De italienska soldaterna tvingades slita hårt för att få sina kanoner på plats. Fronten mellan Italien och Österrike-Ungern gick genom Alperna.

© Robert Hunt library

Soldater stred på lodrät front i Alperna

År 1915 tänkte den italienska militärledningen besegra kejsardömet Österrike-Ungern i ett blixtkrig. Men de höga bergen och de moderna kulsprutorna gagnade österrikarna. Efter tre års krig hade italienarna förlorat mer än en miljon man och en stor del av norra Italien.

29 oktober 2018 av Morten Rendsmark

En julimorgon år 1915 satte sig en österrikisk-ungersk löjtnant ned för att skriva dagbok. Ett fientligt angrepp var omedelbart förestående, hade han hört.

Löjtnanten ingick i försvaret av höjden Mt San Michele nära gränsen till Italien. Under de tidiga morgontimmarna hade tusentals italienska granater regnat ned över hans frontavsnitt nära floden Isonzo. Granaterna var en del av anfallstaktiken – de beredde väg för de framstormande soldaterna.

”I natt var bombningarna värre än någonsin tidigare”, skrev löjtnanten. ”Men jag tror det har börjat avta, och jag förbereder mig på att dö som en god kristen.”

Österrike-Ungerns främre skyttegravar drabbades hårdast av italienarnas granater. På flera platser kollapsade försvarsställningarna och soldaterna tvingades söka skydd. Explosionerna slungade upp mängder med jord omkring dem och spred vassa stenar och granatsplitter åt alla håll. 

Vid middagstid upphörde granatregnet och tusentals italienare hoppade upp ur sina skyttegravar för att storma fram mot Mt San Michele. Med bajonetter på gevären rusade de i stora svärmar uppför sluttningen, genom hål i taggtråden och vidare framåt. I täten­ sprang de italienska officerarna med höjda­ sablar.

Trots de timslånga bombningarna slutade stormningsförsöket i ett blodbad. De österrikisk-ungerska kulsprutorna­ mejade ned tusentals angripare. 

Några italienska trupper lyckades dock ta sig ända fram till fiendens skyttegravar och där bröt närkamper ut med bajonetter, gevärskolvar, handgranater, knivar och bara knytnävarna.

Italienarna kämpade tappert men deras förluster under stormningen genom ingenmansland hade varit för stora, och snart tvingades de dra sig tillbaka igen.

De österrikisk-ungerska soldaterna på berget kunde samla in de stupade, och löjtnanden lutade sig över dagboken:

”Det är över. Mördandet är av en hittills aldrig skådad omfattning. Blodbadet var fruktansvärt. Det är blod och döda överallt. Och stumpar av lik ligger i cirklar så att ...” 

Längre hann han inte. En italiensk granat slog ned i hans ställning och dödade alla. Dagboken hittades senare intill hans söndertrasade kropp.

Broarna över Isonzo förstördes snabbt under kriget. I stället försökte italienarna flera gånger bygga pontonbroar eller paddla över den breda floden. 

© Polfoto/Topfoto

Propaganda väckte stridslusten

Massangreppet mot Mt San Michele var bara ett av de otaliga stormningar som de italienska trupperna genomförde mot Österrike-Ungern under första världskriget

Officiellt var Italien – fram till krigsförklaringen den 23 maj 1915 – allierat med Österrike-Ungern och Tyskland. Men en tvist om gränsdragningen med grannen i norr fick den italienska rege­ringen att i all hemlighet ingå en allians med Storbritannien och Frankrike. 

Vid krigsutbrottet 1914 förhöll sig Italien neutralt. Inte förrän Österrike-Ungern tycktes försvagat av kriget mot Ryssland, kom krigsförklaringen från Italien.

Men viljan att dra ut i krig var liten bland italienarna. Bara en massiv nationalistisk propaganda gjorde mobiliseringen möjlig, med löften om att ”befria” den italienska minoritet som levde i österrikiska Sydtyrolen, och hämta tillbaka hamnstaden Trieste ”till Moder Italiens sköte”.

På papperet var Österrike-Ungern en enkel motståndare som inte bara var pressad av kriget. Kejsar Frans Josef I:s mitteuropeiska rike var märkt av etniska­ konflikter och nära att delas upp i två självständiga länder, Österrike och Ungern. 

Redan före kriget hade de båda länderna var sin regering som inte kunde enas om finans- och utrikespolitik.

