De gamla husen i den lilla staden Mostar skakar. I ett och ett halvt år har inbördeskriget rasat i Jugoslavien och den bosniska medeltidsstaden har redan upplevt otaliga bombardemang.
Stadens invånare har försökt stoppa förödelsen, men vägarna är fulla av hål och kyrkorna och moskéerna har förvandlats till ruiner. Broarna som har bundit samman stadens två delar har rasat och fallit ner i floden Neretva.
I november 1993 är den enda bron som återstår stadens kännetecken, den imponerande Stari Most, som byggdes av osmanerna för över 400 år sedan.
I månader har kroatiska styrkor låtit granater regna ner över stadens östra sida, där den bosniakiska befolkningen bor, men sedan den 8 november verkar kroaterna ha bytt taktik.
Nu är Stari Most ett uttalat mål för kroaterna. Den här dagen träffas bron av över 60 granater, som avfyras från kroatiska stridsvagnar.
”Det var bara en gammal bro.” General Slobodan Praljak om bron i Mostar
Den lokale konstnären Ramiz Pandur bevittnar förstörelsen från sitt källarfönster.
”Jag hörde alla granater när de avfyrades. När dammet hade skingrats stack jag ut huvudet genom fönstret och tittade på den skadade bron. Jag är en av få som såg förstörelsen av bron från så nära håll”, berättade han senare.
Nästa förmiddag klockan 10.16 ger bron efter och rasar.
”Det var bara en gammal bro”, kommenterar general Slobodan Praljak, som leder de kroatiska styrkorna i området.
Bron var dock mycket mer än så. Den var en symbol för att Mostars olika folkgrupper och religioner kunde leva tillsammans i fred. Just därför skulle den förstöras.
Video: Se ögonblicket då granaterna får bron att rasa.
Kriget splittrade Mostar
Ända sedan 1400-talet hade Mostar varit en knutpunkt för trafiken över floden Neretva. Namnet Mostar kommer från ordet mostari, som betyder ”broväktare” på den lokala slaviska dialekten.
Sedan osmanerna erövrat området år 1468 upplevde Mostar en stor blomstringstid som handelsstad. De nya makthavarna konstaterade dock snart att den gamla bron, som tidigare förbundit de två stadsdelarna, var för osäker.
”Bron svajade så mycket att alla som korsade den fruktade för sina liv”, noterade den osmanske geografen Kâtip Çelebi.
På 1500-talet beslutade sultan Süleyman I att hängbron skulle ersättas av en solid stenbro vars like inte skådats i Osmanska riket. Många arkitekter misslyckades med uppgiften, men år 1566, efter nio års ansträngningar, lyckades man få den 28 meter långa bron på plats.
Det sägs att hemligheten var ett särskilt starkt murbruk, som blandades upp med bland annat äggvita. När bron stod klar hade den världens största brospann. Den reste sig 20 meter ovanför floden Neretva.
I århundraden imponerade Mostars ikoniska bro på både kristna och muslimer.
Bron, som snart blev stadens kännetecken, fick med tiden namnet Stari Most (Gamla bron). Den imponerade på besökare i staden, däribland författaren Evliya Çelebi, som besökte Mostar i mitten av 1600-talet. Han skrev: ”Bron är som en regnbåge som stiger upp bland molnen där den sträcker sig från en klippa till en annan.”
Under osmanerna upplevde Mostar inte bara en kraftig tillväxt, utan lockade även till sig fler etniska grupper och religioner. De bosniska muslimerna, bosniakerna, utgjorde majoriteten, men det fanns två betydande minoriteter av kroatiska katoliker och ortodoxa kristna serber.
De etniska skillnaderna till trots utgjorde staden i århundraden ett praktexempel på fredlig samexistens mellan skilda kulturer och religioner, där moskéer och kyrkor byggdes sida vid sida.
Först i och med utbrottet av jugoslaviska krigen år 1991 tvingades Mostars invånare välja sida och snart var den fredliga samexistensen ett minne blott.
Jugoslaviska krigen orsakade en våldsam förödelse i hela landet och uppemot 140 000 människor dog.
De civila fångades i korselden
Till en början försökte den serbiska delen av befolkningen ta kontroll med stöd av den serbiska armén, men i början av år 1993 drog sig serberna ut ur Mostar och intog defensiva ställningar i bergen utanför staden.
Kvar i den krigshärjade staden fanns bosniakerna och de kroatiska katolikerna. Dittills hade de stridit sida vid sida i en lös allians, men så snart staden inte längre stod inför det serbiska hotet började de två befolkningsgrupperna strida mot varandra. Som Jadran Topić, den kroatiske ledaren i Mostar, förklarade: ”Jag förnekar inte att muslimerna har lika stor rätt till Mostar som serberna eller vi. Frågan är bara vem som har styrkan att få igenom sina krav.”
