Gatustrider, soldater, döda hästar

Spanska inbördeskriget: Frivilliga ska stoppa fascismen

När general Franco 1936 försöker ta makten i Spanien bryter inbördeskrig ut. Men omvärlden tänker inte stillatigande titta på, och mer än 50 000 frivilliga reser till landet för att slåss mot fascisterna.

När general Franco 1936 försöker ta makten i Spanien bryter inbördeskrig ut. Men omvärlden tänker inte stillatigande titta på, och mer än 50 000 frivilliga reser till landet för att slåss mot fascisterna.

Creative Commons

”När striderna bröt ut kände troligtvis samtliga anti-fascister i Europa att det fanns en strimma hopp. Här tycktes demokratin äntligen trotsa fascismen. I flera år hade de så kallade demokratiska länderna ett efter ett överlämnat sig åt fascismen. Men när Franco försökte störta en moderat vänsterorienterad regering reste sig det spanska folket mot alla förväntningar emot honom. Det verkade vara en vändpunkt.”

Så tecknas det spanska inbördes­kriget i stora drag av George Orwell på hösten 1937. Den engelske författaren, senare känd för sina politiska och ­samhällskritiska romaner Djurfarmen och 1984, är själv en av antifascisterna. Liksom tiotusentals andra frivilliga från mer än femtio olika länder beger han sig till Spanien för att delta i kampen mot fascismen.

George Orwell

George Orwell stred på republikansk sida i inbördeskriget. Upplevelserna inspirerade honom att skriva boken ”Djurfarmen”.

© The Granger Collection/Ritzau Scanpix

I december 1936, knappt ett halvår efter att inbördeskriget inletts, går Orwell med i en marxistisk milisgrupp i Barcelona för att kämpa mot general Francos upprorsarmé.

Den ideologiska kampen drar till sig uppmärksamhet från stormakter på båda sidor. Många levererar vapen och manskap till de stridande parterna, samtidigt som de använder inbördeskriget för att pröva ny materiel och för att finputsa modern krigsteknik. Det internationella engagemanget får en avgörande betydelse för krigets utgång. Kriget varar i nästan tre år och kräver mer än en halv miljon människoliv.

Foto taget av Robert Capa, skjuten person

Fotografen Robert Capa riskerade livet för att ta sina bilder under inbördeskriget. Många av dem spreds över hela världen.

© Robert Capa

Reformer skakar militären

Det spanska inbördeskriget börjar på lokal nivå som en till synes harmlös militärkupp. På morgonen den 17 juli intar en pluton soldater telegraf- och telefonstationen i den lilla staden Melilla i de spanska områdena i norra Marocko.

Under dagens lopp erövrar upprorsmakarna även övriga officiella byggnader i staden och griper regeringstrogna politiker och militärer. Det är startskottet för den grupp officerare som ligger bakom upproret. Under det kommande dygnet placerar de ut sig på militäranläggningar runt omkring på det spanska fastlandet.

Kuppmakarna har som mål att störta den folkvalda regeringen och förändra landets politiska kurs. Den endast några månader gamla vänsterorienterade rege­ringen har infört en rad reformer för att modernisera landet. President Manuel Azaña vill bland annat effektivisera armén och begränsa de privilegier som den katolska kyrkan och aristokratin ännu åtnjuter i samhället. Det får oron att börja pyra i armén och på den konservativa högerkanten.

Spaniens regering, Manuel Azaña

President Manuel Azaña och den spanska regeringen oroade sig för vad oron i Spanien skulle leda till, men förmådde inte stävja den.

© Narodowe Archiwum Cyfrowe

Regeringen har fått varningar om att missnöjet börjat jäsa, men det verkar inte som om den har tagit hotet på allvar. Så sent som kvällen innan upproret bryter ut, hånskrattar premiärminister Santiago Casares Quiroga åt ryktet om att något allvarligt kommer att hända. Två dagar senare lämnar han sin post och under den dagen har landet hela tre premiärministrar. Förvirringen är total och regeringen verkar handlingsförlamad medan upprorsmakarna vinner mark runt om i landet.

Redan den 19 juli skickar den nye premiärministern José Giral ett telegram till den franske presidenten León Blum och ber om hjälp med att kväsa upproret. Frankrike går med på att sända flygplan och en större mängd vapen till grannlandet, men fransmännen ändrar sig när Blum får ett samtal från Storbritannien.

