När den 32 år gamle ubåtskapten Otto Weddigen precis har klättrat ned i den trånga U-9 för att äta frukost får han ett meddelande från sin närmaste man Johannes Spiess: Fientligt krigsfartyg i sikte.
Weddigen beordrar omedelbart ned sitt skepp under Nordsjöns skyddande vågor och tar plats vid periskopet.
Sikten är god denna tidiga septembermorgon och Weddigen får genast syn på ett stort krigsfartyg med fyra skorstenar. Men det är inte ensamt. Två liknande siluetter avtecknar sig mot horisonten.
Han klappar löjtnant Johannes Spiess på axeln och säger förhoppningsfullt: ”Det är tre brittiska kryssare!”
”Vi ska hämnas U-15”, svarar Spiess som inte glömt förlusten av sina kamrater i augusti då britterna hade sänkt U-15 med alla 23 man ombord.
Försiktigt närmar sig U-9 sitt byte med sänkt periskop. Otto Weddigen vill komma riktig nära. Efter knappt tio minuter ligger U-9 bara en halv kilometer från den mittersta kryssaren.
”Första tuben, skott från fören”, beordrar Weddigen och tillägger:
”Dyk till 50 fot omedelbart efter avfyrning, och undvik att stiga! Vi är mycket nära målet!” Varken Weddigen eller Spiess vet hur en torpedträff kommer att påverka U-9:s tunna skrov. Båda är rädda att tryckvågen från en fullträff bara 500 meter bort ska slita deras lilla ubåt i småbitar.
Ingen trodde på ubåten
Två månader in i första världskriget var ubåten fortfarande ett oprövat vapen och amiralerna tog den inte på allvar.
Britterna, som patrullerade Nordsjön för att stänga in tyska flottan i havets hamnar, var mest orolig för minor och fiendens stora slagskepp.
”Jag tror inte någon insåg att en ubåt kunde göra någon skada”, mindes en brittisk kadett efter kriget.
Till och med chefen för den kejserliga tyska högsjöflottan hade svårt att ta rikets lilla ubåtsstyrka på allvar. Amiral Alfred von Tirpitz, som gjort Tyskland till en stormakt på haven, räknade bara slagskepp.
Ute i Nordsjön var Weddiges uppdrag att tränga in i Engelska kanalen och sänka brittiska transportfartyg som förde trupper till västfronten i Frankrike.
Ingen hade kunnat ana att U-9 skulle kunna hota pansarkolosser som de tre som Weddigen upptäckte tidigt på morgonen den 22 september 1914.
U-9 var en av bara 20 stridsklara tyska ubåtar vid första världskrigets utbrott.
Oväder tvingar eskorten till hamn
En sval vind och den varma morgonsolen slogs om herraväldet på däck på de tre brittiska kryssarna medan de stävade fram på Nordsjön utanför Nederländernas kust.
De tre skeppen höll en spikrak kurs. Aboukir låg i mitten, Hogue och Cressy cirka två sjömil bort på vardera sidan.
I vanliga fall ledsagades de av jagare, men de mindre skeppen hade tvingats söka hamn i en svår storm. Nu var havet lugnt och horisontlinjen knivskarp mot den klara hösthimlen.
Under Aboukirs däck låg den blott 15-årige kadetten Kit Wykeham-Musgrave och sov i sin koj när han väcktes av en enorm explosion i förskeppet.
”Hela fartyget skakade och all köksutrustning föll ut ur skåpen”, skrev han tre dagar senare till sin farmor. ”Vi trodde förstås att det var en mina, och rusade upp på däck. Vi stängde alla ventiler och vattentäta dörrar och kastade allt som kunde flyta överbord.”
Klockan var 6.20 och en torped från U-9 hade träffat Aboukir i stäven.
Ubåtsskrovet sattes på prov
Nere i den tyska ubåten hörde besättningsmännen ”ett avlägset, dovt dån och därefter ett skarpt, klirrande ljud”.
Under 31 långa sekunder efter torpedavfyrningen hade Johannes Spiess instinktivt klamrat sig fast vid det nedsänkta periskopet och stirrat på djupmätaren, medan han skräckslagen väntade på explosionen och tryckvågen.
Hans rädsla visade sig vara ogrundad; U-9 tålde den lyckade torpederingen trots kort avstånd. ”Det hördes ovationer under däck, och vi kunde inte göra annat än att jubla med.”
