Kejsarens fall ledde till blodigt uppror i Paris

Efter ett bittert krigsnederlag 1871 har invånarna i Paris fått nog. Landets kejsare sitter i preussisk fångenskap, och stadens invånare beslutar att tiden är inne för ännu en revolution.

Efter ett bittert krigsnederlag 1871 har invånarna i Paris fått nog. Landets kejsare sitter i preussisk fångenskap, och stadens invånare beslutar att tiden är inne för ännu en revolution.

BHVP/Roger-Viollet

Söndagen den 21 maj 1871 var en vacker dag i Paris. På gräsmattorna i Tuileriträdgården
mitt i staden samlades glada invånare för att njuta av en stor konsert.

Totalt 1 500 musiker hade samlats för att glädja åhörarna med melodier komponerade av Mozart och andra populära tonsättare.

Det hade gått lite drygt två månader sedan invånarna i Paris förklarat staden självständig, lösgjord från resten av Frankrike, genom att utropa den så kallade Pariskommunen.

De två månaderna hade de nästan två miljoner fattiga invånarna ägnat åt att skapa ett nytt, jämlikt samhälle utan någon enväldig härskare.

Stadens styrande råd, ”Le Comité Central Republicain des 20. Arrondissement”, hade bland annat infört lika lön för kvinnor, förbjudit barnarbete och avskaffat dödsstraffet.

När musiken klingade ut reste en av kommunens officerare sig. ”Medborgare!” ropade han för att muntra upp de församlade.

”Tänker ni skjuta mot oss? Mot era bröder? Mot era män? Mot era barn?” En kvinna i Paris till ett kompani franska soldater.

Stämningen var tryckt på grund av rykten om att regeringsarmén snart skulle gå till attack på order av regeringschefen Adolphe Thiers.

”Monsieur Thiers sa att han skulle gå in i staden i går. Monsieur Thiers gick inte in i staden, och det kommer han aldrig att göra. Jag bjuder därför in er att samlas här nästa söndag vid samma tidpunkt och på samma plats.”

Men nästa friluftskonsert i Tuileriträdgården blev aldrig av. Det blodiga slutspelet om staden hade redan inletts.

Thiers armé var på väg för att krossa de fattiga Parisbornas hopp om en rättvis värld.

Djuren från zoo hamnade på middagsbordet

Upprättandet av Pariskommunen var en direkt följd av ett komplicerat maktspel i Centraleuropa 1870.

På ena sidan stod Preussens kung Vilhelm I, som med ministerpresident Bismarcks hjälp höll på att foga samman de tyska småstaterna till ett stort kejsarrike.

På andra sidan i konflikten stod den franske kejsaren Napoleon III, brorson till berömde Napoleon Bonaparte. Napoleon III hade under ett antal år gjort sig till ovän med alla Europas stormakter och dessutom gjort stora delar av sin befolkning missnöjd.

För att skapa en ny sammanhållning bland fransmännen inledde kejsaren ett krig mot tyskarna, som var överraskande väl förberedda på angreppet.

Efter endast en och en halv månad av strider besegrades fransmännen vid Sedan den 2 september 1870, och tyskarna lyckades dessutom ta Napoleon III till fånga.

En omsorgsfullt etablerad maktbalans höll under 1800-talet Europas stormakter i schack, men när Preussens kung Vilhelm I och hans ministerpresident Otto von Bismarck enade de tyska staterna utbröt det 1870 krig mellan Tyskland och Frankrike.

© Kabinett-Fotografie & Shutterstock

Segraren – Vilhelm I (1797–1888):

Kung Vilhelm hamnade 1862 i konflikt med parlamentet om en preussisk militärreform, som innebar stora satsningar på armén.

Han kallade in diplomaten Otto von Bismarck för att lösa problemet. Planen lyckades, och Bismarck blev Vilhelms ministerpresident.

© AF Archive/Imageselect & Shutterstock

Arkitekten – Bismarck (1815–1898):

Ministerpresidentens stora ambition var att ena de tyska staterna och skapa ett mäktigt tyskt rike.

Målet uppnådde han efter segern i det fransk-tyska kriget (1870–1871). Efter det utropades det tyska kejsardömet med Bismarck som rikskansler.

