Kastkriget, Yucatán, maya

Mayafolkets sista offensiv

”Död åt de vita!” löd stridsropet under kastkriget i Mexiko, som rasade på Yucatán på 1800-talet. I ett brutalt utrotningskrig tog maya till vapen mot sina vita förtryckare.

”Död åt de vita!” löd stridsropet under kastkriget i Mexiko, som rasade på Yucatán på 1800-talet. I ett brutalt utrotningskrig tog maya till vapen mot sina vita förtryckare.

LOUIS DODD/AKG-IMAGES, luispeniche & Shutterstock

Mayahövdingen Manuel Antonio Ay stod lugnt med bakbundna händer. Framför honom radade exekutionspatrullen upp sig.

Dagen innan hade Ay dömts till döden för att ha konspirerat mot den mexikanska staten, men egentligen hade han bara glömt sin sombrero på en bar. I hattens svettband låg dock ett brev skrivet av en rabiat mayaledare, som beskrev en hemlig upprorsplan.

Brevet överlämnades till myndigheterna, och det rådde inga tvivel om saken: Ay och andra mayahövdingar planerade ett väpnat uppror mot den vita befolkningen på halvön Yucatán.

I januari samma år hade maya angripit Valladolid, den tredje största staden på Yucatán, och mördat omkring 80 vita personer. Därför ville myndigheterna statuera exempel.

Ett befäl gav ett kort kommando, varpå soldaterna avfyrade sina vapen mot Ay. Hans kropp ryckte till och sjönk livlös till marken på torget i Valladolid den 26 juli 1847.

Kastkriget, mayatempel, Yucatán

Före spanjorernas ankomst till Yucatán var stora delar av halvön ett av mayas kärnområden. På 1800-talet låg ruinerna av deras tempel och städer bortglömda i halvöns djungelområden.

© LOUIS DODD/AKG-IMAGES

Vad myndigheterna inte visste var att Ay till skillnad från sina sammansvurna var en moderat kraft, som bara ville fördriva de vita från mayas ursprungliga land. Han ville inte döda någon.

Det hade emellertid brevets avsändare Cecilio Chí för avsikt att göra. Han planerade att utrota Yucatáns vita befolkning. Liksom Ay var Chí en mayahövding som fått nog av 300 år av förtryck under först den spanska kolonialmakten och därefter de vita mexikanerna.

Trots de många århundradena under europeiskt herravälde hade nämligen maya aldrig gett upp drömmen om en egen stat, fri från européer.

Manuel Ays död blev den tändande gnistan till en eld som kom att brinna på halvön under de följande 54 åren. Tusentals maya anslöt sig till upprorsledare som Jacinto Pat och Cecilio Chí, som blev känd för stridsropet Mueran los blancos!, ”Död åt de vita!”

Innan kriget var över år 1901 hade drygt 250 000 människor dödats och halva Yucatáns befolkning fördrivits.

Maya fick vapen av de vita

De inföddas revolter hade tidigare skakat den före detta kolonin i det spanska Amerika, men det var första gången ett uppror pågick under så lång tid – och var så nära att lyckas.

Konflikten, som fick namnet kastkriget, var de inföddas försök att frigöra sig från de vita kreolernas förtryck och grunda en självständig mayastat.

Ända sedan spanjorernas intåg på Yucatán hade ett strikt kastsystem avgjort invånarnas livsmöjligheter. Systemet var baserat på graden av vithet och innebar att ursprungsbefolkningen inte hade någonting att säga till om.

Under kolonialtiden ägde maya, som före européernas ankomst hade byggt upp en storslagen civilisation på Yucatán, vanligen sin mark kollektivt eller så odlade de på arrenderad mark. Skördarna var i många fall små, eftersom de flesta av Yucatáns jordar var fattiga på näringsämnen, men omkring mitten av 1800-talet uppstod en ny industri på halvön: reptillverkning.

Yucatáns torra jord var nämligen perfekt för agaveväxter. Henequén, som agave heter på spanska, användes huvudsakligen för att tillverka rep till fartyg. Det blev en så stor exportvara att agaven kom att kallas ”Yucatáns gröna guld”.

De vita plantageägarna tjänade stora pengar. Provinshuvudstaden Mérida fick rentav spårvagnar och elektriska gatlyktor före Mexikos huvudstad Mexico City.

Agave, Yucatán, rep

På 1800-talet blev agavens fibrer, som bland annat används för att tillverka rep, Yucatáns viktigaste exportvara. Än i dag används växten till allt från medicin till textilier.