Weddigen beordrade upp U-9 till periskopdjup för att kunna se vad som hänt. Torpeden hade träffat intill ett av Aboukirs ammunitionsförråd:
”Det syntes en kaskad av vatten, en rökpelare steg upp, eld glimmade till, och en del av kryssaren reste sig i vädret. Därefter hörde jag ett dån och kände skakningar genom vattnet av detonationen. Hon hade brutits sönder och sjönk inom några minuter”, skrev Weddigen senare.
Innan han sänkte periskopet igen hann ubåtskaptenen se att de båda andra brittiska kryssarna närmade sig.
Britterna missbedömde faran
Kadett Hook stod på däck på kryssaren Hogue och såg förfärad på när Aboukir sjönk. Han var klädd i pyjamas, kängor och en rock som han snabbt slängt på sig när han rusade upp ur sin koj.
Hundratals män hade redan lämnat det sjunkande skeppet och flöt nu omkring i vattnet runt den dödsdömda jätten. Aboukir hade sådan slagsida att den ena slingerkölen – en långsmal köl på sidan av kryssarens botten – syntes.
”En oavbruten ström av män kom fram från däcket och började glida ned längs skeppssidan. De stannade till när de kom till slingerkölen, kröp över den och fortsatte att åka kana tills de landade i vattnet med ett plask.”
När Hogue och Cressy närmade sig de nödställda slog båda kryssarna av på farten och satte räddningsbåtar i vattnet. Britterna trodde att Aboukir seglat på en mina.
Medan räddningsarbetet pågick låg de stora fartygen helt stilla i vattnet.
Aboukirs plötsliga förlisning antogs bero på en mina. Hogue stannade för att rädda liv och var ett lätt byte för U-9.
Balanskonst i djupet
Kapten Weddigen kunde knappast ha önskat sig ett lämpligare byte.
Ubåtschefen hade tretton års tjänst i tyska flottan bakom sig. Som ung officer fick han år 1904 en medalj för att han räddat en kollega som fallit överbord, och därefter steg Weddigen i graderna tills han år 1910 satte hela sin karriär på spel.
Han ansökte om förflyttning till Tysklands underskattade ubåtsflotta, och därmed var hans chanser att bli amiral små.
Weddigen väckte uppmärksamhet när han och besättningen i U-9 blev först i historien med att ladda om en torpedtub i undervattensläge.
Prestationen genomfördes den 16 juli 1914 – bara några veckor före krigsutbrottet.
Nu hängde allt på att de tyska sjömännen skulle kunna göra om samma sak i strid.
Ubåten låg så nära Hogue att löjtnant Spiess kunde se detaljer ombord när han iakttog kryssaren genom periskopet:
”I den tidiga morgonsolen såg jag den brittiska örlogsflaggan vaja i masten, och kanonerna som täckte kryssarens hela flank. Jag kunde se artilleristerna i sina vita uniformer.”
Weddigen beslöt att offra två av sina fem återstående torpeder på det brittiska fartyget.
Det sjöd av aktivitet inuti den trånga ubåten.
All ledig personal rusade fram och tillbaka på order ”alle man akterut!” och ”alle man förut!” – deras kroppsvikt skulle hålla ubåten stabil medan en torped placerades i den tomma tuben i fören. Weddigen var stolt över sin besättning:
”Ombord på min lilla båt visade sig den tyska flottans anda från sin bästa sida.
Alla män behöll fattningen och kl. 6.55, 35 minuter efter den första torpedavfyrningen, var båda torpedtuberna i fören klara för ett nytt angrepp.
12 000 ton stål hoppade
Kadett Herevard Hook stod fortfarande klädd i pyjamas och rock när Hogue skakades av två enorma explosioner.
”Det kändes som om hela fartyget hoppade minst femton centimeter upp ur vattnet. En enorm vattenpelare sköt upp och en del av den föll ned över mina axlar med avsevärd kraft.”
Torpederna hade träffat på samma ställe mitt på skeppet och de klöv nästan Hogue i två delar.
Vatten forsade in i maskinrummet, och en skorsten rasade som ett korthus.
”Trots att fartyget sjönk snabbt tog sig vissa ned till mässdäcken för att hämta sina hängkojer”, mindes Hook efter katastrofen.
”En hårdsurrad hängkoj sades vara en bra ersättning för en räddningsväst, och på den tiden hade vi ingen räddningsutrustning alls.”
Den unge kadetten kastade av sig den tunga rocken och kängorna när knähöga vågor slog in över däck.
Han klättrade upp på relingen, hoppade i och simmade mot en boj.
Medan han klamrade sig fast vid sjömärket såg han hur Hogue kantrade och försvann i havet. Stora vattenpelare sköt upp ur hennes ventiler.
