Kriget är inte det äventyr som menige John Laing har tänkt sig. Han och hans kamrater i Black Watch Regiment hukar sig varje gång ett tjutande ljud förebådar att en tysk granat är på väg ned.
Det är den 15 september 1914 och skjutandet har pågått hela dagen. Skottarna kan inte ta sig därifrån: framför sig har de åsen Chemin des Dames, som tyskarna kontrollerar, och bakom sig har de floden Aisne som inte erbjuder något skydd alls mot fiendens kulor.
Laing är trött, blöt och hungrig. Den grunda skyttegrav han gömmer sig i är en av krigets första.
Spadar och hackor sattes i den franska myllan för knappt ett dygn sedan och skottarna har grävt hela natten.
De har inte fått någon mat; beskjutningen är så intensiv att ingenting kan fås fram till främsta linjen. Och det regnar. Stora droppar faller i en oändlig ström och den kalkrika jorden suger inte åt sig vattnet snabbt nog.
Bottnen i skyttegraven är en enda stor lerpöl. Laings kängor är genomblöta, men än så länge är han åtminstone oskadd.
Tiden går oändligt långsamt. Laing plockar fram sin dagbok för att skriva ned några meningar:
”Granaterna faller oavbrutet. Har förlorat vår gruppledare, han var den förste som stupade i morse, och många är sårade. Bara en av fyra officerare är kvar i kompaniet. Fortfarande tät dimma och kraftigt regn.”
Längs västfronten i Frankrike är flera miljoner män fast på samma sätt som John Laing.
De inser det naturligtvis inte än, men här ska de komma att vistas i fyra år framöver, i ett tröstlöst skyttegravskrig.
Tyskarnas plan gick om intet
Dödläget vid Aisne-fronten vittnade om att tyskarnas stora krigsplan hade gått om intet. Generalerna hade räknat med att de skulle krossa Frankrike med ett fälttåg i rasande fart. Alltihop skulle vara klart på bara sex veckor.
Under den varma augusti 1914 gick allt ungefär enligt planerna. Tyska styrkor stormade fram genom det neutrala Belgien och in i norra Frankrike, som bara försvarades av några få franska och brittiska trupper.
De framgångsrika tyskarna fortsatte och nådde ända fram till trakterna kring Paris. Men då gick den franska armén till motangrepp.
Den 5 september inleddes slaget vid floden Marne, där miljonarméerna pucklade på varandra i tre blodiga dagar.
Till slut insåg de tyska generalerna att de riskerade ett svårt nederlag.
Den 9 september, dagen då Frankrike enligt planerna skulle ha varit besegrat, inledde tyskarna sin reträtt.
Franska och brittiska trupper tog upp jakten och under några euforiska dagar trodde de att de var på väg att vinna kriget.
Men tyskarna var långtifrån besegrade. Reträtten avbröts vid floden Aisne. Där gjorde tyskarna halt och började anlägga ställningar på höjden Chemin des Dames. Skyttegravskriget hade börjat.
På hösten 1914 försvann soldaterna från markytan.
Slaget vid Aisne blev väckarklocka
Om en officer i augusti 1914 hade fått frågan om det gick att vinna kriget genom att gräva ned sig, hade han betraktat frågeställaren som en ren idiot.
Sedan urminnes tider hade listiga manövrer och djärva angrepp varit det som avgjort krigen. Men vid Aisne fick båda parter en föraning om att en ny tid hade grytt.
År 1919 skrev sir John French, som lett britterna i Frankrike fem år tidigare:
”Det är lätt att vara efterklok, men jag kan inte låta bli att förvånas över att ingen av oss hade insett vad moderna gevär och kulsprutor skulle föra med sig.
De tiodubblade den defensiva partens styrka gentemot anfallarna. Det var striderna vid Aisne som öppnade ögonen på oss alla.”
Slaget började den 13 september då brittiska och franska ingenjörstrupper byggde pontonbroar medan granaterna haglade ned över dem. Infanteriet tog sig över floden och uppför Chemin des Dames sluttningar på andra sidan.
Tyskarna mejade ned mängder av dem med sina moderna vapen, och framryckningen avstannade innan de nått toppen.
Dagen därpå insåg sir John French att hans män aldrig skulle lyckas driva ut tyskarna ur deras ställningar. I stället beordrade han de brittiska soldaterna att också gräva ned sig.
Ordern visade sig vara svår att följa; spadar ingick ännu inte i britternas utrustning. Patruller skickades ut för att leta upp spadar på övergivna bondgårdar i närheten innan de allierade soldaterna kunde ta sina första spadtag.
De tyska soldaterna uppe på höjden gjorde sig redo för ett motangrepp. Fransmännen och britterna skulle tvingas tillbaka till floden innan de hann gräva sig för djupt ned i sluttningen. Men det var för sent.
När de tyska soldaterna stormade nedför Chemin des Dames möttes de av en hagelskur av projektiler.
Precis som sina fiender insåg tyskarna att det var rena självmordet att anfalla skyttegravar, och efter väldiga förluster tvingades de tillbaka.
Båda parter insåg att fronten hade frusit fast. Nu letade de efter ett lämpligare slagfält.
Kapplöpningen till havet
Slaget vid Aisne hade visat att det var dyrt och kanske omöjligt att bryta igenom en befäst frontlinje.
Alltså måste kriget föras någon annanstans. Ingen av generalerna var ännu beredd att erkänna att det här kriget inte kunde vinnas genom snabba marscher.
