Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Winston Churchill krossade Atens kommunister

Allierade styrkor har befriat Grekland, men Churchill är livrädd att landets populära kommunister ska få makten. Han allierar sig därför med den grekiska extremhögern och förvandlar Aten till en blodig krigszon.

Dmitri Kessel / Getty Images IWM / Getty Images & Shutterstock

Solen är på väg ner över Grekland, när den grekiske premiärministern Georgios Papandreou den 17 oktober 1944 närmar sig Faliro­bukten sydost om Aten.

Han står på däcket av pansarkryssaren Georgios Averoff och spejar in mot kusten med lika delar lättnad och oro.

Efter att ha tillbringat de senaste månaderna i exil i Kairo har Papandreou sänts tillbaka till Aten som ett led i den brittiske premiärministern Winston Churchills plan för återställandet av Grekland efter tre år av tysk ockupation.

Som eskort till Papandreou och den nya grekiska regeringen har Churchill skickat en imponerande flotta av allierade örlogsfartyg.

Även om segern är i hamn är Papandreou emellertid fullt på det klara med att freden inte är vunnen, för i Aten väntar en enorm uppgift: att ena grekerna och de otaliga politiska grupperingar som under ockupationen kämpat mot tyskarna – och varandra.

”Länge leve Churchill, Roosevelt och Stalin! Länge leve de brittiska soldaterna, våra befriare!”
Jublande greker, 1944.

Trots det gläds Papandreou åt att få gå i land och fira nationens befrielse med sina euforiska landsmän. Dagen därpå rullar han in i Aten flankerad av tiotusen brittiska soldater och stridsvagnar.

”Länge leve Churchill, Roosevelt och Stalin! Länge leve de brittiska soldaterna, våra befriare!” ropar grekerna, som jub­lande trängs längs vägkanterna och på balkonger för att vinka och vifta med brittiska, sovjetiska och grekiska flaggor.

Människor omfamnar de engelska soldaterna och kysser dem på kinderna, kastar blommor på deras stridsvagnar och sjunger och dansar på gatorna.

På Syntagmatorget utanför det grekiska parlamentet kliver Papandreou ur bilen. ”Mina kära landsmän”, rungar hans stämma över torget genom de stora högtalare som ställts upp där.

”Ingen annanstans i det ockuperade Europa har det funnits ett så omfattande motstånd som här i Grekland”, säger han och möts av öronbedövande applåder.

Papandreou kan andas ut. Men lyckan blir kortvarig. Endast sex veckor efter hans hemkomst vänder britter och grekiska kommunister, som stått sida vid sida i kriget mot tyskarna, vapnen mot varandra.

Atens gator kommer att förvandlas till ett blodigt slagfält och tusentals människor kommer att mista livet.

Den 18 oktober 1944 hade tusentals greker samlats för att hylla sina befriare och höra den nye premiärministern George Papandreous tala.

© Wikimedia Commons

Interna spänningar hotade freden

När tyskarna efter drygt tre års ockupation lämnade Grekland 1944, tog Georgios Papandreou över ett land i ruiner.

Omkring 1700 byar hade jämnats med marken, utbredd hungersnöd hotade befolkningen till livet, och i kampen mot tyskarna hade otaliga broar, järnvägar och vägar förstörts.

Det som på allvar oroade den nyutnämnde premiärministern var emellertid spänningarna mellan de olika grupperna av grekiska motståndskämpar.

För en utomstående betraktare hade den grekiska
motståndsrörelsen varit en av krigets mest framgångsrika, och den hade vållat tyskarna stora problem med att behålla kontrollen över landet.

Motståndsrörelsen var emellertid en brokig skara, som bestod av allt från kommunister till militanta högernationalister.

I takt med att kriget eskalerade blev me­ningsskiljaktigheterna tydliga – motståndskämparna slogs inte bara mot tyskarna utan även mot varand­ra.

Och situationen blev bara ännu mer spänd, när deras gemensamma fiende drivits ut ur landet.

En tredjedel av alla grekiska kvinnor var engagerade i motståndskampen.

© Mondadori Portfolio / Getty Images

Grekiska partisaner kastade ut italienarna

Andra världskriget kom till Grekland, när Italien invaderade landet i oktober 1940 – men ockupationen lyckades först med tysk hjälp i april 1941.

