Den tidiga aprilmorgonen är fortfarande mörk i södra Iran när Saddam Husseins irakiska trupper hör ett illavarslande ljud. Året är 1982 och bara några kilometer bort står fienden – den iranska armén. Ett taktfast ropande från tusentals munnar bryter tystnaden:
”Allahu akbar, Allahu akbar” – Gud är större, Gud är större.
Plötsligt hörs ett antal explosioner då den första vågen med 40 000 iranier stormar fram mot de irakiska truppernas försvarsverk. Gång på gång skälver marken då angriparna trampar på, och utlöser, de otaliga landminor som irakierna grävt ned framför ställningarna.
I gryningsljuset ser irakierna till sin förvåning att angriparna inte är vanliga soldater. De flesta är unga pojkar – några av dem är så små att de knappt kan bära sina gevär. Men det de saknar i ålder uppvägs av deras totala dödsförakt.
I tusental rusar de framåt utan att låta sig avskräckas vid åsynen av sina kamrater som slits i stycken av de exploderande minorna.
De skräckslagna irakiska soldaterna skjuter oavbrutet mot den enorma mängden iranier med sina gevär och fäller hundratals – som bara ersätts av tusentals andra. Ingenting kan stoppa flodvågen av angripare, och efter några dagars strider faller de irakiska ställningarna.
Efter segern hyllas barnarméns insats i den iranska dagstidningen Ettelaat i maj 1982:
”De ryckte fram över minorna med ögon som inte längre såg, och öron som inte längre hörde. När dammet lagt sig fanns det ingenting kvar. Köttstycken och benbitar låg utspridda över öknen eller var fastklistrade vid klipporna.”
Islam delades upp i shia och sunni då profeten Muhammeds barnbarn Husayn ibn Ali stupade i en strid mot sunnimuslimer.
Martyrdöd gav fribiljett till paradiset
När kriget mot Irak bröt ut år 1980 utnyttjade ayatolla Khomeyni de historiska motsättningarna mellan sunni- och shiamuslimer och skapade en armé av frivilliga martyrer.
Den avgörande splittringen mellan shia och sunni inträffade år 680 då en av shiaislams främsta figurer, Husayn ibn Ali, dödades utanför staden Karbala i kamp mot en överlägsen sunnistyrka.
Husayn var barnbarn till islams grundare Muhammed och var enligt shia Muhammeds rättmätige efterträdare. Varje år högtidlighåller shia hans martyrdöd.
Eftersom Saddam Hussein var sunni, hävdade Khomeyni i krigets inledning att Saddams angrepp på Iran var en upprepning av det historiska slaget vid Karbala.
Enligt Khomeyni skulle den som stupade på slagfältet i kriget mot Irak bli en martyr för det sanna islam och därmed garanteras plats i paradiset. Detta fick shiamuslimer från hela Iran att rusa till rekryteringskontoren.
Saddam fruktade iransk revolution
Det åtta år långa kriget mellan Iran och Irak blev det blodigaste i Mellanöstern i modern tid. Krigets brutalitet symboliserades mer än något annat av Irans många barnsoldater.
Barn i krig var inte något nytt, men de religiösa ledarna i Iran gick längre än någonsin förut. Irans barnsoldater utgjorde inte bara ett stöd till de reguljära trupperna – de var själva spjutspetsen i de iranska offensiverna.
Barnsoldaterna var den iranske ayatollan Khomeynis brutala svar på Iraks invasion i Iran i september 1980. Året dessförinnan hade han tagit makten i Iran efter en blodig revolution och tvingat landets härskare, shahen, i exil. Nu skulle Iran vara en islamisk republik efter strikta religiösa principer.
Revolutionen skakade omvärlden, och i synnerhet grannlandet Irak som styrdes av diktatorn Saddam Hussein. Irak var en sekulariserad stat, men den styrdes främst av sunnimuslimer trots att majoriteten av befolkningen var shiamuslimer precis som iranierna.
Saddam Hussein fruktade att den nya religiösa regimen i Iran skulle få shiamuslimerna i Irak att starta en egen revolution. Därför beslöt diktatorn att utnyttja oroligheterna i Iran till att invadera landet och avsätta de religiösa makthavarna.
