FN-styrka omringas i Kongo

Katanga är ett eldorado med underjordiska skatter i form av kobolt, koppar, uran, diamanter och guld, som Tshombe inte vill dela med någon. Presidenten har stöd av belgiska gruvbolag, som står för utvinningen.

För att skydda sina lukrativa verksamheter bidrar de till att finansiera Tshombes armé med bland annat europeiska legosoldater.

”Varenda man i det här kompaniet ska gräva skyttegravar”, ropar Quinlan till sina hundrafemtiofem soldater.

Medan solens obarmhärtiga strålar steker irländarnas bleka kroppar gräver och hackar de i den torra, röda jorden. När grävandet efter nio dagar närmar sig sitt slut känner sig männen något tryggare med sitt försvar.

Å andra sidan har de en känsla av att något är på väg att hända. Irländarna känner sig bevakade. Nyfikna personer dyker regelbundet upp i elefantgräset norr om basen och på kullarna söder om lägret. Något är i görningen.

Gudstjänst avbryts av skottsalvor

Onsdagen den 13 september 1961 klockan 07.30: FN-styrkan har befunnit sig på basen i nio dagar. Lokalbefolkningen har hängt upp plakat med orden ”Go home!”.

Wally Hegarty lägger ner sitt kulgevär av typen Carl Gustaf på marken innan han gör korstecknet och riktar blicken mot kompaniets präst.

Liksom de flesta andra irländare är Hegarty katolik. När den tjugonioårige glasögonprydde sergeanten inte har vakttjänst brukar han delta i morgonandakten.

Kompaniets präst inleder andakten framför ett stort träkors, det enda tecknet på att den lilla fyrkantiga grusplanen i lägrets mitt fungerar som kyrka.

Den uniformsklädda församlingen knäpper händerna och sluter ögonen under bönen. Plötsligt rycks soldaterna ur sin bön av ett smattrande ljud. Automatvapen!

Hegarty och hans kamrater tittar snabbt på varandra och tar sina vapen. Under ett antal dagar har soldaterna befarat ett angrepp. Ljudet av eldgivning visar att deras farhågor har besannats.

”Bemanna era värn!” skriker officerarna. Hegarty kastar sig ner i sin grop. På några ögonblick är alla basens försvarsställningar bemannade.

Bakom sandsäckar, på hustak och från skyttevärnen riktar irländarna sina vapen mot de afrikanska soldaterna i upprorsledaren Moise Tshombes armé. De har transporterats i fyrhjulsdrivna bilar till den öppna terrängen nordväst om basen.

Efter att fiendens soldater hoppat ur sina fordon har de sökt skydd bakom dem. Därifrån beskjuter de nu irländarna, medan andra soldater ger eld från dolda positioner i elefantgräset i bushen norr om FN-basen.

Kulorna viner genom luften. I ena riktningen slår projektilerna mot angriparnas bilar och i den andra borrar de in sig i sandsäckarna. Efter knappt en kvarts eldstrid ger angriparna upp.

De hoppar upp i sina fordon och kör iväg i full fart, uppenbart överraskade över hur väl förberedda FN-soldaterna var.

Hegarty och hans kamrater ser angriparnas fordon försvinna iväg i ett dammoln. Alla stannar dock kvar på sina positioner. Frukosten får intas i värnen och uppe på taken.

Eftersom gudstjänsten avbröts går prästen från värn till värn och delar ut syndernas förlåtelse medan de irländska soldaterna dricker sitt morgonte.

Irländarna rustar sig för strid

Onsdag klockan 09.00: Quinlan har rapporterat angreppet till FN:s högkvarter i Élisabethville via radio. ”Försvara er med full kraft”, lyder svaret.

Patrick Quinlan oroas av situationen. Hans kompani är isolerat och det är tretton mil till närmaste FN-styrka i Élisabethville. Vägen dit går över en bro över floden Lufira och bron kontrolleras av fienden.

Majoren uppskattar att hans kompani har proviant och ammunition så att de kan hålla stånd i två–tre dagar. En kort tid efter angreppet på basen ger Quinlan order om att alla vattentankar ska fyllas.

