Krigsherre förvandlade Japan till militärdiktatur

Efter en regnig natt börjar det ljusna över Sekigahara, mitt på Japans största ö Honshu.

I den blöta och dystra höstgryningen får de båda arméernas spanare plötsligt syn på varandra.

De nervösa soldaterna på båda sidor vet vad timmen är slagen och paniken lurar under ytan.

Det är den 21 oktober år 1600 och innan eftermiddagen är över kommer den japanska historien att ha tagit en ny vändning.

Öst drabbar samman med väst

Ishida Mitsunari, befälhavare för den västra armén, har ställt upp drygt 80 000 soldater i defensiva positioner med ryggen mot sluttningarna.

Det ger honom en perfekt möjlighet att slå till mot den lika stora östra armén – som leds av Tokugawa Ieyasu – från flera håll. Vad Ishida Mitsunari inte är medveten om är att flera av hans härförare inte är så lojala som han tror.

En av den västra arméns härförare, Kobayakawa Hideaki, står på sluttningen och ser striden hårdna. Men han tvekar – ska han genomföra sitt förräderi och byta sida?

Det är först när hans män blir beskjutna på order av en otålig Tokugawa Ieyasu som han hastigt ger order om anfall.

Full viller­valla utbryter på slagfältet, vilket gör att ytterligare härförare i västra armén sviker sina allierade och byter sida. Förrädarna avgör slaget, och vad som är kvar av den västra armén upplöses snart.

Efter denna dag tillhör Japans framtid släkten Tokugawa. I mars 1603 utnämns Tokugawa Ieyasu till shogun – en titel som gör honom mäktigare än självaste kejsaren.

I mer än två sekler ska Tokugawa Ieyasus släkt styra ett blom­strande men slutet land till dess att omvärlden bultar på dörren och kräver tillträde.

Kejsarsläkten är gudomlig

Japans historia liknar Skandinaviens i det avseendet att det finns få skriftliga källor om äldre tider.

För omkring tvåtusen år sedan skildrade kineserna en besynnerlig granne i öster: landet Wo – ett ord som betyder ”liten och ful”.

De äldsta japanska skrifterna om det egna landet nedtecknades på 700-talet efter Kristus.

Enligt traditionen nedsteg Japans förste kejsare Jimmu Tenno – ättling till solgudinnan Amaterasu – från gudarnas värld år 660 före Kristus. Det finns en sammanhängande regentlängd över kejsare ända sedan dess, men vad som är legend och vad som är fakta är svårt att avgöra.

Först från 500-talet efter Kristus berättar de historiska källorna om hur ett ­japanskt kärnrike växer fram på ön Honshu.

Kontakterna med Kina och Korea hade en avgörande betydelse för Japans politiska och kulturella utveckling, inte minst genom de buddhister som förde lärdom till landet med sina skrifter.

Titeln shogun började användas på 700-talet då den japanske kejsaren förde krig mot fiendefolk i norr.

På norra Hon­shu och på den nordliga ön Hokkaido levde folkslagen emishi och ainu, som ­japanerna betraktade som barbarer.

Fälttågen mot dessa leddes av en general med titeln seii tai shogun, vilket betyder ungefär ”den mäktige här­föraren som kuvar barbarerna”.

Samurajer tar makten i landet

Omkring år 1000 försvagades kejsarmakten och istället började lokala härskare strida inbördes.

Denna komplicerade maktkamp – förd med krig, konspirationer och förräderi – pågick i drygt femhundra år.

Striderna leddes av samurajerna – en krigarklass som stärkt sin makt i det medeltida japanska samhället.

Detta ledde till att landet militariserades och dess egentliga härskare blev militära ledare med titeln shogun.

Mellan 1192 och 1868 upprättades tre olika shogunat där diktatorns makt ärvdes inom släkten.

Det första shogunatet uppstod ur strider­na mel­lan de mäktiga släkterna Taira och Minamoto. I ett sjöslag 1185 vid Dannoura (mellan öarna Honshu och Kyushu) vann Minamoto-sidan en förkrossande seger.

Samurajen Minamoto Yoritomo tvinga­de sedan kejsaren att utse honom till shogun år 1192.

Yoritomos residensstad blev Kamakura, fem mil från dagens Tokyo och hans shogunat kallades därför Kamakura­shogunatet. Kejsaren förde under denna tid ett ceremoniellt hovliv i kejsarstaden Kyoto, men hade ingen reell makt.

Storm stoppar mongolerna

I shogunernas Japan kallades förvaltningen bakufu, vilket betyder ungefär ”fälthögkvarter”.

En militärt baserad, feodal struktur infördes där shogun stod högst upp i maktpyramiden, och under honom fanns länsherrar, daimyo, som styrde över sina egna landområden.

Det stora hotet mot Kamakurashogunatet var mongolerna, som under ledning av Khubilai khan tagit makten i Kina.

