Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

William Wallace: skottlands störste frihetskämpe

Den mystiske William Wallace ledde ett skotskt uppror mot den engelske kungen. Tack vare sin envisa kamp mot engelsmännen och sin brutala död blev han en mytomspunnen hjälte för skottarna.

Brian Palmer/Cranston Fine Arts

Det är den 11 september 1297 och den brittiske earlen John de Warenne står med sin jättelika armé utanför den skotska staden Stirling.

Endast en smal bro korsar floden Forth och på en höjd på andra sidan står en upprorisk skotsk armé, ledd av en tills nyligen helt okänd kämpe vid namn William Wallace.

Den engelske befälhavaren är fullständigt övertygad om sina väldrillade truppers överlägsenhet.

Lätt invasion

Under den engelska invasion av Skottland som inleddes året innan har allt skotskt motstånd besegrats snabbt och enkelt.

Warenne har ingen anledning att tro att det ska bli svårare den här gången.

Hans armé består av cirka tiotusen man, av vilka närmare tretusen är tungt beväpnade riddare.

Skottarna på andra sidan ser ut att vara ett löst sammansatt hopkok av krigare, vissa militärt utbildade och ordentligt utrustade, andra inte mycket mer än simpla stråtrövare.

Sammanlagt är de antagligen inte fler än tvåtusen.

Vad kan en så liten styrka åstadkomma mot den segervana engelska armén? En av Warennes män, Sir Richard Lundie, försöker emellertid varna honom.

”Min herre, om vi korsar bron nu, då är vi alla döda män. Vi kan bara gå över med två man i bredd och fienden är väl samlad på andra sidan. De kan storma oss närhelst de vill.”

Så ska han åtminstone ha sagt enligt en av skildringarna av slaget, nedtecknad många år senare.

Lundie föreslår till och med ett alternativ.

Han känner till ett vadställe inte långt norrut och vill ta en styrka den vägen och korsa floden, så att skottarna kan angripas från två håll.

William Wallace sades vara mycket lång och ha en jättes kropp.

© Bridgeman/Ritzau Scanpix

Angrep över bron

John de Warenne föredrar emellertid att lyssna på lord Hugh de Cressingham, skattmästare i Skottland och den man som på order av den engelske kungen Edvard I har lett vad som i praktiken är en storskalig plundring av i stort sett hela landsändan.

Cressingham är intensivt hatad av skottarna och tydligen illa omtyckt även av många av engelsmännen.

Han förklarar för Warenne att engelsmännen inte har något att frukta från de skotska krigarna.

”Min herre, om vi korsar bron nu, då är vi alla döda män.”
Sir Richard Lundie, 1297

Att göra en kringgående manöver kanske dessutom bara leder till att skottarna flyr, och då kan fälttåget bli långvarigt – och dyrköpt.

Sagt och gjort. Den engelska armén börjar ta sig över bron vid Stirling.

Några tusen fotsoldater har kommit över till andra sidan när den skotska armén plötsligt sätter sig i rörelse och stormar ner mot engelsmännen.

Många drunknade

Armén leds av William Wallace själv, en man som beskrivs som mycket lång och med ”en jättes kropp”. Han är känd för sitt gränslösa mod och ett lika gränslöst hat mot sina engelska fiender.

Snart besannas Lundies alla farhågor.

De engelska soldaterna är samlade på ett smalt område, omgivna av floden på flera håll. Innan de lyckas organisera något motstånd faller de i mängder för den skotska anstormningen.

Ett fåtal lyckas fly tillbaka över bron, som enligt vissa källor rivs under striden, och andra tvingas ut i vattnet, där många av dem drunknar.

Den skotska segern blir snabb, brutal och fullständig.

Närmare femtusen engelsmän stupar, mot endast några hundra skottar.

En av dem som stupar är skattmästaren Cressingham, som personligen ledde ett försök till engelsk motoffensiv.

När striden är slut samlas de jublande skottarna kring den döde Cressingham – och börjar sakta flå hans kropp.

Bitar av hans hud skickas runt i Skottland och visas upp som bevis för den storslagna segern. Andra bitar av hans hud används för att göra sadelgjordar.

Ytterligare ett stort stycke av den döde mannens skinn används för att göra ett bälte från vilket den segrande William Wallace hänger sitt svärd.

Ända sedan medeltiden har engelska kungar försökt kontrollera Skottland. I slutet av 1200-talet mötte de hårt motstånd från den med tiden berömde frihetskämpen William Wallace.

© Shutterstock

En okänd hjälte

Vem var då William Wallace?