Precis innan den sista tanken är full börjar det gnissla och knaka i vattenledningarna, varefter vattnet slutar rinna. Fienden har kapat vattenförsörjningen.

Till råga på allt får Quinlan ännu ett oroväckande besked. En av hans kaptener, Liam Donnelly, rapporterar att fienden har intagit positioner hela vägen runt irländarna, både i bushen och på en kulle söder om basen.

Fienden attackerar på nytt

Onsdag klockan 11.40: Efter morgonens strider väntar sig irländarna ett nytt angrepp. Kapten Liam Donnelly har tagit plats nära sin plutons granatkastare.

Fiendens eldgivning inleds igen klockan 11.40, då de katanganska soldaterna och de vita legosoldaterna angriper på nytt. Granater från granatkastare faller i FN-lägret och eld från kulsprutor och automatkanoner kommer från flera håll.

Från bushen rusar afrikanska soldater mot basen, men kapten Donnelly och hans män låter sig inte skrämmas. De öppnar eld mot de framrusande soldaterna, som en efter en faller omkull i elefantgräset.

Kapten Donnelly inser att de måste göra något åt fiendens automatkanoner och granatkastare. Han ger sin plutons granatkastarställningar order att avfyra ett flertal granater mot fienden.

De fyra första träffar mitt i prick och slår ut flera av angriparnas tunga vapen.

En annan av Donnellys granater faller i en ammunitionsdepå en bit bakom fiendens linjer.

Ammunitionen exploderar i ett eldhav, som inte slocknar förrän sent på kvällen. I ett perfekt samspel med kulspruteställningarna ser Donnellys granatkastare till att hålla fienden i schack.

”Våra tunga kulsprutor hejdade fientliga angrepp och mejade ner granatkastarserviser, som sprang iväg från sina ställningar på grund av vårt motbombardemang”, noterar Donnelly, som nöjt kan konstatera att fiendens närmaste ställning nu är cirka fyrahundra meter från basen.

Donnelly och hans män vet emellertid att detta bara är början. Klockan 13.15 skickar major Quinlan en vädjan till FN:s högkvarter i Élisabethville: ”Skicka förstärkningar så fort som möjligt. Brådskande.”

FN-chefen informeras om attacken

Onsdag klockan 17.00: FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld har lämnat organisationens högkvarter i New York och flugit till Kongo.

Hammarskjöld tycker inte om vad han får höra under den första genomgången i Kongos huvudstad Léopoldville: Fyra timmar innan upprorsledaren Tshombe lät angripa FN-basen vid Jadotville hade FN angripit Tshombes styrkor i Élisabethville.

Den femtiosexårige generalsekreteraren inser att belägringen vid Jadotville är presidentens vedergällning. Hammarskjöld måste agera om krisen ska kunna lösas.

Undsättning stöter på problem

Onsdag klockan 18.00: FN-basen i Élisabethville har tagit emot Quinlans nödrop och en styrka under major John Kane är på väg till Jadotville.

Ett rött dammoln omger FN-styrkan när Force Kane rullar iväg mot bron över floden Lufira. Styrkan består av fyra pansarfordon och fem lastbilar fyllda med soldater.

Solen är på väg ner mot horisonten när major John Kane ger sin undsättningsstyrka order att göra halt ett par kilometer från betongbron som de ska försöka korsa.

Kane vet att Tshombes vita legosoldater har förberett ett försvar av bron över Lufira. Från sin position ser han nu att övergången blockeras av en bulldozer, stålbalkar, stora stockar och andra tunga föremål.

Kane inser att hans män står inför en hård strid, och han är medveten om att de är trötta. De deltog i FN-offensiven i Élisabethville tidigare på dagen, men är ändå fast beslutna att rädda sina kollegor.

Strax efter klockan sju kör det första pansarfordonet ut på bron. Det föser undan de första hindren och Kane hinner känna en smula optimism, men så kör bilen in i ett oljefat fyllt med sten.

Föraren backar, men kör in i ett fat med betong. Nu sitter bilen fast mellan de tunga föremålen samtidigt som dess pansar träffas av ett kulregn från fienden.