Samtalet kommer från den brittiske utrikesministern Anthony Eden. Han låter presidenten förstå att britterna inte tänker välja sida i krisen. Tvärtom skulle de välkomna ifall fascister och bolsjeviker skulle utplåna varandra i Spanien.

Vid den här tidpunkten betraktar den konservativa brittiska regeringen fortfarande kommunismen som en större fara för Europa än fascismen. Brittiska myndigheter har länge fått oroande rapporter om revolutionära tendenser i just Spanien. Britterna vill därför ha ett vapen­embargo mot landet så att kommunisterna inte får fotfäste på halvön för att sedan sprida sig till resten av Europa.

Propaganda

Katolska kyrkan stödde kuppmakarna eftersom den fruktade regeringens reformer. Detta utnyttjade nationalisterna i sin propaganda.

© Ritzau Scanpix

Oljebolag stödjer kuppmakarna

Att britterna och amerikanerna tigande vänder blicken från oroligheterna i Spanien har även ekonomiska orsaker. Kuppmakarna tar emot enorma oljeleveranser och annat ekonomiskt stöd från företag, bland annat det amerikanska Texaco, som vill säkra sina investeringar i Spanien genom att verka för en högerregering.

Frankrike har inte råd att bli ovän med britterna. Efter interna påtryckningar drar regeringen Blum tillbaka sitt erbjudande om hjälp och förklarar sig neutral i konflikten. Denna kungörelse och det följande internationella embargot mot landet som införs i februari 1937, hjälper i praktiken kuppmakarna och får en avgörande betydelse för krigets utveckling.

Bönder, lyfta armar

Nationalisterna hade framgångar i hela Spanien och massor av regeringstrogna bönder avrättades.

© Ritzau Scanpix

Regeringen får nu hålla till godo med hjälp från Stalin och Sovjetunionen. Upprorsstyrkorna, som går under namnet ”nationalisterna”, skaffar sig däremot från första början hjälp från Mussolinis fascistiska Italien, Hitlers Nazityskland och den portugisiske diktatorn António de Oliveira Salazar.

Redan kort tid efter att upproret brutit ut är Spanien i praktiken delat i två delar. Regeringen kontrollerar fortfarande Madrid och andra storstäder som Barcelona, Valencia och Bilbao och därmed större delen av befolkningen, men den har förlorat en rad strategiskt viktiga platser. Den kontrollerar även industri- och gruvområdena i norr, medan kuppmakarna har tillskansat sig de viktiga livsmedelsproducerande områdena.

Se gamla bilder från striderna

Gamla vänner dödar varandra

Även samhället har plötsligt delats mitt itu. Man hör nu antingen till det ena eller det andra lägret, och det kan vara livsfarligt att bo i ett kvarter på ”fel” sida, särskilt om man tidigare har talat högt om sina politiska åsikter.

”Gamla skolkamrater, barndomsvänner från kvarteret kom och letade efter mig därhemma för att gripa mig. Vänner och skolkamrater som jag lekt och spelat fotboll med för några få år sedan ville nu slå ihjäl mig”, berättar snickaren Mario Rey från Madrid, medlem i högerpartiet Falangen – ett fascistiskt inspirerat parti som vill återuppliva Spaniens storhetstid som imperium. Rey är en av de många spanjorer som under de första månaderna lyckas fly över till ”de sina”.

Men det var många som inte lyckades fly. Det kunde vara svårt att hinna undan i tid, särskilt i de mindre städerna. I krigets inledningsskede uppstår därför ett nytt begrepp: att ta en promenad. På båda sidor traskar de lokalt dominerande grupperna helt enkelt hem till ”de misstänkta” och tar dem med sig ut på en nattlig promenad. Den slutar framför ett antal gevärsmynningar i diket invid en landsväg, på en åker eller på kyrkogården.

Äldre kvinna gråter

Spanska inbördeskriget splittrade familjer och gav upphov till mängder av mänskliga tragedier. Många barn blev föräldralösa.