Det dröjde dock inte länge förrän ­sabotage av olika slag, med stöd av britterna, gjorde livet surt för ockupanterna.

Den grekiska motståndsrörelsen var en av de största under kriget, och även om den dominerades av kommunister ­lockade den till sig personer av alla ­politiska övertygelser.

Med endast 250 partisaner mot 5500 italienska soldater lyckades till exempel den folkliga befrielsearmén ELAS driva ut italienarna ur bergs­områdena i norra Grekland i juni 1943.

Vid krigsslutet hade motståndsrörelsen omkring 1,5 miljoner väpnade medlemmar – av en ­befolkning på 7,5 miljoner.

Motståndsrörelse oroade Churchill

Storbritannien hade varit grekernas närmaste allierade i kampen mot Tyskland. Churchill var personligen djupt engagerad i Greklands framtid, bland annat för att han var god vän med landets kung, Georg II, som gått i exil efter tyskarnas invasion.

Visserligen satte ­Churchill pris på grekernas aktiva motstånd, men det stora antalet militanta medlemmar bekymrade honom, för motståndsrörelsen dominerades av Greklands kommunistparti (KKE), par­tiets befrielsefront, EAM, och dess militära gren, ELAS.

Kommunisterna var populära hos den grekiska befolkningen, men Churchill värjde sig mot ett vänsterorienterat maktövertagande i Grekland, eftersom han var rädd att landet skulle hamna i sovjetiska händer.

Redan 1943 hade Churchill försökt försvaga kommunisternas position genom att samla ett starkt, konservativt alternativ till kommunisterna.

Han skapade en allians med Georgios Grivas, leda­re för den militanta Organisation X på yttersta högerkanten. Grivas ansåg att ett kommunistiskt maktövertagande vore ett större hot än ­nazisterna.

Med brittiskt stöd samlade Grivas grupper från extremhögern för att gemensamt slåss mot motståndsrörelsens vänsterflygel.

Samtidigt rekryterade han nya medlemmar till Organisation X bland grekiska officerare och de ökända säkerhetsbataljoner som samarbetade med ockupationsmakten.

Trots spridda attacker mot vänster­flygeln lyckades ­Organisation X emellertid inte hota kommunis­ternas dominans medan kriget rasade.

Motståndsfolk bekämpade varandra bittert

Motståndsrörelsen i Grekland styrdes av organisationer på båda politiska ytterkanterna. Efter att målet om nationell befrielse uppnåtts blev de plötsligt varandras största motståndare.

Räddningsplan slutade i fiasko

Den framgångsrika motståndskampen innebar att kommunisterna var de som troligast skulle ta makten efter befrielsen.

Enligt Churchill fick det inte ske, så han utsåg socialdemokraten Papandreou till den man som skulle manövrera mellan de olika grupperna och leda det splittrade Grekland, så snart kriget var slut.

Papandreou var jurist och känd i Grekland som en erfaren politiker, som hade tjänstgjort som både guvernör och minister under sin nästan trettio år långa politiska karriär, och han var minst lika intresserad som Churchill av att hålla kommunisterna borta från makten.

Som premiärminister gjorde Papand­reou precis som Churchill ville. I sitt bejublade segertal i Aten ansträngde han sig för att tala till grekerna som ett enat, segerrikt folk.

Därefter upplöste han exilregeringen för att bilda en ny samlings­regering med representanter från de olika grupperingar som hade kämpat mot tyskarna under kriget.

”Den största och ­mäktigaste demonstration Aten hade skådat.”
KKE om demonstrationen den 3 december 1944.

Men spänningarna försvann inte – tvärtemot. Kommunisterna var medvetna om att de hade utfört lejonparten av operationerna under ­motstånds­­­­kampen, och tyckte inte att de fick tillräckligt med inflytande i den nya regeringen – och stora delar av befolkningen höll med.

Churchill visste att om en väpnad kamp bröt ut mellan grupperna, skulle vänsterkanten högst sannolikt stå som segrare.

Hotet om ett kommunis­tiskt maktövertagande måste elimineras, så den 1 december 1944 fick han britternas överbefälhavare i Aten, general­löjtnant Ronald Scobie, att utfärda en order: Alla medlemmar av KKE och de övriga kommunistiska organisationerna ELAS och EAM skulle lägga ner vapnen senast den 10 december.