Det dröjde inte länge förrän de båda grupperna förskansade sig på var sin sida av floden medan de besköt varandra. På Neretvas västra brädd tog den kroatiska milisen kontroll, medan den östra brädden kontrollerades av den bosniakiska armén.
Krypskyttar lurade på båda sidorna av floden genom Mostar, där de spanade efter fientliga soldater.
Bosniaken Elvedin Nezirovic, vars familj bodde på den kroatiska sidan av floden, upptäckte snart vad det innebar att bo på ”fel” sida.
”En morgon knackade det på dörren och utanför stod kroatiska soldater”, minns Elvedin. ”De tog alla våra pengar och sa åt oss att vi var tvungna att lämna lägenheten. Våra grannar gjorde ingenting för att stoppa det.”
Elvedin flydde tillsammans med sin familj över Stari Most till den muslimska delen av Mostar.
På samma sätt tvingades kristna kroater bort från Mostars muslimskt kontrollerade områden. Båda sidorna begick krigsförbrytelser mot civilbefolkningen. Med pistoler i ryggen fördes minoriteter bort till interneringsläger, där många svältes och torterades till döds.
Under inbördeskriget användes koncentrationsläger flitigt av såväl serber som kroater. Flera av de ansvariga har senare dömts för krigsförbrytelser vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Under sommaren 1993 inledde kroaterna ett systematiskt bombardemang av Mostars östra stadsdel. Den amerikanske journalisten och Pulitzerpristagaren Roy Gutman bevittnade bombardemanget.
”Den gamla stadsdelen är föremål för ett skoningslöst bombardemang. Jämfört med östra Mostar framstår till och med Sarajevo som intakt”, skrev han, med hänvisning till den sönderbombade huvudstaden.
”Hundratals granater avfyrade från västra Mostar slår dagligen ner i den gamla, huvudsakligen muslimska staden, där de dödar omkring åtta människor och sårar minst 30”, berättade journalisten.
Kulturskatter förstördes i krigets namn
Krigsmonument hyllade fel folk
Monumentet över de slavoniska folkens seger var världens största postmodernistiska skulptur när den stod klar år 1968. Det hyllade de kroatiska frihetskämparna, som stred mot nazisterna under andra världskriget, men år 1992 sprängdes det av fascistsympatisörer i Kroatiens armé.
Medeltidsstaden jämnades med marken
Den måleriska medeltidsstaden Dubrovnik i Kroatien stod med på Unescos världsarvslista, men år 1991 förvandlade serbiskt artilleri staden till en ruinhög. Efter flera månaders beskjutning hade över hälften av de gamla husen skadats och hela sju barockpalats bränts ner.
Muslimsk pärla var en nagel i ögat
Aladžamoskén i staden Foča var ett arkitektoniskt mästerverk som var upptaget på Unescos världsarvslista. Det gjorde den till en nagel i ögat på serberna, som sprängde den år 1992. Resterna av byggnaden gömdes undan på en soptipp tillsammans med liken av ett stort antal muslimer, som hittades först år 2004.
Det muslimska arvet skulle utplånas
Trots att den kroatiska armén i Mostar var både numerärt och materiellt överlägsen den bosniska fick den inte bukt med de muslimska trupperna. Bosniakerna var väl bekanta med stadens trånga gator och kunde därför smyga sig fram och genomföra blodiga bakhållsanfall. I frustration vände kroaterna sina stridsvagnar och sitt artilleri mot det enda byggnadsverk som höll samman de två stadsdelarna: Stari Most.
Trots de många månaderna av förödelse var det en chock för lokalbefolkningen att se stadens kännetecken utsättas för direkta anfall. Bron var djupt förankrad i Mostarbornas medvetande. Många kallade den kärleksfullt ”Den gamla”.
Till och med medlemmar av stadens kroatiska minoritet tog till vapen för att försvara bron.
”Jag kämpar för bron. Om bron faller, faller Mostar med den. Den är vårt hjärta”, sa en kroat, som senare stupade i striderna.
”Det räcker inte att tömma Mostar på muslimer. Deras arv måste också bort.” Den kroatiske soldaten Branimir
För kristna kroater som inte hade växt upp i Mostar var emellertid bron en symbol för århundraden av muslimskt förtryck. En soldat vid namn Branimir förklarade hur många kroater kände inför stadens muslimska majoritet och deras kultur: ”Det räcker inte att tömma Mostar på muslimer. Deras arv måste också bort.”
Den 8 november inledde kroaterna beskjutningen av bron, men till militärens förvåning rasade inte byggnadsverket. Ingenjörstrupper som kunde avgöra var skotten behövde träffa fick kallas in. På förmiddagen dagen därpå gjorde tre fullträffar slut på den gamla bron, som störtade ner i floden med ett ljudligt brak.