Två invasionsförsök genomfördes av mongolerna 1274 respektive 1281. Vid båda tillfällena drabbades fiendeflottan av en storm, som japanerna kallade för kamikaze (den gudomliga vinden), vilket bidrog till att rädda Japan.

Uttrycket kamikaze fick en renässans långt senare, under andra världskriget, då begreppet användes om de självmordspiloter, som med berått mod styrde sina små stridsflygplan rakt in i de amerikanska örlogsfartygen.

Kamakurashogunatet överlevde mongolernas invasionsförsök, men störtades 1333. Efter det tog samurajen Ashikaga Takauji makten och upprättade Japans andra shogunat.

Precis som föregångaren lyckades detta shogunatet aldrig heller få alla Japans många maktlystna lokala furstar att underkasta sig.

På 1400-talet ökade oron i landet, och det ledde till ett omfattande inbördeskrig, det så kallade Oninkriget, som pågick från 1467 till 1477.

Perioden därefter, fram till mitten av 1500-talet, kallas vanligtvis för sengoku – som i grova drag kan översättas med ”de stridande staternas tid”.

Ständiga krig utkämpades mellan varierande och komplicerade allianser bland landets mer än tvåhundra länsherrar.

Trots detta blomstrade kulturen i Japan, och både samhället och ekonomin utvecklades snabbt.

Portugisiskt fartyg når Japan

År 1543 gick ett främmande skepp på grund utanför Japans sydligaste huvudö Kyushu.

Fartyget kom från Portugal och händelsen skulle påverka den politiska och kulturella utvecklingen i Japan mer än någon kunde ana.

Nu började de kristna européerna anlända till Japan och med dem kom en okänd religion, kunskap om fjärran länder och nya handelsvaror.

Men allt detta störde den japanska samhällsordningen och utlöste till slut en stark motreaktion från makthavarnas sida.

Ashikagashogunatet upphörde 1573 när Ashikaga Yoshiaki drevs ut från Kyoto, rakade sitt hår och blev buddhistmunk.

Först övertogs kommandot av länsherren Oda Nobunaga, men när han mördades blev hans general Toyotomi Hideyoshi landets hårdföre ledare.

Han var emellertid av alldeles för enkel börd för att bli shogun, så han valde att i stället kalla sig kampaku, riksföreståndare.

Toyotomi Hideyoshi gjorde ett ambitöst försök att invadera grannlandet Korea, men misslyckades.

Mäktig länsherre blir shogun

Toyotomi Hideyoshi förväntade sig att hans familj skulle behålla makten efter hans död, men när han gått bort utbröt häftiga maktstrider i landet.

Familjens farligaste utmanare visade sig vara länsherren Tokugawa Ieya­su, som inte hade deltagit i det misslyckade fälttåget mot Korea utan koncentrerat sig på att bilda ett maktcentrum i öster omkring staden Edo på Honshu, det vill säga dagens Tokyo.

Dessutom hade han förberett sig för en uppgörelse om makten över hela Japan genom att bilda allianser och bygga upp starka militära resurser.

Segern mot Toyotomi Hideyoshis närmaste man, Ishida Mitsunari, i slaget vid Sekigahara år 1600 gjorde Tokugawa Ieya­su i praktiken till Japans obestridde härskare.

År 1603 utnämnde kejsaren honom till shogun.

Under hans tid gick Japan från krig och kaos till en genomkontrollerad militärstat utan inre strider.

Samtidigt utvecklades ett klassamhälle bestående av samurajer, bönder, hantverkare, köpmän samt en föraktad underklass. De enda som tilläts bära vapen var dock samurajerna.

Eftersom Tokugawa Ieyasu nu var över sextio år gammal överlät han snart den officiella shoguntiteln till sin son. I själva verket fortsatte han emellertid att styra landet från kulisserna.

Inte minst engagerade han sig i utrikespolitiken, som inte bara handlade om relationer med Kina och Korea utan även med handelsnationerna Portugal, Spanien, Nederländerna och England.

Handel välkomnades och kristen mission accepterades till en början – men snart ändrade den gamle härskaren sin attityd.

Han såg kristendomen som ett politiskt hot, inte minst när den främmande religionen antogs av inhemska grupperingar.

Därför började han vidta åtgärder för att minska inflytandet av kristendom i landet.

Isolering håller västerlänningar ute

Tokugawa Ieyasus efterträdare behöll den politiken: Han ströp handeln med utlandet, kastade ut alla utlänningar, förbjöd kristendomen och lät avrätta kristna.

Nya lagar förbjöd till och med japaner att lämna landet.

Vid mitten av 1600-talet var kristendomen borta från japansk mark och landet stängdes så småningom helt för västerländskt inflytande.

Dödsstraff hotade både främlingar som tog sig in i landet och japaner som försökte lämna det. Endast via ett par handelsplatser hade man officiellt utbyte med främmande länder.