© World History Archive & Shutterstock

Förloraren – Napoleon III (1808–1873):

Som brorson till kejsar Napoleon I drömde Louis Napoleon Bonaparte om den franska tronen. Farbroderns fall kostade familjen makten, men efter en statskupp blev Louis kejsare 1852.

Arton år senare avsattes han efter ett svidande krigsnederlag till Tyskland.

Vägen till Paris låg öppen, och tyskarna inledde en skoningslös belägring av staden. Men invånarna vägrade att kapitulera till fienden.

Stadens förband av det franska nationalgardet hade förstärkts med ett stort antal frivilliga, som inte hade någon egentlig militär utbildning, men deras envisa motstånd höll tyskarna stången i fyra månader.

Belägringen ledde snabbt till livsmedelsbrist i miljonstaden, och priserna sköt i höjden. Hantverkare var tvungna att pantsätta sina verktyg för att kunna köpa mat.

Snart var alla hästar, nötkreatur och grisar i staden uppätna. De som var förmögna kunde gå till hundslaktaren för att få tag i lite kött, medan de fattiga fick nöja sig med råttor.

Inte heller djuren i den zoologiska trädgården klarade sig. Björnar, antiloper och två elefanter fick sätta livet till för att invånarna skulle få mat. Tigrarna vågade Parisborna emellertid inte närma sig – rovdjuren var tokiga av svält.

Regeringen fruktade uppror

En förödmjukande fred följde efter att Paris den 28 januari 1871 till slut gett upp inför den preussiska övermakten.

Huvudstadens invånare höll sig inomhus, medan preussarna marscherade genom stadens gator, men under den lugna ytan sjöd raseriet.

Regeringsmakten övertogs av den konservative statsmannen Adolphe Thiers. Han ville se tiden an – men i längden inte tolerera den uppstudsiga huvudstaden, vars invånare verkade stå på randen av ett uppror.

För att Parisborna inte skulle frestas i sina upproriska tankar gav Thiers regeringsstyrkorna order att hämta 400 övergivna kanoner, som fortfarande stod i Paris.

Invånarna i Paris förskansade sig 1871 mot den reguljära armén, som stod redo att angripa huvudstaden.

© The Metropolitan Museum of Art

På morgonen den 18 mars, medan de flesta Parisbor fortfarande sov, trängde flera tusen soldater in i staden.

Kanonerna vaktades av medlemmar ur nationalgardet. Regeringssoldaterna drev bort milismännen och började släpa iväg kanonerna.

En grupp kvinnor som under de tidiga morgontimmarna var på väg för att handla bröd i stadsdelen Montmartre i utkanten av Paris såg soldaterna, som var lätta att känna igen med sina röda byxor och blå uniformsjackor.

Kvinnorna skyndade sig upp i tornet på en närbelägen kyrka och slog larm genom att ringa i klockorna.

Soldater från armén deserterade

Plötsligt inträffade något oväntat. En del av regeringssoldaterna vände sina gevärskolvar uppåt – ett tecken på att de inte tänkte använda sina vapen. Och den civila olydnaden spred sig:

”Skär av seldonen”, ropade en gardist, när hästarna började dra iväg kanonerna.

Män och kvinnor lydde genast uppmaningen, och kanonerna stannade. Till folkmassans stora jubel lämnade många av soldaterna sina enheter för att ansluta sig till de upproriska.

På en annan plats i Montmartre satte regeringsstyrkans befälhavare, general Claude Lecomte, hårt mot hårt. Han gav sina soldater order att skjuta rakt in i folkmassan.

Ordern fick det att gå ett sus genom folkmassan. En kvinna klev fram:

Under slaget vid Sedan togs den franske kejsaren Napoleon III till fånga av de tyska styrkorna.

© H. Falkenstein Imagebroker RM/Imageselect

Kejsaren kämpade för sin tron

Nederlaget i det fransk-tyska kriget kostade Napoleon III tronen. Men i likhet med sin berömde farbror lät han sig inte stukas bara för att han besegrats och var i fiendens våld. I stället försökte han återta makten.

Efter den franska arméns bakslag under slaget vid Sedan den 1 och 2 september togs kejsar Napoleon III till fånga av tyskarna.

Nyheten nådde snart Paris och kejsarinnan, som ilsken och frustrerad utbrast: ”Nej! En kejsare kapitulerar inte! Han är död!”

