50 år sedan sexdagarskriget
För 50 år sedan, den 5 juni anföll Israels armé egyptiska mål från luften. Sex dagar senare hade de vunnit en överlägsen seger mot sina grannstater.
En israelisk spaningspatrull i Sinaiöknen under sexdagarskriget.
Våren 1967 stod Mellanöstern inför ännu ett krig. Efter de israelisk-arabiska krigen 1948–49 och 1956 hade konflikten fortsatt. Palestinsk gerilla, fedayeen, använde baser i de arabiska grannländerna när den slog till mot mål i Israel. En av de mera framträdande gerillaledarna, Yassir Arafat, grundade sin Fatah-rörelse och 1964 gick en del gerillagrupper samman i den palestinska befrielseorganisationen, PLO.
De FN-trupper, varav en svensk bataljon, som sedan krigsslutet 1956 hade hållit positioner mellan Israel och Egypten, kunde inte förhindra gränskriget.
Ökande spänning
Under maj månad 1967 ökade spänningen betydligt. De arabiska krigsmakterna inledde en uppladdning intill Israels gränser, samtidigt som president Nasser i Egypten beordrade FN-förbanden att lämna regionen. Precis som 1956 spärrades Tiransundet av egyptiska och saudiska styrkor. Sjöfarten på Eilat i Israel stoppades.
Egypten förde fram förband till Gaza och hela gränsen mellan Sinai och Israel, medan jordanska enheter koncentrerades på västbanken av Jordanfloden, och på Golanhöjderna mönstrades syriska trupper i goda positioner för angrepp ned mot slättlandet i israeliska Galiléen.
I norr samlades libanesiska styrkor och i sydöst sköt saudiska förband fram sina positioner. De fem arabstaterna kunde mobilisera drygt 400 000 man (varav 240 000 egyptier), 2 000 flygplan (1 200 egyptiska) och 660 stridsvagnar (500 egyptiska). Dessa styrkor fick nu förstärkning av en irakisk kår som gick in i Jordanien för att stödja den jordanska fronten. Irak kunde totalt ställa upp 70 000 man utrustade med 400 flygplan och 200 stridsvagnar.
På israelisk sida kunde man mönstra 264 000 man samt 300 flygplan och 800 stridsvagnar.
Riskerade flerfrontskrig
Israel hade två grundläggande strategiska problem. En samfälld arabisk attack skulle ställa landet inför ett flerfrontskrig, där man skulle vara underlägsen på alla avsnitt. Dessutom kunde en framgångsrik arabisk offensiv skära av Israels norra och södra delar från varandra. På den smalaste punkten mäter landet bara 14 kilometer.
I början av juni 1967 bestämde sig därför den israeliska ledningen för att slå till först, hellre än att riskera statens utplåning.
Soldater bygger upp en bas på ön Tiran i norra Röda havet, precis utanför Tiransundet.
Medan en stat enligt gällande internationell rätt har sin fulla rätt att försvara sig mot ett väpnat angrepp, är preventivkrig något helt annat. Det innebär i formell mening det samma som anfallskrig, oavsett hur hotande situationen än är.
Premiärminister Levi Eshkol, försvarsminister Moshe Dayan – ja, till och med den som ”duva” ansedde utrikesministern Abba Eban, var dock eniga om att slå till först.
Det stora egyptiska flygvapnet, väl utrustat med sovjetiska bomb- och jaktflygplan, utgjorde det största hotet mot såväl de israeliska flygstyrkorna och markförbanden som Israels befolkningscentra.
Tvåhundra plan mot Egypten
Klockan 07:10 den 5 juni lyfte det första israeliska flyget och tjugo minuter senare var tvåhundra plan i luften. Huvudstyrkan flög ut över Medelhavet på en så låg höjd, tidvis bara femton meter, att de inte skulle upptäckas av egyptisk radar. En mindre styrka flög söderut över Röda havet, med sikte på Luxorområdet i södra Egypten.
Såväl diplomatiska källor i Amman som jordansk radar varnade för det israeliska flyganfallet, men av olika skäl nådde inte informationen fram. Istället blev överraskningen fullständig.
I två timmar anföll våg efter våg av israeliska plan fyra egyptiska flygbaser i Sinai och ytterligare nio stycken i det afrikanska Egypten. Så fort en våg av plan hade släppt sin last återvände de hem till basen för påfyllning av bränsle och ammunition, innan man lyfte för ett nytt uppdrag. På det sättet upprätthölls hela tiden ett massivt tryck mot det egyptiska flygvapnet.
