Under ett stabsmöte mellan de brittiska och franska allierade fick den franske general Joffre ett raserianfall:
”Men gör någonting då!”, skrek han till de förbluffade brittiska officerarna.
Fransmännen var hårt trängda i sydväst av den hårda tyska offensiven mot den lilla franska staden Verdun.
Joffre ville ge sina trupper lite andrum genom att slå till mot tyskarna någon annanstans på västfronten.
Den brittiske överbefälhavaren, general Haig, gick med på förslaget.
Enligt en tidigare överenskommelse skulle britterna och fransmännen inleda offensiven vid Somme i augusti, men nu drevs den skyndsamt igenom för att äga rum redan i juni.
De tyska befästningarna var visserligen något av det mest motståndskraftiga man skådat, men Haig satsade ändå på ett blixtanfall.
Han räknade med att ett massivt granatbombardemang skulle slå hål på det tyska försvaret.
Tanken var, att om tyskarna förlorade sin överväldigande försvarsstyrka vid Somme, skulle deras övertag i de erövrade franska områdena falla samman.
Därefter skulle det brittiska och franska fotfolket, samt Haigs kavalleri, i lugn och ro marschera rakt igenom fiendens linjer och driva tyskarna tillbaka över Rhen – hela vägen hem till Berlin.
När inleddes slaget vid Somme?
Slaget vid Somme inleddes den 1 juli 1916, när ljudet från britternas visselpipor klockan 07.30 skar genom morgonluften.
Soldaterna kravlade sig uppför stegarna, över bröstvärnet och begav sig ut i ingenmansland.
I uppförsbacke och med solen i ögonen stormade de fram mot fienden - endast för att upptäcka att det tyska försvaret var relativt intakt efter den gångna veckans granatregn.
Taggtråden hade inte tagits bort och utgjorde fortfarande en dödlig fälla för de allierade styrkorna. De flesta av de tyska maskingevären var intakta och sprutade sina kulor mot de anfallande soldaterna.

General Haig kunde ha valt en annan taktik, väntat på bättre väder och lagt spärreld precis framför det framryckande infanteriet, som då hade haft en chans att inta de tyska linjerna.
Taktiken hade använts med framgång på andra platser på västfronten, men det dåliga vädret och fransmännens krav på omedelbar aktion mot tyskarna vägde tyngre.
Hur förlöpte slaget vid Somme?
Slaget vid Somme inleddes officiellt den 1 juli 1916. Men redan den 24 juni inledde britterna ett förberedande artilleribombardemang.
Syftet med bombardemanget var att röja undan all den taggtråd som rullats ut i området, så att soldaterna skulle kunna rycka fram.
Samtidigt hoppades britterna att granaterna skulle slå ut tyskarnas artilleri och befästningar.
Ingetdera lyckades helt och hållet, eftersom mörka moln lagt sig olycksbådande lågt över området innan den 1 juli.
Molntäcket gjorde att spaningsflygplan inte kunde bedöma artilleriets precision, vilket innebar att tiotusentals granater avfyrades i blindo, och föll i ingenmansland i stället för på de tyska linjerna.
Granaterna regnar över Somme
Bakom de brittiska linjerna fanns ett lager med 3 miljoner granater redo att levereras in till det väntande artilleriet.
General Haig hade ställt upp två rader med kanoner. De minsta kalibrerna placerades 900 meter bakom fronten, och de tyngsta kanonerna stod en och en halv kilometer längre bak.
Båda raderna var 25 kilometer långa, och var 60:e meter stod en kanon med tillhörande bemanning – totalt mer än 400.
På en vecka hann de avfyra mer än 1,5 miljoner granater mot tyskarnas befästningar och skyttegravar – det blir 150 granater varje minut, dygnet runt, sju dagar i sträck.

Efter en vecka ansåg befälen att tyskarna var tillräckligt möra, så att de allierades infanteri lugnt skulle kunna gå mot fiendens linjer och lätt jaga upp dem ur deras hålor.
De 1,5 miljoner brittiska granaterna dödade tusentals tyskar, men det var inte tillräckligt för att försämra den tyska försvarsförmågan före de allierades stormning.
20.000 britter dödades på slagets första dag av de väl förberedda tyska maskingevärsskyttarna. Ytterligare 37.000 sårades svårt och sändes hem.