Italienarna var säkra på seger

Strax efter krigsförklaringen inledde italienarna sina bombningar mot den öster­rikisk-ungerska gränsen. Månaden därpå, den 23 juni, skickade den italienske överbefälhavaren marskalk Luigi Cadorna­ fram armén. 

Enligt planerna skulle soldaterna ta sig över floden Isonzo­ och erövra Trieste. Därifrån skulle­ de marschera vidare och ansluta sig till det allie­rade Ryssland.

Den italienska generalstaben Commando Supremo räknade med några veckors krig och hade till och med planer på att erövra kejsardömets huvudstad: ”Vi promenerar till Wien”, lovade Cadorna segervisst.

Drygt 100000 italienare stormade ut på Isonzo-slätten och lyckades kämpa sig fram till floden, men de kunde inte etablera något brohuvud på Isonzos östra strand.

Österrike-Ungerns överbefälhavare var generalöverste Svetozar Boroëvic. Även om han förfogade över betydligt färre soldater än Cadorna – och många av dem var frivilliga från det myller av folkslag som kejsardömet bestod av – förstod han att utnyttja sina styrkor mer effektivt. Och han använde sig av list.

När kriget mot Italien bröt ut väntade Boroëvic fortfarande på förstärkningar. Därför lät han sina män bära omkring facklor på nätterna, så att italienarna trodde att väldiga truppförflyttningar pågick. Boroëvic skar ned bemanningen i de gamla alpfästningarna till ett minimum. 

Medan italienarna stormade dem, använde Boroëvic de fria soldaterna för att angripa på flanken.

Det första slaget om Isonzo pågick i två veckor utan att italienarna uppnådde sitt mål. Den 7 juli tvingades Cadorna avbryta offensiven. På andra frontavsnitt hade italienarna lite mer tur – åtminstone­ till en början.

Strider på 3000 meters höjd

Fronten mellan Italien och Österrike-Ungern sträckte sig längs gränsen från det neutrala Schweiz i väster till floden Isonzo och Adriatiska havet i öster. 

Hela fronten löpte genom bergig terräng; på vissa platser var topparna mer än 3000 meter höga och täckta av snö, till och med den platta slätten vid Isonzo var omgiven av berg.

Kriget mot Ryssland lade beslag på så många soldater att Österrike inte hade full bemanning på den italienska fronten. I stället måste man lösa uppgiften med hjälp av frivilliga skyttar och jägare, äldre män och unga pojkar.

Strax efter krigsutbrottet gjorde öster­rikarna ett taktiskt tillbakadragande. På flera platser i Sydtyrolen drog de sig tillbaka 10–15 kilometer och upp i bergen som var betydligt lättare att försvara.

Bergskriget kom att utspela sig i en skoningslös miljö där fiendens soldater inte alltid var den värsta fienden. På båda sidor plågades soldaterna av kyla, snöstorm och hunger. 

Bergras, lavi­ner och blixtnedslag krävde många offer, och den eviga snön på topparna försvårade truppförflyttningarna. Ofta måste­ kano­ner och annan utrustning hissas upp i bergen, transporteras med primitiva­ linbanor eller helt enkelt släpas fram med ren muskelkraft.

Dessutom förvrängde bergen styrke­förhållandet mellan arméerna så att en ensam krypskytt kunde hålla en hel fiende­bataljon i schack.

Stabil och hårt packad snö var idealisk för överrasknings­anfall; soldaterna kunde snabbt gräva kilo­meterlånga tunnlar och utan förvarning dyka upp bakom fiendens linjer.

En bomb under fienden

Kriget i bergen blev snart ett ställningskrig, eftersom försvararna hade en betydligt lättare uppgift än angriparna. Hela hösten 1915 försökte italienarna t.ex. att inta Col di Lana, ett 2462 meter högt berg som kontrollerade vägen in till centrala Österrike. Anfallen gav inga resultat. När granaterna slog ned sökte österrikarna skydd i sina grottor.

När vintern kom dog 278 italienare­ i laviner. Berget döptes om till ”Col di Sangue” (Blodstoppen), och i december bestämde sig italienarna för en ny taktik: Fienden skulle sprängas bort.

För att österrikarna inte skulle ana oråd avstod italienarna från att använda maskiner och dynamit. Med handborr, hammare och mejsel arbetade de sig in i Col di Lana och fyra månader senare var de redo att antända fem ton spräng­medel i bergets inre, tio meter under österrikarna.