Virvelvindskriget
Den 22 september 1980 angrep den militärt överlägsna irakiska armén Iran på en 650 kilometer bred front.
Saddam Hussein kallade offensiven för ”virvelvindskriget” eftersom han och generalerna bedömde att den skulle vara över på några veckor.
Till en början gick allt enligt planerna. De dåligt organiserade iranska trupperna gjorde bara sporadiskt motstånd och drog sig tillbaka från gränsområdet vid floden Shatt al-Arab till bergen längre österut.
I den sydiranska staden Khorramshahr gick Saddams invasion emellertid helt oväntat i stå.
I staden fanns en styrka ur Khomeynis fanatiska revolutionsgarde, och de tänkte inte ge upp utan kamp.
I en månad lyckades de blott 2 500 revolutionsgardisterna med lätta kulsprutor försvara staden mot 15 000 tungt beväpnade irakiska soldater stödda av stridsvagnar.
Inte förrän efter en månads strider och omkring 8 000 stupade irakiska soldater lyckades Husseins trupper inta Khorramshahr.
Efter att ha sett revolutionsgardets fanatiska kampvilja stoppade Saddam Hussein sin offensiv. Detta var en föraning om vad som väntade de irakiska trupperna.
Folkarmé skulle krossa irakierna
Revolutionsgardet bildades av Khomeyni året före Iraks invasion. Medlemmarna var övertygade Khomeyni-anhängare och djupt religiösa unga män.
Gardets främsta uppgift var att skydda prästregimen mot eventuella kuppförsök. Khomeyni oroade sig i synnerhet för en revolt inom landets reguljära trupper, och därför genomförde han systematiska utrensningar varvid armén reducerades från 285 000 till 150 000 man.
När Saddam Hussein skickade in sina stridsvagnar över gränsen beslöt Khomeyni att ryggraden i landets försvar skulle utgöras av revolutionsgardet, som vid den tidpunkten bestod av bara cirka 30 000 man.
Han inledde en gigantisk värvningskampanj för att snabbt få fler soldater till sin nya superstyrka. Tusentals milismän rekryterades, främst bland städernas fattiga arbetare som var lätta att motivera genom religiösa brandtal och propaganda.
Men det tog tid att beväpna och utbilda alla de nya rekryterna, och Khomeyni behövde kunna slå tillbaka mot invasionsarmén både snabbt och hårt. I januari 1981 tilldelades revolutionsgardet därför kommandot över en speciell slags milis som blixtsnabbt kunde skickas ut på slagfälten.
Milisens namn var ”basij” – ”de frivilliga” och skulle med Khomeynis ord vara en ”20 miljonermannamilis” som skulle göra Iran oövervinneligt.
Till skillnad från soldaterna i revolutionsgardet, som fick en grundlig utbildning, fick basijkrigarna nöja sig med några veckors träning. Basijs styrka låg först och främst i religiös fanatism.
Revolutionen och den irakiska invasionen hade tänt en nationalistisk glöd inom många iranier, och regimen gjorde allt för att blåsa liv i elden.
Snart fylldes basijmilisens värvningskontor med män i alla åldrar, även skolpojkar så unga som tolv år. Regimens präster – mullorna – sökte aktivt upp dem för att rekrytera miliskrigare.
”I skolan kom mullorna hela tiden och avbröt lektionerna”, berättade barnsoldaten Samir senare.
”De berättade för oss om den ärorika islamiska revolutionen och om ayatollan som räddat oss ur USA:s klor. Sedan ropade vi 'död åt Amerika, åt Israel och åt Saddam' under lång tid.”
Mullorna sade att det var en ära att slåss för islam, och uppmuntrade pojkarna att bli martyrer precis som Husayn ibn Ali, profeten Muhammeds släkting och en av shiaislams grundare.
”I TV visade de en ung pojke klädd som en soldat, med gevär och basijs röda pannband”, mindes Samir.
”Han berättade om hur härligt det var att vara soldat för islam och kämpa för friheten mot irakierna. Sedan sade han att vi skulle göra som han.”
Propagandan gjorde intryck på Samir. Han deltog i massdemonstrationer mitt i Teheran, där han och tusentals andra pojkar med röda basijpannband upprepade mullornas stridsrop mot USA och Saddam.
