Skagerrakslaget: Historiens största sjöslag

Rökmolnen framför de tyska slagkryssarna dröjer kvar i luften ett ögonblick.

Tre av de brittiska fartygen står nu i lågor – Tysklands dröm är nära att förverkligas. Britterna har gått rakt i fällan. Om bara en liten stund kommer hela den tyska Hochseeflotte att rikta sina kanoner mot dem.

För Reinhard Scheer är slaget vid Jylland en gyllene chans.

Den patriotiske viceamiralen som bara några månader tidigare, i januari 1916, utnämnts till chef för amiralstaben, är fast besluten att göra någonting åt britternas dominans på Nordsjön.

Tyskarna behöver en marinpolitik som stämmer överens med landets nya stormaktsambitioner.

Enligt Scheer bör kejsarens flotta bli mer agg­res­siv och han är beredd att satsa allt i en konfrontation med britterna.

Scheer insåg att den numerärt överlägsna brittiska flottan var en alltför stor munsbit. Men genom att först besegra vice­amiral David Beattys slagkryssareskader kunde tyskarna hävda sig på Nordsjön.

Beatty skulle bara lockas ut – Scheer smidde en listig plan.

Viceamiral Franz Hipper skulle med en mindre tysk styrka angripa brittiska fartyg längs Jyllands västkust.

Detta skulle­ få Beatty att rycka ut för att försvara de brittiska skeppen, och för sent skulle engelsmännen då upptäcka att hela den tyska högsjöflottan låg på lur, redo att krossa Beattys slagkryssare.

Men britterna hade andra planer. Redan i början av kriget lyckades de dechiffrera tyskarnas koder och till skillnad från den brittiska flottan, där det rådde strikt radiotystnad, signalerade tyskarna flitigt.

Den 30 maj snappade britterna upp att tyskarna förberedde en operation på Nordsjön och att de skulle gå till sjöss följande morgon.

Även om spaningar visade att bara en liten del av den tyska flottan var på väg, ryckte inte bara Beatty­ utan hela Nordsjöflottan ut under amiral John Jellicoes befäl.

Hippers kryssare avfyrar sina kanonsalvor exakt var 20:e sekund. Britterna besvarar elden.

Från den tyska slagkryssaren Derfflinger betraktar artilleriofficeren Georg von Hase de engelska granaterna som kommer flygande mot honom som svarta prickar.

Prickarna växer snabbt tills de landar i vattnet eller slår emot skeppet med rungande, metalliska dån. Varje nedslag skickar upp en vatten­pelare, giftigt gul av pikrinsyran i sprängämnet, som regnar ned över skeppsdäcket.

I de brittiska kanontornen har manskapet fullt upp.

Före slaget har man placerat ut skeppsskorpor, oxkött och massor med dricksvatten i kanontornen men det finns inte tid till att äta.

De engelska avståndsmätarna är inte lika bra som de tyska och engelsmännen har rykte om sig att vara dåliga på att träffa.

För att åsamka fienden skada avlossar man istället så många granater som möjligt, men den taktiken har sitt pris. I jakten på den maximala skottfrekvensen bortser britterna från grundläggande säkerhetsanordningar.

Dörrarna från kanontornet till skeppets inre, där ammunitionsförråden finns, står öppna och i själva tornet finns det gott om explosiv kordit, som ersatt krutet som drivladdning för att kanonen snabbt ska kunna laddas om.

Kombinationen av hård beskjutning och sprängämnen kan bara leda till katastrof. Och när de tyska granaterna brakar in i slagkryssarna träffas Beattys flaggskepp, HMS Lion, midskepps.

Från de andra fartygen ser besättningarna hur övre delen av kanontornet slits bort och slungas upp i luften. Samtidigt slår en hög eldslåga upp ur den ena skorstenen.

Det är det enda som syns utifrån, men ombord på Lion utspelas nu ett drama. Sjuttio man har dött i explosio­nen.