Västfronten
”Det var som om himlen och jorden föll samman”, berättar fältprästen J.M.S. Walker om bombardemanget.
Den stora planen
24 juni–18 november 1916: Kartan visar var fronten låg när slaget inleddes i juni, och hur den flyttades fram till slagets slut i november.
Angreppet mot tyskarnas befästningar vid floden Somme planerades under en konferens i december 1915, då britterna och fransmännen kom överens om att inleda ännu en storoffensiv på västfronten. Den franske överbefälhavaren Joffre insisterade på att det skulle ske vid Somme. Han fick som han ville.
Britterna
Spärreld skulle slå ut tyskarnas försvar så att infanteriet och kavalleriet kunde bryta igenom till staden Bapaume. Det gick inte.
Fransmännen
Målet var att bryta igenom till staden Peronne. I början gick det bra, men redan under juli månad gick framryckningen i stå.
Tyskarna
De allierade valde att angripa de starka tyska befästningarna. Därför lyckades de hålla stånd, även om förlusterna var enorma.
Döden hade många ansikten på fronten
Soldaterna i skyttegravarna fruktade inte bara fiendens kulor, kanoner och giftgaser. Döden kom också i många andra skepnader.
De avmagrade soldaterna var lätta offer för talrika infektioner och sjukdomar. Tyfus och kallbrand var några av sjukvårdens eviga utmaningar.
Under fiendens ständiga bombningar var det ofta omöjligt för de hästdragna ambulanserna och hästkärrorna med proviant att ta sig fram genom den meterdjupa leran.
Det var därför vanligt att soldaterna vid fronten var utan mat och livsnödvändiga mediciner i dagar.
Och när försörjningarna äntligen kom fram, hade många redan dött av banala åkommor. Maten smakade illa, innehöll inte tillräckligt med näring och spred i värsta fall sjukdomar från division till division.

Skillnad i skyttegravarna
De allierade soldaterna trodde knappt sina ögon när de intog de tyska frontlinjerna. Skyttegravarna var, i motsats till deras egna, mycket välgjorda med stora rum och ventilation.
De liknade riktiga bostäder med fönsterluckor och kök där man kunde laga stadiga måltider, och där fanns kaggar med gott tyskt öl.
Skälet var att tyskarna såg befästningarna som en permanent markering av rikets nya gränser.
De valde att gräva sig djupt in i kullarna och byggde upp ett system med skyttegravar i tre linjer, som sträckte sig hela 5 km bakom fronten.
Inledningsvis var britternas skyttegravar väldigt primitiva. De räknade nämligen med att kriget snart skulle flytta sig från stad till stad. Därför hade man låtit nöja sig med djupa diken, som inte tillät vare sig vila
eller medicinsk behandling.
Med tiden utvecklades systemet till att bestå av djupa diken i tre linjer: front-, stöd- och reservlinjerna.
Försvaret blev då effektivt, men ordningen höll i själva verket båda sidorna kvar i ett defensivt grepp.
Alla som inte blev så sjuka eller sårade att de skickades hem eller dog, löpte stor risk att förlora förståndet.
Den ihållande artillerielden under slaget vid Somme, som likt ett slags rysk roulette när som helst kunde döda vem som helst, samt kamraternas dödsskri, ledde till psykiska besvär.
I bästa fall gjorde det soldaten oduglig för strid och i värsta fall ledde det till självmord, vilket tog bort de sista resterna av stridsmoral hos de överlevande.
Pastor Walker berättar från 21:a brittiska fältsjukhuset i sin dagbok: ”Vi håller på att drunkna i sårade ... nu är vi uppe i 1500 man, och det kommer ständigt fler ... 1000 nya varje dag!”.
Svårt att se meningen med slaget vid Somme
Granaterna, maskingevären och förhållandena i skyttegravarna var de största mördarna. Men de obarmhärtiga närstriderna gjorde störst intryck på de överlevande.
Plötsligt stod två andfådda fiender med bultande hjärta man mot man och såg varandra i ögonen – med handgranater, gevär och påsatt bajonett.

Det finns exempel på att fiender utbytte artighetsfraser på bruten tyska-engelska-franska precis innan de avfyrade geväret eller stötte bajonetten i magen på sin motståndare.
Ofta släpade soldater en svårt sårad fiende i säkerhet bakom sina egna linjer.
Mitt i ingenmansland behandlade sjukvårdarna de sårade oavsett uniform, trots det stränga förbudet.
Striderna var blodiga, men de ledde inte till några nämnvärda erövringar.
I mitten av november 1916 insåg de allierades generaler att det hela var meningslöst och avslutade striderna vid Somme.
Hur många stupade i slaget vid Somme?
Slaget vid Somme pågick från den 1 juli till den 18 november 1916.
Under dessa sex månader kostade striderna många människoliv och flera miljoner kronor.


De ständiga bombningarna och beskjutningarna gjorde det svårt att hämta och begrava de döda.
Så många dog i Slaget vid Somme
Döda:
- Tyskar: 465.525
- Britter: 419.654
- Fransmän: 204.253
- Totalt: 1.089.432
Omkostnader:
Man vet inte hur mycket pengar som pumpades in i slaget vid Somme. Men för hela kriget är siffrorna:
- De allierade: $145.388.000.000
- Tyskar: $63.018.000.000
- Totalt: $208.406.000.000
Förutom kostnaderna för materiel hade första världskriget stora indirekta omkostnader.
Förstörda byggnader, sänkta skepp och förlorad produktion inom industri och lantbruk uppgick till inte mindre än $40.000 miljarder.