Frankrike genomskars av skyttegravar från Alperna till Aisne, men båda arméerna hade fortfarande öppna flanker i norr. Generalerna sökte sig dit.
I september gick startskottet för det som kallats ”kapplöpningen till havet”.
Strategin gick ut på att gå norr om fiendens frontlinje och därefter rulla upp alla ställningar från sidan.
De allierade gjorde ett försök i provinsen Picardie den 17 september 1914, tyskarna vid staden Albert längre norrut den 25 september, och de allierade på nytt vid Arras den 1 oktober.
Trupperna förflyttades till fots, till häst, i lastbilar och framför allt med tåg. På den franska sidan av fronten lade militären beslag på samtliga norrgående järnvägsspår. Mellan den 14 och
17 september förflyttades 800 000 franska och brittiska soldater i en operation som omfattade drygt 6 000 tågavgångar.
Transporten av den 1:a brittiska kåren på omkring 30 000 man krävde 51 tågsätt med vardera 50 vagnar till soldater och 13 till materiel.
Kapplöpningen på 32 mil pågick i en och en halv månad. När den ena hären försökte svänga norr om fronten ryckte även motståndarens trupper fram och grävde ned sig.
På så vis fungerade arméerna som två gigantiska plogar som lämnade efter sig en lång fåra av skyttegravar.
I slutet av oktober nådde de fram till Nordsjön vid den belgiska staden Nieuport. Soldaterna stod med stövelspetsarna i vattenbrynet; nu hade de inte mer öppen mark kvar att manövrera på.
Den stora kapplöpningen genom norra Frankrike hade slutat i remi. Två parallella linjer av skyttegravar sträckte sig nu från havet ända ned till den schweiziska gränsen.
Förflyttningar skedde till fots, så offensiver kunde inte ske snabbare än soldaterna klarade av att gå.
Tyskarna satsade allt
Det fastfrusna läge som soldaterna upplevt vid Aisne rådde på hösten 1914 längs hela västfronten. Stilleståndet var särskilt svårt för tyskarna.
De hade nämligen även en östfront som behövde soldater, och den ryska armén höll på att växa sig enormt stor.
Samtidigt hade Tyskland för ont om råvaror för att kunna föra ett långvarigt krig. Landet behövde verkligen en snabb seger i väster.
Det tyska överkommandot resonerade rationellt: Om det inte gick att ta sig runt fronten måste man ta sig igenom den.
En serie offensiver sattes in vid den belgiska staden Ieper, som försvarades av britterna. I de tyska anfallen deltog flera dåligt utbildade reservregementen, bestående av helt oerfarna rekryter.
En av dem var den 25-årige soldaten Adolf Hitler. Den 173 centimeter långe, klene mannen hade ratats av österrikisk-ungerska armén när han anmält sig som frivillig på våren 1914, men i Tyskland var militärläkarna inte lika kräsna.
Hitler kom till västfronten som soldat i 16:e bayerska reservregementet, som sattes in i slaget vid Ieper. Tidigt på morgonen den 29 oktober fick Hitler sin första erfarenhet av fronten.
”På avstånd hörde vi tonerna av en sång, närmare och närmare, från kompani till kompani, och medan döden tog sina skördar i våra led, sjöng vi med: ‘Deutschland, Deutschland über alles, über alles in der Welt’.”
Så beskrev Hitler senare anfallet i sin ideologiska bok Mein Kampf. Men i verkligheten var framryckningen en katastrof. Totalt 349 man mejades ned på nolltid och de överlevande fastnade i en dödlig korseld.
Hitler och hans regementskamrater överlevde bara på grund av att ammunitionen tog slut hos de träffsäkra britterna.
Slaget vid Ieper fortsatte med oförminskad kraft i en månad. Under den perioden decimerades Hitlers kompani från 250 man till cirka 50.
Själv hade han hittat en väg bort från blodbadet. Strax efter sitt skrämmande elddop fick Hitler en tjänst som ordonnans inom regementets högkvarter och tillbringade därefter resten av första världskriget fem-tio kilometer bakom fronten.
När soldaterna inte hade annat för sig passade de på att sova en stund.
Fyra år i skyttegravarna
Slaget vid Ieper kostade enorma mängder liv på båda sidor. Britterna miste 58 155 man och därmed hade den gamla yrkesarmén fått dödsstöten.
De erfarna veteraner som kommit till Frankrike tre månader tidigare var borta, och deras platser fylldes med rekryter med bara några månaders militär träning.
En av många som inte överlevde hösten var skotten John Laing. Han genomborrades av tyska bajonetthugg under en brutal närstrid, men han överlevde striden och fördes, liksom tusentals andra offer från Ieper, hem till sjukhus i Storbritannien.
Laing hamnade i Cardiff i Wales och avled den 19 november 1914. Hans dagbok fördes till Skottland, och finns i dag på Black Watchs regementsmuseum i staden Perth.
Mördandet vid Ieper ledde ingenvart. Tyskarna skickade trupp efter trupp mot britternas skyttegravar men lyckades aldrig bryta igenom.
”Vi är hemma före jul!” hade de optimistiska tyska, franska och brittiska soldaterna sagt till varandra när de drog ut i kriget i augusti 1914. Men de som inte dog, sårades eller tillfångatogs, kom att fira jul fyra gånger i skyttegravarna. De var fångade i ett krig som inte kunde avgöras med vapen.