Ordern gjorde kommunisterna ­rasande. De kände sig misstänkliggjorda och förrådda och vägrade att lyda. I stället drog de sig ur samlingsre­ge­ringen, krävde Papand­reous avgång och utlyste genast en generalstrejk.

Samtidigt arrangerade de en demonstration på Syntagmatorget utanför det grekiska parlamentet i Aten – precis där Papand­reou sex veckor tidigare hade hållit sitt segertal för det jublande folket.

Under en massdemonstration den 3 december skjuts och dödas flera civila av bland annat grekisk polis. En månads blodiga strider följde.

© Dmitri Kessel / Getty Images

Demonstration urartade i blodbad

olen sken från en molnfri himmel den 3 december 1944 och skapade optimala förhållanden för vad kommunisterna själva kallade ”den största och mäktigaste demonstration Aten hade skådat”.

För Papandreou och hans regering var paniken nära. Kvällen innan demonstrationen skulle äga rum försökte de förbjuda den, men då var flera tusen greker redan på väg mot Syntagmatorget.

En del kom från landsbygden i bussar organiserade av EAM. Andra gick till fots, däribland nittonårige Mikis Theodorakis, som under kriget hade gått med i KKE och ELAS och kämpat aktivt mot tyskarna.

Redan tidigt på morgonen genljöd Aten av slagrop och ­protestsånger. ”Ner med Papandreou!” var demonstranternas favorit.

Mikis och hans partikamrater sjöng med och var bland de första som långsamt förflyttade sig mot parlamentet.

Mikis, som efter Greklands befrielse hade grävt ner sina vapen hemma i sina föräldrars trädgård, såg fram emot en fredlig demonstration, som skulle understryka det enorma stöd som kommunisterna hade hos befolkningen efter alla stora insatser mot ­tyskarna under kriget.

Omkring klockan elva var Atens cent­rum fyllt till bristningsgränsen av cirka 200000 demonstranter.

När den enorma folkmassan var nästan framme vid parlamentet, möttes den emellertid av långa led av kravallutrustade poliser och brittiska soldater, som spärrade vägen.

Tumult uppstod i de främre leden, och de nervösa poliserna pressades tillbaka så mycket att Mikis och resten av demonstranterna längst fram kunde tränga genom avspärrningen. Folk stormade jub­lande förbi de lamslagna poliserna.

Då rusade en man i militär uniform fram på torget. ”Skjut de djäklarna!” skrek han enligt ett vittne, och plötsligt utsattes demonstranterna för kraftig beskjutning.

Mikis kastade sig till marken. Skriken blandades med knallarna från vapnen, och när han tittade upp kunde han skymta poliser, som sköt rakt ner i folkmassan från parlamentsbyggnadens tak.

Människor omkring honom flydde åt alla håll. Krutröken låg tung över torget, och Mikis hade svårt att se. Allt var kaos. Då slutade skottlossningen, och han fick syn på kropparna som låg på torget.

De sårade låg på marken och skrek. Hela torget var täckt av blod. Han rusade över den öppna platsen, där människor försökte dra undan de döda och sårade, och nådde polisstationen.

Inne på stationen hade poliser och brittiska soldater ställt upp ­kulsprutor, som pekade rakt mot Mikis. Han frös till och såg till sin fasa hur män­niskor vällde ut på torget igen.

Demonstrationståget var så enormt att de många tusen människor som gick längst bak inte hade någon aning om vilket blodbad som utspelade sig framför dem.

Män, kvinnor och barn kom från alla håll och fyllde torget med nya slagord och protestsånger. Då öppnade poliserna och de engelska soldaterna eld på nytt.

Mikis flydde undan kulorna nedför en tvärgata, där han sprang in i två ­engelska soldater, som högg tag i honom och slog honom blodig.

Omtumlad och chockad rusade han hem med en enda tanke i huvudet: hämnd. Han grävde upp de vapen han begravt i trädgården, och på väg tillbaka till Syntagmatorget såg han att fler hade fått samma idé: överallt syntes civila med vapen i händerna.

Gatorna genljöd av skottsalvor, och torget utanför parlamentet såg ut som rena stridszonen. Dekemvriana (decemberstriderna) hade inletts.

