Historiens största militära blundrar

Fältherre surrade ihop flottan

Den kinesiske fältherren Cao Cao planerade år 208 att invadera södra Kina med en stor armé bestående av 230 000 man. Hans fiender, en allians av lokala härskare, kunde inte skrapa ihop mer än 50 000 man tillsammans.

För att genomföra angreppet behövde Cao Cao segla nedför floden Chang Jiang med en armada av flera hundra fartyg. Men hans soldater saknade sjövana, så för att dämpa deras rädsla och förebygga sjösjuka beslutade Cao Cao att koppla ihop alla sina fartyg med kättingar.

Den imponerande flottan stävade ut på floden, där den möttes av en officer från de södra rikena. Han påstod att han var villig att byta sida. Det tyckte Cao Cao var en strålande idé – framför allt när officeren berättade att han hade tio krigsfartyg. När de tio fartygen närmade sig anfallsflottan började de emellertid plötsligt brinna, och det gick upp för Cao Cao att han förts bakom ljuset.

Kättingarna gjorde det omöjligt för hans fartyg att skingras och komma undan, och när armadan nåddes av de brinnande fartygen spred elden sig snabbt. Fartyg efter fartyg fattade eld, och större delen av Cao Caos armé utplånades.

Törstiga korsfarare glömde vattnet

Sommaren 1187 belägrade en muslimsk armé om 40 000 man under ledning av fältherren Saladin staden Tiberias i dagens Israel. Inne i fästningen bestämde korsfarararméns generaler sig för en defensiv strategi – den kristna arméns 20 000 man skulle stanna kvar inne i staden för att tvinga Saladin att anfalla.

Men tempelriddarnas stormästare ansåg att beslutet var felaktigt och övertalade Jerusalems kung Guy av Lusignan att skicka ut armén i den stekande solen för att marschera mot muslimerna.

Det var precis vad Saladin hade hoppats på, och under framryckningen attackerades korsriddararmén konstant av beridna muslimska bågskyttar, som försinkade armén och förhindrade en reträtt. Korsfarararmén skulle ha varit framme inom loppet av ett dygn, men var i stället tvungen att slå läger för natten – utan tillgång till något vatten.

Morgonen därpå marscherade soldaterna mot staden Hattin för att få tag i vatten, men Saladin stod ännu en gång redo och utsatte soldaterna för ett regn av pilar. Han satte även eld på buskar, så att en tjock rök lade sig över de kristna.

Korsfarararmén blev omringad, och endast ett fåtal lyckades slå sig ut. Resten stupade eller togs till fånga.

Otåliga riddare dödade sina egna

När den franske kungen Filip VI:s armé den 26 augusti 1346 nådde fram till staden Crécy höll kvällsmörkret på att falla, och det var för sent att inleda ett slag. Filips riddare var emellertid otåliga och ville möte den engelska armén som väntade dem, och som de på papperet var vida överlägsna.

Därför blåste fransmännen till attack, innan hela armén hade kommit fram, och anfallet blev helt oorganiserat. Först skickades armborstskyttarna fram mot engelsmännen. Men de trodde att slaget skulle inledas först dagen därpå, så de lämnade kvar sina stora sköldar med resten av packningen.

De oskyddade armborstskyttarna mejades ner av de engelska långbågarna, och när de överlevande flydde gick de franska riddarna till angrepp – inte mot engelsmännen utan mot de flyende armborstskyttarna, som riddarna betraktade som fega. Samtidigt förvandlade ett kraftigt regn slagfältet till lervälling, som de franska riddarna fastnade i, medan engelsmännen bombarderade dem med pilar.

Slaget utvecklades till rena blodbadet, och mer än 1 500 franska adelsmän miste livet.

LÄS OCKSÅ: Slaget vid Crécy: Fransk riddararmé slaktas

Österrikisk armé besegrade sig själv

Den österrikiske kejsaren Josef II ledde 1788 en armé på 100 000 soldater mot osmanerna. På kvällen den 21 september slog armén läger vid floden Timis (i dagens Rumänien), och husarer skickades ut för att spana efter fienden.

Några fiender såg husarerna inte röken av, men de fann rikligt med alkohol. När en österrikisk infanterienhet nådde fram och ville ha en slurk eller två vägrade husarerna, och ett våldsamt bråk med vapen inblandade bröt ut.

Under tumultet började en del av soldaterna ropa ”turkar, turkar!”, vilket vållade panik bland husarerna. De skyndade sig tillbaka mot lägret – förföljda av infanteristerna, som sköt efter dem. I mörkret var soldaterna i lägret övertygade om att det måste vara osmanerna som angrep, och öppnade därför eld mot ”angriparna”. För att försöka hejda husarerna ropade tyska officerare ”Halt! Halt!”, men många av de österrikiska soldaterna kom från bland annat Ungern och Kroatien och kunde inte tala tyska, så de tolkade ropen som ”Allah!”.

Efter några timmar ebbade striden ut, men förlusterna var så stora att Josef II gav order om reträtt.

Rasism skickade vita soldater i döden

Nordstatsgeneralen Ulysses S. Grant verkade ha gjort allt rätt inför angreppet mot den starkt befästa staden Petersburg, som hölls av sydstatarna under amerikanska inbördeskriget.. Ingenjörssoldater hade grävt en tunnel in under stadens yttre försvar och placerat ut en mina som skulle skapa en öppning, som hans styrkor skulle kunna angripa genom. En division av afroamerikanska soldater hade tränats för att inleda attacken.

Kvällen före attacken valde Grant dock att byta ut de svarta soldaterna mot en division av vita soldater. General James H. Ledlie och hans 9:e division utsågs genom lottdragning att ta över uppdraget.

Ledlie varskodde emellertid inte sina män om operationen, utan korkade upp en flaska och började supa. När sprängladdningen detonerade morgonen därpå rusade soldaterna därför rakt ner i den väldiga kratern i stället för runt den. Där satt de fast – utan möjlighet att ta sig uppför de branta sidorna.

Förband efter förband skickades in, tills soldaterna stod som packade sillar, medan de besköts av sydstatssoldater uppe på kraterkanten. Nästan 4 000 nordstatssoldater stupade till ingen nytta i attacken, som även satte effektivt stopp för Ledlies karriär.

Självsäker general ansåg sig inte kunna förlora

I december 1940 invaderade Italien det brittiska territoriet Egypten med en överlägsen styrka. Marskalk Rodolfo Graziani hade 150 000 soldater, 600 stridsvagnar och 1 600 kanoner till sitt förfogande. Mot sig hade han endast 36 000 brittiska soldater med 275 stridsvagnar och 120 kanoner. Men Graziani hade inte säkrat sina försörjningslinjer och dessutom spridit ut sina styrkor över ett alltför stort område. Då slog britterna till.

Britterna hade tagit lärdom av tyskarnas effektiva Blitzkrieg under invasionen av Frankrike några månader tidigare och attackerade snabbt ett fåtal strategiska knutpunkter. Stridsvagnar slog upp hål i Grazianis linjer, som det brittiska infanteriet kunde tränga in genom. Inom loppet av bara några dagar var stora delar av den italienska armén omringad, resten flydde hals över huvud genom Nordafrika med britterna i hälarna.

Britterna lyckades rycka fram mer än 80 mil och ta drygt 130 000 italienska soldater till fånga. På brittisk sida uppgick förlusterna till 1 900 stupade.

Fransmän försvarade den perfekta platsen – för fienden

General Henri Navarre, överbefälhavare för kolonialstyrkorna i Franska Indokina, fick 1954 en fantastisk idé. I åtta år hade franska soldater förgäves försökt besegra de lokala Viet-minh-styrkorna, som ville befria Vietnam från Frankrike.

Viet-minh var mästare på gerillakrigföring, så Navarre ville tvinga ut dem i ett öppet slag. Utan att informera det franska överkommandot beordrade Navarre armén att anlägga en befäst ställning nära Dien Bien Phu. Där skulle fransmännen enligt generalen kunna hota Viet-minhs försörjningslinjer, vilket skulle tvinga vietnameserna att angripa.

Men generalen hade förbisett det faktum att Dien Bien Phu ligger i en dal. I bergen kring staden ställde vietnameserna upp artilleri, varpå de enkelt och obehindrat kunde beskjuta fransmännen.

Efter flera veckors bombardemang stormade Viet-minh den franska ställningen. Det sista meddelandet som kom från Dien Bien Phu löd: ”Fienden har intagit ställningen. Vi spränger allt i luften. Vive la France!”

Omkring 2 000 franska soldater stupade och 11 721 togs till fånga.