© Shutterstock

För maya var det gröna guldet inte lika fantastiskt, eftersom äganderätten förändrades genom en ny författning. Det innebar att många maya förlorade rätten till sina förfäders mark. De flesta hade därför inget annat val än att bli daglönare och slavar på de vitas plantager.

Till slut fick de nog och gjorde uppror. Kampen förde maya paradoxalt nog med vapen de fått av kreolerna själva när de vita några år tidigare råkade i konflikt med varandra om Yucatáns framtid.

Oenigheten fick kreolerna att beväpna sina mayabönder för att strida mot varandra, men det hela slutade alltså med att maya vände gevären mot den vita befolkningen.

Biologisk krigföring

Båda sidor gjorde sig skyldiga till övergrepp och massakrer. En kort tid före avrättningen av Manuel Ay hade exempelvis kreoler bränt ner byn Tepich och dödat många av invånarna. Som det stod i lokalregeringens egen tidning: ”Tepich finns inte mer. Utan denna läxa hade det varit omöjligt att hålla indianerna under kontroll.”

Klappjakt bedrevs även på upprorsledarna, bland dem hövdingen Alejandro Tzab, som i samma tidning påstods ha sagt att hans landsmän i Tixkokob ”piskades så hårt att det bildades en hel sjö av blod”.

”De öppnade hans bröstkorg med ett enda hugg, som en mayahövding på sitt offer under en ritual.” Den samtida historikern Eligio Ancona om ett mayaangrepp på de vita

Upprorsmännen drog sig inte för att halshugga vita när de stötte på dem. På en hacienda utanför staden Tihosuco offrade de en markägares son mitt framför ögonen på hans familj.

”De öppnade hans bröstkorg med ett enda hugg, som en mayahövding på sitt offer under en ritual, slet ut hans hjärta och drack hans blod”, skrev den samtida historikern Eligio Ancona.

Det var nära att maya intog Yucatáns storstäder, som dominerades av den vita befolkningen. Interna splittringar inom maya i kombination med de vitas beslut att be Mexiko om hjälp fick emellertid krigslyckan att vända.

Kastkriget, Yucatán, karta
© Shutterstock

Vitt inbördeskrig på Yucatán

När Mexiko år 1821 blev självständigt kunde Yucatáns vita elit inte enas om huruvida halvön skulle vara en del av Mexiko eller inte. Oenigheten var så stor att de båda fraktionerna började kriga mot varandra och bland annat enrollerade mayabönder i sina arméer. Därför hade maya god tillgång till vapen när de 1847 reste sig mot de vita.

Kastkriget, Yucatán, karta
© Shutterstock

Upprorets utbredning

Yucatáns maya inledde upproret på halvöns östra del (rött), ett område som dominerades av jordbruk och bara hade ett fåtal större städer. Upprorsmännen var så framgångsrika att de under en period hotade storstäderna i norr, där de flesta vita bodde.

Kastkriget, Yucatán, karta
© Shutterstock

De vitas maktbas

På norra Yucatán (orange) låg de viktigaste städerna, bland annat provinshuvudstaden Mérida. Den vita eliten hade länge velat att Yucatán skulle bli självständigt från Mexiko, men på grund av upproret tvingades de be Mexiko om hjälp.

Kastkriget, Yucatán, karta
© Shutterstock

Brittiskt område

I kustområdet längst i söder låg den brittiska kolonin Brittiska Honduras, som senare blev Belize (grönt). Av rädsla för att bli upprorsmännens nästa måltavla hjälpte britterna maya med stora vapenleveranser.

Kastkriget, Yucatán, karta
© Shutterstock

Maya för fred

Sydväst om upprorsmännens område låg en mindre region (blått), som även den dominerades av maya. De ingick emellertid tidigt ett fredsavtal med de vita, vilket förde in dem på kollisionskurs med upproriska maya i norr.

Maya visade sig dock först och främst vara mästerliga gerillakrigare, som använde sig av biologisk krigföring. De förgiftade brunnar genom att kasta ner kläder från koleraoffer i dem och doppade grenar från taggbuskar i ruttna djurkadaver, så att kreolernas soldater infekterades när de trampade på dem.

Dessutom utnyttjade maya den oländiga terrängen för att gräva fällor med spetsade träpålar som lemlästade deras fiender.

Allt detta visade sig vara dödligt effektivt. Sommaren 1849, ett år efter kastkrigets utbrott, kontrollerade maya större delen av Yucatán, ett område som motsvarar nästan halva Sveriges yta. I provinshuvudstaden Mérida förberedde man sig för att evakuera den vita befolkningen.