Den 17 april klockan 23.30 sköt en pelare­ av eld upp genom berget samtidigt som italienarna öppnade eld. Via en extra tunnel trängde italienarna fram och intog berget.

Tvåhundra österrikare dog. Men italienarna fick ingen nytta av sin erövring, eftersom österrikarna samtidigt hade befäst granntoppen Monte Sief.

När vanliga stridstekniker inte fungerade blev det vanligt att använda bomber i Alperna. Soldaterna sprängde helt enkelt bort sina motståndare. 

Österrikisk-ungerska soldater grävde ned sig vid Isonzos västra strand för att förhindra att de anfallande italienarna tog sig över floden och fram till hamnstaden Trieste.

© Ullstein Bild

Skyttegravar av is och snö

I bergen låg fiendernas skyttegravar ofta bara hundra meter från varandra. Skyttegravarna på bergssluttningarna skulle ge soldaterna skydd mot såväl fiendens kulor som mot den bitande kölden.

Det beskrev t.ex. den italienske krigskorrespondenten Luigi Barzini för tidningen Corriere della Sera. I ett reportage berättade han om striderna på Pal Piccolo:

”Vi låg i läger på bergssidan, i hålor utgrävda i snön som var hård som is, omgivna av de vittrade bergstopparna. Klockan 02.30 väcktes vi av ljudet från gevärseld mitt i piskande snö­storm. De österrikisk-ungerska soldaterna kom som spöken över snön. De var klädda i vitt och dök upp ur stormen.”

De italienska trupperna sökte sig ned i de tunnlar som de hade huggit in i Pal Piccolo och barri­kaderade ingångarna. Alpfästningen var under belägring.

Italienska alpieri och bersaglie­ri (alpjägare och skarpskyttar) skickades ut för att återta det strategiskt viktiga berget som säkrade dalen ut mot det nord­italienska låglandet. Under de följande tre dagarna gick italienarna med stor möda till motangrepp. 

Under beskjutning kröp de upp för lod­räta bergväggar och grävde sig genom snön för att komma fram till sina belägrade kamrater. Granater, gevärskulor och handgranater regnade ned över dem.

Krigskorrespondenten skildrade situationen: ”Upp, upp! Framåt! På med bajonetterna, ljöd stridsropen från klippa till klippa,­ från skreva­ till skreva. Alpieri­ och bersaglieri anföll uppåt genom molnen som slöt sig kring de höga klipporna.”

Likt långa kedjor av bergs­bestigare klättrade de italienska soldaterna uppåt. Plötsligt spred de österrikiska granaterna en grön giftgas, men den här gången hade italienarna tur. 

Gasen, som snabbt samlades i ravinerna och skulle ha dödat alla, spreds för vinden. Till sist kom italienarna­ fram till sina belägrade kamrater och efter tre dagars strider var Pal Piccolo åter i italienska händer.

Italienarnas elva offensiver

Alperna var en nästan omöjlig plats att strida på. Därför ägde de största slagen rum vid Isonzos ned­re lopp vid Adriatiska havet där landskapet mest bestod av kullar och låga berg – lämpligt för traditionella slag. 

Gång på gång anföll marskalk Cadorna längs det cirka tio mil långa frontavsnittet från Adriatiska havet till bergen.

Soldaterna rodde över till flodens östra strand för att upprätta brohuvuden. Därifrån stormade de fram mot kullarna där österrikiska-ungerska soldater förskansat sig i skyttegravar och klipphålor. 

Italienarna inledde varje angrepp med kanoneld som sände skurar av granater över kejsartruppernas ställningar i timmar eller dagar innan massangreppet började.

Italienarnas taktik var hopplös. Cador­nas föråldrade massangrepp fungerade inte eftersom några få välplacerade öster­rikisk-ungerska kulsprutor mejade ned soldaterna efter hand som de kom upp för sluttningarna i samlad tropp.

År 1915 inledde Cadorna fyra offensiver, där tiotusentals män flera veckor i sträck stormade fram mot de österrikisk-ungerska ställningarna. 

Men när de äntligen bröt igenom tvekade Cadorna så länge med att befästa området att fienden återtog den förlorade landremsan.

Under åren därpå, 1916 och 1917, genomförde Cadorna ytterligare sju offen­siver som bara lyckades flytta fronten några kilometer österut. 

Trots att Italien hade sex gånger så många soldater som Österrike-Ungern var rapporterna från Isonzo i stort sett likalydande: inget nytt på den italienska fronten.

