Bloody Sunday: Irländarna tog livet av varandra

Sedan utbrytarpartiet Sinn Féin i valet den 14 december 1918 fick över två tredjedelar av Irlands platser i det brittiska underhuset har frihetskampen mot den brittiska överhögheten blossat upp runtom i Irland. Republikanerna, som tillhör den katolska befolkningsgruppen, vill bryta sig loss från Storbritannien och göra Irland självständigt.

Medan konflikten i Dublin och södra Irland har präglats av strider mellan den katolska underjordiska armén IRA (Irish Republican Army) och den brittiska armén har det i det huvudsakligen protestantiska Nordirland och Belfast mest rört sig om sammandrabbningar mellan katoliker och protestanter. De probrittiska protestanterna, som kallar sig unionister, vill förbli under brittiskt styre. Katolikerna, som går under namnet nationalister, kämpar för ett självständigt enat Irland.

Det är i detta getingbo av politiska spänningar Georg V sticker handen när han strax efter middagstid ställer sig utanför rådhuset i Belfast och vänder sig till befolkningen med följande ord:

”Jag talar fritt ur hjärtat när jag säger att jag önskar att mitt besök på Irland i dag kanske kan bli det första steget mot ett slut på stridigheterna mellan hennes (Irlands, red.) folk, oavsett ras eller trosåskådning. Min förhoppning är att kunna vädja till alla irländare om att stanna upp och sträcka ut handen i en försonande gest, att ni kan visa er kapabla att förlåta och glömma och tillsammans inleda en ny era av fred för det land ni älskar.”

Unionisterna tycker om talet, men nationalisterna är inte nöjda. I den katolska dagstidningen Irish News ledare står det dagen efter:

”Mening för mening var det uppenbart att det var den brittiske premiärministern Lloyd Georges korrumperade hand som förde pennan.”

Ändå går IRA:s stabschef Richard Mulcahy med på att träffa sir Nevil Macready, general och överbefälhavare för de brittiska styrkorna på Irland, för att underteckna ett vapenstillestånd lördagen den 9 juli 1921. Enligt överenskommelsen ska unionister och nationalister lägga ner vapnen och därmed avsluta irländska frihetskriget, som har rasat i landet i ett och ett halvt år. Nu kan förhandlingarna om Irlands framtid, och landets eventuella självständighet, börja.

Vapenstilleståndet träder officiellt i kraft först två dagar senare, måndagen den 11 juli klockan 12.00, och i den nordirländska staden Belfast är ingen av de stridande parterna beredd att lägga ner vapnen i förtid. Snart briserar staden i våld, bränder och mord.

Polisband på plundringståg

Belfast, lördagen den 9 juli klockan 23.30: I västra Belfast ligger stadens största katolska område, ett populärt mål för den probrittiska polisstyrkan Royal Irish Constabulary (RIC), som trakasserar de katolska invånarna och letar igenom deras hem på jakt efter IRA-rebeller.

Charles Dunne trampar på gasen och svänger in det bepansrade polisfordonet på Raglan Street. Bakom honom sitter kollegorna Thomas Conlon och Edward Hogan, som liksom han arbetar som volontärer för RIC. Deras ansikten är svartmålade, ett tecken på att de tillhör RIC-officeren John Nixons grupp, som ligger i ständig konflikt med IRA-medlemmar i staden.

Charles Dunne och hans båda kollegor bakom honom i fordonet har druckit nästan hela kvällen och de har sökt igenom flera hem i det katolska området efter IRA-sabotörer. Nu har turen kommit till Frank Crummey, en av den underjordiska arméns stora fiskar i Belfast. Han är underrättelsechef för en av IRA:s bataljoner i det som kallas Belfast Brigade, som utgörs av närmare tusen beväpnade soldater. Crummey bor på Raglan Street 59 och det är dit Charles Dunne och hans RIC-kollegor nu är på väg.

IRA är beredda

Raglan Street i Belfast, lördag klockan 23.50: Vapenstilleståndet möts av blandade känslor i Belfast. Den 3 maj samma år har Irland officiellt delats i två områden och stadens katoliker befarar att deras landsdel ska förbli en del av Storbritannien.

Ljudet av taktfasta slag på grytlock hörs mellan husväggarna på Raglan Street och en röd ficklampa lyser upp kvällsmörkret. De är båda två överenskomna signaler från IRA-medlemmar, som varnar för att ett fientligt fordon närmar sig.