Redan den 4 september utropades den tredje franska republiken, och Napoleon III:s tid vid makten var över. Men så lätt hade den detroniserade kejsaren inte för avsikt att ge upp.

Omgiven av sina tretton närmaste rådgivare försökte han – från sin tyska fångenskap på ett slott utanför staden Kassel i Hessen – komma på ett sätt att få tillbaka makten i Frankrike.

I november 1870 försökte han övertala Bismarck att låta honom återvända som en del av ett fredsfördrag. Eftersom Frankrike i praktiken redan hade förlorat kriget, och Bismarck därför kunde diktera fredsvillkoren, föll förslaget platt.

Den 1 mars 1871 tog den nyvalda franska nationalförsamlingen officiellt ifrån kejsaren makten. Som om det inte var nog gav församlingen dessutom honom skulden för krigsnederlaget.

Förbittrad flydde Napoleon till England, där han tillbringade sin sista tid i det praktfulla Camden Place strax utanför London. Tiden i exil blev kort. Napoleons hälsa hade varit dålig redan under kriget, och den 9 januari 1873 avled han.

Med honom dog även den franska monarkin. Napoleon III:s enda legitima barn, sonen Napoleon Eugène Louis Jean Joseph Bonaparte, tjänstgjorde under de följande åren i den brittiska armén och dog – ogift och barnlös – under britternas krig mot Zuluriket 1879.

”Tänker ni skjuta mot oss? Mot era bröder? Mot era män? Mot era barn?” frågade hon soldaterna.

Rasande upprepade Lecomte sin order. De soldater som inte lydde skulle bli skjutna på fläcken, tillade han ilsket. Då klev en underofficer fram.

”Vänd era gevär!” ropade han med hög röst. Soldaterna gjorde som han sa. I en gemensam rörelse vände de på gevären, så att mynningarna pekade mot marken.

Kanonerna stannade kvar i Paris, och en grupp gardister tog Lecomte till fånga.

Frustrerad av den misslyckade insatsen gav Thiers order om att både regeringen och armén skulle lämna huvudstaden. Regeringen installerade sig i stället i slottet Versailles – cirka två mil från Paris.

Den första konfrontationen med regeringsstyrkorna hade gått bra, och inget verkade kunna stoppa Parisbornas krav på ett rättvisare samhälle med frihet och jämlikhet för alla.

Paris kläddes i rött

Det framgångsrika upproret kom som en fullkomlig överraskning för oppositionens ledare, som i åratal hade diskuterat och planerat en revolt mot regeringsmakten.

Oppositionen bestod av anarkister, som ville avskaffa staten, socialister, som ville ha en starkare stat, samt romantiker, som drömde sig tillbaka till den stora franska revolutionen 1789.

Men ingen i oppositionen var redo att ta initiativet. I stället blev det huvudstadens garnison av 200 000 nationalgardister som inledningsvis tog över.

”De revolutionära ser ut att ha tagit Paris i besittning. Nationalgardister kryllar överallt. Barrikader skjuter upp, och ohyfsade barn klättrar omkring på dem”, skrev författaren Edmond de Goncourt den 18 mars.

“Man äcklas av att se deras dumma och tarvliga ansikten, som seger och dryckenskap har gett en särskilt svinaktig strålglans. Frankrike och Paris kontrolleras nu av arbetare”, påpekade han med förakt.

Arbetarna och de intellektuella tog makten i Paris, och deras mål var att skapa ett rättvisare samhälle. En ny lag förbjöd till exempel barnarbete i bagerier.

© Universal History Archive/UIG/Bridgeman Images

Invånarna tog makten

Pariskommunens ledare valdes av de registrerade väljarna i Paris. Alla män kunde rösta oavsett inkomst och tillgångar, medan kvinnor inte hade någon rösträtt.

Kommunens ledare ville vara nära folket och valde därför att inte tillsätta varken president- eller överborgmästarposten.

Tanken att ingen skulle stå över någon annan gällde inte enbart politikerna utan även militären, och Pariskommunens väpnade styrkor hade därför ingen överbefälhavare.

Styrkorna leddes i stället av en centralkommitté som kallades Le Comité Central Republicain des 20. Arrondissement. Kommunens högsta ledning var ett råd med 92 medlemmar. Dessa stakade ut den politiska kursen och stiftade lagar.

