Tyska agenter terrorbombade USA

Lågor stiger upp från en tågvagn. Burns slår genast larm för att varna sina kollegor i hamnanläggningen. De springer allihop bort från området, som riskerar att explodera vilken sekund som helst.

En halvtimme senare kommer den första brandbilen till halvön. Det låter som kulspruteeld när ammunitionen exploderar i tågvagnarna. Brandmännen kämpar desperat för att släcka elden, men snart når lågorna fram till granaterna. När de exploderar tvingas de dra sig undan för att inte mista livet.

Från land i Jersey City tittar Burns och andra nyfikna på medan elden sprider sig. Klockan 02.08 nås åskådarna av ett öronbedövande dån och en våldsam tryckvåg när en pråm lastad med 45 ton trotyl exploderar.

”Ett enormt ljussken fyllde himlen. Det såg ut som om tusentals små stjärnor sköts ut från den stora branden. När jag rusade in i huset började splitter falla – tusentals träbitar och metallstycken och ett tungt, smutsigt regn”, berättade ett vittne som stod på Ellisön, en knapp kilometer därifrån.

Explosionen krossar fönster i stora delar av New York och New Jersey. Tak rasar och skakningarna, som motsvarar 5,5 på richterskalan, känns ända borta i Philadelphia och Maryland, över 20 mil bort.

De kraftiga explosionerna fortsätter natten igenom. Black Tom Island och kringliggande områden ser närmast ut som slagfälten vid Somme i Frankrike, där strider utkämpades under de här dagarna. Först några timmar efter gryningen upphör explosionerna. Ett tryckande lugn lägger sig över området. ”En fruktansvärd olycka har drabbat oss”, står det i de amerikanska tidningarna samma morgon.

Nattens händelser är emellertid allt annat än en olycka. I över ett år har en ring av tyska agenter utfört bombattentat riktade mot den amerikanska vapenindustrin. Dådet på Black Tom Island utgör kulmen på deras sabotagekampanj.

Diplomat startade agentring

När Black Tom Island jämnades med marken sommaren 1916 hade USA ännu inte gått in i första världskriget. President Woodrow Wilson ville hålla landet utanför konflikten, men de amerikanska vapentillverkarna fick ändå lov att förse de stridande parterna i Europa med vapen och ammunition.

Eftersom den brittiska flottan effektivt blockerade den tyska skeppsfarten var det emellertid bara de allierade ententemakterna (England och Frankrike) som kunde ta emot leveranser, vilket påverkade centralmakterna (Tyskland, Österrike–Ungern och Osmanska riket) negativt.

”Något måste göras för att stoppa vapenförsändelserna”, löd ordern från det tyska utrikesdepartementet till Franz von Papen, Tysklands militärattaché i Washington.

I januari 1915 fick von Papen i uppgift att ”rekrytera agenter som kan organisera sprängningar av fartyg som seglar till fientliga länder”. Agenterna skulle även sabotera ”alla typer av leveranser från krigsfabriker”. Insatserna fick dock inte under några omständigheter ”kompromettera ambassaden”.

Militärattachén använde sina kontakter för att upprätta ett hemligt nätverk av tyskvänliga amerikaner som ogillade att USA stöttade britterna och var beredda att utföra sabotage å den tyske kejsarens vägnar.

En av von Papens viktigaste medarbetare blev Paul Hilken, som var född och uppvuxen i USA men som kände stor lojalitet med kejsarriket. Hilken innehade en hög position inom Tysklands största rederi, Norddeutscher Lloyd, och visste därför allt om de amerikanska hamnarna. Hilken skulle vara von Papens mellanhand och organisera insatserna med pengar från Tyskland.

Redan i maj 1915 slog den framväxande tyska agentringen till. Inom en vecka inträffade oförklarliga explosioner på en kemifabrik och en ammunitionsfabrik i New Jersey. Några dagar senare fattade lastfartyget SS Samland eld.

Ingenting tydde på att det rörde sig om något annat än olyckor. De tyska sabotörerna använde sig nämligen av specialgjorda brandbomber, så kallade ”cigarrer”, som sköt ut eld ur bägge ändar och brann upp när de utsattes för hög värme.

