Stridsvagnen knäckte kejsardömet

Bakom den följer en till synes ändlös rad av likadana maskiner. Med bullrande motorer och klapprande larvband avancerar de grå monstren långsamt på den franska landsvägen – med kanoner som pekar hotfullt mot fronten.

Det är den 8 augusti 1918, när styr­kan av stridsvagnar i de tidiga morgontimmarna passerar Harry Brices position vid staden Domart i norra Frankrike. Pansarfordonen är på väg mot Amiens, som lig­ger några kilometer bort. Staden är en viktig knutpunkt för järnvägen och är det primära målet för de allierade styrkornas kommande offensiv.

Stridsvagnarna ska vara britternas och fransmännens trumfkort i det slag som de hoppas ska innebära ett avgörande ­genombrott i det långa kriget.

Våren och sommaren 1918 har varit en svår tid för ententen, efter att tys­kar­na i mars inledde en omfattande offensiv – känd som ”kejsarslaget”. Offensiven stoppades lyckligtvis den 5 april, men då hade tyskarna nått drygt 60 kilometer in på de allierades territorium.

Särskilt bekymrande för de allierade är tyskarnas position vid Amiens i norra Frankrike. Staden ger tillgång till den strategiskt synnerligen viktiga järnvägen till Paris – och tyskarnas styrkor kontrollerar redan stadens östra utkant.

Därifrån bombarderar Bruno, tyskarnas stora järnvägskanon med en kaliber av hela 28 centimeter, staden med ett ihållande regn av granater.
De allierade är fast beslutna att stoppa tyskarna innan staden faller. En framgång där kan vända kriget och innebära ett stort steg mot segern.

Stridsvagnar möttes med skepsis

Förhistorien till stridsvagnsslaget i augusti 1918 började redan fyra år tidigare. Redan vid krigets början hade den brittiske överstelöjtnanten Ernest Swinton föreslagit att bepansrade fordon skulle utrustas med larvband.

Swintons resonemang byggde på att de nyutvecklade kulsprutorna mejade ned soldater i tusental, utan att fronten flyttade sig nämnvärt. Inte heller kavalleriet, som försvarsmakten i århundraden hade använt sig av för att bryta genom fiendens linjer, kunde göra något mot kulsprutornas spärreld.

Resultatet blev att soldaterna grävde ned sig i skyttegravar längs fronten. Swinton såg stridsvagnen som en lösning på detta dödläge. Fordonen skulle forcera taggtråd och skyttegravar för att bana vägen för infanteriet och kavalleriet.

Försvarsledningen mötte Swintons förslag med skepsis. Brittiska officerare var uppfödda med att ryttare till häst avgjorde slag. Stridsvagnen fick emellertid stöd från oväntat håll.

Churchill gillade idén

Till skillnad från resten av försvarsledningen betraktade flottan, ledd av marinminister Winston Churchill, Swintons förslag med stort intresse. Departementet tillsatte en kommitté för att utveckla en stridsvagn.

Arbetet var hemligt. Inte ens krigsminister lord Horatio Kitchener informerades om arbetet i den så kallade Landships Committee – kommittén för att utveckla landskepp.

I september 1915 rullade den första prototypen, som efter ett antal förbättringar blev känd som Little Willie, ut från William Foster & Co. – en ­fabrik som i fredstid byggde skördetröskor och traktorer. Året därpå presenterade kommittén den mer avancerade Mark I.

Stridsvagnen fick ett blandat mottagande, men ge­­ne­­ral Douglas Haig, britternas överbefälhavare på väst­­fron­ten, insåg vilka möjligheter de nya pansarfordonen erbjöd.

Haig insisterade hösten 1916 på att sätta in det nya vapnet i slaget vid Somme, där striderna efter mer än två månader gått i stå. Det nya vapnet lyckades skapa ett smärre genom­­brott, och Haig gav order om att tusen stridsvagnar skulle tillverkas.

Under slaget vid Cambrai den 20 november 1917 testade britterna sina pansarfordon igen. Med en styrka av 476 stridsvagnar slog de hål i de tyska linjerna. Något större genombrott åstadkom man inte, eftersom kavalleriet inte drog nytta av öppningen – men det nya vapnets värde stod klart.