Samtidigt stod nio kommissioner – som tillsatts av rådet och bestod av rådsmedlemmar – för den dagliga driften. Kommissionerna skulle efterlikna nationalförsamlingens ministerier.

Trots att den decentraliserade styresformen ofta var kaotisk och ineffektiv, lyckades Pariskommunen under sin korta existens – drygt två månader – driva igenom ett antal progressiva lagar.

En del soldater var beredda att marschera mot Versailles och röja undan Thiers, men så småningom besinnade de sig.

Nationalgardets ledare beslutade att fria val skulle hållas i Paris – på så sätt skulle folkets representanter få bestämma utvecklingen.

Valet den 26 mars blev en stor seger för socialisterna, anarkisterna och revolutionsromantikerna – inte minst för att Thiers hade uppmanat sina anhängare att bojkotta valet.

Den röda färgen – en symbol som övertagits från den franska revolutionen – lyste från bälten, broscher och den flagga som stolt vajade över rådhuset, där valets segrare lät sig hyllas.

Till ljudet av trumpeter, trummor och gevärssalvor utropade de revolutionära Pariskommunen. Nu skulle de splittrade rebellerna försöka komma överens.

Val under belägring

Några dagar senare, den 2 april, gick Adolphe Thiers armé till attack. Granaterna vräkte ner över huvudstaden, där den engelske författaren John Leighton upplevde bombardemanget: ”Alla greps av rädsla och skyndade sig skrikande därifrån.”

Medan det blodiga angreppet pågick skulle staden försöka organisera sitt nya samhälle. Pariskommunen leddes av en centralkommitté – Le Comité Central Republicain des 20. Arrondissement – till vilken 92 ledamöter hade valts.

Men det nya rådet var splittrat redan innan det hann samlas första gången.

En av de valda ledamöterna satt i ett av regeringens fängelser, och en stor grupp av de valda moderata – samt en handfull av de radikala – vägrade att acceptera sina platser i kommittén.

I praktiken kom kommittén att bestå av 60 medlemmar. Trots alla utmaningar och motsättningar lyckades folkets nyvalda representanter stifta flera banbrytande lagar, som skulle göra livet lättare för invånarna.

Under församlingens första möte den 28 mars avskaffade kommittén till exempel den obligatoriska värnplikten samt dödsstraffet.

Kommittén fattade även beslut om att alla hantverkare skulle få hämta ut sina verktyg från pantlånarna – utan att behöva betala sina skulder.

Till detta kom en officiell separation mellan kyrka och stat samt en lag som innebar att arbetarna fick lov att ta över en fabrik om ägaren övergav den. Dessutom brändes stadens giljotin.

Summariska avrättningar

Inledningsvis gladdes revolutionsledarna åt att regeringssoldaterna hade stått på deras sida under den första konfrontationen.

Men de varma känslorna höll inte i sig. I början av april stötte en grupp nationalgardister från Paris på två arméförband utanför staden.

Fienden tog omkring trettio gardister till fånga under striden och avrättade dem utan rättegång. Som motdrag godkände kommittén en lag om tagande av gisslan.

”Dop, bröllop och begravning – allt ska man betala för.” En invånare i Paris om kyrkans girighet.

Lagen gav kommunen lov att fängsla vem som helst som misstänktes vara lojal mot regeringen i Versailles, och göra honom eller henne till ”gisslan tillhörande folket i Paris”.

Mannen som fick i uppgift att upprätthålla den nya lagen var journalisten Raoul Rigault – Pariskommunens polischef.
Rigault var en ondskefull man, som omgav sig med en armé av angivare.

På skämt sa han att han hade konstruerat en giljotin, som kunde hugga huvudet av 300 personer på en och samma gång.

Kyrkans män förföljdes

Rigault avskydde prästståndet. I de flesta revolutionärers ögon var kyrkan arbetarklassens värsta fiende – näst efter kejsaren och adeln.

Förutom att prästerna stöttade monarkin och den härskande klassen så var de även giriga. ”Dop, bröllop och begravning – allt ska man betala för”, klagade en Parisbo.

Kyrkan drog sig inte heller för att straffa de mest utsatta grupperna.

Medan gifta par kom undan med att betala två franc för att låta kyrkan registrera en födsel, fick ogifta mödrar punga ut med 7,50 franc – två dagslöner för många.

