Kriget är inte det äventyr som menige John Laing har tänkt sig. Han och hans kamrater i Black Watch Regiment hukar sig varje gång ett tjutande ljud förebådar att en tysk granat är på väg ned.
Det är den 15 september 1914 och skjutandet har pågått hela dagen. Skottarna kan inte ta sig därifrån: framför sig har de åsen Chemin des Dames, som tyskarna kontrollerar, och bakom sig har de floden Aisne som inte erbjuder något skydd alls mot fiendens kulor.
Laing är trött, blöt och hungrig. Den grunda skyttegrav han gömmer sig i är en av krigets första.
Spadar och hackor sattes i den franska myllan för knappt ett dygn sedan och skottarna har grävt hela natten.
De har inte fått någon mat; beskjutningen är så intensiv att ingenting kan fås fram till främsta linjen. Och det regnar. Stora droppar faller i en oändlig ström och den kalkrika jorden suger inte åt sig vattnet snabbt nog.
Bottnen i skyttegraven är en enda stor lerpöl. Laings kängor är genomblöta, men än så länge är han åtminstone oskadd.
Tiden går oändligt långsamt. Laing plockar fram sin dagbok för att skriva ned några meningar:
”Granaterna faller oavbrutet. Har förlorat vår gruppledare, han var den förste som stupade i morse, och många är sårade. Bara en av fyra officerare är kvar i kompaniet. Fortfarande tät dimma och kraftigt regn.”
Längs västfronten i Frankrike är flera miljoner män fast på samma sätt som John Laing.
De inser det naturligtvis inte än, men här ska de komma att vistas i fyra år framöver, i ett tröstlöst skyttegravskrig.