Theodorakis_Kaisaria_70s_Mordo_Avrahmov
© Wikimedia Commons

Ung kommunist blev världsberömd tonsättare

Nitttonårige Mikis Theodorakis upplevde inte enbart blodiga strider och mord på oskyldiga under den stora demonstrationen på Syntagma-platsen den 3 december, 1944.

Som glödande kommunist fortsatte Theodorakis att kämpa för medbestämmande även efter att det grekiska inbördeskriget bröt ut 1946.

Under inbördeskriget greps han av den nationalistiska grekiska regimen och skickades till den ökända fängelseön Makronisos i det Egeiska havet, där han torterades och begravdes levande två gånger.

Theodorakis överlevde emellertid kriget och blev med tiden en berömd tonsättare. Han skrev bland annat musiken till filmen “Zorba” från 1964, vars ledmotiv sedan dess varit en stark symbol för grekisk kultur.

Gamla spänningar blossade upp

Ingen hade kunnat förutse att demonstrationen den 3 december skulle sluta med att minst tjugoåtta personer miste livet, och mer än tvåhundra blev svårt sårade.

Dagen därpå såg britterna ingen annan utväg än att utlysa militärt undantagstillstånd i Aten. Generallöjtnant Scobie såg till att förkunnandet hängdes upp överallt i den grekiska huvudstaden, som präglades av kommunisternas generalstrejk.

Kollektivtrafiken stod stilla, fabriker, butiker och banker var stängda, och statliga kontor och institutioner var tomma på personal. Staden var dock inte helt öde, för sprid­da skottsalvor ekade i gatorna.

Tillsammans med medlemmar av regeringslojala EDES lade den högerextrema och militanta Organisation X sig i bakhåll på det stora Omoniatorget och angrep ett begravningsfölje med flera tusen deltagare, som sörjde gårdagens döda.

De höll upp sönderslitna klädesplagg, som var fläckiga av de dödas blod, och flankerades av beväpnade medlemmar i ELAS.

När följet nådde Omoniatorget öppnade medlemmarna i Organisation X och EDES eld rakt in i folkmassan. De beväpnade ELAS-medlemmarna besvarade elden, och kaos utbröt.

Människor försökte fly undan kulorna och sökte skydd i portar och butiker. När skjutandet slutade hade fyrtio personer mist livet, och sjuttio sårats.

”I Aten är vår ­utgångspunkt – som överallt annars ­i ­världen – ingen fred utan seger.”
Winston Churchill, 1944.

När det samtidigt kom fram att ELAS un­der dagen ockuperat tjugotvå polisstationer med flera döda till följd, var ­det uppenbart för alla att situationen höll på att urarta.

Ingen försökte dock stoppa striderna. Tvärtemot skickade Churchill den 5 december besked till Ronald Scobie:

”Tveka inte att skjuta alla beväpnade män i Aten, som sätter sig upp mot myndigheterna. Det vore bäst att undvika blodsutgjutelser, men dra er inte för det, om det är nödvändigt.”

Papandreou var skakad och hotade att lämna sin post. Men det ville Churchill inte höra talas om. ”Tvinga Papandreou att göra sin plikt”, befallde han rasande den brittiske ambassadören i Aten.

”Om han avgår, ska han spärras in tills han tar sitt förnuft till fånga.”

Enligt det handskrivna avtalet skulle britterna ha nittio procents inflytande i Grekland och Sovjet endast tio.

© Vints

Stalin hjälpte inte kommunisterna

De grekiska kommunisterna förväntade sig att Sovjetunionen skulle komma till deras undsättning. När striderna i december 1944 bröt ut på allvar på Atens gator fick de emellertid vänta ­förgäves på Stalins stöd.

De kände nämligen inte till det så kallade ­procentavtalet, som Stalin bara ett par månader tidigare hade ingått med den brittiske premiärministern.

I avtalet slog Sovjetunionen och Storbritannien fast hur stort inflytande i procent vartdera landet skulle ha över Bulgarien, Ungern, Rumänien, ­Jugo­slavien samt Grekland.

Churchill ville till varje pris förhindra att de grekiska kommunisterna kom till makten, och därför avstod han det mesta av kontrollen över Östeuropa mot att få kontroll över Grekland.