Präster utgjorde därför en stor del av de omkring 200 personer som Rigault lät gripa som hämnd för de avrättade gardisterna.

Både revolutionära nationalgardister och oskyldiga civila dödades i de blodiga striderna.

© Ian Dagnall/Imageselect

Det beredde honom särskilt nöje att låta gripa stadens ärkebiskop, Georges Darboy. När ärkebiskopen förtvivlat frågade vad han gjort för att förtjäna det, svarade Rigault: ”Du fängslar oss med din vidskepelse. Nu är det vi som har makten, myndigheten och rätten – och vi tänker utnyttja den.”

Han försäkrade emellertid biskopen om att revolutionärerna inte tänkte bränna kyrkans män levande, på samma sätt som kyrkan hade gjort med sina fiender under inkvisitionen.

”Vi är mer humana”, förklarade Rigault för sin förnäme fånge: ”Vi skjuter er!”

Eftersatt försvar

Medan Parisborna hade fullt upp med att göra upp räkningen med kejsaren och kyrkan, försummade de att organisera försvaret av staden.

Gardisterna saknade en befälhavare, och frånvaron av en egentlig militär ledare gjorde det i det närmaste omöjligt att fatta beslut och utfärda meningsfulla order.

Dessutom var disciplinen usel – soldaterna betraktade stadens försvar som en frivillig insats.

När den viktiga försvarspunkten Place de la Concorde skulle befästas den 9 maj dök till exempel endast 7 000 av de förväntade 12 000 inkallade gardisterna upp.

En stor del av försvaret bestod under upproret av nödtorftiga barrikader av bland annat gatsten.

© The Museums of the City of Paris

Revolutionen skulle fullbordas

År 1789 störtade invånarna i Paris kungen och tog makten. Projektet misslyckades, men 82 år senare var Parisborna redo att försöka igen.

Ideologier genomsyrade 1800-talet. Bland revolutionärerna i den franska huvudstaden 1871 fanns det sålunda både socialister och anarkister, två av tidens dominerande revolutionära ideologier.

Historiker anser emellertid att de flesta vanliga Parisbor framför allt var intresserade av en uppgörelse med monarkin och prästväldet.

För invånarna handlade det om att ta makten från de personer som – med nederlaget till Bismarcks förenade Tyskland – ännu en gång hade förödmjukat Frankrike och ställt till med kaos i landet.

De revolutionära ville fullfölja den omvälvning som deras förfäder hade påbörjat under franska revolutionen.

Målet var ett liv som likvärdiga medborgare i en republik med omfattande självbestämmande, där ingen var tvungen att tjäna en privilegierad överklass.

Föga överraskande var en av Pariskommunens varmaste förespråkare kommunismens fader Karl Marx.

Bristerna i försvaret innebar att stadsmurarna runt Paris utsattes för hårt tryck.

Söndagen den 21 maj, medan en skara av envist optimistiska Parisbor samlats för en klassisk konsert i Tuileriträdgården, gav försvarsanläggningarna efter.

Omkring 120 000 soldater från den franska armén vällde in på stadens gator. Hela Paris förvandlades till ett slagfält. Överallt på gatorna byggde stridsberedda invånare barrikader.

”Vi kunde knappt sticka ut näsan genom fönstret utan att träffas av en kula”, berättade bibliotekarien M. Chatel.

Pariskommunens gardister kämpade tappert, men de var i numerärt underläge – för varje gardist förfogade regeringsarmén över fyra eller fem soldater.

”Tre kvinnor greps i går kväll, medan de från gatan kastade eldklot genom källaröppningar. De föstes in i ett hörn och sköts på fläcken.” Anställd vid amerikanska Röda Korset i Paris 1871.

Kvällen därpå hade regeringssoldaterna intagit hela västra delen av staden samt Montmartre. Förlusten av just denna stadsdel var oroväckande.

Montmartre låg nämligen på en kulle, som gjorde det möjligt för soldaterna att beskjuta staden med artilleri, och dagen därpå kontrollerade regeringsstyrkorna större delen av huvudstadens centrum.

Medan gardisterna drog sig tillbaka brände de ner det officiella Paris och alla förmögna invånares hus bakom sig.