I den första anfallsserien gjorde israelerna – sannolikt något överdrivet – anspråk på att ha förstört 186 egyptiska plan på marken, med en egen förlust av tio. En andra omfattande serie av attacker genomfördes mellan klockan 09:00 och 12:00 på förmiddagen. Ytterligare 107 egyptiska plan förstördes.
Vände sig mot öster
De israeliska flygstyrkorna koncentrerade sig helt på Egypten eftersom man i Israel hoppades att Jordanien och Syrien skulle hålla sig utanför kriget. Vid lunchtid den 5 juni stod det klart att så inte var fallet. I det läget omdirigerades en del av de israeliska flygförbanden. Nu angreps istället fem syriska och två jordanska flygbaser, liksom en i västra Irak.
Egyptiska soldater på språng.
Framgångarna var stora men arabiska plan förmådde ändå gå upp och angripa ett halvdussin mål i norra Israel. Ett israeliskt transportplan förstördes på marken av jordanska plan och ytterligare tretton israeliska plan sköts ned på östfronten.
Men när det började skymma denna första krigsdag var de jordanska och syriska flygvapnen i praktiken utraderade, medan det egyptiska hade lidit mycket svåra förluster. Israel hade vunnit luftherraväldet, vilket skulle visa sig helt avgörande för de resterande dagarnas strider.
Förutom en nära samverkan mellan mark- och luftstridskrafter lade Israels krigsmakt stor vikt vid rörlighet. Snabba framstötar med bepansrade styrkor skulle bryta hål i fiendens linjer, genom vilka sedan motoriserat infanteri snabbt avancerade djupt in i fiendeområdet. De fientliga styrkor som inte gav upp direkt skulle kringgås och isoleras, för att senare, när segern var ett faktum, tvingas ge upp utan strid.
Manövertänkande
Framskjutna positioner skulle erövras av luftlandsatta trupper. Israels lilla geografiska yta tvingade dess militära styrkor till ett extremt flexibelt och rörligt uppträdande, för att söka föra in kriget på djupet av fiendens territorium. Det var enda sättet att förhindra blodiga strider inne i Israels tätbebyggda centrala delar.
Detta militära uppträdande brukar kallas manövertänkande och har sitt ursprung i tyskt militärt tänkande mot slutet av det första världskriget och under andra världskriget.
Ironiskt nog utvecklade Israel alltifrån 1950-talet dessa idéer från den stat som utsatt det judiska folket för Förintelsen, för att försvara den nya judiska staten. I dag är manövertänkande närmast en dogm i många försvarsmakter, till exempel den amerikanska och den svenska.
Klockan tio på förmiddagen den 5 juni inledde sex bataljoner av 10,5 och 15,5 centimeters artilleripjäser den våldsammaste artilleribeskjutningen i Israels historia. På mindre än tjugo minuter regnade sextusen granater ned över de egyptiska ställningarna. De egyptiska styrkorna chockades, i synnerhet som de under hela morgonen bara hört om enastående arabiska segrar i de första radioutsändningarna.
In i Sinai
I tre anfallskolonner bröt israeliskt pansar igenom de egyptiska linjerna och avancerade in i Sinai. En fjärde kolonn körde in i Gazaremsan mot Gaza, där de svenska FN-soldaterna i all hast fick gräva ned sig på stranden, där de fortfarande väntade på evakuering, när granater började falla bara några tiotal meter från deras positioner.
En israelisk spaningspatrull i Sinaiöknen.
Efter att ha erövrat Rafah avancerade denna nordliga kolonn österut i riktning mot El Qantara vid Suezkanalen. Det israeliska luftherraväldet visade sig vara förödande för de egyptiska markförbanden som hela tiden attackerades av israeliska plan.
Vid fyra tillfällen uppstod pansarstrider i Sinaiöknen, men egyptierna förmådde inte hejda anfallsvågen, som intog de strategiska Mitla- och Gidipassen. När den 8 juni grydde stod den israeliska armén vid Suezkanalens östra strand.