© Hulton Deutsch/Getty Images

Än i dag finns det många oöppnade massgravar runt om i Spanien. I en av dem ligger det troligen mest kända offret för ”promenaderna”, den homosexuelle, avantgardistiske diktaren Federico García Lorca, som var vän med konstnärer som Pablo Picasso och Salvador Dalí. Den 16 augusti 1936 försvinner han från sitt hem i Granada efter att ha hämtats av lokala falangister.

Mordet får stor symbolisk betydelse för intellektuella i hela Europa, som betraktar det som ett mord på själva det fria intellektuella tänkandet i Spanien.

Vid andra tillfällen väljer man bara ut fängslade interner. I början av november 1936 hämtar kommunistisk milis alla ”fascister och farliga element” i Modelofängelset i Madrid och kör dem till kyrkogården i staden Paracuellos. Under ett par dagar avrättas 2 400 personer utan föregående rättegångar.

Rad med kroppar

Historiker uppskattar att omkring 180 000 civila miste livet under spanska inbördeskriget, många under flyganfall.

© Keystone/Getty Images

En kvarts miljon avrättas

Båda parter gör alltså vad de kan för att utrota motståndaren. Samtidigt finns det massor med exempel på att situationen utnyttjas för att göra upp gamla räkenskaper och röja undan fiender och rivaler. Siffror på uppemot 50 000 döda bakom linjerna under de första månaderna talar sitt tydliga språk.

Totalt avrättas en kvarts miljon människor under kriget och under segerherrarnas efterföljande utrensningar. Det är nästan lika många som antalet döda i strid. Därtill kommer ett stort antal våldtäkter och olagliga arresteringar. Dessutom blir många oskyldiga personer utstötta och tvingade i exil.

På högernationalisternas sida försiggår förtrycket med auktoriteternas goda minne i enlighet med en av de ledande generalernas, Emilio Molas, paroll att man ska använda sig av ”det våld som krävs” för att säkra segern. På den republikanska sidan utförs illdåden oftast av uppretade folkmassor som myndigheterna trots upprepade försök inte lyckas stoppa.

Lyssna på nationalisternas nationalsång

Många kommunister och anarkister vänder i början av kriget sin vrede mot den katolska kyrkan. I stort sett alla kyrkor och kloster i de republikanska områdena plundras och bränns eller ockuperas, och 7 000 av kyrkans folk dödas på de mest bestialiska sätt.

Till följd av detta går katolska kyrkan öppet ut och förkunnar sitt stöd för upprorsmännen. Innan regeringen lyckas stoppa ogärningarna har det internationella stödet för nationalisterna vuxit kraftigt, särskilt i katolska länder som Irland varifrån det kommer grupper av frivilliga för att kämpa mot de ogudaktiga kommunisterna.

Under det tre år långa inbördeskriget erövrade nationalisterna sakta men säkert hela Spanien. Slaget vid Guadalajara den 18 mars 1937 blev republikanernas sista seger.

Karta, Spanien, 1936
© Shutterstock

1936

17 juli
Militärupproret startar i den nordafrikanska spanska enklaven Melilla. Det sprider sig till flera platser på spanska fastlandet. Hitler och Mussolini hjälper upprorsmakarna, Stalin stödjer republikanerna.

3 augusti
Frankrike vägrar hjälpa den republikanska regeringen och stänger sina gränser.

29 september
En militärjunta utnämner Franco till statsöverhuvud och överbefälhavare.

1 november
Nationalisterna lider sitt första stora nederlag, när de försöker inta Madrid.

Karta, Spanien, 1937
© Shutterstock

1937

6 februari
Skyttegravsstrider vid floden Jarama strax utanför Madrid inleds.

8 mars
Under slaget vid Guadalajara i centrala Spanien lider nationalister, stöttade av italienska styrkor, ett svidande nederlag.

26 april
Den baskiska staden Guernica förstörs av tyska och italienska bombplan.

3 maj
Olika vänstergrupperingar kämpar inbördes och mot polisen i Barcelona.

Karta, Spanien, 1938
© Shutterstock

1938

15 april
Francos trupper når den spanska ostkusten och delar det republikanska Spanien i två delar.

1 maj
Franco kräver att republikanerna ska kapitulera förbehållslöst.

3 oktober
Internationella brigaden lämnar Spanien i ett misslyckat försök att trappa ner kriget.