Britterna hjälpte maya

Förklaringen till mayas krigslycka var dels att de utgjorde en stor majoritet utanför de större städerna, dels att de ingick ett ljusskyggt avtal med sin granne söder om floden Hondo. Där låg Brittiska Honduras (dagens Belize), där nyheterna om krigsutbrottet väckte oro.

”Det finns anledning att tro att den infödda befolkningen på Yucatán, som under en period har ägnat sig åt illegal verksamhet, kommer att korsa floden och störa den affärsverksamhet som brittiska handelsmän bedriver inom våra gränser”, stod det i ett brev som områdets högste tjänsteman skickade till det brittiska parlamentet.

Britternas reaktion var att inofficiellt stötta maya med vapen och ammunition, troligen av rädsla för att maya annars skulle invadera britternas område.

Snart upptäcktes emellertid ränkspelet. I september 1849 sökte den mexikanska flottan igenom fartyget Four Sisters, som seglade under Brittiska Honduras flagga. I lastrummet låg kruttunnor och dokument som visade att krutet var avsett för rebellerna.

Trots protester från den mexikanska regeringen fortsatte vapenleveranserna.

Zapatister, maya, Chiapas

År 1994 intog zapatisterna ett antal städer i den mexikanska provinsen Chiapas.

© Imageselect

Maya ger sig aldrig

Trots att det mexikanska kastkriget på papperet slutade år 1901 har konflikten aldrig riktigt upphört. Zapatiströrelsen i granndelstaten Chiapas är ett senare exempel på mayas fortsatta kamp.

Den 1 januari 1994 väckte den så kallade zapatiströrelsen internationell uppmärksamhet när 3 000 av gruppens medlemmar intog flera städer i den mexikanska provinsen Chiapas. Det överraskande angreppet blev början på en flera år lång konflikt mellan zapatisterna och Mexikos regering.

Gruppen har tagit sitt namn efter den mexikanske upprorsledaren Emiliano Zapata, som i början av 1900-talet kämpade för jordreformer i Mexiko. Jordreformer är också zapatiströrelsens mål. Den stora majoriteten av gruppens medlemmar är maya, vars förfäder år 1868 reste sig mot Chiapas vita elit. Upproret slogs dock ner efter bara två år.

Zapatiströrelsens angrepp år 1994 besvarades snart av en mexikansk motoffensiv, som pressade tillbaka gruppen. År 2001 genomförde zapatisterna en stor marsch från Chiapas till Mexico City. Rörelsen tillkännagav samtidigt en kursändring från militär till politisk kamp för inföddas rättigheter.

Mayastat överlevde i 52 år

Till slut kunde emellertid maya inte upprätthålla sitt momentum. Under sensommaren 1849, just när de var i färd med att inta provinshuvudstaden Mérida, gav de plötsligt upp. Anledningen till det var möjligen att de saknade de förnödenheter som krävdes för en lång belägring.

De vita i Mérida kunde andas ut, och en kort tid senare inledde den mexikanska armén en motoffensiv. Under mayas återtåg dödades upprorsledarna Jacinto Pat och Cecilio Chí.

De återstående rebellerna upprättade en självständig mayastat i området kring staden Chan Santa Cruz i det ogästvänliga låglandet på sydöstra Yucatán, där de höll stånd i ett halvt århundrade – med god hjälp av britternas vapenleveranser.

Ökade brittiska investeringar i Mexikos gruvindustri och järnvägar gjorde det dock med tiden omöjligt för britterna att stötta mayaupproret. År 1893 bytte britterna sida och undertecknade ett avtal som satte stopp för vapensmugglingen till maya, vilket den mexikanska armén drog nytta av och genomförde en offensiv.

Kastkriget, Mexiko, Chan Santa Cruz, Ignacio Bravo

Efter ett slag år 1901 intog general Ignacio Bravo upprorsmännens huvudstad Chan Santa Cruz.

© (2A08_445), Fondo: Guerra. Fototeca Pedro Guerra, FCAUADY.

Det sista slaget stod i maj 1901, 54 år efter kastkrigets första skott, då den rutinerade mexikanske generalen Ignacio Bravo efter sju månaders fälttåg intog rebellernas huvudstad. Som han kortfattat skrev i ett telegram till delstatens guvernör: ”Ärade guvernör, det är en ära att kunna meddela er att jag i dag har ockuperat denna plaza.”

Trots att kastkriget tog slut den dagen finns det många som hävdar att upproret ännu pågår. I dag talar exempelvis zapatistrebellerna i den mexikanska provinsen Chiapas öppet om att de identifierar sig med Yucatáns rebelliska historia. Många av kastkrigets bakomliggande orsaker finns fortfarande kvar i regionen.