De allierade beslutade därför att stridsvagnarna var redo att spela huvudrollen i ett stort angrepp, som skulle tvinga tyskarna på flykten och vända kriget. Efter det så kallade kejsarslaget våren 1918 var tiden inne enligt försvarsledningen.

Till slaget vid Amiens förfogade de allie­rade över 684 stridsvagnar. Av dessa var 342 den nya Mark V-modellen. Man hade även andra modeller – bland annat Whippet, som var en mindre, snabb och lättrörlig stridsvagn.

Befälet över den allierade stridsvagnsstyrkan fick general Henry Rawlinson. Som överbefälhavare för den brittiska 4:e armén under slaget vid Somme hade han med egna ögon bevittnat hur stridsvagnarna bröt genom de tyska försvarslinjerna.

Förberedelser i det fördolda

Fiendens soldater var dåligt rustade för mötet med stridsvagnarna. Den tyska försvarsledningens officiella instruktioner hjälpte inte mycket:

”Stridsvagnar ska bekämpas bakom fronten. Den viktigaste uppgiften är att slå tillbaka fiendens infanteri”, löd den vaga uppmaningen till infanteristerna, som även fick rådet att ”hålla huvudet kallt”.

De tyska soldaterna hade all anledning att känna sig frustrerade över den bristfälliga strategin, för de allierade planerade sitt förestående anfall in i minsta detalj. Anfallsstyrkan skulle bestå av engelska, franska, kanadensiska och australiska styrkor – och alla transporter av män, hästar och maskiner skulle ske i hemlighet på nätterna.

Efter mörkrets inbrott rullade 60 tåg med soldater fram till fronten. Till det kom ytterligare 230 tåg med förnödenheter och materiel. På dagarna övervakade allierat flyg området så diskret som möjligt för att se till att tyskarna inte skulle kunna se något misstänkt från luften.

På marken lindade soldaterna rep runt bilarnas hjul och täckte vägarna med halm för att dämpa ljudet av fordonen och dölja spåren.

Gatorna i Amiens täcktes med sand, så att ljudet av hästskor och tunga pansarfordon dämpades. För att understryka vikten av att hålla operationen hemlig lät Rawlinson trycka flygblad, som han delade ut till soldaterna – ”Keep Your Mouth Shut” (håll tyst), löd det enkla budskapet.

Planen lyckades. När de stridsvagnar som Harry Brice mötte i den tidiga gryningen vid Domart rullade mot de tyska linjerna var kejsardömets styrkor helt oförberedda. Chocken var därför stor bland tyskarna, när spärrelden inleddes från de allierade ställningarna.

Längs frontlinjen vid Amiens mullrade artilleriet mot utvalda tyska mål framför de framryckande styrkorna.

”Ett väldigt sken blixtrar till, medan andra ljussken lyser upp landskapet längs hela fronten. Samtidigt hörs ett åskmuller från våra tunga kanoner. Granater visslar och viner över oss; det går inte att urskilja ljudet av enskilda granater – allt smälter samman i ett brusande vattenfall av ljud”, skrev krigskorrespondenten J.F.B. Livesay om det stora inledningsbombardemang som bröt ut klockan 04.20 på morgonen den 8 augusti.

Tyskarna togs på sängen

Kejsardömets styrkor svarade med att avfyra granater mot de allierades linjer, men deras motåtgärder tystnade snart. Röda nödbloss tändes bakom de tyska linjerna – ett tecken på att soldaterna var i desperat behov av förstärkning.

Under tiden ryckte de allierade stridsvagnarna fram och korsade ingenmansland utan att möta något nämnvärt motstånd. Framryckningen var så snabb att många tyskar överrumplades helt – överraskade mitt i frukosten, eller innan de hade hunnit få på sig sina kläder.

Under de tidiga morgontimmarna stötte en kanadensisk bataljon till exempel på en skyttegrav med tys­kar beväpnade med kulsprutor:

”Vi anropade fienden, och de kom upp – en officer och sextio man. De hade blivit helt överrumplade. En del av dem gick runt i strumplästen och var endast delvis påklädda. De så ut som om de precis tänkt kasta sig över dagens matranson, men vi fick dem snart på andra tankar”, berättade en officer.

Andra blev så skräckslagna vid åsynen av de stora, grå maskiner som dök upp ur dimman att de flydde hals över huvud från sina kulspruteställningar utan att avlossa ett enda skott.
En del ententstyrkor mötte dock hårt motstånd – som soldaterna i 15:e australiska infanteribrigaden, som utsattes för kraftig eld från en tysk ställning.