Sakoku, ”det låsta landet”, blev den japanska benämningen på isoleringspolitiken.

Målet för Tokugawa-shogunatets samhällsordning – som på många sätt var en polisstat – var dels att skapa en stabil samhällspyramid där alla visste sin plats, dels att förhindra att länsherrarna bildade allianser, konspirerade och krigade.

Att man skurit av banden till den globala handeln hindrade inte att ekonomin blomstrade.

Detta berodde på att jordbruket effektiviserades samtidigt som Japans hantverkare och köpmän blev allt skickligare inom sina respektive områden.

Inom handeln användes mynt, men även ris fungerade som betalningsmedel och måttet var koku, vilket motsvarade vad en person åt per år, cirka 180 liter.

Kulturen blomstrade också under Tokugawaperioden och mycket av det som förknippas med Japan utvecklades till fulländning under denna tid, till exempel haikudiktning och träsnittsteknik.

Övervakning garanterar lojalitet

Samhällseliten rekryterades från de mest pålitliga länsherresläkterna – här var det viktigt på vilken sida de hade stridit under slaget vid Sekigahara.

Högst status hade Tokugawafamiljens släktgrenar Owari, Kii, och Mito; från dessa utsågs shoguner när huvudlinjen dog ut.

Ett specialkonstruerat övervakningssystem tvingade länsherrarna att regelbundet bo och tjänstgöra i Edo.

Enligt en stadga från 1636 omfattade detta fyra månaders vistelse om året. Shogunen höll även gisslan från de mäktiga familjerna i huvudstaden – allt för att hindra dem från att konspirera.

Under 1700-talet började emellertid orosmolnen hopa sig. Det ekonomiska systemet missgynnade länsherrarna, som hade för få intäkter för att upprätthålla sin status.

Frånvaron av krig ledde till en kris för samurajklassen, som å ena sidan förväntades viga sitt liv åt en militär karriär, å andra sidan saknade strider att utkämpa.

Många samurajer hade kommit att tjänstgöra som ämbetsmän och bar endast sina vapen ceremoniellt. Andra kom att leva ett enklare liv som jordbrukare eller motsvarande.

Antalet ronin, det vill säga herrelösa samurajer, ökade också, och många av dessa valde att bli gangstrar eller rövare. Även bondeklassen uttryckte missnöje.

Örlogsfartyg tvingar fram avtal

Den japanska beredskapen var därför inte särskilt god när fyra amerikanska örlogsfartyg under befäl av Matthew C Perry anlände till Tokyobukten den 8 juli 1853.

Amerikanska fartyg hade tidigare haft sporadiska kontakter med Japan, då de mött både fientliga och fredliga reaktioner.

Perry hade läst på grundligt om Japan och bedömde att en styrkeuppvisning med USA:s senaste vapenteknik skulle göra shogunatet samarbetsvilligt.

De skärrade japanerna gick med på att ta emot ett brev från den amerikanske presidenten, och när Perry återvände i februari 1854 förklarade de sig villiga att tillmötesgå alla de krav som hade ställts i presidentens brev.

Detta ledde till undertecknandet av det så kal­lade Kanagawafördraget, som öppnade ett par hamnstäder för handel med utländska fartyg.

Med diplomatisk råstyrka hade Perry lyckats bända upp porten till det slutna landet.

Shogunatet bryter samman

Nu blåste förändringens vindar genom Japan, ekonomin påverkades kraftigt och oenigheten om framtiden ledde till de första krigshandlingarna i landet på över tvåhundra år.

Under 1860-talet utkämpades bittra strider mellan shogunatets styrkor, som slogs för att bibehålla status quo, och motståndarna, som ville reformera Japan och lära av andra länder.

Även utländska makter var inblandade i uppgörelsen. Märkligt nog stöddes förnyelsen av Japan av representanter för två uråldriga institutioner: kejsardömet och delar av samurajklassen.

År 1867 överlät Japans siste shogun, Tokugawa Yoshinobu, makten till kejsar Meiji.

Året därpå genomfördes den så kallade Meijirestaurationen, som blev startskottet för en intensiv moderniseringsprocess – politiskt, socialt och ekonomiskt. Kejsarresidenset flyttade från Kyoto till Edo, som bytte namn till Tokyo och blev landets huvudstad.

Japan utvecklades till en betydande industrination, men där den militära klassen fortfarande var tongivande. Under efterkrigstiden har Japan utvecklats till en stat bland andra på den internationella arenan.

På en del områden upprätthåller öriket emellertid fortfarande en politisk strategi som för tankarna till Tokugawashogunatets slutenhet.

I vår globaliserade värld är invandringen till Japan till exempel väldigt liten, trots att landets befolkning blir allt mindre.

I dag är endast omkring två procent av befolkningen född utanför landets gränser.