Sean Montgomery håller hårt i sitt gevär medan han rör sig uppför gatan tillsammans med tretton andra IRA-medlemmar. De ingår allihop i den lilla plutonen Active Service Unit (ASU), bestående av 32 män som patrullerar i västra Belfast om kvällarna, då britternas irländska hantlangare har tagit för vana att trakassera katolikerna.

Den unge IRA-mannen J. Burns springer nedför Raglan Street, i riktning mot sin grupp. Han har hållit ett öga på RIC-fordonet som under kvällen kört runt till olika hus i det katolska området. En lätt andfådd Burns rapporterar till gruppen:

”Poliserna i fordonet är fulla och har stormat ett antal hus. De är svartmålade i ansiktet.”

Sean Montgomery känner ilskan välla upp i kroppen. Den svarta ansiktsfärgen visar att det rör sig om unionisternas beryktade ”mördarband”, som har flera IRA-medlemmars liv på sitt samvete. Bandets ledare är RIC-officeren John Dixon, som tidigare på året brutit sig in i ett hus och dödat tre katolska republikaner.

Sean Montgomery och de övriga IRA-medlemmarna gömmer sig på en sidogata till Raglan Street. När RIC:s fordon befinner sig några meter bort tecknar kapten Flynn, IRA-plutonens ledare, åt dem att öppna eld. Sean Montgomery tar sikte på pansarfordonet.

Bakhåll tänder gnista

Raglan Street, söndagen den 10 juli klockan 0.05: Officiellt träder vapenstilleståndet i kraft först vid middagstid på måndagen, men på de flesta håll på den gröna ön har striderna upphört. På Belfasts gator fortsätter emellertid striderna.

Kulorna viner genom luften när Sean Montgomery och tre andra ASU-soldater försiktigt tar sig igenom öppningarna i trädgårdsmurarna, som IRA har skapat för att snabbare kunna förflytta sig i stadsdelen. Deras plan är att angripa polisfordonet bakifrån, från andra sidan Raglan Street. När Sean Montgomery och hans tre vapenbröder närmar sig polisfordonet hör de emellertid en irländsk röst ropa åt dem:

”Stopp! Upp med händerna!”

De tre RIC-poliserna har lämnat pansarfordonet och en av dem har fått syn på Sean Montgomerys lilla grupp. Sean Montgomery ser på Jack Donaghy, den mest skjutglade av de fyra IRA-medlemmarna. Jack Donaghy tar sikte med sin automatpistol, en Mauser C96, ett vapen som av många inom IRA kallas ”Peter the Painter”, och öppnar eld.

Alla de tre poliserna faller till marken efter att ha träffats av Jack Donaghys skott. Sean Montgomery är snabbt framme vid männen. Han konstaterar att två av dem är allvarligt sårade, medan den tredje, Thomas Conlon, har dött på platsen efter att ha träffats av ett skott i halsen.

Sean Montgomery rusar från platsen med hjärtat i halsgropen. På avstånd hör han ljudet av brittiska RIC-fordon tillta i styrka. De fyra ASU-männen gömmer sig i ett hus på Albert Street, som ligger intill Raglan Street.

Den första drabbningen med unionisterna har vunnits, men Sean vet att slaget bara har börjat.

Hjärnsubstans på trottoaren

Raglan Street i Belfast, söndag morgon: Som hämnd för nattens bakhåll förbereder RIC:s styrkor i Belfast ett angrepp mot IRA-styrkorna och deras sympatisörer i stadens katolska områden.

Tjugoårige Roger McCorley, den katolska ASU-kårens ledare, har hört sig själv säga samma sak till sina mannar många gånger på senare tid:

”Om ni stöter på ett av John Nixons mördarband, ta inga fångar!”

Nu står Belfast Brigades unge plutonsledare på Raglan Street och ser ner på det makabra resultatet av ordern han gav för några timmar sedan. Trottoaren är mörk av intorkat blod och på gatan ligger fragment av ett kranium och hjärnsubstans från den dödade RIC-polisen Thomas Conlon.

Roger McCorley blir emellertid inte särskilt berörd av synen. Mord och blodsutgjutelser är en del av den unge IRA-medlemmens vardag. Det har bara gått en månad sedan han själv sköt och dödade en medlem av John Nixons beryktade ”mördarband”.

McCorley anser inte att det är något brott att sända beväpnade unionister i graven. Så länge han kan minnas har han kämpat för att slita Irland ur den brittiska kolonialmaktens järngrepp. Han har varit medlem av utbrytarpartiet Sinn Féin sedan han var elva år. Han växte upp i ett hem med föräldrar som var övertygade republikaner och den största drömmen för deras son var att ”slå ett slag för Irlands självständighet” när han växte upp.

Vid den här tidpunkten vet Roger McCorley inte att unionisterna planerar en våldsam hämndaktion riktad mot stadens katolska minoritet.

Spårvagn under attack

Falls Road i Belfast, söndag förmiddag: RIC belägrar stora delar av den katolska stadsdelen i västra Belfast. Särskilt intensiva är striderna mellan huvudgatorna Falls Road och Shankill Road.

Spårvagnen som kör genom det katolska området i Belfast den här söndagsförmiddagen är full av passagerare. Människor läser tidningen eller pratar om ditt och datt för att fördriva tiden under resan. När spårvagnen når huvudgatan Falls Road övergår emellertid lugnet plötsligt till kaos när flera gevärsskott genomborrar vagnens rutor och sidor.

Genom rutorna ser de vettskrämda passagerarna ett stort uppbåd av beväpnade RIC-poliser, som tillsammans med sin reserv av oavlönade volontärer, de så kallade B-Specials, har intagit den katolska stadsdelen.

Bepansrade polisfordon kör genom gatorna och skjuter rakt in i husen, och uppe på hustaken finns krypskyttar. Allt som rör sig – män, kvinnor och barn – beskjuts av de hämndlystna poliserna.

Spårvagnen träffas av en ny skottsalva och passagerarna skriker av skräck. Majoriteten av dem har lagt sig ner på spårvagnsgolvet för att inte träffas av kulorna.

Familjefar skjuten på nära håll

Durham Street i Belfast, söndag eftermiddag: Striderna mellan IRA och RIC:s polisstyrka intensifieras och på många håll hamnar civila i skottlinjen. Politikerna i London gör inget för att få stopp på striderna.

Mrs. Hughes står vid ingången till sitt hus på Durham Street och tittar oroligt efter sin man Daniel. Deras tre söner befinner sig någonstans i staden, där sammandrabbningarna mellan unionister och nationalister tilltar i styrka. Daniel har gett sig ut för att leta efter dem och få dem att komma hem.

Daniel Hughes är 50 år gammal och har tidigare varit korpral i den brittiska arméns Royal Leicestershire Regiment. Medan Mrs. Hughes står i dörren och tittar efter sin make ser hon en grupp RIC-poliser. De styr stegen mot Daniel och kommer fram till honom precis när han ska svänga in på sidogatan Pound Street.

Hon ser att en av poliserna går fram till Daniel och säger något, varefter drar sin pistol och skjuter honom på nära håll. Mrs. Hughes ger ifrån sig ett förfärat skrik och rusar bort till platsen där Daniels livlösa kropp har fallit ihop på gatan.

”Du har dödat min man!” skriker hon när bödeln passerar henne.

Hennes ögon brinner av vrede och sorg, men RIC-polisen bevärdigar henne inte ens med en blick.

Krypskytt dödar barn

Ashmore Street i Belfast, senare på söndagseftermiddagen: Hämndlystnaden är stor bland många av de protestantiska poliserna, som skoningslöst likviderar stadens katoliker, flera av dem barn.

RIC:s krypskytt höjer geväret till kinden och stirrar in i siktet. Den namnlöse mördaren befinner sig högt upp i en byggnad med utsikt över Ashmore Street. Hans kamp mot stadens katolska minoritet förs inte öppet, utan i det fördolda.

Människorna som träffas av hans kulor kommer att dö utan att veta vem som har skjutit dem.

Det gäller även tolvårige William Baxter, som är på väg till söndagsskolan när han fångas i krypskyttens sikte. Den intet ont anande pojken träffas av en kula och hinner knappt uppfatta vad som har hänt förrän livet rinner ur honom.

Krypskytten laddar om sitt gevär och väntar. Snart får han syn på 16-årige Ernest Park, som är på väg nedför Ashmore Street.

I famnen håller pojken en kattunge som han ska lämna hos en vän som bor en bit nedför gatan. Krypskytten tar sikte igen och kramar åt om avtryckaren. I nästa sekund ligger tonåringen och skriker i en pöl av sitt eget blod. Det dröjer inte länge förrän även han är död.

Polisen mördar oskyldig tonåring

Belfast, måndagen den 11 juli på förmiddagen: Kring midnatt har ASU:s ledare Roger McCorley ingått en vapenvila med RIC:s styrkor i Belfast. Bägge sidor vill förhindra att fler av deras män dör innan vapenstilleståndet träder i kraft klockan 12.00. Långt ifrån alla RIC-poliser följer emellertid sina befäls order.

Trettonåriga Mary McGowan lämnar sitt hem i Derby Street tillsammans med sin mamma. Det är bara några timmar tills det officiella vapenstilleståndet träder i kraft och allt verkar lugnt. Mary och hennes mamma hinner dock inte gå långt nedför Derby Street förrän de påminns om upploppen som plågar staden.

Ett RIC-fordon kör längs gatan. Männen i det öppna fordonet har dragit sina vapen och skjuter vilt omkring sig. Mary McGowan hinner knappt förstå vad som händer förrän hon träffas av flera kulor. Det sista hon hör är sin mammas skrik när även hon genomborras av kulor. Sedan svartnar det för ögonen.

Vapenstilleståndet tillåter kyrkobesök

Belfast, måndag klockan 12.00: Efter ett och ett halvt dygns upplopp – som har krävt 14 liv, fått över 100 personer att behöva sjukhusvård och förstört drygt 200 hus – träder vapenstilleståndet mellan Irlands unionister och nationalister i kraft.

ASU:s ledare Roger McCorley tittar upp mot Saint Peter’s Cathedral, vars båda iögonfallande spiror tornar upp sig mot himlen i västra Belfast. Kyrkklockorna ringer till angelus, som äger rum morgon, middag och kväll. Den unge IRA-mannen gör korstecknet och säger tre Ave Maria, som traditionen bjuder.

Det är inte en slump att vapenstilleståndet träder i kraft just klockan 12.00. Sedan 1400-talet, då Osmanska riket invaderade delar av Europa, har angelusbönen vid middagstid varit känd som ”fredens bön”. Det är vid denna tid på dagen böner om fred och fördragsamhet sänds upp till himlen.

McCorley kan inte låta bli att tänka på sin vän Seamus Leddy från IRA. Bara tio minuter före vapenstilleståndet fick han veta att Leddy hade dödats av RIC-poliser.

När klockorna tystnar lägrar sig lugnet över staden. Roger McCorley ansluter sig till de tusentals irländska nationalister som strömmar ut i det våldsdrabbade katolska området. Snart fylls himlen med fladdrande vita näsdukar, en symbol för att freden äntligen har nått den plågade staden.

Upploppen diskuteras i parlamentet

London, måndag eftermiddag: Den framträdande irländske politikern Joseph Devlin tar upp gårdagens oroligheter i det brittiska parlamentet i Westminster.

”Vid ingen tidpunkt gjordes någonting för att skydda de oskyldiga katolska offren från dessa usla män i uniform.”

Joseph Devlin är en liten man med slätrakat, pojkaktigt ansikte, men hans röst är stark och har en antydan av den hårda Belfastdialekten. Devlin är upprörd över de våldsamma sammandrabbningarna, som har gjort gårdagen till en av de blodigaste i Belfasts historia.

Det är inte första gången han tar upp den polisbrutalitet som hans katolska väljare utsätts för till diskussion i parlamentet. Året innan kritiserade Joseph Devlin nedskjutningen av fjorton katoliker i samband med upploppen i Croke Park i Dublin den 21 november 1920, en händelse som senare blev känd som den första ”blodiga söndagen”.

Den gången blev diskussionen så hetsig att Devlin mitt under sitt tal överfölls av en brittisk konservativ politiker. Därför är Belfastpolitikern spänd på hur hans politiska motståndare ska reagera på hans kritik mot polisen den här dagen. Särskilt intresserad är han av vad parlamentsledamoten sir Hamar Greenwood har att säga.

Som minister för Irland är Greenwood ytterst ansvarig för att bevara lugnet i den våldshärjade och splittrade delen av det brittiska riket. Hans uppgift, att få stopp på det eskalerande våldet och samtidigt försöka upprätta självstyre på Irland, är nästintill omöjlig.

”Vapenstilleståndet mellan nationalisterna och unionisterna i Nordirland trädde i kraft klockan 12.00 i dag”, säger sir Hamar Greenwood, varefter han inte låter Joseph Devlin sväva i tvivel om var skulden för gårdagens våldsamma upplopp ligger:

”Dessvärre påskyndade mordet på en polis i Belfast ett av dessa sorgliga upplopp, som jag anser svärtar ner Belfasts goda namn och rykte.”

Slutligen konstaterar han att det i och med ”vapenstilleståndet finns plats för hopp och lättnad”.

Joseph Devlin hoppas att hans kollega har rätt. Redan samma kväll kommer dock förhoppningarna på skam.

Freden hotas av mordbränder

Falls Road i Belfast, samma kväll: Arga katoliker plundrar butiker i ett brittiskvänligt område i västra Belfast. De tänder eld på flera byggnader. Roger McCorley och hans IRA-pluton försöker få sina landsmän att lugna sig.

Vapenstilleståndet är hotat. Den här gången är det hämndlystna katoliker i Belfast som plundrar butiker och tänder eld på byggnader i ett brittiskvänligt område i stadens västra del. Roger McCorley beordrar en grupp av sina män att skingra hopen, som riskerar att bokstavligt talat få vapenstilleståndet att gå upp i rök. McCorleys budskap går inte att missförstå:

”Skjut varningsskott in i folkmassan, precis ovanför huvudet på dem. Om de fortsätter att ställa till med problem efter det, skjut rakt in i pöbeln.”

Vapenstilleståndet är en förutsättning för att förhandlingarna om södra Irlands självständighet ska kunna bära frukt och IRA tänker inte låta en liten grupp rabiata katoliker omintetgöra förhandlingarna, samtidigt som de har full förståelse för deras begär att hämnas de mord och bränder som protestanterna dagen innan utsatt den katolska stadsdelen för.

I hela Belfast arbetar IRA för att upplösa de aggressiva katolska grupperingarna. Roger McCorley har ett tydligt budskap till orosstiftarna som passerar hans högkvarter i västra Belfast:

”Ni har 24 timmar på er att lämna staden, annars blir ni skjutna på fläcken.”

Innan måndagen hinner bli tisdag har IRA lyckats stoppa de katolska upploppen i staden. Unge Roger McCorley tvivlar emellertid på att striderna i Nordirland därmed är över. För det finns det alltför mycket ont blod på bägge sidor.

Festdag genomförs som planerat

Albert Street i Belfast, tisdagen den 12 juli: Den årliga brittisk-protestantiska festdagen The Twelfth, som alltid infaller på detta datum, firas på Belfasts gator utan upplopp. I stadens katolska del präglas stämningen av sorg.

Roger McCorley ansluter sig till de hundratals människor som marscherar uppför Albert Street i västra Belfast. De är på väg till den vackra kyrkogården Milltown på Falls Street, ett par kilometer bort. Där ska de elva katolska männen, kvinnorna och barnen som dödades under söndagen begravas och hedras.

Av respekt för begravningsceremonin har hela den katolska stadsdelen stängts av. Gardinerna har dragits för i fönstren i alla hus och allt arbete har skjutits upp till dagen efter.

Bland de många döda som i dag ska läggas till vila finns Seamus Leddy, IRA-mannen som mördades av RIC-polis bara tio minuter innan vapenstilleståndet trädde i kraft. Roger McCorley går nära kistan, som är klädd i den irländska flaggans vita, gröna och orange färger. En traditionell irländsk orkester med flöjter, säckpipor och trummor spelar längst bak i processionen.

Medan den enorma folkmassan marscherar genom gatorna präglas den plågade stadsdelen av ett sällsynt lugn. De senaste dagarnas skjutningar är nu bara ett minne. Sent omsider verkar man ha satt punkt för en av de blodigaste söndagarna i Belfasts historia.

Roger McCorley och resten av den katolska befolkningen är dock väl medveten om att striderna mellan nationalisterna och unionisterna är långt ifrån över. Upproret tycks alltid ligga och pyra under ytan i den nordirländska staden. Ingen vågar verkligen tro på att detta var de sista blodsutgjutelserna.

EPILOG

Totalt 17 personer miste livet under Belfasts blodiga söndag och ytterligare tre dog på måndagen. Över hundra personer skadades under oroligheterna och drygt 200 hus gick upp i lågor, vilket gjorde cirka tusen personer hemlösa.

För Roger McCorley blev striderna under den blodiga söndagen i Belfast år 1921 några av de sista han utkämpade för IRA. Två år senare sade han upp sig som ledare för Belfast Brigade, eftersom han med sina egna ord hade ”fått nog” av kampen.

Den 30 mars 1922 trädde den brittisk-irländska traktaten i kraft. Den stadfäste bland annat delningen av Irland i en nordlig och en sydlig del. Irlands södra del fick självständighet, medan Nordirland, där majoriteten av befolkningen var protestanter och unionister, förblev en del av Storbritannien.

Beslutet väckte ingen glädje bland de nordirländska katolikerna. Under 1900-talet präglades landet av våldsamma konflikter mellan katoliker och protestanter. Striderna upphörde först 1998, då det så kallade långfredagsavtalet undertecknades. I kölvattnet av brexit har emellertid våldet återigen blossat upp i den nordirländska huvudstaden.