”Vi måste få bort hindren!” ropar fordonets kulspruteskytt, som hoppar ut tillsammans med en korpral.

Med gemensamma krafter föser männen undan ett av oljefaten och som genom ett mirakel tar de sig oskadda tillbaka in i fordonet.

Föraren lägger i backen och trampar på gasen. Trots den våldsamma beskjutningen lyckas samtliga FN-fordon ta sig tillbaka.

Dagen därpå gör Kane ett nytt försök att forcera bron, men försvaret är för starkt. Slokörade tvingas majoren och hans män återvända till Élisabethville.

Basen angrips från luften

Torsdagen den 14 september klockan 15.45: Quinlans män är ständigt på sin vakt. Irländarna har anfallits flera gånger under dagen.

Rapporterna om Force Kanes uteblivna framgångar vid bron över Lufira gör Quinlan frustrerad.

Visserligen håller hans män tappert stånd – irländarna har under dagen slagit ut ännu fler av fiendens granatkastare – men granaterna och ammunitionen till kulsprutorna håller på att ta slut.

Quinlans problem förvärras ytterligare när ett högt ljud hörs ovanför dem: ett jetflygplan. Beteckningarna visar att det är ett av fiendens Fouga CM.170 Magister.

Utbrytarrepubliken Katanga har just fått tre nybyggda sådana från tillverkaren i Frankrike.

Irländarna kryper ihop i värnen eller kastar sig bakom sandsäckarna i ett försök att ta skydd medan lägret peppras av flygplanets kulsprutor. Efter attacken försvinner planet, men bara för en kort stund.

När planet återvänder kretsar det först runt basen innan piloten tar sikte på ”Röda huset”, soldaternas beteckning för basens högsta byggnad, som används som kulsprutenäste och utkikstorn. Piloten fäller två bomber.

Den första slår ner i Röda huset och skickar en kaskad av splitter och spillror över basen.

I nästa sekund träffar den andra bomben ”Purfinagaraget”, en nedlagd bensinmack där Quinlan tidigare haft sitt högkvarter. När dammet har lagt sig återstår bara ruiner av byggnaderna.

Endast två irländare såras, eftersom Quinlan samma morgon har gett sina män order att komma ner från de oskyddade taken. I stället har han gjort en närbelägen byggnad till högkvarter.

Där står bland annat radion. Efter flygplanets attack anropar Quinlan Élisabethville: ”Jetplan bombar och skjuter sönder våra ställningar. Skicka förstärkningar.”

Hegarty träffas

Torsdag klockan 19.00: Efter mörkrets inbrott får soldaterna vara ifred för flygplanet.

När sergeant Wally Hegarty vågar sig ut i mörkret för att hämta vatten till sig och sina kamrater noterar han att vattennivån sjunker fort i basens vattentankar.

På dagen är det över fyrtio grader varmt i solen, så soldaterna behöver dricka mycket. Även maten utgör ett problem. Basens lager var nämligen inte fullt när fienden inledde belägringen.

För att spara på maten lagar kocken Jadotvillegryta, som innehåller hundkex, konserverat kött och bönor. Rätten serveras tillsammans med en salttablett.

Hegarty är på väg tillbaka till sina kamrater med vattendunkarna när han hör fienden avfyra två granater. Sergeanten är inte särskilt orolig, för granaterna kan slå ner i stort sett var som helst.

Trots det hoppar han ner i ett värn och väntar. I nästa sekund skakar marken våldsamt, varefter jord regnar ner över honom. Den första granaten slog ner endast tjugo meter bort.

Trots att Hegarty vet att det inte tjänar något till försöker han febrilt gräva sig längre ner i marken. Den andra granaten slår ner bara tio meter från hans värn.

”Jag insåg att jag var träffad och jag flög iväg som en raket”, berättade Hegarty efteråt.

Omtöcknad och förvirrad stapplar sergeanten i fiendens riktning. Först när han har kommit en bit bort från FN-soldaternas yttersta ställningar segnar han ner.

Under våldsam beskjutning lyckas en kamrat med nöd och näppe dra tillbaka Hegarty till basen, där fältläkaren tar hand om honom.