För att vara en stor historisk hjälte, föremål för en med tiden ofta intensiv idoldyrkan, är uppgifterna om hans liv påfallande få.

Det är inte ens klarlagt vilka som var hans föräldrar eller var han växte upp.

Enligt den första skildringen av William Wallaces liv, ett långt diktepos skrivet på 1400-talet av en författare känd endast som ”Blinde Harry”, ska hans far ha varit Sir Malcolm av Elderslie och hans mor Lady Margaret Crawford.

På Wallaces eget sigill, som hittades på ett brev som han skickade till hansastaden Lübeck, anges hans far emellertid som en viss Alan Wallace, troligen samme man som ska ha svurit den engelske kungen trohet år 1296, alltså året före det blodiga slaget vid Stirling.

På Wallaces sigill finns även en bild av en långbåge, vilket har fått en del historiker att misstänka att han kanske tjänstgjorde som soldat, möjligen till och med i den engelska armén.

De engelska långbågskyttarna var berömda vid den här tiden och människor från alla de olika brittiska öarna kunde ta värvning hos dem.

Den teorin skulle också förklara hur det kommer sig att Wallace var en så skicklig soldat.

Andra teorier om Wallaces tidigare liv går ut på att han fram till det ögonblick då han började leda kampen mot engelsmännen ska ha varit en stillsam präst, men det är å andra sidan svårt att få ihop med den uppenbart stridsvane man som porträtteras i krönikorna.

© Glenn J. Mason

Striderna pågick i 450 år

  • 1296

    Den engelske kungen Edvard I invaderar Skottland efter att kung Alexander III av Skottland dött barnlös.

  • 1297

    William Wallace besegrar engelsmännen vid Stirling Bridge.

  • 1304

    England tar kontroll över stora delar av Skottland.

  • 1328

    Skottlands självständighet garanteras under kung Robert Bruce.

  • 1333

    Den engelske kungen Edvard III invaderar efter skotska inbördesstrider.

  • 1371

    Robert II, av ätten Stuart, blir kung i Skottland. Allt starkare band mellan Skottland och Frankrike.

  • 1421

    En skotsk styrka deltar på fransk sida i hundraårskriget.

  • 1502

    Fredsfördrag mellan England och Skottland. De skotska och engelska kungahusen förenas genom äktenskap.

  • 1603

    Jakob I, son till Maria Stuart, blir kung över både England och Skottland.

  • 1706

    De båda rikena förenas i en union efter beslut i båda ländernas parlament.

  • 1714–46

    Jakobitrörelsen gör uppror för att återbörda Storbritanniens tron till huset Stuart.

Kaos bröt ut

Konflikten mellan England och Skottland hade djupa rötter, men det akuta skedet inleddes år 1286, då den skotske kungen Alexander III dog utan att lämna någon arvinge efter sig.

En kamp om kronan var på väg att bryta ut mellan olika skotska adelssläkter, vilket ledde till att man bjöd in den engelske kungen Edvard I för att avgöra frågan.

Han passade emellertid i stället på att år 1296 invadera sitt norra grannland och avsätta John Balliol, som för tillfället satt på den skotska tronen.

Den engelske kungen vann snabba segrar och installerade sina egna vasaller på strategiska platser runt om i landet. Sedan lämnade han Skottland för att leda ett fälttåg i Frankrike.

I kungens frånvaro såg hans underlydande till att berika sig själva så mycket som möjligt.

Även de skottar som hade svurit trohet till den engelska kronan behandlades illa ,och redan tidigt år 1297 bröt oroligheter ut i det nyligen ockuperade riket.

Hämnades sin hustru

I maj samma år dyker William Wallace upp på scenen. I senare engelska källor beskrivs han som ledare för en grupp banditer, en man som har samlat missnöjda skottar kring sig.

Enligt en traditionell berättelse, vars äkthet är långt ifrån säker, ska Wallace ha gift sig med en kvinna vid namn Marion Braidfute.

När han en kväll besökte henne spårades han dit av en engelsk styrka, ledd av Sir William Heselrig, sheriffen av Lanark. Wallace hann fly, men Marion och hela hennes hushåll dödades på order av sheriffen.

Det sägs att William Wallace den dagen svor en ed att hämnas på alla engelsmän han mötte.

Före slaget vid Stirling avvisade Wallace det engelska kravet på kapitulation.

© Historica Graphica Collection/Imageselect

Strax efteråt anföll Wallace sheriffen och hans män i skydd av mörkret och högg ner honom.

Från ingenstans hade William Wallace etablerat sig som frihetskämpe. Efter segern vid Stirling ledde han ett blodigt fälttåg in i norra England, där byar, städer och kyrkor plundrades.

