Vårvintern 1940 lyckades finländarna med något som den mäktiga tyska armén inte klarade av några år senare – de tvingade Röda armén till förhandlingsbordet.
Fredsförhandlingarna hade föregåtts av mer än tre månader av blodiga strider mellan Finland och Sovjetunionen, efter att 600 000 sovjetiska soldater invaderat Finland den 30 november 1939.
Röda armén hade förväntat sig en snabb och enkel seger inom loppet av några veckor, för Sovjetunionen hade fyra gånger fler soldater, 200 gånger fler stridsvagnar och 30 gånger fler stridsflygplan än Finland. Men ryssarna insåg snart att finländarna var sega, bättre förberedda och skickligare på att utnyttja vinterlandskapet till sin fördel.
De finska soldaterna kände landskapet väl och var betydligt bättre rustade för vinterkrigföring än de sovjetiska styrkorna.
Finland fick avstå land
När vintern började släppa sitt grepp hade Röda armén lidit stora förluster, och styrkorna var utmattade. Samtidigt började finländarna få ont om ammunition.
Båda parter var därför öppna för att inleda förhandlingar om det fredsavtal som till slut undertecknades den 12 mars 1940. Avtalet satte punkt för finska vinterkriget, som hade kostat omkring 26 000 finska och minst 125 000 sovjetiska soldater livet.
För Finland kom freden dock till ett högt pris. Landet fick avstå omkring 13 procent av sitt territorium och 20 procent av sina industrier till Sovjetunionen.
I gengäld behöll Finland sin självständighet, och freden innebar ett slut på Josef Stalins försök att annektera grannlandet – åtminstone för en tid. Knappt 15 månader senare återupptogs nämligen striderna mellan Finland och Sovjetunionen.
Först efter andra världskriget slöts en mer bestående fred mellan Finland och Sovjetunionen. Det var en fred som byggde på bland annat att finländarna inte motarbetade sin mäktiga granne.