I basijmilisens träningsläger fick Samir lära sig att skjuta med gevär och kasta handgranater. Därefter skickades han till fronten för att strida.
När kriget började hade Irak drygt tusen fler stridsvagnar än sin fiende Iran.
En flodvåg av självmordskandidater
Samtidigt som iranierna mobiliserade för fullt hade luften helt gått ur Saddam Husseins ”virvelvindskrig”.
De stora förlusterna i staden Khorramshahr hade skrämt den irakiske diktatorn, och i stället lät han nu sina trupper befästa de erövrade områdena med enorma försvarsvallar och bunkrar i hopp om att iranierna inte skulle försöka återta dem.
Men iranierna var av en annan åsikt. I slutet av 1981 genomförde de det första i en serie jätteanfall. Målet för offensiven, som fick namnet ”Operation Vägen till Jerusalem” var den ockuperade iranska staden Bostan.
Den 29 november gick 80 000 extatiska revolutionsgardister och basijkrigare, däribland skolpojkar, till attack. De var så ivriga att de inte ens inväntade arméns planerade artilleribeskjutning mot fiendens ställningar innan de stormade fram till anfall. Irakierna blev fullständigt överrumplade av angriparnas antal och dödsförakt.
Offensiven blev krigets första så kallade ”människovågsangrepp”. En irakisk officer sade till nyhetsmagasinet Der Spiegel år 1982:
”Du kan skjuta ned den första vågen, och nästa. Men snart hopar sig liken tills du bara vill skrika och springa därifrån. Det är ju trots allt människor.”
Slaget vid Bostan kostade iranierna 30 000 döda, de flesta ur basij. Men för regimen i Iran var segern ett bevis på att deras taktik fungerade.
I revolutionsgardet ingick bl.a. en kår som jagade irakiska stridsvagnar med motorcykel.
Khomeynis krigare fruktade inget
Revolutionsgardet
Under de kaotiska månaderna efter revolutionen behövde ayatolla Khomeyni en trogen styrka som kunde ta upp kampen mot rivaliserande grupper och militären om det blev ett kuppförsök.
Soldaterna till revolutionsgardet rekryterades bland Khomeynis anhängare och unga män i storstäderna.
När kriget bröt ut fick de i uppgift att rekrytera och leda den frivilliga milisen basij. År 1985 bestod revolutionsgardet av 250 000 man.
Basijmilisen
Den iranska prästregimen ville lära Irans folk att hantera vapen och tro blint på regimens krigiska version av islam.
Därför grundades milisen basij. Krigarna rekryterades främst bland de fattiga på landet och i storstäderna, och användes under kriget som kanonmat i stora massangrepp.
År 1985 hade basij cirka 600 000 krigare. Milisen finns kvar än i dag, och den användes t.ex. år 2009 för att slå ned en iransk demonstration.
Pojkkroppar röjde minfälten
I mars 1982 erövrade 120 000 basijkrigare, revolutionsgardister och reguljära trupper området kring städerna Dezful och Shush.
Iranierna stod bara fem kilometer från gränsen, men enligt en iransk överste som intervjuades vid fronten av journalisten Robert Fisk var arméns mål endast att tvinga ut irakierna ur Iran:
”Våra trupper skulle kunna ta sig över den sista floden, men imam Khomeyni tillåter inte det”, förklarade översten medan hans officerare och en mulla mässade i kör efter varenda mening: ”Gud är större. Ned med USA. Ned med Sovjet.”
Därefter fick journalisten en intervju med en 14-årig basijkrigare som ivrigt berättade om hur han förlorat två jämnåriga vänner under slaget, och att han gråtit av besvikelse när hans avresa till fronten blivit försenad. Till pojkens stora lättnad hade han dock fått vara med under det blodiga anfallet.
Bara en månad senare satte iranierna in slutoffensiven. Under ”Operation Jerusalem” skulle de bland annat återerövra staden Khorramshahr som irakierna fått strida så hårt för att inta.
Saddam Husseins trupper hade byggt upp ett enormt försvar i området med vallar, bunkrar och landminor. Iranierna skickade ut basij i minfälten för att röja vägen för de reguljära trupperna.
”Ibland svepte barnen in sig i filtar innan de rullade ut över minfälten, för att deras kroppsdelar inte skulle spridas ut så mycket utan enkelt kunna samlas in och läggas i kistor”, skrev den iranska tidningen Ettelaat efter slaget.
Den 24 maj 1982 krossade de iranska soldaterna det sista motståndet och intog Khorramshahr. Därmed hade de mot alla odds pressat samtliga irakiska trupper ut ur Iran.
Nederlaget fick Saddam Hussein att desperat försöka få till ett fredsavtal med prästregimen. Men alla segrar hade fått Khomeyni på andra tankar: Nu skulle hans martyrarmé invadera Irak och avsätta diktatorn.
100 000 skolpojkar vid fronten
Khomeynis nya plan var att erövra det shiadominerade södra Irak, där landets näst största stad Basra låg.
Under sommaren 1982 genomförde de iranska trupperna fem jätteoffensiver för att ta sig fram till staden, men de stoppades av irakierna som nu hade fördelen av att strida på eget territorium. Ledarna i Iran insåg att de behövde fler soldater.
Under 1983 tog rekryteringen av pojkar till basij fart på allvar. I slutet av året kunde Irans undervisningsminister stolt berätta att mer än 100 000 skolpojkar och 30 000 lärare deltagit i strider.
”Det finns ingen skola eller stad som är utesluten från glädjen i att föra krig eller dricka dödens utsökta elixir”, skrev tidningen Ettelaat entusiastiskt och visade propagandabilder på nästan tomma klassrum.
Barnsoldaterna i basij gick främst i de iranska offensiverna, tillsammans med revolutionsgardet. En av basijkrigarna, en trettonårig pojke med en månads träning bakom sig, blev anvisad sitt första militära mål på ett fält nordöst om Basra.
Tillsammans med en grupp äldre män och tusentals andra pojkar skulle han – beväpnad med ett gevär och två handgranater – gå i täten i ett försök att erövra en viktig väg utanför Basra.
”När vi kom upp på toppen av en kulle började vi springa ned mot fiendens ställningar på andra sidan. Jag var inte rädd längre. Allihop ropade vi 'Allahu akbar' medan vi sprang, och jag kunde se soldaterna framför oss – en lång rad med hjälmar. Sedan började de skjuta. Folk föll överallt runtom mig, men jag fortsatte att springa och ropa.”
Pojken träffades av en kula i benet och togs tillfånga.
Basij försökte gång på gång bryta igenom irakiernas linjer med massanfall, men utan framgång.
”De ropade 'Allahu akbar' och fortsatte komma, och vi fortsatte att skjuta. Vi svängde runt våra kulsprutor som galna. Mina män var 18, 19 – bara några år äldre än de där barnen. Jag har sett dem gråta. Ibland blev officerarna tvungna att sparka dem tillbaka till deras kulsprutor”, mindes en irakisk officer som även hade varit med om ett ovanligt anfall:
”En gång kom iranska barn cyklande rakt mot oss och mina män började skratta. Sedan började barnen kasta handgranater, och vi slutade att skratta och började skjuta.”
Tusentals frivilliga stupade på slagfälten. Här sörjer en iransk soldat sin döde bror.
Barnen först i storoffensiv
Iranierna förlorade ungefär tre gånger fler soldater än irakierna under offensiverna 1983, men vann inte mycket terräng. Trots detta insisterade den iranska regimen på att fortsätta med massanfallen. År 1984 följde nya storoffensiver med barnsoldater i främsta ledet.
Under årets viktigaste offensiv, ”Operation Kheibar”, var 57 procent av de iranska soldaterna skolbarn. I gummibåtar och pråmar tog de sig över marsklandet norr om Basra.
”Vi var inte rädda; en tioårig pojke förstår inte vad han gör när han rusar fram mot fiendens soldater”, berättade en tillfångatagen pojke senare.
Basijmilisens största triumf bestod i att den erövrade de konstgjorda Majnunöarna i ett av Iraks viktigaste oljefält. Men armén lyckades aldrig få fram artilleriunderstöd bakom de lätt beväpnade basijkrigarna och revolutionsgardisterna, och snart slog irakierna tillbaka. En iransk barnsoldat berättade:
”Efter en tid kom en massa irakiska stridsvagnar inom skotthåll och började bombardera oss – i tre dagar och tre nätter. Av 1 200 man tror jag att bara 34 överlevde.”