Väl tillbaka i hemlandet adlades han och utsågs till Skottlands väktare. I frånvaron av en kung fungerade han som landets ledare.

William Wallaces långsiktiga plan tycks ha varit att försöka ena Skottland kring en av de tidigare skotska kungarna, John Balliol.

Han ställdes emellertid snart inför en svår utmaning.

Kung Edvard hade kommit tillbaka och samlat en stor armé för att slå ner det skotska upproret.

Gerillakrig i bergen

Sommaren 1298 tågade engelsmännen in i Skottland och försökte locka Wallace i strid.

Han gjorde dock allt för att inte behöva möta engelsmännen på slagfältet. I stället drog han sig undan och ägnade sig åt gerillakrigföring.

Den engelska armén började snart lida brist på förnödenheter. Kungen hade redan planerat en reträtt till Edinburgh när han av spioner fick höra att Wallace hade samlat sina styrkor nära skogen vid Falkirk.

Edvard skyndade dit och skickade sina överlägsna styrkor mot skottarna, som led ett svårt nederlag.

William Wallace själv överlevde, men hans ställning som ledare hade försvagats.

I september samma år avsade han sig titeln som Skottlands väktare och lämnade över ledningen av kampen till Robert Bruce, som senare skulle komma att segra i det berömda slaget vid Bannockburn och utropas till skotsk kung.

Därefter är Wallace återigen försvunnen ur historien under några år. Engelska spioner ska ha letat efter honom, men han lyckades hålla sig undan.

Möjligen kan han ha åkt till Frankrike, som var Skottlands allierade i kampen mot England. Kanske fortsatte han ända till Rom innan han slutligen återvände för att delta i striderna mot engelsmännen, som sakta återtog kontrollen över Skottland.

Braveheart är full av historiska felaktigheter.

Wallace blev världsberömd genom Braveheart

William Wallaces dramatiska liv har inspirerat till ett stort antal böcker, både fakta- och skönlitteratur, bland annat en stilbildande roman av 1800-talsförfattaren Walter Scott, Exploits and death of William Wallace, the hero of Scotland.

År 1995 kom filmen Braveheart, regisserad av Mel Gibson, som även spelade huvudrollen som William Wallace. Filmen fick hård kritik för sina oräkneliga historiska felaktigheter.

Bland annat är skottarna i filmen iklädda kilt, vilket man inte hade på Wallaces tid.

De är dessutom blåmålade i ansiktet, vilket inte hade förekommit i Skottland på tusen år.

Listan över misstag är lång, men regissören och manusförfattaren försvarade sig med att de fokuserade på de stora, episka dragen.

Publiken verkade inte heller ha några problem med misstagen.

Braveheart blev en succé och ledde till ett ökat intresse för både skotsk historia och Wallaces liv. Filmen vann fem Oscar.

Torterades och avrättades

År 1305 förråddes Wallace av den skotske adelsmannen John de Menteith. Han greps och fördes till London, där han ställdes inför rätta för mord på oskyldiga under plundringstågen i norra England efter segern vid Stirling, vilket han villigt erkände.

Det enda han enligt rättegångsprotokollen beklagade var att han inte hade dödat fler av de avskydda engelsmännen.

Anklagelserna om förräderi mot kung Edvard I avvisade han dock fullständigt. ”Jag förrådde inte Edvard, eftersom jag aldrig var hans undersåte”, ska den trotsige Wallace ha sagt.

Efter rättegången sattes William Wallace i en cell i Towern i London. Där kläddes han av och bands efter en häst, som släpade honom naken genom stadens gator.

Till sist lades en snara runt hans hals, varefter han hängdes i en galge.

I sista ögonblicket släppte bödeln emellertid ner honom, så att han fortfarande levde när hans penis och testiklar skars loss, hans mage sprättades upp och inälvorna togs ut och brändes framför honom.

”Jag förrådde inte Edvard, eftersom jag aldrig var hans undersåte.”
William Wallace, 1305

Först därefter halshöggs han, varpå hans kropp styckades i fyra delar.

Det avhuggna huvudet doppades i tjära och spetsades på en påle, som i sin tur placerades på krönet av London Bridge.

Mannen William Wallace var död, men som symbol för den skotska kampen för frihet och självständighet skulle han leva vidare i många hundra år.

Läs också:

Historiska guider

Guide: Här mötte Englands värste fiende sin död

3 minuter
Inbördeskrig

Spanska inbördeskriget: Francos uppror mot demokratin

3 minuter
Inbördeskrig

Fredsstyrka kämpar för livet i Kongo

24 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj