Den 20 december 1973 drabbades Madrid av en enorm explosion som skakade både staden och Spaniens diktatur.

© Getty Images

Gigantisk bombexplosion skakade Francos diktatur

En tunnel, 75 kilo sprängmedel och en galen plan. Den baskiska terrororganisationen ETA bestod främst av amatörer när den år 1973 planerade sin djärvaste operation: att försöka döda den spanske statschefen Francos efterträdare.

Portvakten lämnar över nycklarna till den nye hyresgästen och klappar honom på axeln där de står i trappan till nr 104 på gatan Claudio Coello i Madrid. ”Hojta till om du behöver någonting”, säger han till den tystlåtne mannen som är klädd i en elegant kostym denna råkalla morgon. Hyresgästen, som kallar sig Iker, ler artigt och går sedan ned i sin nya källarlokal.

Han stänger dörren bakom sig och står sedan stilla en stund och lyssnar. När han är säker på att det är helt tyst i trappan, drar han bort lösmustaschen från överläppen och stoppar sitt falska id-kort i innerfickan. Iker granskar den lilla källarlokalen: fyra gånger sex meter i markplan, en säng och ett oansenligt litet fönster som ger utblick över den enkelriktade gatan och baksidan på kyrkan mittemot. Rummet är alldeles perfekt. Med darrande händer tar han fram sin Luger-pistol från byxlinningen, säkrar den och sätter sig för att vänta.

Klockan 22:20 samma kväll hör Iker att portvakten går upp till sin lägenhet. Nattportiern, som ska ta över portvaktsjobbet under natten, kommer snart att dyka upp. Iker måste agera snabbt. Han smyger ut i strumplästen, ut till huvudingången, släpper in tre tysta män och leder dem ned till källarrummet. En av de nyanlända männen plockar genast fram en svart tuschpenna och ritar en cirkel om 60 cm i diameter på rummets grå yttervägg. Männen ler.

Det är den 3 december 1973. Efter nio månaders förberedelser kan ”Operation Troll” äntligen börja. De fyra männen i källaren är medlemmar i den separatistiska rebellgruppen ETA, som i över ett decennium har kämpat mot den fascistiske diktatorn Francisco Franco och för ett självständigt Baskien. Men så här långt har de starkt vänsterorienterade ETA:s kidnappningar och attentat bara gjort livet ännu svårare för baskerna.

Nu har ETA-ledningen bestämt sig för att ge sig på självaregimens ledare, och det fyra man stora ”Kommando Txikia” ska göra grovjobbet. Den åldrande Franco är omöjlig att komma nära, och därför planerar gruppen i stället ett attentat mot Spaniens nye starke man, Luis Carrero Blanco. Han har nyligen utnämnts till regeringschef och är Francos utvalde efterträdare.

Planen verkar enkel, men ska visa sig bli en enorm utmaning för de fyra oerfarna baskerna. De ska gräva en tunnel under en av Madrids gator och spränga Carrero Blanco i luften när han åker förbi i sin bil.

Baskerna var rädda att de avslöjats när Madrid fylldes med militärer i samband med Henry Kissingers besök.

© AFP/Scanpix

Tar samma resväg varje dag

Nästa morgon ser Iker på sina tre ETA-kamrater: gruppledaren Txabi och de båda meniga medlemmarna Mikel och Jon. Under de senaste månaderna har de bott ihop i olika lägenheter i Madrid medan de planerat operationen, och de har blivit som en liten familj. Från början var tanken att de ”bara” skulle kidnappa Carrero Blanco och tvinga regeringen att frige 150 ETA-fångar.

Men när Franco utsåg Carrero Blanco till regeringschef i juni 1973 utökades hans skydd med ännu fler livvakter. Med så många vakter var det omöjligt att kidnappa Carrero Blanco. I stället fick männen order om att planera ett attentat. En medhjälpare hade berättat att Carrero Blanco åkte till gudstjänst i samma kyrka i Madrid varje morgon klockan 9:00. Det visade sig dessutom att han efter mässan alltid tog samma väg genom Madrids smala, enkelriktade gator, bland andra Claudio Coello-gatan. Nu ska de fyra männen gräva en tunnel från källarlokalen och ut under gatan.

Dagarna ägnar de åt att köpa den utrustning de behöver, utan att väcka uppseende. Deras baskiska accent kan snabbt dra till sig uppmärksamhet från hemliga polisen, och därför talar de bara i korta meningar och har detaljerade, påhittade förklaringar till vad de håller på med. Iker, som hyr källarrummet, har t.ex. sagt till hyresvärden att han är skulptör och ska använda lokalen som ateljé.

En eftermiddag blir Jon stoppad av en man som minns honom från Baskien: ”Hejsan!” ropar mannen och säger Jons riktiga namn. Jon kan inte alls minnas mannen och försöker förtvivlat få honom att hålla käften: ”Jag är inte den du säger”, fräser han och visar sitt falska id-kort. Till sist går mannen sin väg och ser förbryllad ut. Vid ett annat tillfälle lägger en bartender märke till Ikers baskiska accent och säger retsamt: ”Du är från ETA, va?” Det är ett vanligt skämt i Madrid, men Iker är nära att få en hjärtattack.

De följande nätterna släpar männen ned lådor och bylten i källaren och lägger ut innehållet på dubbelsängen: automatvapen stulna ur ett vapenförråd, ammunition, stora hackor, spadar och plastsäckar. ”Vi kan vara klara om två dagar”, säger Txabi. Utan minsta erfarenhet av att gräva tunnlar lyfter Iker självsäkert hackan högt över huvudet på kvällen den 7 december.

Men de glada flinen hos de tre andra baskerna stelnar när hugget inte gör minsta märke i den hårda cementväggen. Txabi tar över hackan. Han spottar i nävarna och slår hackan mot väggen med full kraft, gång på gång. Så småningom lossnar små flagor av cement och damm. Iker kastar oroliga blickar mot taket.

De övriga som bor i huset har blivit förvarnade om lite ”arbetsbuller” från den tystlåtne skulptörens ateljé, men det här låter mer som om en desperat monsterhackspett sluppit lös i källaren.

Jorden är full med gas och kloakvatten

Efter två slitsamma nätter då de fyra baskerna arbetat i skift, bryter hackan till sist igenom byggnadens tjocka grund. Männen ser belåtna ut när de får syn på jorden utanför. Nu går arbetet snabbt framåt, men en halv meter in kan de inte längre svinga hackorna i den bara 60 cm höga tunneln. Mikel och Iker måste ge sig iväg för att köpa mejslar och trädgårdsredskap.

Natten därpå krafsar de sig ännu längre in under gatan. Jorden i tunneln börjar kännas klibbig och tung, och en unken gaslukt sipprar in i källaren genom det gapande hålet. De har inte träffat någon gasledning, men jorden är mättad med gas som blandas med stanken från läckande kloakvatten – en kväljande ”bouillabaisse av världens avfall”, säger Iker.

Männen verkar ha grävt sig fram till byggnadens trasiga avloppsledning, och varje gång de spolar i toaletten i källarrummet fylls tunneln och rummet med en stank som ger dem kväljningar. Till sist blir det för mycket för Jon, då han ligger längst in i tunneln med överkroppen täckt av slam och den skarpa gaslukten i näsborrarna.

Plötsligt får han en panikattack och bultar desperat med knytnävarna mot den smuliga och fuktiga jorden omkring sig. De andra drar ut honom. När han ligger på rumsgolvet, blek och smutsig, erkänner Jon: ”Jag har klaustrofobi!”

Natten har varit en lerig mardröm, men innan männen går till sängs strax efter nio på morgonen drar Jon försiktigt undan gardinerna i källarfönstret och kikar ut på den enkelriktade gatan, där välklädda och intet ont anande madridbor är på väg till arbetet.

Precis klockan 9:10 passerar Carrero Blancos ministerbil, en svart Dodge, förbi nummer 104. De fyra männen är så nära att kunna komma åt Francos högra hand. De måste fortsätta till varje pris.

Tunneln rasar in

Den 10 december har de fyra baskerna, mot alla odds, lyckats gräva sig fem meter in under gatan utanför. En av dem ligger platt på mage i en obekväm ställning och krafsar loss den stinkande jorden. Nummer två stoppar ned den klibbiga massan i plastsäcken och skickar den bakåt till nummer tre, som drar ut den till tunnelns öppning.

Siste man staplar säckarna på varandra i det nu hemskt smutsiga rummet. Men mitt under det nattliga arbetet rasar den främre delen av tunneln plötsligt. Asfalt, sten och lera störtar ned över männen som desperat drar ut varandra ur den stinkande röran. Inne i källarrummet faller de ihop på golvet och flämtar efter luft. ”Jag har kulorna ända uppe i halsen”, utbrister Jon. Olyckan är ett tydligt tecken på att de oerfarna tunnelgrävarna behöver experthjälp.

Men de har inte tid att börjaleta efter någon ingenjör i Baskien nu. Tunneln är redan kraftigt försenad och ju längre tid det tar, desto större är risken att de blir avslöjade. ”Vi måste ha tag på en bok om hur man gräver gruvor”, föreslår Mikel efter en stunds funderande. Sagt och gjort.

Nästa dag står Mikel och Jon, i stinkande kläder och med jord under naglarna, i en bokhandel och ber expediten att leta fram böcker om gruvor. ”Det ska bli en födelsedagspresent till en kompis som är ingenjör”, förklarar de för expediten med nervositet i rösten.

ETA:s många angrepp kostade hundratals civilpersoner livet.

© Etienne Montes/Getty Images

Stanken sprider sig

Det stinker om männen där de står och bläddrar vid bokhyllorna. Medan Mikel läser högt, antecknar Jon, men de inser snart att det är omöjligt att bygga en säker gruvgång. Källartunneln är helt enkelt för liten och för smal för att de ska kunna sätta stöttor i den. Besvikna bestämmer de sig för att fortsätta som förut. Den enda säkerhetsåtgärden blir den som ETA känner bäst till: hädanefter tar Mikel och Iker med sig sina pistoler in i tunneln. Om de skulle fastna under jordmassorna är det bättre att skjuta sig än att långsamt kvävas till döds.

Den 15 december har de fyra baskerna grävt sig sju meter ut, till mitten av gatan. Nu börjar de gräva åt sidorna så att tunneln ser ut som ett underjordiskt T. Längst ute i ändarna ska de placera tre sprängladdningar. Gaslukten längst in är så skarp att männen svimmar flera gånger. Situationen i källaren blir inte bättre av att baskerna tvingas täta dörren för att den extrema stanken inte ska sippra ut i trapphuset. De kan inte heller öppna fönstret; stanken är så genomträngande att förbipasserande skulle känna av den och anmäla det till myndigheterna.

De har redan nerverna utanpå kroppen, och ljuden från gatan gör inte saken bättre. Lastbilar som passerar får tunnelväggarna att vibrera och högklackade damskor mot asfalten hörs tydligt nere i det fuktiga djupet. Efter alla dagar i leran har männens hud blivit grågrön och fått en underlig, fet hinna, och de har mörka ringar under ögonen. Den enda trösten för de fyra baskerna är att de nu ser en ände på sitt slitsamma arbete.

En av de sista kvällarna ringer det plötsligt på dörren. Männen stelnar till. ”Vem är det?” frågar Iker högt efter några evighetslånga sekunder. ”Det är portvakten. Jag har ett meddelande till dig.” Iker ropar tillbaka: ”Jag är mitt uppe i arbetet ... Jag kan inte komma till dörren just nu!” Till sist ger portvakten upp och skjuter in en papperslapp under dörren. Iker läser den genast. Det är bostadsföreningen som kallar till ett möte angående problemen med ytterväggen!

I samma ögonblick brakar sängen ihop under tyngden från de övriga tre männen som sitter på den. Iker får nästan panik. Portvakten står fortfarande kvar utanför dörren. Han måste komma på någonting. ”Väsnas inte så, älskling”, säger han högt. ”Låt bli att fara runt så mycket!” Tricket tycks ha fungerat; snart hör baskerna hur portvakten traskar upp till sin egen lägenhet.

Mängder av poliser i staden

Efter en sista, nervpåfrestande natt blir tunneln färdig. Tidigare samma dag har Txabi träffat andra ETA-medlemmar utanför Madrid för att hämta 75 kilo sprängmedel av typen Goma-2. Sprängmedlet kommer från ett inbrott i ett spanskt vapenförråd några månader tidigare. Männen lägger försiktigt det explosiva ämnet i tre kompakta högar i mitten och i ändarna av tunnelns sju meter långa tvärgång, så att det ligger längs med körbanan ovanför.

På så sätt ökar chansen att komma åt Carrero Blancos svarta Dodge. Jon kopplar ihop de tre laddningarna med stubintråd, som han därefter drar in i källarrummet och kopplar till en elektrisk utlösare. Sedan proppar Iker och Mikel tunneln full med jord, så att sprängverkan ska riktas vertikalt upp mot bilen och inte in i källarlokalen. Den 18 december är de redo att skrida till verket, men då sker något oväntat. Madrid fylls med militärer, och krypskyttar syns på taken.

Plötsligt står jeepar och civila poliser i vartenda gathörn. De fyra baskerna är rädda att de blivit avslöjade, innan de förstår vad som är i görningen: USA:s utrikesminister Henry Kissinger har kommit till staden för att träffa Carrero Blanco – och amerikanska ambassaden ligger bara 150 meter från baskernas källare. ”För helvete! Allt är förberett och så dimper Kissinger ned från ingenstans!” utbrister Txabi.

För ett kort ögonblick funderar baskerna på om ETA ska göra sina palestinska vänner en jättetjänst och spränga både Kissinger och Carrero Blanco om amerikanen beslutar sig för att följa med till kyrkan. Men de inser att en amerikansk reaktion kan betyda slutet för ETA. De bestämmer sig för att vänta med attentatet till den 20 december. Dagen före attentatet köper Mikel elektrikerarbetskläder och verktyg; baskerna måste dra ut en kabel till slutet av gatan, varifrån Txabi ska utlösa de tre nedgrävda sprängladdningarna.

Men kläderna och verktygen ser för nya och oanvända ut. Männen trampar på dem och gnider in dem med jord för att folk på gatan inte ska ana oråd. Med hjälp av en hög stege fäster de kabeln på husväggarna ända nerifrån hörnet av Claudio Coello. Under arbetet börjar det regna, och en efter en kommer gatans portvakter ut för att fråga vad elektrikerna håller på med. ”Det är den där förbannade skulptören i nummer 104 som behöver en starkströmskabel.

Vår chef bryr sig inte om att vi tvingas jobba i det här skitvädret”, improviserar Txabi övertygande uppifrån stegen. Senare gömmer han slutet av ledningen utanför källaren i nummer 104. Efter några timmar, medan vintermörkret sänker sig därute, ser sig de fyra vännerna om i den illa åtgångna lägenheten, där rester av stubintråd och uttjänta hackor ligger utspridda mellan otaliga säckar fulla med stinkande jord. Allt är klart.

De tvättar sig noga en sista gång och ger sig ut i staden för att äta babyål, en baskisk specialitet. Senare går de på bio och ser ”Schakalen”. Men filmen gör dem ännu mer nervösa. Den handlar om en lönnmördare som ska utföra ett attentat mot den franske presidenten Charles de Gaulle – och dödas av polisen i slutscenen.

Baskerna har samma ingång som polisen

Följande morgon stiger de fyra männen upp före gryningen och gör lite morgongymnastik innan de pratar igenom planen en sista gång och kontrollerar sina automatvapen och övrig utrustning. Från och med nu måste varenda sak de gör följa en körplan där allt är inrutat på sekunden.

Exakt klockan 8:10 tar Txabi och Jon på sig elektrikerkläderna och går ut på gatan för att dra in ledningen genom källarfönstret, där de kopplar den till en liten detonator. I samma stund kommer en lätt igenkännbar medlem av Francoregimens hemliga polis ut genom husets huvuddörr och säger hej till baskerna. Han skyndar vidare. Utan att ana det har polismannen delat trappuppgång med ETA, statens fiende nummer ett. Txabi och Jon tittar tyst på varandra och fortsätter sammanbitet med sitt arbete.

Klockan 8:30 dubbelparkerar Iker en stulen Austin 1300 utanför nummer 104; hindret ska tvinga ut regeringschefens Dodge till mitten av ga- tan där sprängladdningarna ligger. Därefter sätter han sig i en hyrd Seat 124, baskernas flyktbil, tillsammans med Mikel och kör omkring lite i kvarteret för att värma upp den efter en ovanligt kall decembernatt.

Klockan 9:00 ser de Luis Carrero Blanco lämna sin bostad, sätta sig i Dodgen och bege sig mot kyrkan för sista gången. Iker och Mikel pratar lite om hur konstigt det känns att titta på en människa som snart ska dö. Mikel avbryter konversationen: ”När de avrättar våra bröder, arbetarna som deltar i kampen, tvekar de inte en sekund.”

Klockan 9:10 tar ”elektrikerna” Jon och Txabi den andra änden av ledningen utanför nummer 104 och kopplar den till ett batteri som är gömt i en koffert på hörnet av Claudio Coello och Diego de León. Bara en minut senare kör Iker förbi. Mikel hoppar ut, går undan en liten bit och kramar pistolen han har i fickan – han har den för säkerhets skull. Samtidigt parkerar Iker flyktbilen på en parallellgata, skyddad från explosionen.

Han öppnar alla fönster i bilen; de måste kunna skjuta tillbaka om polisen öppnar eld under flykten. Väntan är olidlig. Enligt körplanen skulle Carrero Blancos bil redan ha passerat. Txabi och Jon darrar i hela kroppen medan de väntar vid gathörnet. Bara hundra meter bort ser de en jeep från underrättelsetjänsten som står parkerad utanför den amerikanska ambassaden. ”Jag hoppas nästan att han inte dyker upp”, viskar Txabi nervöst där han sitter på huk bredvid kofferten.

Jon lugnar honom samtidigt som han spanar efter den svarta Dodgen. När som helst kan den dyka upp längst ned på gatan. Tiden tycks gå långsammare än normalt. Fotgängare passerar i slowmotion, och männen tycker att alla bilister stirrar på dem. Plötsligt kommer en ung man fram till dem. ”Har du eld?”, frågar han. Med darrande händer ger Txabi honom en ask tändstickor för att få honom att gå därifrån.

Tusentals personer demonstrerade mot ETA-våld under Luis CarreroBlancos begravning den 26 december 1973.

© AFP/Scanpix

En knytnäve ur djupet

Klockan 9:27 får Jon äntligen syn på regeringschefens kortege som rör sig sakta längs gatan Claudio Coello. En kvinna och ett barn går plötsligt över gatan och bilarna stannar till. Jon känner hur blodet rusar till huvudet när Carrero Blancos Dodge nästan pressar sig in mot nummer 104.

Txabi kramar kofferten och tänker på sin döde vän Josu som sköts ihjäl av polis några månader tidigare. När Dodgen befinner sig intill den parkerade Austin ropar Jon: ”Nu!” Det tar bara några hundradelar av en sekund innan den elektriska impulsen når detonatorn, som antänder stubinen och därefter 75 kilo Goma-2 under gatan.

Först hör baskerna bara ett dämpat, underjordiskt mullrande, men sedan exploderar allting inom synhåll med ett öronbedövande dån. Tryckvågen blåser ut vartenda fönster i husen längs gatan, och vägbeläggningen lyfts upp som om en nedgrävd jätte slagit en enorm knytnäve genom asfalten. Baskerna kan knappt tro sina ögon. På en kudde av damm och tegelsten far Carrero Blancos tunga Dodge till väders som en raket, kraschar in i ett utsprång på femte våningen och fortsätter in över huset mitt emot nummer 104.

I samma stund ropar de oskadda baskerna: ”Gas! Gas!” och rusar bort från den ångande kratern på 20 gånger 10 meter, som blixtsnabbt fylls med vatten från söndersprängda vattenledningar. De fyra männen sätter sig så lugnt som möjligt i den väntande Seat-bilen, men Iker hinner bara köra ett par hundra meter innan de kommer fram till en stor gatukorsning och tvingas vänta snällt vid rödljuset för att inte väcka uppmärksamhet.

”Gick allt som det skulle?” frågar han de andra. ”En fullträff”, stammar Jon fram medan han tittar på folk som går förbi. ”Fruktansvärt”, tillägger han. I backspegeln ser han ett enormt dammoln torna upp sig över Claudio Coello – väntetiden känns som en evighet. Med darrande fingrar sätter Txabi igång deras stulna polisradio, där en konversation om en tjur som springer lös på Madrids gator snart ersätts av allvarligare saker.

”Hörnet av Claudio Coello. Det har visst skett en stor explosion. Kom.” ”Skicka några bilar till platsen ... Z-40, K-20. Kan vi få mer information om explosionen?”

”Det var en gasexplosion på Claudio Coello. Kom”.

”Regeringschefens bil har just passerat där. Har det hänt något med den?” ”Det har nog inte hänt något med hans bil. Jag tror den har kört förbi, men explosionen har förstört hela gatan. Kom.”

”Kör bort till Carrero Blancos bostad på Hermanos Bécquer direkt och se om bilen står kvar där. Kom.” Äntligen blir det grönt ljus, och den lilla Seaten rullar ut genom Madrids vinterkalla förorter och norrut mot Baskien. Samtidigt blir de vanligen kontrollerade rösterna i polisradion alltmer upphetsade.

”Vi har fått veta att en bil tog hela smällen och ligger på kyrkans tak. Brandmännen är på väg ned. Bilen hade tre passagerare. Kom, K-20.”

”Jag har kollat situationen. Det stämmer. Bilen på taket är Carrero Blancos bil! Det verkar som om han, chauffören och en medpassagerare är döda.” De fyra baskerna har redan korsat stadsgränsen. De lämnar sin Seat och klättrar in på flaket i en väntande lastbil. Txabi, Jon, Mikel och Iker är på väg mot ett underjordiskt liv i Baskien. ”Operation Troll” har slutförts.

Luis Carrero Blanco avled av sina skador kort efter attentatet. Hans död blev spiken i kistan för diktaturen. När general Franco dog år 1975 accepterade den spanska regeringen en övergång till demokrati.

ETA fortsatte dock att strida för ett självständigt Baskien ända till år 2011. Txabi, Jon, Mikel och Iker är täcknamn som författaren Eva Forest Tarrat använde i sin bok Operación Ogro, i vilken de fyra männen utfrågades. Eva Forest Tarrat gav ut boken år 1974 under pseudonymen Julen Agirre.