”Cigarrerna” tillverkades under stort hemlighetsmakeri av en tysk kemist i New Jersey, som tack vare Hilkens finansiering lyckades komma över de råmaterial som behövdes. Hilken överlämnade oftast bomberna till sin mest trofaste agent, den kraftigt byggde Frederick Hinsch, vars uppgift det var att leta rätt på tyskar i USA som var beredda att placera ut bomberna.

Hinsch, som var fartygskapten, kände många tvivelaktiga personer som inte tackade nej till att tjäna tyska intressen så länge de fick bra betalt.

Med väskorna fulla av bomber reste Hinsch runt i USA. Efter honom följde en rad explosioner på olika vapenfabriker. Kriget hade kommit till USA utan att amerikanerna insåg det.

Bombchef blev misstänksam

Efter några månader började de många oförklarliga olyckorna inom vapenindustrin och ombord på fartygen göra amerikanerna misstänksamma. Med hjälp av den federala polisorganisationen Secret Service lyckades New York-polisens bombchef spåra en av de tyska agenterna som stod i kontakt med von Papen.

Utrikesminister Robert Lansing fördömde vad han uppfattade som av Tyskland organiserade ”angrepp på laglig amerikansk industri- och handelsverksamhet genom anlagda bränder och explosioner”.

Tyskland instruerades att omedelbart skicka hem von Papen och andra inblandade. I hemlandet väntade emellertid bara hyllningar. Franz von Papen tilldelades exempelvis Järnkorsets orden för sin insats.

Nu trodde amerikanerna att de hade nystat upp den tyska agentringen, men de misstog sig. Namnen Paul Hilken och Frederick Hinsch kände de fortfarande inte till, så de båda männen kunde fortsätta med sitt sabotage.

I februari 1916 reste den trinde kapten Hinsch under täcknamnet Francis Graentnor till Philadelphia, Chicago, Cleveland, Detroit och Columbus, där han saboterade vapenfabriker.

Med sig hade han den fattige österrikiske immigranten Michael Kristoff, som han ursprungligen anlitat för att vakta väskorna med sprängmedel och kontanter. Ett par månader efter bombkampanjen tog kaptenen återigen kontakt med pacifisten Kristoff, som vid flera tillfällen uttryckt avsky för amerikanerna.

Hinsch spred ut 500 dollar på bordet framför österrikaren. De skulle han få om han hjälpte till att spränga Black Tom Island i luften.

Kristoff tackade ja till erbjudandet. Det här är det bästa sättet att få stopp på kriget, intalade han sig själv.

Tre män genomförde sprängdådet

Angreppet på Black Tom Island skulle bli tyskarnas dittills största aktion. Varje dag rullade godståg med tonvis av ammunition över den anlagda vall som förband ön med fastlandet.

De tyska agenterna hade övervakat Black Tom Island i över ett år och de visste att lika mycket aktivitet som det var där dagtid, lika dött var det där om nätterna. Bara några få väktare patrullerade halvön, så när det var som mörkast var det en smal sak att lägga till obemärkt med en båt i hamnanläggningens norra del. Även från Jerseysidan kunde en person enkelt smyga sig in, eftersom det varken fanns någon bevakad port eller ens en bom som behövde passeras.

Tjugotreårige Michael Kristoff hade följaktligen inga problem att slinka in på halvön vid midnatt den 30 juli 1916. Obemärkt smög han bort till hamnanläggningens norra del, dit två av hans kumpaner hade rott i en liten båt. Med sig i båten hade tyskarna rörbomber och tidsinställda bomber som Hinsch gett dem.

De tre sabotörerna placerade sina bomber på tågvagnar och granatfyllda pråmar. Efter bara en knapp halvtimme kunde de segla in mot Manhattan. Halvvägs dit vände de sig om för att beskåda det begynnande fyrverkeriet.

Några timmar senare var stora delar av New York och New Jersey ett inferno. Himlen stod i lågor, i stort sett alla fönster hade krossats och taket på polishögkvarteret i Jersey City hade kollapsat på grund av alla nedfallande föremål av trä och metall.

Först framåt förmiddagen den 30 juli, då explosionerna upphört, vågade räddningspersonal ta sig ut på den söndersprängda halvön.