Bland de byggnader som gick upp i rök var bland annat palatset i Jardin des Tuileries – kung Ludvig XVI:s gamla residens – och stadens rådhus, Hôtel de Ville.

Vinden fick lågorna att hoppa från en byggnad till nästa, och snart stod även arbetarnas egna hus i brand. Och brandsläckningsutrustning var en bristvara.

Kvinnor fick skulden för bränderna

Enligt ryktena var det en viss grupp kvinnor som stod bakom de flesta av bränderna.

Det påstods att dessa så kallade pétroleuses kastade antända flaskor fyllda med fotogen genom källarfönstren i borgerskapets hus.

”Tre kvinnor greps i går kväll, medan de från gatan kastade in eldklot genom källaröppningar. Det var ingen tvekan om vad som försiggick. Röken vällde redan ut genom fönstren. De föstes in i ett hörn och sköts på fläcken”, berättade John Stanley, som arbetade för amerikanska Röda Korset i Paris.

Dagen därpå ska en kvinna ha gripits på Rue du Bac med åtskilliga flaskor fotogen fästa vid ett bälte som hon bar under kjolen.

Under 1800-talet fanns det flera hypoteser om hur samhället skulle organiseras och styras.

© International Institute of Social History & Shutterstock

Kommunist – Karl Marx (1818–1883):

Den tyske filosofen föreställde sig en idealstat – ”proletariatets diktatur”.

I denna ägde arbetarna fabriker och produktionsmedel, och de styrde samhället utan ingripande från byråkrater eller polis.

© GL Archive/Imageselect & Shutterstock

Kapitalist – Adam Smith (1723–1790):

För den skotske ekonomen och filosofen var frihet helt avgörande.

Fick människor lov att göra vad de ville skulle samhället hitta en jämvikt, som garanterade största möjliga lycka för den enskilde.

© World History Archive/Imageselect & Shutterstock

Konservativ – Edmund Burke (1729–1797):

Förändringar borde aldrig ske plötsligt, ansåg den brittiske statsmannen och filosofen.

I stället skulle de genomföras gradvis – med utgångspunkt i idéer eller institutioner som hade bevisat sitt värde.

Enligt rykten som spreds bland regeringsstyrkornas soldater omfattade gruppen av pétroleuses 8 000 kvinnor. Hur många det verkligen var visste ingen, för de som greps avrättades omedelbart.

Oavsett om berättelserna stämde eller inte gjorde de människor rädda.

”Alla kvinnor som bar på flaskor misstänktes för att vara pétroleuses. En sådan makt har misstänksamheten i denna tid”, skrev den amerikanske diplomaten Wickham Hoffman.

Barn mördades på öppen gata

Bränderna fick armén att gå ännu hårdare fram mot revolutionärerna. Inte ens barn skonades.

I en rapport till den amerikanske utrikesministern Hamilton Fish beskrev USA:s ambassadör E.B. Washburne den 24 maj hur en av hans assistenter ”denna eftermiddag på avenue d’Antin räknade till åtta barnlik, varav det äldsta var högst fjorton år gammalt. Den stämning som råder i Paris är så präglad av rädsla att det trotsar all beskrivning.”

Morden på barnen gav inte upphov till enbart rädsla, utan även ilska. I ett försök att ge igen med samma mynt beslutade stadens ”Kommitté för offentlig säkerhet” att bortse från att dödsstraffet avskaffats och avrätta ett antal personer ur gisslan.

När nederlaget stod klart valde de revolutionära invånarna i Paris att sätta eld på staden.

© Photo 12/Imageselect

Kvinnor stred på gatorna i Paris

Kommunen behövde alla på barrikaderna – även kvinnorna. I en annons i tidningarna den 11 april 1871 uppmanades stadens citoyennes – kvinnliga medborgare – att ställa upp och hjälpa till i kampen.

Många hörsammade uppmaningen. En del kvinnor tjänstgjorde på sjukhusen eller transporterade fram förnödenheter till fronten, medan andra tog till vapen och stred sida vid sida med männen.

En av dem var Louise Michel, känd som ”Röda jungfrun”, och hon gjorde ingen hemlighet av att hon uppskattade livet som soldat.

”Ja, jag är en barbar, det är sant. Jag älskar lukten av krut, granaterna som viner genom luften, och mest av allt är jag trogen revolutionen”, skrev hon.