Iväster inledde jordanska haubitser den 5 juni en våldsam artilleribeskjutning av den judiska delen av Jerusalem. Redan samma dag angrep israeliska markstyrkor jordanska förband i norr vid Jenin samt i och strax norr om Jerusalem. En annan israelisk styrka slog sig samtidigt fram till Betlehem.
Dagen efter utnyttjades den israeliska manövertaktiken fullt ut. Anfallskilar klöv de jordanska linjerna på flera punkter och trängde djupt in i Västbanken. I söder gjorde israeliska styrkor norr och nordväst om Jerusalem en kringgående rörelse runt den arabiska stadsdelens försvarare, i centern stötte man rakt österut mot Qalqilya och i norr bröt anfallsspetsar djupt in genom det jordanska försvaret runt Jenin.
Nådde Jordanfloden
Den 7 juni, efter tre dagars strider och ett ofta våldsamt jordanskt motstånd, nådde israeliska styrkor Jordanfloden vid tre punkter, där man stötte samman med en irakisk mekaniserad brigad. Samtidigt svängde andra förband i nordsydlig riktning. Det alltmer pressade jordanska försvaret blev sönderslaget i isolerade försvarsfickor. Den dagen erövrades Jeriko, Ramallah och Nablus. Den 8 juni upphörde det sista jordanska försvaret i Jerusalem.
Syrien förhöll sig – överraskande nog – nästan helt passivt de första dagarna, även om den syriska generalstaben meddelade sina egyptiska bröder att offensiven var inledd och att Nazareth skulle falla innan mörkrets inbrott den 6 juni. Men detta var ord utan täckning i verkligheten.
Istället fick israelerna tid till omgruppering. Den 9 juni anföll israeliska förband upp mot Golanhöjderna, där försvararna redan hade demoraliserats av det israeliska luftherraväldet. Dagen efter bröt sex israeliska brigader och sex fristående bataljoner igenom de syriska linjerna och började trasa sönder försvaret. Innan dagen var slut hade man erövrat staden Quneitra.
Israel intog östra Jerusalem och fick då också kontroll över Västra muren (Klagomuren). Direkt började man rensa upp runt muren. Bilden är tagen ett par dagar efter sexdagarskrigets slut.
President Hafez al-Assad talade i syrisk radio och lovade att de tappra syriska soldaterna skulle segra i Quneitra, en seger som skulle följas av seger i Tel Aviv följande dag. Men verkligheten var en helt annan. Den syriska armén bröt samman under den 10 juni och stora mängder soldater flydde från fronten. Israeliska trupper erövrade också Hermonberget i Golanområdets norra ände.
Israel segrare
När den 11 juni grydde stod Israel som segrare. Israel hade vunnit kriget i luften, men till ett högt pris. En fjärdedel av dess jaktflyg hade förlorats. Totalt 800 israeliska militärer hade stupat och 2 600 sårats.
Egypten förlorade mellan 10 000 och 15 000 man, Jordanien 700 stupade och 6 000 sårade eller saknade, medan Syriens förluster uppgick till 450 döda och 1 800 sårade och saknade. Vid krigsslutet höll Israel 6 000 arabiska krigsfångar, varav 21 (!) egyptiska generaler.
En enorm buffertzon i form av Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna samt Västbanken låg nu under israelisk kontroll. Men man hade också fått 1,2 miljoner palestinier inom sina nya gränser.
Omgående inleddes en diskussion i Israel om hur man skulle förfara med de erövrade områdena; lämna dem i utbyte mot fred (som man gjorde med Sinai), annektera dem (som skedde med den arabiska delen av Jerusalem) eller behålla dem som buffert och koloniseringsområde för bosättningar (som Västbanken, Gaza och Golanhöjderna).
Flera ledande israeliska militärer och politiker talade för en ganska snabb reträtt från stora delar av Västbanken. Annars skulle Israels status som demokratisk och huvudsakligen judisk stat hotas. I dag, år 2003, med en andra intifada pågående i Gaza och på Västbanken, vet vi att många av dessa farhågor har besannats.
Segern i sexdagarskriget räddade förvisso Israel, men har sedan stegvis dragit ned landet i ockupationens moras allt eftersom våldsspiralen mellan israeler och palestinier svingar sig till nya förfärande höjder.
Tveklöst har dagens brutala verklighet i Mellanöstern sina direkta rötter i det som hände de där sex junidagarna 1967 – ja, egentligen de första morgontimmarna den 5 juni.
Publicerad i Populär Historia 8/2003