Medan soldaterna försökte försvara sig, kom en Mark V-stridsvagn till undsättning. För Jimmy Downing, som deltog i striden, var synen av stridsvagnen som en uppenbarelse.

Infanteristerna hade före slaget fått veta att de kunde tillkalla en stridsvagn genom att lyfta en hjälm högt upp i luften på bajonetten. Signalen fungerade som avsett, mindes han, och stridsvagnens effekt var förödande:

”En tegelvägg vacklade och rasade i ett moln av rött damm. Vi rusade förbi platsen. Både kulsprutan och männen som skötte den var krossade och döda”, berättade Jimmy Downing.

De allierades angrepp hade tillfogat tyskarna stora förluster. Bland de krossade byggnaderna låg döda och svårt sårade soldater. En del hade mosats till oigenkännlighet under stridsvagnarnas band, medan andra långsamt förblödde av sina skador.

”Jag såg en grupp tyska soldater ligga utanför en dörr. Det såg ut som om de hade träffats av en bomb och de hade fruktansvärda skador. En del av dem var döda och låg i pölar av blod”, sa den kanadensiske soldaten Ed Hunter.

Målet nåddes på förmiddagen

Flera tusen skrämda och krigströtta tys­kar lade frivilligt ned vapnen. Utmärglade och med bleka ansikten gav de upp och ropade ”Kamerad” för att visa att de var vänligt inställda.

Under tiden fortsatte de allierade obönhörligt sin framryckning. Redan klockan elva på för­mid­dagen hade de mest framskjutna styrkorna nått cirka en mil in bakom tyskarnas linjer, vilket var målet för första dagen. Australiernas 5:e division lyckades till och med erövra järnvägskanonen Bruno, efter att ett ensamt brittiskt stridsflygplan hade skrämt bort den tyska kanonservisen.

Även om anfallet gick bra, var det svårt för männen i de framryckande stridsvagnarna att bedöma hur slaget utvecklades. Möjligheten att se vad som skedde utanför stridsvagnen var nämligen oerhört begränsad. Det enda besättningen hade att titta ut genom var några smala springor framtill och på sidorna av vagnskroppen.

Att kommunicera med andra stridsvagnar och fordon var också så gott som omöjligt. Radion var visserligen uppfunnen, men tekniken var för otillförlitlig för att använda i strids­vagnar. Mottagningen var extra dålig under de fuktiga och disiga förhållanden som rådde under anfallet.

Dålig sikt gjorde det även svårt att kommunicera med hjälp av de signal-armar som flera av stridsvagnarna utrustats med. På det stora hela fick alltså vagnscheferna förlita sig på sin egen omdömesförmåga.

Stridsvagn på egna äventyr

Ett exempel på en vagnschef som tog sakerna i egna händer var britten C.B. Arnold. Under slagets första dag såg han under en strid chansen att genomföra en egen liten offensiv med sin Whippet-­stridsvagn, som besättningen – föraren W.J. Carney och skytten C. Ribbans – hade gett namnet Musical Box.

Först hjälpte besättningen ett antal kavallerister i jakten på en grupp tyskar. Därefter rullade stridsvagnen vidare till en närbelägen bro över en järnväg som ledde till Amiens.

Från bron besköt tyska soldater de framryckande allierade med kulsprutor. Arnold lät stridsvagnen gå i ställning en bit från bron och bad Ribbans sikta in sig på målet. Med en salva från en av stridsvagnens kulsprutor dödade skytten två tyska soldater, varpå resten flydde.

Framgången sporrade befälhavaren Arnold så mycket att han fortsatte sin framfart. Efter att ha kört rakt genom ett tyskt läger, där stridsvagnens besättning dödade 60 soldater, och ha attackerat en tysk transportkolonn insåg Arnold att Musical Box befann sig långt inne på fientligt område.

Han och besättningen var ensamma. Efter många timmar i den kvava stridsvagnen, som släppte in endast begränsat med frisk luft genom några smala springor, led männen svårt av värmen. Bensinångor, avgaser från motorerna och stanken av olja gjorde den stillastående luften i vagnen ännu mer kvävande.

