Spanska inbördeskriget: Frivilliga ska stoppa fascismen

I december 1936, knappt ett halvår efter att inbördeskriget inletts, går Orwell med i en marxistisk milisgrupp i Barcelona för att kämpa mot general Francos upprorsarmé.

Den ideologiska kampen drar till sig uppmärksamhet från stormakter på båda sidor. Många levererar vapen och manskap till de stridande parterna, samtidigt som de använder inbördeskriget för att pröva ny materiel och för att finputsa modern krigsteknik. Det internationella engagemanget får en avgörande betydelse för krigets utgång. Kriget varar i nästan tre år och kräver mer än en halv miljon människoliv.

Reformer skakar militären

Det spanska inbördeskriget börjar på lokal nivå som en till synes harmlös militärkupp. På morgonen den 17 juli intar en pluton soldater telegraf- och telefonstationen i den lilla staden Melilla i de spanska områdena i norra Marocko.

Under dagens lopp erövrar upprorsmakarna även övriga officiella byggnader i staden och griper regeringstrogna politiker och militärer. Det är startskottet för den grupp officerare som ligger bakom upproret. Under det kommande dygnet placerar de ut sig på militäranläggningar runt omkring på det spanska fastlandet.

Kuppmakarna har som mål att störta den folkvalda regeringen och förändra landets politiska kurs. Den endast några månader gamla vänsterorienterade rege­ringen har infört en rad reformer för att modernisera landet. President Manuel Azaña vill bland annat effektivisera armén och begränsa de privilegier som den katolska kyrkan och aristokratin ännu åtnjuter i samhället. Det får oron att börja pyra i armén och på den konservativa högerkanten.

Regeringen har fått varningar om att missnöjet börjat jäsa, men det verkar inte som om den har tagit hotet på allvar. Så sent som kvällen innan upproret bryter ut, hånskrattar premiärminister Santiago Casares Quiroga åt ryktet om att något allvarligt kommer att hända. Två dagar senare lämnar han sin post och under den dagen har landet hela tre premiärministrar. Förvirringen är total och regeringen verkar handlingsförlamad medan upprorsmakarna vinner mark runt om i landet.

Redan den 19 juli skickar den nye premiärministern José Giral ett telegram till den franske presidenten León Blum och ber om hjälp med att kväsa upproret. Frankrike går med på att sända flygplan och en större mängd vapen till grannlandet, men fransmännen ändrar sig när Blum får ett samtal från Storbritannien.

Samtalet kommer från den brittiske utrikesministern Anthony Eden. Han låter presidenten förstå att britterna inte tänker välja sida i krisen. Tvärtom skulle de välkomna ifall fascister och bolsjeviker skulle utplåna varandra i Spanien.

Vid den här tidpunkten betraktar den konservativa brittiska regeringen fortfarande kommunismen som en större fara för Europa än fascismen. Brittiska myndigheter har länge fått oroande rapporter om revolutionära tendenser i just Spanien. Britterna vill därför ha ett vapen­embargo mot landet så att kommunisterna inte får fotfäste på halvön för att sedan sprida sig till resten av Europa.

Oljebolag stödjer kuppmakarna

Att britterna och amerikanerna tigande vänder blicken från oroligheterna i Spanien har även ekonomiska orsaker. Kuppmakarna tar emot enorma oljeleveranser och annat ekonomiskt stöd från företag, bland annat det amerikanska Texaco, som vill säkra sina investeringar i Spanien genom att verka för en högerregering.

Frankrike har inte råd att bli ovän med britterna. Efter interna påtryckningar drar regeringen Blum tillbaka sitt erbjudande om hjälp och förklarar sig neutral i konflikten. Denna kungörelse och det följande internationella embargot mot landet som införs i februari 1937, hjälper i praktiken kuppmakarna och får en avgörande betydelse för krigets utveckling.

Regeringen får nu hålla till godo med hjälp från Stalin och Sovjetunionen. Upprorsstyrkorna, som går under namnet ”nationalisterna”, skaffar sig däremot från första början hjälp från Mussolinis fascistiska Italien, Hitlers Nazityskland och den portugisiske diktatorn António de Oliveira Salazar.

Redan kort tid efter att upproret brutit ut är Spanien i praktiken delat i två delar. Regeringen kontrollerar fortfarande Madrid och andra storstäder som Barcelona, Valencia och Bilbao och därmed större delen av befolkningen, men den har förlorat en rad strategiskt viktiga platser. Den kontrollerar även industri- och gruvområdena i norr, medan kuppmakarna har tillskansat sig de viktiga livsmedelsproducerande områdena.

Se gamla bilder från striderna

Gamla vänner dödar varandra

Även samhället har plötsligt delats mitt itu. Man hör nu antingen till det ena eller det andra lägret, och det kan vara livsfarligt att bo i ett kvarter på ”fel” sida, särskilt om man tidigare har talat högt om sina politiska åsikter.

”Gamla skolkamrater, barndomsvänner från kvarteret kom och letade efter mig därhemma för att gripa mig. Vänner och skolkamrater som jag lekt och spelat fotboll med för några få år sedan ville nu slå ihjäl mig”, berättar snickaren Mario Rey från Madrid, medlem i högerpartiet Falangen – ett fascistiskt inspirerat parti som vill återuppliva Spaniens storhetstid som imperium. Rey är en av de många spanjorer som under de första månaderna lyckas fly över till ”de sina”.

Men det var många som inte lyckades fly. Det kunde vara svårt att hinna undan i tid, särskilt i de mindre städerna. I krigets inledningsskede uppstår därför ett nytt begrepp: att ta en promenad. På båda sidor traskar de lokalt dominerande grupperna helt enkelt hem till ”de misstänkta” och tar dem med sig ut på en nattlig promenad. Den slutar framför ett antal gevärsmynningar i diket invid en landsväg, på en åker eller på kyrkogården.

Än i dag finns det många oöppnade massgravar runt om i Spanien. I en av dem ligger det troligen mest kända offret för ”promenaderna”, den homosexuelle, avantgardistiske diktaren Federico García Lorca, som var vän med konstnärer som Pablo Picasso och Salvador Dalí. Den 16 augusti 1936 försvinner han från sitt hem i Granada efter att ha hämtats av lokala falangister.

Mordet får stor symbolisk betydelse för intellektuella i hela Europa, som betraktar det som ett mord på själva det fria intellektuella tänkandet i Spanien.

Vid andra tillfällen väljer man bara ut fängslade interner. I början av november 1936 hämtar kommunistisk milis alla ”fascister och farliga element” i Modelofängelset i Madrid och kör dem till kyrkogården i staden Paracuellos. Under ett par dagar avrättas 2 400 personer utan föregående rättegångar.

En kvarts miljon avrättas

Båda parter gör alltså vad de kan för att utrota motståndaren. Samtidigt finns det massor med exempel på att situationen utnyttjas för att göra upp gamla räkenskaper och röja undan fiender och rivaler. Siffror på uppemot 50 000 döda bakom linjerna under de första månaderna talar sitt tydliga språk.

Totalt avrättas en kvarts miljon människor under kriget och under segerherrarnas efterföljande utrensningar. Det är nästan lika många som antalet döda i strid. Därtill kommer ett stort antal våldtäkter och olagliga arresteringar. Dessutom blir många oskyldiga personer utstötta och tvingade i exil.

På högernationalisternas sida försiggår förtrycket med auktoriteternas goda minne i enlighet med en av de ledande generalernas, Emilio Molas, paroll att man ska använda sig av ”det våld som krävs” för att säkra segern. På den republikanska sidan utförs illdåden oftast av uppretade folkmassor som myndigheterna trots upprepade försök inte lyckas stoppa.

Lyssna på nationalisternas nationalsång

Många kommunister och anarkister vänder i början av kriget sin vrede mot den katolska kyrkan. I stort sett alla kyrkor och kloster i de republikanska områdena plundras och bränns eller ockuperas, och 7 000 av kyrkans folk dödas på de mest bestialiska sätt.

Till följd av detta går katolska kyrkan öppet ut och förkunnar sitt stöd för upprorsmännen. Innan regeringen lyckas stoppa ogärningarna har det internationella stödet för nationalisterna vuxit kraftigt, särskilt i katolska länder som Irland varifrån det kommer grupper av frivilliga för att kämpa mot de ogudaktiga kommunisterna.

Miliserna är underlägsna

I slutet av sommaren 1936 ser situationen hotfull ut för de republikanska försvarsstyrkorna. Miliserna är militärt underlägsna i förhållande till upprorstrupperna och lyckas bara stå emot framryckningarna på ett par platser. I början av september får regeringen en ny premiärminister, den radikale socia­listen Francisco Largo Caballero, och han kämpar mot klockan för att få till stånd en riktig armé.

Samtidigt börjar emellertid en ny internationell rörelse att ta form. Under hösten 1936 börjar de internationella motståndspartierna att värva folk till Internationella brigaden. Mellan 40 000 och 50 000 personer från 55 olika länder anmäler sig under de följande åren till kriget i Spanien. De flesta kommer från Frankrike, Italien, Tyskland, England och USA men även från Sverige, ungefär 600 svenskar deltar.

Många utlänningar riskerar alltså inte bara livet för republiken, de blir också brottslingar på grund av det internationella embargot, och några förlorar till och med sin nationalitet för att ha deltagit i kriget. Det gäller i synnerhet kommunistiska tyskar och italienare, som vid flera tillfällen hamnar öga mot öga med fascistiska landsmän på slagfältet.

I slutet av september 1936 har den framgångsrike generalen Francisco Franco utnämnts till överbefälhavare för upprorsmakarna och han inleder ett angrepp på huvudstaden.

Försvaret av Madrid blir republikanernas första triumf och de internationella styrkornas elddop. Den då 20-årige David Marshall minns hur hans förband, den huvudsakligen tyska Thälmannbrigaden, ankommer till Madrid. ”I gryningen kom vi till några låga kullar strax söder om Madrid. Luften var väldigt klar och det hördes inte ett ljud. Man kunde se Madrid långt borta, och medan vi tittade såg vi tolv rökpelare stiga upp. De bombade Madrid. Då insåg vi att det var krig det här, och inte ett äventyr”, berättar den unge engelsmannen som har ”turen” att bli sårad redan första dagen och ivägskickad långt bort från fronten.

Även för hans landsman Sam Russel är det första gången i strid. Han befinner sig länge i skyttegravarna vid universitetsområdet i norra delen av den spanska huvudstaden.

”Det var vid det laget de ryska gevären började komma. En stor del av ammunitionen passade inte i gevären, och där låg vi och kämpade mot Franco mellan fakultetsbyggnaderna. I mitten av december var vi bara sex stycken kvar av de ursprungliga trettio. En del hade bara blivit sårade men de flesta var döda. Förlustsiffrorna var lika stora i hela den franska bataljonen”, säger han. Trots stora förluster, tilltagande brist på allt från mat till vapen samt ständiga bombningar från tyska och italienska plan, håller staden stånd.

I slutet av året är även Francos trupper så utmattade att han väljer att dra sig tillbaka och upprätta en ny strategi för att inta Madrid.

Skyttegravskrig slutar oavgjort

De utländska soldaterna fortsätter att spela en viktig roll i skyttegravskriget vid floden Jarama söder om Madrid. I luften kämpar ryska piloter mot tyska och italienska, och på marken slåss vänsterorienterade brigadister från 22 länder mot marockaner, portugiser och irländare om varenda kvadratmeter.

Liksom i Madrid slutar striderna i ett slags remi med stora förluster på båda sidor. Republikanerna mister 10 000 man och nationalisterna 6 000. Särskilt hårt drabbas Internationella brigaden, där hela plutoner utplånas. Efter detta återfår brigaden aldrig full styrka igen.

I början av mars 1937 vinner republikanerna en stor seger vid staden Guadalajara öster om Madrid. Mussolini har skickat 50 000 soldater till Spanien för att få slut på kriget. Anförda av splitternya ryska stridsvagnar och med den internationella Garibaldibrigaden bestående av italienska frivilliga i en framträdande roll, åsamkar dock de republikanska styrkorna Mussolinis soldater ett förödmjukande nederlag. Trots segern är förlusterna större på republikanernas sida och detta blir den sista dyrköpta triumfen för de regeringstrogna styrkorna.

General Franco vänder nu åter norrut. På några månader erövrar han hela den nordspanska kusten och besätter stora industriområden. Efter detta kan det bara gå åt ett håll i inbördeskriget och det inspirerar Francos allierade att genomföra ett blodigt experiment. Den 26 april 1937 bombar tyska och italienska flygplan den lilla baskiska staden Guernica.

Medan tyskarna bombar från hög höjd för att se vilken effekt förstörelsen har på civilbefolkningens moral, övar de italienska piloterna precisionsbombning. Sjuttiofem procent av staden ödeläggs och uppgifterna om antalet döda varierar mellan 126 och 2 500. Staden saknar strate­gisk betydelse och attacken mot civilbefolkningen är helt omotiverad.

”Det är beklagligt, men vi kunde inte agera annorlunda. Just då kunde dessa erfarenheter inte uppnås på annat sätt”, säger chefen för Luftwaffe, Hermann Göring, i samband med Nürnbergprocessen 1946, då han utfrågas om denna generalrepetition inför de omfattande bombningarna under andra världskriget.

Strax därefter får den republikanska regeringen än en gång en ny premiärminister. Juan Negrín tar över ämbetet med Sovjetunionens samtycke. Ungefär samtidigt bryter ett inbördeskrig i inbördeskriget ut i Barcelona. Den gemensamma fienden kan inte längre få de skilda grupperingarna inom vänstern att hålla fred sinsemellan. En strid flammar upp mellan stalinister och trotskister som börjar skjuta på varandra på gatorna.

George Orwell är på permission i den katalanska storstaden och noterar att de kommunistiska styrkorna är splittrade i flera fraktioner. Hans grupp, det trotskistiska POUM, stämplas av de sovjettrogna stalinisterna som en fascistisk stödgrupp och medlemmarna arresteras och kastas i fängelse.

George Orwell såras och tvingas fly

Efter ett par dagar lägger sig lugnet igen och Orwell reser tillbaka till fronten i Aragón. Men kriget är snart över för hans del. Tio dagar senare träffas han i halsen av en kula från en prickskytt.

Orwell överlever mirakulöst och tillbringar sin sista tid i Barcelona, tills han tvingas fly ut ur landet för att slippa bli arresterad som POUM-anhängare när konflikten blossar upp igen. År 1937 slutar som det började. Francos nationalister rycker sakta men säkert framåt. I april 1938 når de medelhavskusten och klyver därmed det republikanska territoriet i två delar. Strax därefter försöker Negrín-regeringen att få till stånd förhandlingar om ett fredsavtal, men Franco vägrar förhandla och kräver en villkorslös kapitulation av fienden.

För republikanerna återstår nu bara ett litet hopp. Armén försöker sig på en sista desperat offensiv vid floden Ebro i norr. Det börjar bra, men styrkorna slås tillbaka och lider stora förluster.

I september meddelar Negrín i ännu ett försök att närma sig Franco att Internationella brigaden ska lämna landet. De sista utlänningarna reser i slutet av oktober, just innan nationalisterna vinner den slutgiltiga segern vid Ebro.

Negrín drar ut på tiden i hopp om att det ska bryta ut ett världskrig mellan de demokratiska och de fascistiska staterna. I så fall skulle vapenembargot mot Spanien hävas och de skulle kunna få hjälp utifrån.

Världskriget kommer dock för sent för den spanska regeringen. Nationalisterna fortsätter sin frammarsch och den 26 januari intar de ett sönderbombat Barcelona nästan utan strid. En månad senare erkänner Frankrike och Storbritannien general Franco som Spaniens nya statsöverhuvud.

Den 27 mars intar upprorsmakarna Madrid. Franco förklarar inbördeskriget avslutat den 1 april 1939, bara fem månader innan hela Europa dras in i krig sedan Nazityskland invaderat Polen.