I hamnens norra del hade en yta stor som en fotbollsplan sprängts bort, medan resten av Black Tom Island såg ut som en utbombad stad. Lågor och rök syntes fortfarande kring stålskeletten som tidigare varit byggnader, tågvagnar och fraktfartyg.

Även Frihetsstatyn, 500 meter därifrån, hade skadats av nattens explosioner. Facklan och delar av dräkten hade förkolnat och förstörts.

Värden motsvarande 20 miljoner dollar (4,4 miljarder kronor omräknat i dagens penningvärde) gick upp i rök, men enligt officiella uppgifter omkom endast fem personer. En av de döda var en bara tio veckor gammal baby, som slungades ur sin spjälsäng i en lägenhet i Jersey City.

Polisen medgav dock att många av de immigranter och mindre bemedlade personer som bodde på gamla pråmar nordväst om halvön troligen också miste livet.

Amerikanerna blev chockade av explosionen, som med sina dryga 900 ton sprängmedel var en av historiens största.

Till och med Kristoff, som på förhand inte förstod vilka skador sabotaget skulle orsaka, blev illa berörd: ”Vad har jag gjort? Gode gud, vad har jag gjort?” utbrast gärningsmannen enligt hans faster. På attentatsnatten hade hennes inneboende stormat in och rusat upp på sitt rum.

Hinsch kände betydligt mindre ånger. När han fyra dagar senare träffade Hilken för att få de 2 000 dollar han fått löfte om var hans första kommentar: ”Ingen dålig lägereld, va?”

Utredningen pågick i årtionden

Efter explosionen på Black Tom Island fokuserade utredarna först på väktaren Jesse Burns och hans kollegor, som de trodde hade agerat försumligt. I strid med reglementet hade de nämligen tänt myggljus, det vill säga använt öppen eld, nära ammunitionen.

Det var emellertid deras arbetsgivare Lehigh Valley Railroad som i egenskap av ägare av halvön bar ansvaret för den bristande säkerheten. Därför greps järnvägsbolagets chefer och förhördes, men det gick inte att bevisa deras skuld.

Om USA hade hittat bevis för en tysk koppling skulle man kanske ha gått in i första världskriget åtta månader tidigare, men agenterna hade sopat igen sina spår väl. I stället konstaterade president Wilson att händelsen var ”en beklaglig olycka”.

Till dagstidningen New York Times sa utredarna att ”ödeläggelsen av så mycket krigsmateriel givetvis väcker jubel i Berlin och Wien”, men ”branden och explosionerna kan inte tillskrivas utländska konspiratörer”.

Först år 1924 väcktes Black Tom Island-affären till liv igen, sedan den ryska regeringen stämt Lehigh Valley Railroad för förlorat krigsmateriel. Järnvägsbolaget behövde då anlita en advokat som kunde utreda orsaken till explosionen.

När advokaten började gräva i dokument från den brittiska underrättelsetjänsten hamnade Tyskland återigen i sökarljuset. Den brittiska flottan hade nämligen snappat upp kodade tyska meddelanden under kriget och i dem dök personer som Hilken och Hinsch upp.

År 1928 lyckades advokaten hitta Hilken, som efter över tio år fått moraliska samvetsbetänkligheter och nu var villig att bekänna sina synder. Den tidigare agenten berättade att han hade använt 70 000 dollar för att betala personer som Hinsch för att genomföra sabotagedåd runtom i USA, bland annat på Black Tom Island.

Avslöjandet slog ner som en bomb. Nu krävde den amerikanska staten ersättning av Tyskland. Det juridiska efterspelet underlades den tysk-amerikanska kommission som ansvarade för att utreda tvister från första världskriget. År 1939 kom kommissionen fram till att den tyska staten skulle betala USA 50 miljoner dollar.

Rikskansler Adolf Hitler vägrade emellertid betala, så i stället fick Västtyskland stå för räkningen efter kriget. Med ränta uppgick den då till 95 miljoner dollar.

I dag har Black Tom Island gjorts om till picknickområdet Liberty State Park, med utsikt mot Frihetsstatyn. Endast en minnesplakett vittnar om den fruktansvärda historien: ”Du befinner dig på ett område där ett av de värsta terrordåden i amerikansk historia inträffade.”