Tio minuter efter torpedträffen var kryssaren borta.
Cressy gick till motattack
Under tiden hade U-9 slagit full fart back på ena motorn för att inte kollidera med den dödsdömda kryssaren – så nära målet låg ubåten.
”Vår ubåt gjorde en vid båge längs med Hogue, vilket nästan fick periskopet att vidröra kryssarens skrov”, skrev Johannes Spiess senare.
Batterierna, som drev propellrarna i undervattensläge, var nästan slut.
”Hur länge till, kapten?” frågade maskinchefen ängsligt, men Weddigen hade all uppmärksamhet mot det sista brittiska fartyget.
Ombord på kryssaren Cressy hade kapten Bertram Nicholson insett att en ubåt hotade i djupet.
”Nästan direkt efter att Hogue träffats såg vi ett periskop på babords sida omkring 275 meter bort.
Vi öppnade genast eld och maskinerna sattes på full fart framåt för att ramma den”, skrev Nicholson senare.
Men britterna tappade snart bort fienden och sköt på måfå mot allt vrakgods som liknade ett periskop:
”Jag kom upp till ytan och såg hur vilt de sköt från fartyget. Det var inte så konstigt då de inte visste vart de skulle skjuta – även om ett skott kom obehagligt nära oss.”
Klockan 7.20, exakt en timme efter den första torpedattacken, hade Weddigen lagt sin ubåt i skottposition igen. Från tuberna i aktern på U-9 avfyrade han två torpeder mot Cressy.
Weddigen fick sista ordet
Den 15-årige kadetten Kit Wykeham-Musgrave värmde sig med en kopp choklad på Cressys sjukavdelning. Han hade plockats upp på kryssaren efter Aboukirs förlisning.
Plötsligt hördes en explosion: en av U-9:s torpeder hade träffat Cressy. Musgrave rusade upp på däck, men såg snart att fartyget höll sig flott och att artilleristerna fortfarande försökte få korn på den osynliga fiendens periskop.
Weddigen höll sin ubåt under ytan och vände den medan besättningen laddade den sista torpeden i aktertuben. När det stod klart att Cressy inte skulle sjunka, attackerade U-9 igen.
”Klockan 7.35 lämnade vår sista torped tuben”, mindes Johannes Spiess. ”Träffen orsakade ett gigantiskt, svart rökmoln följt av en jättelik vit kaskad.”
Cressy fick slagsida och kort därefter vände det stora skeppet kölen i vädret.
”Vi såg små varelser, som myror, som försökte klättra upp på den jättelika kölen innan de försvann i vågorna. En fasansfull syn för en sjöman.”
Med den sista kraften från batterierna tog sig U-9 bort från scenen.
Tjugo minuter senare vågade Weddigen ta upp ubåten till ytan och starta den osande fotogenmotorn. Han satte kurs hemåt.
Den unge kadetten Kit Wykeham-Musgrave från Aboukir överlevde; han klamrade sig fast vid en bräda i tre timmar och räddades sedan av en nederländsk trålare.
Herevard Hook från Hogue behövde bara hänga på sin boj i femton minuter innan en brittisk motorbåt plockade upp honom.
Totalt 837 brittiska besättningsmän överlevde mötet med den tyska ubåten – 1 459 dog i explosionerna eller i havet.
På bara några morgontimmar hade U-9 skrivit om spelreglerna för krigföring till sjöss.
Havets tungt bestyckade bjässar visade sig vara lätta byten för jägarna som gömde sig i djupet. Tyskland började massproducera ubåtar, och år 1917 var de nära att knäcka Storbritannien och vinna kriget.
På hösten 1914 blev den framgångsrike kapten Otto Weddigen känd i alla tyska hem.
Britterna fick sin hämnd
Kejsar Vilhelm II av Tyskland överräckte personligen ett järnkors till kapten Otto Weddigen för hans sänkning av de tre brittiska kryssarna i september 1914.
Den tyske regenten hoppades att fler triumfer av den sorten skulle knäcka den mäktiga brittiska flottan.
Weddigen gjorde vad han kunde för att leva upp till förväntningarna; tre veckor senare sänkte han ännu en kryssare. Den här gången fick han Pour le Mérite, rikets främsta utmärkelse.
Men i mars 1915 tog turen slut. Ubåtsesset var chef för U-29 då han avfyrade torpeder mot ett brittiskt slagskepp.
Vid den plötsliga viktminskningen reste sig ubåtens för upp över havsytan, och U-29 rammades av ett annat slagskepp. Weddigen och hela hans besättning omkom.