På så sätt förhindrade han att Sovjetunionen hjälpte landets många kommunister.

Ingen – förutom de inblandade – kände till procentavtalet, som först 1953 offentliggjordes i sin helhet av Churchill, som betecknade avtalet som ”det oanständiga dokumentet”.

Studenter attackerades

Förutom sjuttio stridsvagnar, sextioåtta pansarfordon och 11 500 grekiska soldater förfogade generallöjtnant Scobie över 4 500 brittiska soldater, som fick order att slå ner allt motstånd som om de var i krig.

Soldaterna, som kände sig orättvist behandlade av grekerna efter att ha hjälpt dem i kampen mot tyskarna, var inte sena att verkställa ordern.

Samma eftermiddag forcerade ett brittiskt stridsfordon fyllt med soldater järnportarna till tekniska högskolan, där en grupp ELAS-sympatiserande studerande hade barrikaderat sig.

Soldaterna hop­pade ut ur stridsfordonet och trängde in i universitetsbyggnaderna, där de sköt mot allt och alla, trots att studenterna var helt obeväpnade.

Britternas brutala ingripande i Aten möttes av massiv kritik i England. Tidningen The Times kommenterade att ”den obehagliga sanningen är att väpnade brittiska styrkor, som från början skulle förhindra blodsutgjutelser, nu är djupt insyltade i ett grekiskt inbördeskrig”.

Oppositionspartiet Labour gav offentligt uttryck för sitt bristande förtroende för regeringens hantering av situationen och den 8 december hölls det en högljudd och hätsk debatt i det brittiska underhuset.

Churchill gav sig inte. Han var fast ­besluten att demokratin skulle segra i Grekland – och det var endast möjligt om kommunisterna krossades.

”I Aten är vår utgångspunkt – som överallt annars i världen – ingen fred utan seger”, sa han.

Stridsvagnar rullade genom Atens gator för att få bukt med de kommunistiska grupperna.

© IWM

Gerilla gav britterna problem

Medan Churchill utsattes för hård kritik hemma i London, böljade striderna fram och tillbaka på Atens gator. Varken invånare eller soldater kunde känna sig säkra någonstans, och inga byggnader var fredade från beskjutning.

Under de första veckorna hade kommunisterna övertaget. I främsta ledet stod ELAS, som stred direkt mot rege­ringsstyrkorna, britterna och motståndsgrupperna på högerkanten.

ELAS fick stöd av många tusen EAM-medlemmar, varav en del deltog aktivt i striderna, och andra samlade information eller skötte underhåll.

ELAS mobiliserade snabbt 12000 veteraner från partisankriget, som mindre än två månader tidigare hade stridit i bergen mot den tyska ockupationsmakten.

ELAS-krigarna var vana vid att föra krig utan regler, och snart fick britterna känna på samma fula knep som grekerna använt mot tyskarna.

Många ELAS-medlemmar bar till ­exempel inte uniform, och prickskyttar i civila kläder besköt britterna från hustak och försvann sedan spårlöst in i hus eller lägenheter.

Vackra, unga kvinnor ropade på brittiska soldater från balkonger, men när soldaterna närmade sig sköts de av prickskyttar, som låg dolda under kvinnornas klänningar.

Generallöjtnant Scobie insåg snabbt att kampen mot kommunisterna inte var så enkel som Churchill hade hoppats.

”Under de nuvarande förhållandena är våra styrkor inte i stånd att inta Aten. Vi är tvungna att bomba bebodda områden utan hänsyn till civila förluster”, rapporterade han hem.

Scobie såg till att Atens centrum förblev under brittisk kontroll genom att bland annat sätta in fallskärmssoldater på centrala platser. Han placerade även soldater på toppen av Akropolis, där de hade perfekt överblick över staden och ELAS-styrkornas rörelser.

Men resten av huvud­staden var i kommunisternas händer, och det gällde även hamnstaden Pireus och flera av Atens förstäder.

Den 12 december mottog generallöjtnant Scobie en begäran om vapenvila från kommunisterna. De gjorde klart att deras huvudsakliga motståndare var den grekiska regeringen.

Om regerings­styrkorna upplöstes skulle ELAS dra sig ut ur Aten. Churchills order var emellertid glasklara: ”Det viktigaste är att besegra EAM. Att avsluta striderna är sekundärt.”

