna. Jag var för ung för att tänka på den politik som låg bakom. Vi var bara där för att göra ett jobb”, berättade Low efter kriget.

För Sabre-piloterna var den högsta äran att skjuta ner ett MiG. Besattheten av att skjuta ner fienden var så stor att den internt kallades för ”MiG Madness” (MiG-vansinne).

Piloterna ville så gärna ha ett MiG på meritlistan att de ibland glömde förnuftet och gjorde halsbrytande manövrer. Så var fallet med Joe Cannon och Iven ”Kinch” Kincheloe, som den 2 april 1952 upptäckte tre av fiendens flygplan vid Yalufloden: ”Vi dök mot dem. Kinch sköt ner en, medan vi brakade rakt genom deras förbannade formation. Inte det smartaste vi gjort. Jag var så nära att kollidera med ett MiG att jag såg piloten rakt i ansiktet och såg att han hade en tyghjälm på sig!” berättade Joe Cannon.

I vimlet av amerikanska och ryska stridsflygplan lyckades Cannon manövrera sig in bakom ett MiG-plan, som han satte i brand med en tresekunders salva. Luftstriden var emellertid inte över: ”I samma ögonblick ropade Kinch: ’Sväng åt vänster!’ När jag svängde brant och vred på huvudet för att se vem som var efter mig exploderade allt omkring mig. MiG-piloten fortsatte med att skjuta av masken från mitt ansikte, skjuta av halva min ena vinge och genomborra min stjärtfena.”

På mirakulöst vis – och enbart tack vare landsmannens stöd – kunde Cannon hålla sitt flygplan i luften och klarade livhanken.

Cannon och Kincheloes ”MiG Madness” hade trots allt tillfogat två segrar till statistiken.

Kommunisterna saknar utbildning

Siffrorna såg generellt bra ut för FN-piloterna under 1952 och 1953, trots att amerikanerna hade cirka 150 Sabre-plan mot fiendens 800 MiG-plan.

Vändpunkten berodde på att många av de erfarna ryska piloterna från hösten 1951 antingen hade stupat eller skickats hem.

Ersättningen var framför allt kinesiska och nordkoreanska noviser, som saknade utbildning och erfarenhet. Amerikanerna och deras FN-allierade fick däremot en ingående utbildning, innan de skickades till Korea.

Utbildningen av Sabre-piloterna bestod av en massa precisionsskytte och luftdueller, som var helt avgörande, när striderna utkämpades i tusen kilometer i timmen.

I de nya jetplanen gick det endast elva sekunder från att piloterna såg varandra på fem kilometers håll, till att de möttes.

Hjärnan fick tänka snabbt, och det krävde massor av träning under enorm press.

En amerikansk rapport hade redan 1951 slagit fast att minst hälften av fiendens piloter var ”oförmögna att kontrollera sitt MiG-15”. Och antalet dåliga piloter ökade ständigt.

”MiG-piloternas taktik var så dålig att man skulle kunna tro att det var ute och övade”, sa piloten John Glenn, som sedermera blev astronaut, och den första amerikanen i omloppsbana runt jorden.

De amerikanska jetpiloterna ansåg att deras egen taktik och deras mod också spelade en roll i framgången.

De unga piloterna ville visa framfötterna och tog därför initiativet i luftduellerna. Djärva anfall krävde dock is i magen, och mottot i 4th Fighter Wing, som George L. Jones och James Low tillhörde, löd: ”Du behöver inte vara galen för att vara stridspilot, men det hjälper.”

Vapenvila avbryter jetkriget

Amerikanernas dominans i luftrummet 1953 fick avgörande betydelse för att Kim Il-Sung i juli till slut var beredd att gå med på en vapenvila. I praktiken innebar avtalet att Korea delades i två stater längs 38:e breddgraden.

FN-styrkorna och sydkoreanerna på marken hade nytta av det taktiska luftunderstödet, och soldaterna poängterade ofta att armén inte kunde ha återerövrat Sydkorea utan den konstanta närvaron av bomb- och jaktplan.

FN-alliansens flygplan flög 1 040 708 uppdrag under krigets tre år. Även flygvapnets chefer var övertygade om att de sista stora offensiverna i maj och juni 1953 hade varit avgörande.

Då bombades flera dammar, som var livsviktiga för nordkoreanernas förmåga att vattna sina risfält och producera livsmedel.

Risken att landets infrastruktur skulle förstöras ytterligare – för att amerikanerna nu dominerade luftrummet – medverkade till att Kim Il-Sung till slut skrev under fördraget om vapenvila.

Medan Koreakriget i princip slutade utan segrare, och Nord- och Sydkorea behöll sin gränslinje, kunde amerikanerna med rätta hävda att deras piloter hade vunnit slaget om luftrummet.

Även i kampen mellan de i stort sett jämbördiga stridsflygplanen drog amerikanerna det längsta strået. Medan F-86:orna sköt ner 566 MiG-15, miste amerikanerna endast drygt 100 Sabre-plan till fiendens flygplan under kriget.

George L. Jones och James Low kunde också resa hem nöjda från kriget. Med sex och en halv respektive fem segrar mot MiG-plan förverkligade båda sin dröm om att bli tvättäkta flygaress.

Väl så viktigt var dock att de kom hem vid liv. Många av deras motståndare var inte lika lyckligt lottade.