Läkaren avlägsnar granatsplitter från Hegartys ben och bak, lägger förband om såren och ger honom en dos morfin.

Läkaren garanterar att sergeanten kommer att klara sig. Efter att ha vilat i tolv timmar är Hegarty på benen igen. På fredagseftermiddagen insisterar underofficeren på att återvända till sitt värn.

De vita legosoldaterna och de afrikanska soldaterna har nu etablerat ställningar bara ett par hundra meter från FN-basen.

Sent på kvällen hör Hegarty hur afrikanerna försöker skrämma irländarna: ”Kill! Kill! Kill! Choppy-chop, choppy-chop”, ropar de genom mörkret. När Hegarty hör vad de säger får han kalla kårar längs ryggen.

John Kane skickas ut igen

Lördagen den 16 september klockan 00.15: Under fredagen har rapporter från Jadotville nått Élisabethville, där Force Kane befinner sig.

John Kane är redo att göra ännu ett försök att undsätta männen i Jadotville. Den här gången förfogar han över två FN-kompanier, som ska försöka korsa Lufirabron.

Enligt den senaste rapporten från Quinlan är han och hans män omringade av tvåtusen soldater och ammunitionen håller på att ta slut. Det finns ingen tid att förlora.

Sexton bussar ska transportera Kanes män och pansarfordon följer med som understöd. ”Vi ger oss av”, lyder det korta meddelande som Kane skickar till Jadotville klockan 00.33.

Helikopter kommer med giftigt vatten

Lördag klockan 09.28: För att avhjälpa irländarnas brist på ammunition och vatten har en FN-helikopter skickats till basen med förnödenheter.

Ljudet av rotorbladen går inte att ta miste på. Wally Hegarty och hans kamrater, som har informerats om helikopterns ankomst, är beredda att försvara den.

Helikoptern cirklar först runt högt uppe i luften, men när den går in för landning på den plats där irländarna lagt ut plåtar som markörer öppnar fienden eld. Gevär, kulsprutepistoler och tunga kulsprutor skjuter mot helikoptern.

Hegarty och hans landsmän besvarar elden för att skydda helikoptern, men Hegarty ser att helikoptern träffas av flera kulor. Trots skadorna lyckas piloten, en norrman, sätta ner helikoptern på den markerade platsen.

Hegarty och flera andra rusar entusiastiskt fram för att lossa helikopterns last. Jublet tystnar dock snabbt, för någon i Élisabethville har gjort en jätteblunder.

En stor del av den ammunition som helikoptern medfört är av fel kaliber och vattnet är odrickbart. Vattnet, totalt trehundraåttio liter, har nämligen hällts i bensindunkar som inte har rengjorts innan de fylldes. Wally Hegarty, som knappt tror att det är sant, säger: ”Piloterna riskerade alltså livet för att förse oss med förnödenheter i form av fyra dunkar förorenat vatten, tvåhundrasextio 84-millimetersgranater och några brev. De hade inte behövt komma hit.”

Kanes styrka får stryk igen

Lördag klockan 10.00: På väg mot Lufirabron har Force Kane attackerats av fiendens stridsflygplan.

Med pannan i djupa veck studerar John Kane området framför sig genom sin kikare. Han tycker inte om vad han ser. Katangaarmén har förstärkt försvaret av Lufirabron markant och på den höglänta slätten på andra sidan bron kryllar det av soldater.

Fiendens styrka är respektingivande och redan när Kane skickar fram en rekognosceringsstyrka utsätts soldaterna för kraftig beskjutning. Tre av FN-soldaterna dödas och fem återvänder med skador av olika slag.

Kane beskjuter fiendens ställningar med granatkastare, men utan någon större framgång. Dessutom angrips Force Kane flera gånger av fiendens stridsflygplan, som fäller bomber och beskjuter dem.

Sent på eftermiddagen kommer en order från Élisabethville: ”Dra er tillbaka.”

Frustrerad får Kane ännu en gång se sig besegrad. Nu är det upp till FN-ledningen att rädda irländarna.