Därför blev det ingen vapenvila. I stället såg Churchill till att britterna skickade förstärkningar till Aten i form av soldater, vapen och flygplan. Den 16 december hade britternas styrkor i Grekland ­vuxit till att omfatta 80000 man.

Brittisk militär slåss mot motståndsfolk

När de så kallade decemberstriderna bröt ut lyckades kommunisterna snabbt ta kontroll över det mesta av Aten. Churchill ville inte riskera att vänstern segrade – och mot brittiska stridsvagnar, flygplan och 80000 soldater fick de tidigare motståndskämparna se sig slagna.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock

Demonstration slutar i blodbad – upproret bryter ut

3 december: Tvåhundratusen personer demonstrerar mot regeringen i protest mot att den kommunistiska motståndsrörelsen uppmanats att lägga ner vapnen.

När protesterna når Syntagmatorget ­utanför parlamentet öppnar grekisk polis plötsligt eld, och brittiska soldater ansluter. Minst tjugoåtta personer mister livet, och kommunisterna gör sig redo att slå tillbaka med våld.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock/Dmitri Kessel / Getty Images

Begravning attackeras

4 december: Medlemmar av den nationalistiska Organisation X öppnar eld mot ett kommunistiskt begravningsfölje. Beväpnade ELAS-medlemmar skjuter tillbaka.

Fyrtio personer mister livet, och konflikten går inte längre att stoppa. Kommunisterna ockuperar tjugotvå polisstationer i Aten och tar kontroll över större delen av staden.

Bettmann / Getty Images/Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock

Britterna stormar universitetet

5 december: De brittiska soldaterna har sedan den blodiga demonstrationen förhållit sig passiva. Men på Churchills order ingriper de i striden och de första som angrips är de studerande som ockuperar tekniska högskolan.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock

Kommunistisk dominans i staden

12 december: Brittiska fallskärmssoldater och prickskyttar ser till att Atens centrum fortsätter att vara i brittiska händer, men kommunis­terna har övertaget i resten av staden, så Ronald Scobie ber om förstärkningar för att kunna vinna terräng.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock & IWM / Getty Images

Brittiska krigsmakten anländer

13–18 december: Churchill skickar förstärkningar i form av flygplan, vapen och soldater, som gör att den brittiska styrkan växer till 80 000 man. Tillskottet gör det ­möjligt att snabbt driva ut kommunisterna ur stadens sydvästra delar.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock /IWM

Churchill­ anländer till Aten

26 december: Det brittiska parlamentet kri­ti­se­rar Churchill för hans inblandning i konflikten – och för att han skickat brittiska styrkor till Grek­land, när kriget mot Na­zi­tysk­land ännu inte är avgjort. Churchill reser därför till Aten för att skynda på fredsprocessen.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock /Fremantle / Imageselect

Fredsförhandlingar strandar

26–27 december: Britterna har samlat representanter för samtliga grekiska partier samt organisationerna EAM och ELAS för fredsförhandlingar, men parterna lyckas inte komma överens.
När Churchill åker genom Aten och ­observerar ­striderna är han övertygad om att britterna snart kommer att vinna.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock/Dmitri Kessel / Getty Images

Kommunisterna ger upp

3 januari: De brittiska styrkorna har tagit ­kontroll över det mesta av Aten, och kommunisterna tvingas inse att de har förlorat slaget. De lämnar staden och söker sig till Thebe norr om Aten.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock/Wikimedia Commons

Fredsavtalet undertecknas

12 februari: Ett fredsavtal undertecknas i Varkiza ­utanför Aten. Decemberstriderna har krävt flera tusen liv och skapat stora sprickor inom den grekiska befolkningen, men nu står britterna till slut som ­segrare. Kommunisterna lägger ner vapnen efter att ha blivit lovade amnesti och demo­kratiska val.

Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock/Greek Ministry of Foreign Affairs

Maktbalansen förändrades

Under de våldsamma striderna var alla Atens gator potentiella dödsfällor, och även de medlemmar av civilbefolk­ningen som försökte hålla sig utanför konflikten pressades till det yttersta.

Den pågående generalstrejken innebar att staden saknade elektricitet, gas och vatten, och svält och sjukdomar grasserade.

