Husarerna räddade Wien ur sultanens grepp
1683 stod osmanerna utanför Wiens stadsmurar för andra gången. Staden svalt medan belägringstrupperna gång på gång fick hål på murarna. Räddningen kom i sista stund...
De polska husarerna anföll rakt in i osmanernas läger.
Sent på eftermiddagen den 12 september 1683 formerade sig de polska husarerna till attack utanför det sönderbombade Wien. Framför dem ställde osmanerna upp till försvar. De var överlägsna i antal, men saknade förskansningar och var dåligt organiserade. När den polske kungen, Jan Sobieski, skulle beordra attacken visste han att det slag som väntade skulle avgöra både Wiens och Europas öde.
Så gavs ordern, husarerna i främsta ledet sänkte sina lansar, sporrade sina hästar och fyllde luften med sina stridsrop.
Osmanska riket en stormakt
Ända sedan Osmanska rikets grundandes omkring år 1300 i Anatolien (dagens Turkiet), hade de muslimska osmanerna ständigt utvidgat sitt välde som vuxit till ett imperium som omfattade hela Mellanöstern och delar av Nordafrika och sydöstra Europa.
Vad som drev dem är oklart. En förklaring är att de ville sprida islam, en annan att de såg sig som de sanna arvtagarna till det romerska imperiet.
1683 härskade de över stora delar av Mellanöstern och östra Europa. Befolkningen uppgick till omkring 30 miljoner. Men de hade inte lyckats erövra Wien, deras ”gyllene äpple”, hjärtat i det tyskromerska riket och porten till Västeuropa.
Försökte inta Wien 1529
Redan 1529 hade sultanen Süleyman den store försökt inta staden, men tvingats avbryta belägringen. Då stod det osmanska imperiet på höjden av sin ekonomiska och militära makt. Men mot slutet av Süleymans regeringstid, i mitten av 1500-talet, fick osmanerna problem. Befolkningen ökade samtidigt som inkomsterna minskade. De flesta sultaner som kom efter Süleyman var svaga och imperiet halkade efter Europa i utvecklingen.
Den österrikiska arméns seger vid Sankt Gotthard, 15 mil söder om Wien, i augusti 1664 visade också att osmanernas armé inte var oövervinnlig. Efter det slaget slöt det tyskromerska riket (dit Österrike hörde) och osmanerna ett 20-årigt fredsavtal.
Den tyskromerske kejsaren Leopold I var nöjd med fredsavtalet med osmanerna som slöts 1664.
Mehmed IV bröt fredsavtalet
Avtalet var välkommet för tyskromerske kejsaren Leopold I. Hans välde hade omkring 16 miljoner invånare och omfattade stora delar av dagens norra och östra Europa. Men det var splittrat av religiösa motsättningar och hotat av ett aggressivt Frankrike. I och med fredsavtalet 1664 trodde kejsaren att han kunde glömma osmanerna.
Men så blev det inte. 1682 vägrade den osmanske sultanen, Mehmed IV, att förnya avtalet. Tillsammans med sin storvesir, Kara Mustafa, planerade han att anfalla Wien.
Tidpunkten var den bästa tänkbara: 1681 gjorde den ungerska adeln uppror mot kejsaren och lovade att stödja osmanerna.
Osmanska armén samlades i Belgrad
I mars 1683 samlades en osmansk armé på närmare 170 000 man vid sultanens palats i Adrianopel. Samtidigt var sultanens kurirer på väg med mobiliseringsorder till andra delar av imperiet. I maj skulle de olika styrkorna stråla samman utanför Belgrad.
Den 30 mars 1683 inledde sultanen, storvesiren och den osmanska armén sin marsch mot norr. Den milslånga karavanen innehöll också 80 vagnar med haremsdamer.
Drygt en månad senare restes tälten på samlingsplatsen utanför Belgrad. Och under de följande veckorna anslöt trupper från imperiets olika delar.
Den 24 maj bröt armén upp men sultanen stannade i Belgrad. På så vis kunde han hyllas som segrare om storvesiren lyckades erövra Wien och skylla på densamme om anfallet misslyckades.
Drygt en vecka senare, den 2 juni, nådde osmanerna Osijek, där floden Drava utgjorde gräns mot Ungern. Storvesiren Kara Mustafa var vid gott mod. Enligt hans spioner i Wien pågick inga arbeten för att förstärka försvaret.
Påven och Polen på Leopold I:s sida
Men kejsaren satt inte med armarna i kors. Han hade slutit försvarsförbund med Bayern och lovats ekonomiskt stöd av påven Innocentius XI. Denne sydde också ihop ett avtal med den polske kungen Jan Sobieski III. Han skulle ställa upp med 40 000 man för att försvara Wien.
Osmanska trumslagare slår takten inför ett anfall under osmanernas storhetstid på 1500-talet.
Detta kände inte Kara Mustafa till. Men han visste att den österrikiska armén, som leddes av Karl av Lothringen, bara bestod av drygt 30 000 man. Den osmanska armén var sex–sju gånger så stark. Och österrikarna kände varken till dess storlek eller marschrutt.
I Wien gissade arméledningen att osmanerna skulle korsa Donau och gå mot Wien norr om floden. Men den 1 juli visade sig osmanerna i stället vid floden Raab, omkring 15 mil sydöst om Wien. Och veckan därpå kom rapporter om att de närmade sig Bratislava, 6 mil från Wien. Där hade Karl von Lothringen ställt upp sin armé. Men han blev tvungen att retirera för att inte bli inringad.
Paniken spred sig i Wien
Inne i Wien spred sig paniken. Den 7 juli lämnade kejsarfamiljen staden. Efter dem följde omkring 80 000 stadsbor. Utanför staden brändes bebyggelsen medan försvarets kanoner baxades på plats. Wien hade visserligen omfattande försvarsanordningar, men mycket var gammalt och illa underhållet. Och försvararna inne i staden var få, omkring 13 000 man.
Snart kunde Wiens invånare själva se dammolnet som den osmanska armén rörde upp. Och den 14 juli, stod den största armé som någonsin skådats i Europa utanför stadens murar. Redan samma natt började deras kanoner ge eld. Samtidigt inledde 5 000 erfarna minörer arbetet med att gräva löpgravar mot befästningarna. Löpgravarna täcktes av timmer och jord.
Janitsjarerna går till angrepp
Befolkningen i Wien var skräckslagen. Som de flesta européer hade de hört om osmanernas grymheter. Nu nåddes de också av rapporter om hur osmanerna hade intagit Hainburg. Där hade flera hundra avhuggna huvuden överlämnats till storvesiren som hade låtit resa sitt tält på en höjd väster om Wien.
Redan efter två dagar nådde löpgravarna Wiens yttre befästningsvall som kröntes av en palissad. Några dagar senare gick de osmanska stormtrupperna, janitsjarerna, till angrepp. Från löpgravarna rusade de uppför branten mot palissaden och mot försvararnas eld.
Janitsjarer, osmanska elittrupper, användes för att storma Wiens murar.
Anfallet misslyckades. Minörerna grävde sig då igenom vallen och sprängde minor under palissaden. Men tre veckor senare stod den fortfarande kvar.
Storvesiren hade emellertid ingen anledning att tvivla på att Wien skulle falla. Han ansåg inte heller att det osmanska lägret behövde några befästningar.
Fick hål på Wiens stadsmur
Utanför murarna fortsatte osmanernas kanoner att beskjuta Wien. Den 1 augusti träffade de Stephansdomen under mässan. Samma dag infördes matransonering i staden. Veckan därpå gjorde osmanska kanonkulor en bräsch i palissaden, janitsjarerna stormade igenom och tog sig ner i vallgraven.
Där möttes av intensiv eld från försvararna. Men redan dagen därpå lyckades janitsjsarer ta sig fram till stadsmuren. Läget i Wien blev allt mer förtvivlat. Den 9 augusti sprängde osmanerna en bräsch i stadsmuren, men blev tillbakaslagna.
Undsättningsstyrkan samlades i Passau
Anfallen blev allt våldsammare. Osmanska minörer sprängde fler minor under de yttre befästningarna och bastionerna. Medan kanonerna dånade runt Wien försökte kejsar Leopold att förmå fler av tyskromerska rikets länder att komma till Wiens hjälp.
Och hjälpen kom. I slutet av augusti hade omkring 30 000 man från Bayern, Sachsen, Franken och Schwaben tågat in i Passau där kejsaren uppehöll sig. Han hade också fått rapport om att kung Jan Sobieski var på väg med närmare 40 000 man.
Inne i Wien svalt befolkningen. Alla katter var uppätna och man hade börjat jaga råttor till mat. På gatorna växte de stinkande avskrädeshögarna och dysenterin spred sig.
Sultanen Mehmed IV med belägringen av Wien i bakgrunden.
Bastioner sprängdes
I början av september rasade stora delar av Burgbastionen efter en minsprängning. Tusentals janitsjarer stormade fram för att ta sig igenom. Bakom skyttar, som stod axel vid axel och sköt mot anfallarna, byggde försvararna barriärer. De lyckades också få fram några mindre kanoner och kunde slå tillbaka anfallet.
Några dagar senare sprängdes tre minor under Löblbastionen, vilket åstadkom en bred bräsch i stadsmuren. På nytt gick janitsjarerna till anfall. Först efter en hel dags strider kunde försvararna slå dem tillbaka. I Wien fanns nu bara omkring 5 000 stridsdugliga försvarare.
Två dagar tidigare hade en österrikisk kurir avslöjat för storvesiren att undsättningsarmén var på väg mot Wien. Kara Mustafa lät kalla in de ungerska trupper som låg i reserv i Buda. Nu stundade slutstriden.
Undsättningen omringade osmanerna
Den 8 september ställde den närmare 85 000 man starka undsättningsarmén upp vid Tulln. Befälhavarna beslöt att ta sig upp i Wienerwald nordväst och väster om Wien. Därifrån skulle de attackera osmanernas läger och ställningar. I gryningen den 9 september satte sig armén i rörelse för att inta sina positioner.
Först under dagen den 11 september kom trupperna på plats. De österrikiska och sachsiska trupperna grupperade sig längst i norr, vid Kahlenberg. Bredvid dem stod trupperna från Franken och Bayern. Men polackerna, som närmade sig staden söderifrån, nådde inte sina positioner förrän sent på natten.
Medan undsättningsarmén rörde sig till sina utgångspositioner fick storvesiren rapporter om dess rörelser. Men han trodde inte på något anfall från höjderna i Wienerwald. Det troligaste var att anfallet skulle komma från Kahlenberg och fortsätta söderut, längs Donau.
Osmanska trupper sändes ut för att bygga försvarsanläggningar på olika, strategiska platser. Den nordligaste låg vid Nussdorf, några km söder om Kahlenberg, den sydligaste vid Währing, i höjd med Wien.
Den polske kungen Jan Sobieski III:s bevingade husarer gjorde en avgörande insats när den osmanska belägringen av Wien bröts.
Avgörande slaget om Wien
Det avgörande slaget inleddes i gryningen den 12 september, långt innan anfallsordern kom.
Osmanska spanare började beskjuta österrikarna vid Kahlenberg. Österrikarna besvarade elden och två bataljoner gick emot osmanerna och drev dem på flykt mot Nussdorf där våldsamma strider utkämpades under hela morgonen. Men när sachsarna nådde fram med sina kanoner tvingades osmanerna att vika.
Storvesiren följde utvecklingen från en nybyggd förskansning nära Währing och beordrade fram förstärkningar. Samtidigt anslöt undsättningsarméns trupper från Franken och Bayern. Tillsammans med styrkorna från Kahlenberg drev de under hårda strider osmanerna framför sig.
De polska trupperna stod fortfarande uppe i västra Wienerwald. Nedanför dem försökte osmanerna hålla försvarsställningarna norr om den turkiska skansen. Striderna utkämpades under en stekande sol och mitt på dagen beordrade Karl von Lothringen vila. Stridslarmet avtog.
Polska husarer jagar bort storvesiren
Då syntes ett dammoln över Wienerwald. Polackerna var på väg. I tre kolonner kom 20 000 kavallerister och 17 000 infanterister ner från höjderna.
Vid tvåtiden på eftermiddagen stod de första polska trupperna bara någon kilometer från den turkiska skansen. Därmed riskerade storvesiren och hans närmaste att bli avskurna från Wien. Han borde organisera en ny försvarslinje, men det fanns inte tid.
Omkring halv fyra angrep von Lothringens styrkor längs hela den osmanska försvarslinjen. Strax därpå gjorde det polska kavalleriet en första attack mot osmanernas läger. De möttes av ett samlat osmanskt kavalleri och intensiv kanoneld.
När angreppen mot osmanska skansen intensifierades övergav storvesiren den och red tillbaka mot sitt tält. De soldater som såg sin överbefälhavare ge sig av följde efter.
Men på andra håll fortsatte striderna. Det polska kavalleriet formerade sig till en avgörande attack. Eftersom lägret saknade värn hade osmanerna ingenstans att söka skydd. De fick möta polackerna bland sina tält.
”…prins Alexanders husarer anföll storvesirens trupper, skingrade dem och ögonblicket därpå retirerade fiendearmén utan att göra motstånd”, skriver ett vittne.
Osmanerna flyr från Wien
När Kara Mustafa såg den avgörande attacken gav han order om att belägringen skulle upphöra. De 30 000 fångarna skulle dödas. Omgiven av en liten grupp kavallerister galopperade han sedan mot den ungerska gränsen. Slaget var över, undsättningsarmén hade segrat och Wien var räddat.
Dagen därpå red kung Jan Sobieski in i staden och hyllades av folket. Men segermiddagen blev kort. Stanken fick den polske kungen att snabbt dra sig tillbaka till storvesirens praktfulla tält.
Wien hade överlevt en belägring som i intensitet och våldsamhet överträffade allt som tidigare utspelats i Europa.
Början till slutet för Osmanska riket
Den 17 september inledde Jan Sobieski och Karl von Lothringen jakten på den flyende osmanska armén. I slutet av oktober erövrade de den osmanska staden Esztergom i Ungern.
Då var Kara Mustafa på väg till Belgrad. Sultan Mehmed IV hade lämnat staden och återvänt till Adrianopel. Den 14 december fick han besked om Esztergoms fall.
Då beordrade sultanen två man att bege sig till Belgrad och avrätta storvesiren. Den 25 december, medan de kristna kyrkorna höll julmässor, ströps storvesiren Kara Mustafa.
Misslyckandet vid Wien blev början till slutet för det osmanska imperiet.
Vid freden i Karlowitz 1699, tvingades osmanerna lämna Ungern, Kroatien, Slovenien samt delar av Grekland och Moldavien. Därefter utgjorde Osmanska riket aldrig något hot mot Europa.
Fakta: De bevingade husarerna
De bevingade husarerna var Polens mest skrämmande och spektakulära krigare. Sitt namn har de fått från "vingarna", fjäderprydda, 1,5 meter höga träramar, som fästes på bakdelen av sadeln eller på rustningens ryggharnesk.
Vingarna hade ingen praktisk funktion, men förstorade ryttarnas rörelser och fick dem att verka större och mer hotfulla.