Efter Pariskommunens fall straffades både män och kvinnor. Louise Michel landsförvisades 1873 till den franska kolonin Nya Kaledonien i Stilla havet, men sju år senare fick hon lov att återvända hem igen.

Efter frigivningen blev hon en populär föredragshållare, och när hon 1905 dog följdes hennes begravning av cirka 100 000 personer.

En av dem var ärkebiskopen. Direktören i fängelset La Roquette i Paris beordrade den 24 maj två vakter att föra ut ärkebiskopen på fängelsets innergård.

Där avfyrade en arkebuseringspluton bestående av unga parisiska arbetare en salva. De oerfarna skyttarna siktade så dåligt att ärkebiskopen överlevde – om än svårt sårad och blödande.

Männen avfyrade en ny salva, men när det visade sig att ärkebiskopen fortfarande levde, klev ett par gardister fram. Resolut drog de sina bajonetter och skar upp ärkebiskopens mage.

Hårda strider på kyrkogård

Sammanlagt 4 000 revolutionära och knappt 300 soldater stupade i gatustriderna. De sista på Père-Lachaise-kyrkogården, som var nationalgardets sista fäste.

På kvällen den 27 maj stormade regeringsstyrkorna kyrkogården. Gardister och soldater kämpade bland gravarna långt efter att mörkret fallit, men till slut fick armén övertaget, och de 150 överlevande gardisterna var tvungna att ge upp.

Soldaterna ställde upp fångarna mot en mur och sköt dem. Dagen därpå upphörde allt motstånd.
Författaren George Sand sammanfattade vanvettet: ”Jag kommer från Paris. Jag känner mig kvävd, jag är uppriven och förtvivlad. Synen av ruinerna är ingenting i jämförelse med den galenskap som har gripit Paris. Med få undantag verkar alla vara mogna för tvångströjan. Hälften av befolkningen längtar efter att hänga den andra hälften, som å sin sida gladeligen skulle ge igen. Detta syns tydligt i blicken på alla som man passerar.”

Efter upproret blev Frankrike en republik igen, men den kollapsade 1940, när Hitlers styrkor invaderade landet.

© Photo 12/Imageselect

Upproret slutade med en republik

Efter Frankrikes nederlag i det fransk-tyska kriget (1870–1871) upprättade ledande politiker en provisorisk regering. Den skulle leda landet, tills en ny monark utsetts.

Efter att Pariskommunen utropats stod det emellertid klart att landet inte på kort sikt skulle kunna enas om en ny kejsare.

Segrarna i slaget om Pariskommunen blev de första som innehade de ledande posterna.

Adolphe Thiers, som ledde den provisoriska regeringen, valdes formellt till president för Tredje republiken den 30 augusti 1871.

Två år senare ersattes han av den mer konservative general Patrice Mac-Mahon, som hade lett bekämpandet av Pariskommunen. Vid det laget stod det klart att någon ny kejsare troligen aldrig skulle utses.

Tredje republiken varade fram till 1940, när Hitlertyskland invaderade Frankrike och installerade den samarbetsvilliga Vichyregeringen. Efter kriget blev Frankrike ännu en gång en självständig republik.

Efter att upproret slagits ner greps ett stort antal revolutionärer, och många avrättades utan rättegång.

”Krigsrätterna sammanträder fortfarande”, skrev författaren Émile Zola om situationen fyra dagar efter att staden kapitulerat och fortsatte: ”Det verkar som om de skjuter alla i Paris.”

En del historiker anser att omkring 20 000 personer avrättades i samband med upproret, men det exakta antalet är okänt.

Kommunismen sprang ur askan

En militär domstol dömde en tid senare omkring 7 000 personer till fängelse eller deportation till Nya Kaledonien, en ögrupp i Stilla havet.

Även om Pariskommunen gick under inspirerade den en man, som verkligen skulle komma att påverka historiens gång. År 1911 bodde den politiske teoretikern Vladimir Lenin kortvarigt i staden.

”Pariskommunens sak var den sociala revolutionen, som är orsaken till den fullständiga politiska och ekonomiska befrielsen av arbetarna. Kommunens sak är proletariatet i hela världens sak. Och i denna mening är den odödlig”, skrev han.

Sex år senare genomförde Lenin revolutionen i Ryssland.