Männen var därför omtöcknade och utmattade, när de vid tretiden på eftermiddagen utsattes för häftig eld. Bensinångorna gjorde att Musical Box snabbt började brinna. Alla tre männen i fordonet tog sig ut, men i en efterföljande skottväxling med tyskarna stupade vagns­chefen Carney. De båda andra slutade som krigsfångar.

Trots att Musical Box så småningom stoppades av fienden ger de tre männens imponerande genombrott en bra bild av hur stora framgångar stridsvagnarna hade på det centrala frontavsnittet under slaget.

De bepansrade kolosserna rullade fram överallt. På en del håll gick framryckningen så fort att officerarna stannade för att titta på sina armbandsur – förbluffade av hur snabbt de nått sina mål.

På morgonen hade en ensam Mark V-stridsvagn dragit fram genom byn Marcel­cave 24 kilometer sydost om Amiens. Stridsvagnen slog ut sex kul­spruteställningar och en artilleripjäs och tvingade de resterande tyskarna på flykten. En halvtimme tog det för stridsvagnen att erövra byn, och infanteriet ryckte in utan att avlossa ett enda skott.

Fienden förskansade sig i kyrkan

På flankerna gick framryckningen inte lika fort. Styrkorna förfogade över färre stridsvagnar, och de tyska motstånds­fickor­na var svårare att knäcka.

I staden Fresnoy-en-Chaussée cirka tre mil sydost om Amiens mötte de franska styrkorna särskilt hårt motstånd. De tyska styrkorna fick förstär­k­ningar under dagen, och den öppna terrängen runt samhället gjorde det lätt för tyskarna att hålla de allierade på avstånd.

Först när åtskilliga förband utrustade med stridsvagnar under kvällen angrep samhället från flera håll, började kejsardömets styrkor till slut ge med sig.

Bit för bit erövrade de allierade samhället, och när fiendens starkt befästa ställningar i kyrkan föll sent på kvällen, drog de sista tyskarna sig ut. Vid det laget höll stridsvagnarna på att få slut på både drivmedel och ammunition och de lät därför bli att förfölja fienden.

När dagen gick mot sitt slut den 8 augusti stod det dock klart att slaget vid Amiens hade varit en stor framgång för ententen. De allierade hade avancerat mer än tolv kilometer, och sårat eller dödat sammanlagt 13000 tyskar, tagit 15000 fångar och erövrat 400 artilleripjäser.

Striderna fortsatte dagen därpå och fortsatte till kvällen den 11 augusti. De allierade fortsatte att rycka fram, men resultaten kunde inte mäta sig med den första dagen.

Det långsammare tempot berodde på bland annat att man nått de gamla slagfälten kring Somme. Där var marken ärrad av granatkratrar och genomkorsad av skyttegravar.

Även om stridsvagnarna var konstruerade för att kunna forcera just den typen av oländig terräng, var det sönderbombade området extremt tidskrävande att ta sig genom, vilket gjorde att tyskarna fick tid att etablera en ny försvarslinje.

Slaget blev början till slutet

Segern vid Amiens var de allierades största triumf sedan slaget vid Marne under krigets första år. Enbart under slagets första dag erövrades 285 kvadrat­kilometer mark. Tyskarna förlorade stora mängder materiel – men värre var den hopplöshet som spred sig. Nederlaget undanröjde de allra sista resterna av tron på en tysk seger.

General Erich Ludendorff, som var Tysklands de facto ledare, beskrev den 8 augusti 1918 som den värsta dagen i den tyska arméns historia:”Rapporten från stabsofficeren angående tillståndet hos de divisioner som mött det första chockanfallet den 8 augusti oroade mig djupt”, medgav den tyske ­officeren efter kriget.

Rapporten berättade enligt Ludendorff om ”ädelt hjältemod, men även om beteenden, som jag öppet medger att jag aldrig hade trott möjligt i den tyska armén; hela enheter av män som kapitulerade till enstaka soldater eller isolerade grupper. Officerarna hade i många fall förlorat kontrollen helt och hållet”.

Även på högsta nivå stod det klart att tyskarna inte kunde fortsätta mycket längre: ”Gränsen för vår motståndskraft är nästan nådd”, meddelade kejsar Vilhelm II sorgset för försvarsledningen när slaget var slut den 11 augusti.

Kejsardömets nederlag var nu endast en fråga om tid.