Men under den elfte offensiven, på sensommaren 1917, började det österrikisk-ungerska försvaret att vackla. Kejsar­dömet hade nått smärtgränsen och behövde förstärkningar från Tyskland, som efter Rysslands kapitulation kunde flytta 34 divisioner till den italienska fronten.

Det tolfte slaget om Isonzo

De tyska trupperna tog snabbt över initiativet på fronten. Generalerna hade insett att massangrepp hörde till historien. Den 24 oktober 1917 anföll de åt väster över floden Isonzo med mindre enheter. 

Enheterna – oftast bataljoner på cirka 600 man – hade handlings- och rörelsefrihet; de skulle kringgå fiendens starka ställningar, ta sig in på slätten, skapa förvirring och bana väg för huvudstyrkan.

En av de tyska officerarna var den unge Erwin Rommel, som senare blev nazisternas berömde fältmarskalk i Nordafrika. 

Under det tolfte slaget om Isonzo år 1917 smög sig hans bataljon in bakom fiendens linjer, överrumplade garnisoner och intog berget Monte Matajur. Med kanonskott utlöste hans män laviner som begravde italienarna i snö.

På bara två dagar tillfångatog Rommels män 9000 italienska soldater. Det stora­ antalet berodde inte bara på överraskningseffekten, utan också på att italienarna var krigströtta. Till exempel kapitulerade ett helt regemente på 1500 man medan de ropade ”Länge leve Tyskland!”

På kort tid skapade de små, rörliga tyska och österrikisk-ungerska enheterna totalt kaos bland italienarna, och när den tysk-österrikisk-ungerska huvudstyrkan anföll, bröt den italienska armén ihop.

Antalet döda var förhållandevis lågt, 10000 man, medan 290000 italienare gav sig och 400000 soldater helt enkelt släppte vapnen och tog sig hemåt.

Italiens mäktiga armé som nyss bestått av 1,3 miljoner man krympte på några dagar till 500000 som hals över huvud flydde söderut med fienden i hasorna. 

De österrikisk-ungerska soldaterna kunde njuta av livet under palmerna vid Venedig där deras offensiv gick i stå.

© AKG Images

Fyratusen ynkryggar dömda till döden

Först vid floden Piave nära Venedig avstannade den tysk-österrikisk-ungerska framryckningen – främst på grund av att man hade för få soldater för att fortsätta­ erövra norra Italien. 

Förnödenheter hade de så att det räckte – flyende italienare hade lämnat kvar allt. Senare skicka­de Storbritannien, USA och Frankrike förstärkningar för att stabilisera­ fronten vid Piave.

Den italienska armén var nära en kollaps. De många deserterade och tillfånga­tagna soldaterna måste ersättas med inkallade reserver. Landet befann sig i ett chocktillstånd.

I drygt två år hade kriget byggt på övertygelsen­ att Österrike-Ungern var en enkel motståndare som skulle tvingas avstå mark; nu hade kriget snabbt övergått till ett desperat försvar och nationen måste kämpa för sin överlevnad. 

Regeringen tvingades avgå och marskalk Luigi Cadorna avskedades. Fyratusen soldater dömdes till döden för sin feghet och 15000 fick fängelsestraff.

Italien fick Sydtyrolen och Trieste

Tysklands och Österrike-Ungerns stora­ framgångar på den italienska fronten fick ingen betydelse för krigets utgång. I november 1918 kapitulerade de två kejsardömena, och Österrike-Ungern upplöstes. 

Österrike och Ungern blev två självständiga stater, Tjeckoslovakien blev självständigt och Rumänien, Polen och Serbien fick stora delar av det forna riket. 

Under fredsförhandlingarna fick Italien det tysktalande Sydtyrolen och hamnstaden Trieste samt Trentino, Istrien och flera dalmatiska öar. Allt det som Italien försökt uppnå vid fronten fick de nu vid förhandlingsbordet. 

Kriget hade varit gagnlöst, 1,1 miljoner italienska soldater hade dött, sårats eller tagits som krigsfångar till ingen nytta. Inte underligt att Italien under de följande decennierna försökte glömma händelserna vid Isonzo.

Läs mer

John R. Schindler: Isonzo: The forgotten sacrifice of the Great War, Praeger Publishers 2001. Anthony Livesey: Great Battles of World War 1, Marshall Editions Limited 1989.

Kanske är du intresserad av...