ELAS genomförde dagliga razzior i sina områden av Aten, och den som skyddade regeringssoldater, britter eller medlemmar av EDES och Organisation X, riskerade tortyr och avrättning.

De omänskliga förhållandena var påfrestande även för kommunisterna: de saknade mat och vapen och pressades tillbaka av de brittiska förstärkningarna.

ELAS hade sina rötter i motståndskampen, och de tyngsta vapnen i deras arsenal bestod av åttioen granatkastare och femtiosju pansarvärnsgevär.

Nu mötte de emellertid hela den brittiska stridsmakten, och mot bland annat stridsflygplan kunde de inte göra mycket.

Spitfires och Beaufighters angrep kommunikations­linjer och befästa ställningar, och Wellingtonbombplan slog ut kommunisternas byggnader. Sammanlagt genomförde britterna 1 600 insatser med stridsflyg under decemberstriderna.

Framför allt var det emellertid de många Shermanstridsvagnarna som hade avgörande betydelse för att britterna fick övertaget i Aten.

Stridsvagnarna var oumbärliga i gatustriderna, och det kunde räcka med åsynen av dem för att partisanerna skulle fly.

Strax före jul hade krigslyckan vänt på allvar för kommunisterna, som förlorade i genomsnitt femtiofyra man för varje gata de försökte erövra.

Förluster av det slaget hade de inte råd med i längden, och den 20 december stod det klart att ELAS-partisanerna inte kunde mäta sig med de brittiska styrkorna.

Trots det gav kommunisterna inte upp, och i London var det få som förstod sig på den ­brittiska regeringens agerande i ­krisen.

Mitt under striderna mot Nazityskland hade tiotusentals soldater skickats till Grekland, som inte ens var ockuperat längre!

Den politiska pressen på Churchill började bli ohanterlig, och den 25 december 1944 var han tvungen att resa till Aten för att få till ett fredsavtal.

Generallöjtnant Scobie var nöjd med sin seger i Aten.

© Keystone/Stringer/Getty Images & Shutterstock

Ingen ville ingå något avtal

På morgonen den 26 december 1944 anlände Churchill till hamnstaden Pireus, medan artilleri och kulsprutor mullrade och smattrade i fjärran.

Resan var riskabel, men när premiärministern från kajen såg fyra brittiska Beaufighters kretsa över Aten, dyka och avfyra sina raketer, blev han optimistisk.

Överallt möttes Churchill av brittiska soldater, som var rasande på tidningarnas kritik av deras insats, och som alla höll med om att det var nödvändigt att kommunisterna krossades.

Förhandlingarna hölls på Hotel Grande Bretagne i skenet från fotogenlampor. Representanter från samtliga grekiska partier samt EAM och ELAS var på plats, men det stod snart klart att ingen av parterna var villig att kompromissa.

Britterna ville att kommunisterna skulle lägga ner sina vapen och dra sig ut ur Aten, me­dan KKE, EAM och ELAS krävde en dominerande roll i en ny grekisk rege­ring.

Efter två dagar var Churchill tvungen att resa hem med oförrättat ärende – men med en känsla av att segern var inom räckhåll.

Stora delar av Aten förstördes av de brittiska styrkorna.

© Dmitri Kessel / Getty Images

Amerikanerna ­fördömde Churchill

”Hur kan britterna bete sig på det sättet!” utbrast den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt ilsket, när han informerades om de blodiga striderna i Aten. Churchill kunde inte förvänta sig något ­amerikanskt stöd för sin intervention i Grekland.

I stället utfärdade USA:s utrikesdepartement den 5 december 1944 ett fördömande av britternas agerande i Aten.

Den amerikans­ka regeringen var inte bekymrad av vänsterns framgångar i landet, för man visste att de grekiska kommunisterna agerade i stort sett ­oberoende av Stalin, och räknade med att de skulle vilja samarbeta med västländerna.

Amerikanerna ingrep aldrig ­direkt i decemberstriderna, men vid åtskilliga tillfällen påpekade de tydligt att situationen i Grekland borde lösas helt och hållet av ­grekerna – utan någon inblandning från brittisk sida.

Striderna krävde flera tusen liv

Kommunisterna försökte hålla hoppet om en seger vid liv, men efter en våldsam brittisk offensiv den 3 januari 1945 var de tvungna att erkänna sig besegrade och lämna Aten.