16 november
Republikanerna lider ett avgörande nederlag i slaget vid Ebro i Katalonien.

Karta, Spanien, 1939
© Shutterstock

1939

26 januari
Francos styrkor intar Barcelona.

27 februari
Storbritannien och Frankrike erkänner Francos regering.

28 mars
Madrid kapitulerar villkorslöst till Franco.

1 april
Inbördeskriget är slut, och Franco inleder utrensningar av politiska motståndare. Omkring 100 000 personer dödas, och flera hundra tusen går i exil.

Miliserna är underlägsna

I slutet av sommaren 1936 ser situationen hotfull ut för de republikanska försvarsstyrkorna. Miliserna är militärt underlägsna i förhållande till upprorstrupperna och lyckas bara stå emot framryckningarna på ett par platser. I början av september får regeringen en ny premiärminister, den radikale socia­listen Francisco Largo Caballero, och han kämpar mot klockan för att få till stånd en riktig armé.

Samtidigt börjar emellertid en ny internationell rörelse att ta form. Under hösten 1936 börjar de internationella motståndspartierna att värva folk till Internationella brigaden. Mellan 40 000 och 50 000 personer från 55 olika länder anmäler sig under de följande åren till kriget i Spanien. De flesta kommer från Frankrike, Italien, Tyskland, England och USA men även från Sverige, ungefär 600 svenskar deltar.

”De bombade Madrid. Då insåg vi att det var krig det här, och inte ett äventyr.” Britten David Marshall, som ingick i Internationella brigaden.

Många utlänningar riskerar alltså inte bara livet för republiken, de blir också brottslingar på grund av det internationella embargot, och några förlorar till och med sin nationalitet för att ha deltagit i kriget. Det gäller i synnerhet kommunistiska tyskar och italienare, som vid flera tillfällen hamnar öga mot öga med fascistiska landsmän på slagfältet.

I slutet av september 1936 har den framgångsrike generalen Francisco Franco utnämnts till överbefälhavare för upprorsmakarna och han inleder ett angrepp på huvudstaden.

Försvaret av Madrid blir republikanernas första triumf och de internationella styrkornas elddop. Den då 20-årige David Marshall minns hur hans förband, den huvudsakligen tyska Thälmannbrigaden, ankommer till Madrid. ”I gryningen kom vi till några låga kullar strax söder om Madrid. Luften var väldigt klar och det hördes inte ett ljud. Man kunde se Madrid långt borta, och medan vi tittade såg vi tolv rökpelare stiga upp. De bombade Madrid. Då insåg vi att det var krig det här, och inte ett äventyr”, berättar den unge engelsmannen som har ”turen” att bli sårad redan första dagen och ivägskickad långt bort från fronten.

Stad bombas, kanoner, soldater

Den lilla orten Belchite var en av många som förstördes fullkomligt. Franco gav order om att den inte fick återuppbyggas – ruinerna skulle stå som ett monument över kriget.

© Augusto Ferrer-Dalmau

Även för hans landsman Sam Russel är det första gången i strid. Han befinner sig länge i skyttegravarna vid universitetsområdet i norra delen av den spanska huvudstaden.

”Det var vid det laget de ryska gevären började komma. En stor del av ammunitionen passade inte i gevären, och där låg vi och kämpade mot Franco mellan fakultetsbyggnaderna. I mitten av december var vi bara sex stycken kvar av de ursprungliga trettio. En del hade bara blivit sårade men de flesta var döda. Förlustsiffrorna var lika stora i hela den franska bataljonen”, säger han. Trots stora förluster, tilltagande brist på allt från mat till vapen samt ständiga bombningar från tyska och italienska plan, håller staden stånd.

I slutet av året är även Francos trupper så utmattade att han väljer att dra sig tillbaka och upprätta en ny strategi för att inta Madrid.

Bombplan

Francos fascistiska allierade utnyttjade inbördeskriget som en generalrepetition inför andra världskrigets bombningar. De ville bland annat se hur förödelsen påverkade civila.

© ullstein bild Dtl./Getty Images

Spanien blev Luftwaffes försökskanin

Hitler gav Franco flygunderstöd med sin Condorlegion. Men syftet var även att samla erfarenheter inför ett kommande krig.

Redan fem dagar efter att inbördeskriget brutit ut vädjade Franco till Tyskland om hjälp med att ta hem den spanska armé som var stationerad i Marocko. Hitler gick i hemlighet med på det, och inom loppet av fyra månader transporterades 13 500 soldater till Spanien.

Det var emellertid bara början på den utländska inblandningen. När Sovjetunionen stöttade republikanerna med flygplan blev Spanien snabbt ett övningsområde för luftstrider – med levande mål. Under namnet Condorlegionen testade Luftwaffe teknik och taktik.

Jaktplanet Heinkel He 51, som var Luftwaffes stolthet, visade sig vara rena rishögen – och fullständigt underlägset de sovjetiska jaktplanen. Arbetet med att utveckla det betydligt bättre Messerschmitt Bf 109 påskyndades. Å andra sidan visade störtbombaren Junkers Ju 87 (Stuka) sig överträffa alla förväntningar.

Flygvapnets betydelse underströks också. Med hjälp av Condorlegionen hade de spanska fascisterna i stort sett fullkomligt luftherravälde i krigets sista fas. Därmed kunde de slå ut republikanernas försörjningslinjer och bomba deras ställningar, utan att republikanerna hade möjlighet att möta hotet. Francos seger hade varit omöjlig utan hjälpen från Condorlegionen, som fällde nästan 17 000 ton bomber över Spanien.

Skyttegravskrig slutar oavgjort

De utländska soldaterna fortsätter att spela en viktig roll i skyttegravskriget vid floden Jarama söder om Madrid. I luften kämpar ryska piloter mot tyska och italienska, och på marken slåss vänsterorienterade brigadister från 22 länder mot marockaner, portugiser och irländare om varenda kvadratmeter.

Liksom i Madrid slutar striderna i ett slags remi med stora förluster på båda sidor. Republikanerna mister 10 000 man och nationalisterna 6 000. Särskilt hårt drabbas Internationella brigaden, där hela plutoner utplånas. Efter detta återfår brigaden aldrig full styrka igen.

I början av mars 1937 vinner republikanerna en stor seger vid staden Guadalajara öster om Madrid. Mussolini har skickat 50 000 soldater till Spanien för att få slut på kriget. Anförda av splitternya ryska stridsvagnar och med den internationella Garibaldibrigaden bestående av italienska frivilliga i en framträdande roll, åsamkar dock de republikanska styrkorna Mussolinis soldater ett förödmjukande nederlag. Trots segern är förlusterna större på republikanernas sida och detta blir den sista dyrköpta triumfen för de regeringstrogna styrkorna.

”Det är beklagligt, men vi kunde inte agera annorlunda. Just då kunde dessa erfarenheter inte uppnås på annat sätt.” Hermann Göring under Nürnbergrättegången.

General Franco vänder nu åter norrut. På några månader erövrar han hela den nordspanska kusten och besätter stora industriområden. Efter detta kan det bara gå åt ett håll i inbördeskriget och det inspirerar Francos allierade att genomföra ett blodigt experiment. Den 26 april 1937 bombar tyska och italienska flygplan den lilla baskiska staden Guernica.

Medan tyskarna bombar från hög höjd för att se vilken effekt förstörelsen har på civilbefolkningens moral, övar de italienska piloterna precisionsbombning. Sjuttiofem procent av staden ödeläggs och uppgifterna om antalet döda varierar mellan 126 och 2 500. Staden saknar strate­gisk betydelse och attacken mot civilbefolkningen är helt omotiverad.

”Det är beklagligt, men vi kunde inte agera annorlunda. Just då kunde dessa erfarenheter inte uppnås på annat sätt”, säger chefen för Luftwaffe, Hermann Göring, i samband med Nürnbergprocessen 1946, då han utfrågas om denna generalrepetition inför de omfattande bombningarna under andra världskriget.

Guernica, förstörd stad

Under ett av världens första fall av terrorbombning jämnades den lilla baskiska orten Guernica med marken av Condorlegionen.

© World History Archive/Imageselect

Strax därefter får den republikanska regeringen än en gång en ny premiärminister. Juan Negrín tar över ämbetet med Sovjetunionens samtycke. Ungefär samtidigt bryter ett inbördeskrig i inbördeskriget ut i Barcelona. Den gemensamma fienden kan inte längre få de skilda grupperingarna inom vänstern att hålla fred sinsemellan. En strid flammar upp mellan stalinister och trotskister som börjar skjuta på varandra på gatorna.

George Orwell är på permission i den katalanska storstaden och noterar att de kommunistiska styrkorna är splittrade i flera fraktioner. Hans grupp, det trotskistiska POUM, stämplas av de sovjettrogna stalinisterna som en fascistisk stödgrupp och medlemmarna arresteras och kastas i fängelse.

Bomber, människor duckar

Flyganfallen drabbade i stor utsträckning Spaniens civilbefolkning. Bombplanen dök upp utan förvarning och bomberna fälldes urskillningslöst.

© Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía

George Orwell såras och tvingas fly

Efter ett par dagar lägger sig lugnet igen och Orwell reser tillbaka till fronten i Aragón. Men kriget är snart över för hans del. Tio dagar senare träffas han i halsen av en kula från en prickskytt.

Orwell överlever mirakulöst och tillbringar sin sista tid i Barcelona, tills han tvingas fly ut ur landet för att slippa bli arresterad som POUM-anhängare när konflikten blossar upp igen. År 1937 slutar som det började. Francos nationalister rycker sakta men säkert framåt. I april 1938 når de medelhavskusten och klyver därmed det republikanska territoriet i två delar. Strax därefter försöker Negrín-regeringen att få till stånd förhandlingar om ett fredsavtal, men Franco vägrar förhandla och kräver en villkorslös kapitulation av fienden.

För republikanerna återstår nu bara ett litet hopp. Armén försöker sig på en sista desperat offensiv vid floden Ebro i norr. Det börjar bra, men styrkorna slås tillbaka och lider stora förluster.

Kvinnor med gevär

De regeringstrogna miliserna omfattade både kvinnor och tonåringar. Kvinnorna kämpade sida vid sida med männen.

© Daily Herald Archive/Getty Images

I september meddelar Negrín i ännu ett försök att närma sig Franco att Internationella brigaden ska lämna landet. De sista utlänningarna reser i slutet av oktober, just innan nationalisterna vinner den slutgiltiga segern vid Ebro.

Negrín drar ut på tiden i hopp om att det ska bryta ut ett världskrig mellan de demokratiska och de fascistiska staterna. I så fall skulle vapenembargot mot Spanien hävas och de skulle kunna få hjälp utifrån.

Världskriget kommer dock för sent för den spanska regeringen. Nationalisterna fortsätter sin frammarsch och den 26 januari intar de ett sönderbombat Barcelona nästan utan strid. En månad senare erkänner Frankrike och Storbritannien general Franco som Spaniens nya statsöverhuvud.

Den 27 mars intar upprorsmakarna Madrid. Franco förklarar inbördeskriget avslutat den 1 april 1939, bara fem månader innan hela Europa dras in i krig sedan Nazityskland invaderat Polen.

General Franco

Fascisternas ledare, general Franco, fick efter segern titeln statsöverhuvud.

© Bettmann/Getty Images

Franco satt vid makten i 36 år

Francisco Franco Bahamonde ledde upprorsstyrkorna till seger i spanska inbördeskriget och blev senare statsöverhuvud.

Francisco Franco Bahamonde (1892–1975) föddes i den nordspanska staden Ferrol 1892. Som ung gjorde han blixtkarriär i armén tack vare goda insatser under en rad fälttåg i det spanskdominerade Marocko. Blott 23 år gammal blev han den yngste majoren i spanska armén och endast 35 år gammal fick han titeln brigadgeneral.

Franco, som när inbördeskriget började var stationerad på Kanarieöarna, höll sig inledningsvis i bakgrunden medan militärkuppen planerades. Han anslöt sig till kuppmakarna strax före kriget, den 17 juli 1936.

Efter en rad militära framgångar utnämndes han i september samma år av de övriga generalerna till generalísimo, chef för upprorsstyrkorna och ledare för den regering som styrde de ockuperade områdena.

Franco hade emellertid större ambitioner och genom att fiffla med formuleringen i utnämningen lurade han istället till sig titeln som spanskt statsöverhuvud. Den titeln behöll han efter inbördeskrigets slut 1939 och ända fram till sin död i en sjukhussäng i Madrid i november 1975.