Trots grundliga efterforskningar är det fortfarande ett mysterium hur Praljak fick in flaskan med gift i rättssalen.
Mostars bödel tog gift i rättssalen
Den kroatiske generalen som ansvarade för förstörelsen av Stari Most föredrog döden framför straffet som krigsförbrytare.
Från hela världen kom fördömanden av de brott som skett under jugoslaviska krigen. Snart inrättades en internationell brottmålsdomstol i Haag för att ställa krigsförbrytarna till ansvar. År 2004 kom turen till de sex militära ledare som haft befälet över de kroatiska styrkorna i Mostar, bland dem general Slobodan Praljak, som ansvarade för förstöringen av Stari Most.
Efter en flera år lång dragkamp med överklaganden föll domen år 2017. Praljak dömdes till 20 års fängelse för bland annat mord på civila och för att ha internerat muslimer i koncentrationsläger som en del av en etnisk rensning.
Just som domaren avkunnade domen reste sig den 72-årige Praljak i rättssalen och utbrast: ”Slobodan Praljak är inte någon krigsförbrytare. Jag förkastar rättens dom.”
Innan någon hann ingripa drack han kaliumcyanid ur en liten flaska som han hållit dold. ”Jag har tagit gift”, förklarade den före detta generalen, som dog strax därefter.
Samma kväll samlades omkring tusen av Mostars kroatiska invånare på stadens torg för att hylla den döde krigsförbrytaren.
Invånarna blev chockade
Ljudet av bron som föll ner i floden gick inte att ta miste på.
”Folk som hade gömt sig i källare kom klentroget och utan att bry sig om farorna ut för att se vad som hänt med bron”, skrev poeten Džemal Humo i sin dagbok.
En lokal journalist kommenterade att ”folk gick långsamt, som när man passerar en avliden persons kista. Vissa grät, medan andra gick tysta förbi. Det var hjärtskärande att se.”
Željko, en kroat som tagits till fånga av bosniakerna, var lika förkrossad över nyheten om förstöringen: ”Jag älskade ’Den gamla’. Den var min också. Vissa medlemmar av den bosniska armén, som var rasande, misshandlade mig och bröt mitt ben.”
Efter att Stari Most förstörts och kriget ebbat ut uppförde Mostars invånare en tillfällig gångbro, så att de kunde korsa Neretva.
Om det fanns någon rest av förståelse för motparten kvar i Mostar, så dog den i och med förstöringen av Stari Most. Ingen av parterna fick emellertid kontroll över staden. När kriget mellan kroaterna och bosniakerna var över år 1995 låg stora delar av Mostar i ruiner. Kroaterna bodde nu på västra sidan av Neretva och bosniakerna på den östra sidan.
Staden, som en gång varit en smältdegel av etniciteter och religioner, är i dag uppdelad i två etniskt åtskilda områden. Åttio procent av de unga från Mostars kroatiska minoritet har aldrig besökt den östra stadsdelen och på stadens skolor går kristna och muslimer på olika våningar i samma byggnad.
Mittemellan står Stari Most, som återuppfördes år 2004. Medan bron tidigare var en symbol för gemenskap, understryker den i dag uppdelningen mellan Mostars kristna och muslimska befolkning.
Den återskapade Stari Most är en populär turistattraktion och inkomstkälla. Stadens unga män får pengar av turisterna för att hoppa de 24 meterna ner i floden.
”Den gamla” kan återigen beskådas i Mostar
Den nästan 500 år gamla bron i Mostar är nu återigen stadens kännetecken. Byggd av samma sten överbryggar bron floden och binder samman de båda stadsdelarna.
Efter att kriget i Bosnien och Hercegovina avslutats år 1995 tog planer på att återskapa den förstörda Stari Most form.
Brons betydelse för världens kulturarv bekräftades av de många länder, fonder och internationella organisationer som gick samman om att finansiera återuppförandet. Unesco, Världsbanken och till och med Kroatien samlade in de 15,5 miljoner dollar som krävdes för återuppförandet.
Målet var att bygga en identisk kopia av den gamla bron, och under ledning av experter från Unesco påbörjade ungerska militäringenjörer arbetet med att fiska upp de gamla stenarna ur floden. De stenblock som saknades producerades i lokala stenbrott med redskap av det slag som brobyggarna hade tillgång till på 1500-talet.
Gamla ritningar och fotografier studerades för att återskapa ”Den gamla”, som år 2004, efter tre års byggnation, återigen överbryggade Neretva. I sitt invigningstal sa Bosniens president Sulejman Tihić att bron skulle ”stärka det multietniska och multikulturella Bosnien, där öst möter väst”.