Soldater stred på lodrät front i Alperna
År 1915 tänkte den italienska militärledningen besegra kejsardömet Österrike-Ungern i ett blixtkrig. Men de höga bergen och de moderna kulsprutorna gagnade österrikarna. Efter tre års krig hade italienarna förlorat mer än en miljon man och en stor del av norra Italien.

De italienska soldaterna tvingades slita hårt för att få sina kanoner på plats. Fronten mellan Italien och Österrike-Ungern gick genom Alperna.
En julimorgon år 1915 satte sig en österrikisk-ungersk löjtnant ned för att skriva dagbok. Ett fientligt angrepp var omedelbart förestående, hade han hört.
Löjtnanten ingick i försvaret av höjden Mt San Michele nära gränsen till Italien. Under de tidiga morgontimmarna hade tusentals italienska granater regnat ned över hans frontavsnitt nära floden Isonzo. Granaterna var en del av anfallstaktiken – de beredde väg för de framstormande soldaterna.
”I natt var bombningarna värre än någonsin tidigare”, skrev löjtnanten. ”Men jag tror det har börjat avta, och jag förbereder mig på att dö som en god kristen.”
Österrike-Ungerns främre skyttegravar drabbades hårdast av italienarnas granater. På flera platser kollapsade försvarsställningarna och soldaterna tvingades söka skydd. Explosionerna slungade upp mängder med jord omkring dem och spred vassa stenar och granatsplitter åt alla håll.
Vid middagstid upphörde granatregnet och tusentals italienare hoppade upp ur sina skyttegravar för att storma fram mot Mt San Michele. Med bajonetter på gevären rusade de i stora svärmar uppför sluttningen, genom hål i taggtråden och vidare framåt. I täten sprang de italienska officerarna med höjda sablar.
Trots de timslånga bombningarna slutade stormningsförsöket i ett blodbad. De österrikisk-ungerska kulsprutorna mejade ned tusentals angripare.
Några italienska trupper lyckades dock ta sig ända fram till fiendens skyttegravar och där bröt närkamper ut med bajonetter, gevärskolvar, handgranater, knivar och bara knytnävarna.
Italienarna kämpade tappert men deras förluster under stormningen genom ingenmansland hade varit för stora, och snart tvingades de dra sig tillbaka igen.
De österrikisk-ungerska soldaterna på berget kunde samla in de stupade, och löjtnanden lutade sig över dagboken:
”Det är över. Mördandet är av en hittills aldrig skådad omfattning. Blodbadet var fruktansvärt. Det är blod och döda överallt. Och stumpar av lik ligger i cirklar så att ...”
Längre hann han inte. En italiensk granat slog ned i hans ställning och dödade alla. Dagboken hittades senare intill hans söndertrasade kropp.