Därför vann de röda ryska inbördeskriget
Det ryska inbördeskriget utkämpades med terror och brutalitet. Trots att de vita hade de stridsvana officerarna på sin sida och fick hjälp av utländska arméer stod de röda – kommunisterna – till slut som segrare.

En brigad ur Röda armén paraderar inför sin avfärd till fronten 1919.
När den tjeckiska legionen på väg österut rullar in på stationen i Tjelablinsk möter den ett tåg med ungerska soldater på väg åt andra hållet. Hårda ord växlas, något kastas mot det tjeckiska tåget och legionen släpar ut och skjuter en ungersk soldat.
När det lokala bolsjevikstyret svarar med att gripa några tjeckiska soldater stormar legionen järnvägsstationen och ockuperar snart alla viktiga byggnader i staden. Den svagt beväpnade arbetarmilisen hade ingen chans mot de stridserfarna tjeckerna.
Den tjeckiska legionens sammanlagt 50 000 soldater fortsatte sin revolt mot bolsjevikerna österut längs transsibiriska järnvägen och stad efter stad ockuperades. Efter en månad, i juni 1918, kontrollerade man hela järnvägssträckan från Bajkalsjön till Uralbergen.
Inbördeskriget tog fart
Legionens framfart blev startskottet för anti-bolsjevikiska grupper över hela landet att ta till väpnad kamp mot de röda och inbördeskriget tog fart på allvar.
I juli 1918 intog vita arméer städerna Ufa och Jekaterinburg som var huvudorten i Uralområdet. I augusti 1918 erövrade de staden Kazan som inte bara hyste en stor del av Tsarrysslands valutareserv utan också stora förråd av vapen och ammunition.
Det ryska inbördeskriget 1918–22 var mångfasetterat med snabbt föränderliga frontlinjer och omfattande terror på alla sidor.
De två huvudkombattanterna var röda armén, som försvarade den arbetar- och soldatmakt som etablerats genom bolsjevikernas statskupp i november 1917, och de vita arméförbanden, som hade skiftande politiska program men ett gemensamt mål – att störta Lenins regering.
Kosacker mot bolsjeviker
Jämsides med huvudmotsättningen mellan röda och vita fanns andra kampavsnitt som delvis överlappade den stora konflikten. Redan under vintern 1917–18 kämpade kosackförband vid floden Don och i Ural mot bolsjevikerna och anslöt sig därefter till de vita styrkorna.
Bondearméer bildades spontant för att sätta sig emot både Röda arméns och de vitas hänsynslösa rekvisitioner av spannmål och dragdjur. I Rysslands periferi beväpnades sig nationella självständighetsrörelser och för att ytterligare komplicera situationen fanns dessutom utländska trupper på ryskt territorium.