Generalsekreteraren får till ett fredsmöte

Söndagen den 17 september klockan 05.00: I Léopoldville har FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld kontaktat president Moise Tshombes stab för att få till ett möte med Katangas president.

Dag Hammarskjöld väcks med lovande nyheter. Han har varit aktivt engagerad i situationen i Katanga och nu verkar det äntligen som om utbrytarrepublikens president är beredd att gå FN till mötes.

Hammarskjölds assistent berättar att Moise Tshombe har gått med på ett förslag om att de båda ledarna ska mötas på neutral mark i Nordrhodesia (dagens Zambia).

”Äntligen verkar det som om de har förstått oss”, noterar Hammarskjöld lite senare på dagen.

Generalsekreterarens plan ska lyfta på kvällen, men så länge kan Quinlans pressade styrka inte vänta.

Major Quinlan räddar sina män

Söndag klockan 17.00: Vid basen i Jadotville står fienden bara femtio meter från irländarnas värn. Nederlaget närmar sig för den irländska FN-styrkan.

I snart fem dygn har det irländska FN-kompaniet kämpat tappert mot övermakten, men nu är major Quinlans soldater utmattade. Männen har mörka ringar under ögonen på grund av sömnbrist och vattentankarna är tomma.

Även lådorna med ammunition till de tunga kulsprutorna är nästan tomma. Det är hög tid att avbryta striderna. Quinlan har därför arrangerat ett möte med fienden. Tillsammans med kapten Liam Donnelly kör han den korta sträckan in till Jadotville.

Jeepen stannar utanför ett hotell och irländarna skakar hand med Katangas inrikesminister Godefroid Munongo. Ministern, som är kraftigt byggd, döljer sina ögon bakom mörka solglasögon.

”Omgående kapitulation”, är Munongos krav när parterna har satt sig vid förhandlingsbordet.

Quinlan känner sig tvungen att acceptera. Munongo är nämligen beredd att garantera irländarnas säkerhet. Han lovar till och med att den som kröker ett hår på FN-soldaterna efter kapitulationen kommer att avrättas.

Parterna undertecknar ett dokument om kapitulationen.

Major Quinlan lyckas driva igenom att det står att kompaniet ger upp endast för att det skickats ut i en ”fredsskapande roll och att ytterligare strider skulle resultera i förluster av afrikanska och irländska liv”.

Hammarskjöld dör

Måndagen den 18 september klockan 00.10: I cirka fem timmar har Dag Hammarskjöld befunnit sig i en DC-6:a på väg mot Rhodesia.

Över skogen i norra Rhodesia hörs en hög smäll när passagerarplanet SE-BDY kraschar. Många av vrakdelarna brinner länge och alla ombord dör. Av de sexton passagerarna blir femton svårt brända.

Endast ett av offren har undkommit brännskador, en femtiosexårig vit man som ligger för sig själv. När räddningspersonal når fram senare på dagen identifieras den vite mannen.

Det är Dag Hammarskjöld.

Irländarna ger upp utan strid

Måndag klockan 08.00: Quinlan och hans hundrafemtiofem män har inte hört om Dag Hammarskjölds tragiska död.

Vapnen ligger staplade på marken och Quinlans hundrafemtiofem soldater står uppställda på led när fienden intar FN-basen och tar irländarna till fånga.

Den fem dygn långa mardrömmen är över. Quinlan är stolt över sina män.

”Irland uppfostrade aldrig några bättre söner”, slår majoren fast.

Epilog:

Tshombe släppte de hundrafemtiosex fångarna efter fem veckor, då en vapenvila mellan Katanga och FN trädde i kraft. Vapenvilan blev emellertid kortvarig.

Hammarskjölds död fick FN att bli mer offensivt, trots att kraschen aldrig officiellt stämplades som ett attentat.

År 1963 besegrades Tshombes styrkor, varefter presidenten flydde. Han dog sex år senare i exil i Algeriet.

Efter kapitulationen anklagades Patrick Quinlan och hans kompani för feghet, och händelsen i Jadotville tystades ner. Först år 2005 fick de överlevande irländarna upprättelse i och med att landets regering belönade dem med medaljer.