Under reträtten tog de med sig 15 000 fångar, mestadels civila, som sympatiserade med anti-kommunistiska grupper.

Gisslan skulle användas under fredsförhandlingarna, men 4 000 avrättades eller dog av svält och utmattning, innan fredsavtalet undertecknades den 12 februari.

I utbyte mot att kommunisterna lade ner vapnen garanterades de att parlamentsval snart skulle hållas, amnesti för politiska brott och återinförande av yttrandefriheten.

Två dagar senare flög Churchill tillbaka till Aten som segrare. Utanför parlamentet höll han ett tal inför 25 000 grekiska åhörare.

”Dagarna ljusnar, och mörkret försvinner. En fantastisk framtid väntar ert land. Jag är stolt över den brittiska armén, som försvarat denna odödliga stad mot våld. Det grekiska folkets frihet, välstånd och lycka ligger oss varmt om hjärtat i Storbritannien”, underströk Churchill.

Dagen därpå flög han till Egypten och lämnade ett Grekland, som efter trettio­tre dagars oroligheter och 17 000 döda var mer splittrat än någonsin.

År 1946 ledde spänningarna till tre års inbördeskrig, då kommunisterna, bland dem Mikis Theodorakis, ännu en gång var tvungna att slåss för att få vara delaktiga i beslutsfattandet.

Han togs till fånga och torterades, men över­levde och blev sedermera politiker och en ansedd tonsättare, som bland mycket annat skrev musiken till filmen Zorba från 1964, och som spelade flitigt i Sverige.

En motbjudande jakt på grekiska ­kommunisters huvud inleddes efter att de hade lagt ner vapnen i januari 1945.

© Tovaltino

Vit terror förvandlade freden till inbördeskrig

Hoppet om ett stabilt grekiskt samhälle väcktes när decemberstriderna var över. Men freden blev kort och utvecklades till rena mardrömmen för de grekiska kommunisterna.

Avtalet i Varkiza, som officiellt ­markerade slutet på december­striderna, skulle 1945 garantera en ­demokratisk återuppbyggnad av Grekland.

De trettio­tre dagarna av blodiga ­oroligheter hade emellertid splittrat den ­krigshärjade nationen, och avtalet bröts.

Den grekiska regeringen gav ingen amnesti för politiska brott och utlyste inte heller demokratiska val, som ­Varkizaavtalet hade garanterat.

I stället spred den så kallade vita terrorn sig i hela landet, och kommunister och andra vänstersympatisörer utsattes för dödligt våld, överfall och gripanden.

Den militanta Organisation X upplevde en enorm tillströmning och 1946 hade den cirka 200 000 medlemmar.

Bland grekerna betraktades det med tiden som ett tecken på ­”nationellt sinnelag” att ha samarbetat med tyskarna under kriget, medan motståndskämpar– och deras familjer – betraktades som banditer och terrorister.

Det var framför allt Organisation X som stod bakom förföljelserna, men rege­ringen gjorde inget för att stoppa dem.

Till de mest makabra metoderna hörde en organiserad huvudjakt, som innebar att den som dödade en medlem av ELAS och tog dennes huvud till ­gendarmeriet fick en kontant belöning.

Huvudjakten fick omfattande inter­nationell ­kritik, när bilder av män med avskurna huvuden i händerna spreds av nyhetsmedier runt om i världen.

I november 1945 hade 18 000 personer fängslats för sitt deltagande i motståndsrörelsen. Många av dem sattes i koncentrationsläger på grekiska öar, där de utsattes för tortyr.

Ytterligare 80 000 hade en arresteringsorder hängande över sig. År 1946 utvecklades konflikten till ett tre år långt inbördeskrig, som kom att kräva 50 000 liv och som drev lika många i landsflykt.

Först på 1980-talet, när Andreas Papandreou, son till Georgios Papandreou, var premiärminister, fick kommunis­­­terna officiellt erkännande för sina ­insatser under andra världskriget.

Läs också:

Inbördeskrig

Spanska inbördeskriget: Francos uppror mot demokratin

3 minuter
Inbördeskrig

Vilka var Black and Tans?

2 minuter
Politiker

Utsattes Churchill för mordförsök?

1 minut

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj