Samurajpojkar begick meningslöst självmord

De unga samurajerna i vattentunneln är ännu inte några erfarna krigare, utan utgör bara en reservstyrka. De kejsartrogna styrkorna belägrar emellertid Aizuwakamatsu och staden är i desperat behov av alla som kan hålla fienden ute ur borgen Tsuruga, där deras daimyo (herreman) Matsudaira Katamori har förskansat sig.

Under striderna kom pojkarna bort från sin enhet och nu har de ingen tillförlitlig information om hur belägringen går. För att skaffa sig en överblick klättrar de upp på berget Iimori, cirka en och en halv kilometer från borgen.

När de når toppen möts de av en nedslående syn. Den stolta borgen brinner och staden är förlorad.

Det var pojkarnas uppgift att skydda daimyon och nu är han kanske redan död. Pojkarna vet inte heller vad som har hänt med deras fäder, som alla tjänstgör som samurajer i daimyons armé.

Enhetens ledare, 17-årige Shinoda Gisaburo, tar till orda. Han förklarar för de chockade och olyckliga pojkarna att de utan rädsla måste göra som de har lärt sig på samurajskolan. Deras daimyo har stupat, så de har inget annat val än att visa sin lojalitet genom att följa honom i döden. Det är dags att begå rituellt självmord, seppuku.

”Efter en hetsig diskussion förklarade Gisaburo att det inte fanns något mer vi kunde göra. Vi var olyckliga för daimyon på borgen och våra familjer vid borgens fot: ’Vi bör begå självmord och visa en samurajs sanna natur’”, skrev Iinuma Sadakichi många år senare om sina upplevelser på berget. Då var han 14 år och ensam om att överleva det massjälvmord som hans kamrat Gisaburo uppmanade till.

Samurajer fick lära sig trofasthet

Pojkarnas självmord kan vara svårt att förstå i dag, men de gjorde bara vad de hade fått lära sig. Enheten Byakkotai (Den vita tigerns brigad) bestod av 305 unga samurajer, som alla gick på den prestigefyllda samurajskolan Nisshinkan nedanför borgen Tsuruga.

Skolan, som bara tog emot de äldsta sönerna från de finaste lokala samurajfamiljerna, undervisade bland annat i nya ämnen som astronomi, matematik och medicin. Först och främst var det emellertid en skola där pojkarna fick lära sig att visa lojalitet och heder.

I skolan fick barnen en grundläggande militär utbildning, där tyngdpunkten låg på utantillärande av klassiska konfucianska texter, träning i stiliserad kampsport och inte minst instruktioner om att inordna sig i de hierarkier som det japanska shogunsamhället var uppbyggt kring.

Pojkarna fick lära sig tålamod och uthållighet, men också att offra sina liv utan minsta tvekan om så krävdes för att kunna bevara ära och värdighet. Samurajidealen hyllades i skolan, som eftersträvade att skapa en stark gemenskap mellan pojkarna med hedern som ledstjärna.

Shinoda Gisaburo och hans klasskamrater var inte färdigutbildade, så det var inte tänkt att de skulle strida. Situationen för daimyon i borgen Tsuruga var emellertid så desperat att alla elever på Nisshinkan enrollerades i armén som reservenheter.

Japan öppnades med våld

Samurajernas ideal, som pojkarna fick lära sig i skolan, hade genomsyrat det japanska samhället i hundratals år. Särskilt starka blev de när den store shogunen Tokugawa Ieyasu år 1603 fick stopp på landets många inbördeskrig och enade alla daimyor under sig i det så kallade Tokugawashogunatet.

Det djupt konservativa styret koncentrerade makten kring shogunen på bekostnad av kejsaren och isolerade Japan på ett exempellöst vis.

Isoleringen bröts först år 1853, då den amerikanske örlogskaptenen Matthew C. Perry kom till landet med en flotta av örlogsfartyg och krävde att Japan skulle öppna sina gränser för handel med väst.

Det blev de japanska Tokugawaledarna tvungna att gå med på, för det var uppenbart att deras militär låg hopplöst långt efter den amerikanska flottans fartyg.

Det konservativa Tokugawashogunatet fick skulden för att Japan hade isolerat sig och hamnat så långt efter makterna i väst. Nya krafter, i synnerhet samurajerna i södra Japan, började verka för att avsätta shogunen, så att landet kunde öppnas mot omvärlden.

De nya krafterna vann sakta framsteg. Kulmen kom den 3 januari 1868, då samurajerna stormade det kejserliga palatset i Kyoto. Samurajerna tillkännagav att den 15-årige kejsaren Meiji nu styrde landet. Positionen som shogun försvann och hans mark skulle överlämnas till kejsaren.

Det vägrade shogunen Tokugawa Yoshinobu gå med på, varefter inbördeskriget var ett faktum. Tokugawas första åtgärd var att angripa Kyoto, men under tiden hade kejsarstyret fått skjutvapen och utbildning av bland andra USA och var mycket bättre rustat än shogunens samurajer.

Slaget slutade med ett stort nederlag för shogunen. Kejsarväldets trupper började sedan röra sig norrut, där många lokala daimyor fortfarande var lojala mot shogunen.

I oktober nådde de kejserliga trupperna till Fukushima, som i århundraden styrts av Aizuklanen. Snart inleddes invasionen av regionen Aizu och belägringen av klanens säte, borgen Tsuruga. Slaget skulle bli inbördeskrigets största och mest avgörande.

Det rituella självmordet var onödigt

Under slaget vid Aizu stod det ännu en gång klart att kejsarens styrkor var överlägsna de lokala samurajerna. När de 20 pojkarna besteg Iimori hade belägringen pågått i veckor och hoppet om daimyons seger var ute.

När pojkarna såg Tsuruga brinna var deras reaktion förutsägbar. Deras ledare, den 17-årige Shinoda Gisaburo, tvekade inte om vad som behövde ske.

”Därefter, då det strax efter klockan tio på förmiddagen var bestämt, satte han sig rakryggad med blicken riktad mot sydväst, visade sin respekt för borgen, sa några ord och begick långsamt självmord”, skrev Iinuma Sadakichi i sin bok.

Shinoda var den förste som genomförde seppuku genom att skära upp sin egen mage med sitt svärd. Han behärskade tekniken, som ingick i undervisningen för Nisshinkans äldsta elever.

Efter ledarens död blev det de övriga pojkarnas tur att begå självmord, vilket gjordes i rangordning. Vissa av dem behövde befrias från sin smärta av sina kamrater, men de flesta klarade att genomföra ritualen utan hjälp.

Till slut var marken täckt av blod. Nitton medlemmar av enheten låg döda. Den yngste medlemmen, 14-årige Iinuma Sadakichi, var sist på tur. Han hade ljugit om sin ålder när han anmälde sig till Byakkotai, som bara tog emot pojkar från den äldsta klassen.

Sadakichi, som gick en klass under de övriga på skolan, hade ännu inte tränat på seppuku, men han försökte så gott han kunde. Han stack in svärdet i magen och försökte skära från från vänster till höger. Han stack emellertid inte djupt nog för att snittet skulle bli dödligt. I stället sjönk han ihop och förblödde sakta bland sina livlösa kamrater.

Sadakichi hittades halvdöd av en bonde, som förband hans sår och mirakulöst nog lyckades vårda 14-åringen tillbaka till livet.

Det dröjde flera dagar innan han fick höra den tragiska sanningen om belägringen. Pojkarna hade missförstått det de sett där uppe på berget. Det syntes rök och lågor runtom i staden, men borgen höll fortfarande stånd. Aizu kapitulerade först några veckor senare, den 6 november. Trots nederlaget hade deras samurajfäder inte begått seppuku, och de flesta av dem överlevde slaget. Till och med daimyon Matsudaira Katamori kunde gå ifrån nederlaget med livet i behåll.

Om du befinner dig i en krissituation eller har självmordstankar, håll det inte för dig själv. Du kan få hjälp på Självmordslinjen här.

Döda pojkar hyllas än i dag

Efter inbördeskrigets slut blev de 19 pojkarnas lik liggande, oskyddade mot de vilda djuren på berget Iimori. Med tiden gav emellertid den kejserliga regeringen sitt tillstånd till att begrava dem på berget. Historien om de 19 unga samurajerna och deras död blev känd först många år senare, då Iinuma Sadakichi skrev sin självbiografi Självmord. I hela Japan blev samurajernas oförskräckta – och helt meningslösa – möte med döden känt och beundrat.

I dag är Iimori ett välbesökt turistmål i regionen Aizu. Efter Sadakichis död år 1931 spreds hans aska på hans egen begäran ut över gravstenarna där hans Byakkotaikamrater ligger.

Även utanför landets gränser väckte historien starka känslor. Den italienske diktatorn Benito Mussolini blev så rörd av de unga pojkarnas uppoffring att han donerade en pelare från Pompeji för att hedra dem. Den kan fortfarande beskådas på berget Iimori.

Bredvid pojkarnas gravar står bergets kanske mest kända monument, som bär en inskrift, en dikt av daimyon Matsudaira Katamori, i vars namn de unga samurajerna offrade sina liv: ”Oavsett hur många som har fuktat deras gravstenar med tårar kommer dessa namn aldrig att försvinna från världen.”