Slaget vid Somme: 140 dagar i helvetet

Enligt en tidigare överenskommelse skulle britterna och fransmännen inleda offensiven vid Somme i augusti, men nu drevs den skyndsamt igenom för att äga rum redan i juni.

De tyska befästningarna var visserligen något av det mest motståndskraftiga man skådat, men Haig satsade ändå på ett blixtanfall.

Han räknade med att ett massivt granatbombardemang skulle slå hål på det tyska försvaret.

Tanken var, att om tyskarna förlorade sin överväldigande försvarsstyrka vid Somme, skulle deras övertag i de erövrade franska områdena falla samman.

Därefter skulle det brittiska och franska fot­folket, samt Haigs kavalleri, i lugn och ro marschera rakt igenom fiendens linjer och driva­ tyskarna tillbaka över Rhen – hela vägen hem till Berlin.

General Haig kunde ha valt en annan taktik, väntat på bättre­ väder och lagt spärreld precis framför det framryckande infanteriet, som då hade haft en chans att inta de tyska linjerna.

Taktiken hade använts med framgång på andra platser på västfronten­, men det dåliga vädret och fransmännens krav på omedelbar aktion mot tyskarna vägde tyngre.

Ingetdera lyckades helt och hållet, eftersom mörka moln lagt sig olycksbådande lågt över området innan den 1 juli.

Molntäcket gjorde att spaningsflygplan inte kunde bedöma artilleriets precision, vilket innebar att tiotusentals granater avfyrades i blindo, och föll i ingenmansland i stället för på de tyska linjerna.

Granaterna regnar över Somme

Bakom de brittiska linjerna fanns ett lager med 3 miljoner granater redo att levereras in till det väntande­ artilleriet.

General Haig hade ställt upp två rader med kanoner. De minsta kalibrerna placerades 900 meter bakom fronten, och de tyngsta kanonerna stod en och en halv kilometer längre bak.

Båda raderna var 25 kilometer långa, och var 60:e meter stod en kanon med tillhörande bemanning – totalt mer än 400.

På en vecka hann de avfyra mer än 1,5 miljoner granater mot tyskarnas befästningar och skyttegravar – det blir 150 granater varje minut, dygnet runt, sju dagar i sträck.

Efter en vecka ansåg befälen att tyskarna var tillräckligt möra, så att de allierades infanteri lugnt skulle kunna gå mot fiendens linjer och lätt jaga upp dem ur deras hålor.

De 1,5 miljoner brittiska granaterna dödade tusentals tyskar, men det var inte tillräckligt för att försämra den tyska försvarsförmågan före de allierades stormning.

20.000 britter dödades på slagets första dag av de väl förberedda tyska maskingevärsskyttarna. Ytterligare 37.000 sårades svårt och sändes hem.

Döden hade många ansikten på fronten

Soldaterna i skyttegravarna fruktade inte bara fiendens kulor, kanoner och giftgaser. Döden kom också i många andra skepnader.

De avmagrade soldaterna var lätta offer för talrika infektioner och sjukdomar. Tyfus och kallbrand var några av sjukvårdens eviga utmaningar.

Under fiendens ständiga bombningar var det ofta omöjligt för de hästdragna ambulan­serna och hästkärrorna­ med proviant att ta sig fram genom den meterdjupa leran.

Det var därför vanligt­ att soldaterna vid fronten var utan mat och livsnödvändiga mediciner i dagar.

Och när försörjningarna äntligen kom fram, hade många redan dött av banala åkommor. Maten smakade illa, innehöll inte tillräckligt med näring och spred i värsta fall sjukdomar från division till division.

Alla som inte blev så sjuka eller sårade att de skickades hem eller dog, löpte stor risk att förlora förståndet.

Den ihållande artillerielden under slaget vid Somme, som likt ett slags rysk roulette när som helst kunde döda vem som helst, samt kamraternas dödsskri, ledde till psykiska besvär.

I bästa fall gjorde det soldaten oduglig för strid och i värsta fall ledde det till självmord­, vilket tog bort de sista resterna av stridsmoral hos de överlevande.

Pastor Walker berättar från 21:a brittiska fältsjukhuset i sin dagbok: ”Vi håller på att drunkna i sårade ... nu är vi uppe i 1500 man, och det kommer ständigt fler ... 1000 nya varje dag!”.

Svårt att se meningen med slaget vid Somme

Granaterna­, maskingevären och förhållandena i skyttegravarna var de största mördarna. Men de obarmhärtiga närstriderna gjorde störst intryck på de överlevande.

Plötsligt stod två andfådda fiender med bultande hjärta man mot man och såg varandra i ögonen – med handgranater, gevär och påsatt bajonett­.

Det finns exempel på att fiender utbytte artighetsfraser på bruten tyska-engelska­-franska precis innan­ de avfyrade geväret eller stötte­ bajonetten i magen på sin motståndare.

Ofta släpade soldater en svårt sårad fiende i säkerhet bakom sina egna linjer.

Mitt i ingenmansland behandlade sjukvårdarna de sårade oavsett uniform, trots det stränga förbudet.

Striderna var blodiga, men de ledde inte till några nämnvärda erövringar.

I mitten av november­ 1916 insåg de allierades generaler att det hela ­var meningslöst och avslutade striderna vid Somme.

Förutom kostnaderna för materiel hade första världskriget stora indirekta omkostnader.

Förstörda byggnader, sänkta skepp och förlorad produktion inom industri och lantbruk uppgick till inte mindre­ än $40.000 miljarder.