De hårda striderna i marsklandet på våren 1984 involverade 250 000 män på var sida, och irakierna tog till brutala metoder för att jaga bort iranierna. Stridshelikoptrar svepte fram över sankmarken och mejade ned Khomeynis soldater med raketer och kulsprutor.
Irakierna använde både senapsgas och nervgasen sarin mot fienden. På ett ställe blev iranska soldater rostade när irakierna monterade ned högspänningsledningar och ledde in strömmen i våtmarkerna.
Offensiven kostade Iran omkring 25 000 man. Omkring 10 000 barn dog, sårades eller togs tillfånga.
Iraks fångläger var fulla med iranska basijpojkar som fått kroppsdelar bortsprängda i minfälten.
Khomeyni vägrade låta barnkrigsfångar komma hem
Fler än 30 000 iranier hamnade i krigsfångläger under Iran-Irak-kriget, många av dem var barn från basij. Och de hade haft tur: ”Jag är glad att jag blev tillfångatagen, även om det är tufft att leva i fångläger. Men allt är bättre än att dö”, sade en tonårig krigsfånge i en intervju år 1987.
Bland annat Röda korset försökte få barnfångarna frisläppta. År 1983 fick organisationen irakierna att låta en grupp barn resa hem. Men Irans andlige ledare, ayatolla Khomeyni, vägrade och skrev iskallt till Röda korset: ”De är inte våra barn. Våra har åkt till paradiset.”
Inte förrän 2003 – precis före USA:s invasion av Irak – utväxlade Iran och Irak de sista krigsfångarna.
Iran slutade med massanfall
Även om iranierna lyckades behålla greppet om Majnunöarna och enstaka andra erövringar var Kheibaroffensiven ett fiasko.
Husseins soldater försvarade energiskt sitt land och snart tvingades även de mest härdade mullorna inse att de unga basijkrigarnas martyrium var meningslöst. Massanfallen ersattes med en mer traditionell angreppstaktik.
Under åren därefter böljade kriget fram och tillbaka med stora förluster på båda sidor, men ingen förmådde vinna en avgörande seger.
Khomeyni avslog emellertid alla fredsförslag ända tills hans närmaste män år 1988 äntligen övertygade ayatollan om att själva revolutionen var i farozonen.
Den 17 juli 1988 sände Iran ett brev till FN om att regimen accepterade en vapenvila. Tre dagar senare lästes Khomeynis tal upp i radio: ”Olycklig är jag över att jag ännu lever. För mig vore det lättare att acceptera döden och martyrskapet.”
Året därpå dog den gamle ayatollan. Först 1990 undertecknade de båda länderna ett formellt fredsavtal. Då hade nästan en miljon dött i kriget. Antalet stupade barnsoldater är okänt, men experter gissar på minst 100 000.
Kriget hade inte förändrat några gränser, men både Saddam Hussein och de iranska mullorna satt ännu tyngre på makten än när kriget började.
När Hussein insåg att kriget var förlorat lät han sina trupper sätta Kuwaits oljekällor i brand.
Skuld ledde till nytt krig
År 1990 angrep Saddam Hussein Kuwait som lånat honom enorma summor till kriget mot Iran.
Under Saddam Husseins krig mot Iran hade flera sunnimuslimska stater vid Persiska viken lånat honom enorma summor till vapen.
Många av dem såg nämligen – precis som Hussein – det shiamuslimska Iran som ett stort hot. När kriget slutade år 1988 krävde långivarna tillbaka sina pengar.
Saddam Hussein blev rasande över kravet: Irak hade betalat kriget med blod, och nu högg hans allierade honom i ryggen. Ett av de länder som krävde återbetalning var det lilla, extremt oljerika Kuwait.
Hussein hade inga pengar men en av regionens största arméer, och beslöt att lösa problemet på ett radikalt sätt: år 1990 gick hans trupper in i Kuwait, helt övertygade om att USA inte skulle lägga sig i det hela.
Saddam Hussein hade fel. Den 17 januari 1991 angrep USA, med stöd av 34 koalitionsländer, de irakiska styrkorna som drevs ut ur Kuwait inom loppet av sex veckor.