Soldaten Frances Harvey, en av de få överlevande i kanon­tornet, vet bara alltför väl att hela fartyget kan bli ett inferno om bara ett par gnistor kommer för nära ammunitionen.

Han har förlorat båda sina ben i explosio­nen men släpar sig trots det ymnigt blödande till närmaste megafon.

Med en sista kraftansträngning hasar han sig upp och ger order till männen nere i skeppet att stänga dörrarna till magasinen och att sätta dem under vatten.

Sedan dör han. Hans snarrådighet blir det som räddar Lion och dess besättning, däribland vice­amiral David Beatty.

HMS Queen Mary går däremot inte att rädda. Mindre än två timmar in i slaget, klockan 16:25, möter slagkryssaren sitt öde efter kraftig beskjutning från Derfflinger och Seydlitz.

En röd eldsflamma­ slår upp ur förskeppet och en explosion sliter sönder fartyget. Bitar av förvriden metall slungas genom luften när det 26 000 ton tunga skeppet kollap­sar.

Master och skorstenar välter och fören försvinner under vattenytan. Aktern reser sig mot himlen ett ögonblick. Propellrarna snurrar fortfarande medan manskapet förtvivlat försöker ta sig ut ur det bakre kanontornet.

Sedan rasar aktern och sjunker medan ännu en explosion skakar skeppet. På vattenytan syns bara en tjock rök som visar var fartyget nyss låg. Endast 20 ur den 1 286 man stora besättningen överlever.

Strax innan Queen Mary sjunker, går även HMS Indefatigable med sina 1.015 man till botten. Från bryggan på Lion betraktar Beatty dramat.

”Det verkar vara­ något galet med våra förbannade skepp i dag”, säger han torrt till en av sina­ officerare.

Men det ska snart bli ännu värre. Trots underrättelser som säger det motsatta ligger Scheer och hela hans Hochseeflotte precis bortom horisonten, redo att utplåna Beatty.

När britterna får syn på den framrusande tyska flottan vänder Beatty emellertid hotet till sin fördel.

Bara en timmes seglats norröver väntar Jellicoe och klockan 17 ger Beatty order om att gå mot norr.

Han vet att tyskarna kommer att förfölja honom och segla rakt i gapet på Jellicoes flotta.

På Scheers fartyg svingar eldarna sina skovlar så att svetten lackar. Segern väntar runt hörnet.

Om han bara lyckas sänka ytterligare ett av Beattys stora skepp är Nordsjön hans. Men den tyska flottan är inte så snabb som den brittiska och sikten har försämrats. Fartygen passerar genom täta dimbankar.

Efter flera minuter i dimman kommer tyskarna plötsligt ut i klart väder. De spanar efter Beatty längs horisonten – och får en chock.

Norrifrån kommer 24 skräckinjagande brittiska dreadnoughts (se rutan nedan) omgivna av kryssare och jagare rakt emot dem.

På bryggan av HMS Iron Duke funderar amiral Jellicoe över sitt nästa drag. Under idealiska­ förhållanden är sjöslag svår­överskådliga – vid nästan obefintlig sikt är det praktiskt taget omöjligt att få en överblick över vad som sker.

Jellicoe hör kanoneld men vet inte exakt var tyskarna befinner sig. Han bestämmer sig för att gå österut och på så sätt tvinga de tyska skeppen västerut – bort från deras hemmabaser.

Samtidigt får Jellicoe chansen att kryssa in över tyskarnas formation och lägga sig så att fiendens skepp går vinkelrätt mot hans – som ”benet” på ett T.

Därmed kan Jellicoe vända alla sina kanoner mot tyskarna medan fienden bara kan skjuta framåt.

Scheer är också förvirrad. När han ser Jellicoe kryssa in framför de tyska skeppen och skjuta mot hans förtrupp följer Scheer sin första ingivelse och viker av.

Britterna drar en lättnadens suck. Man­skapet inspekterar skadorna. Men stanken av bränt kött och kordit har knappt försvunnit förrän Scheer 20 minuter senare är på väg tillbaka.

Jellicoe begriper inte varför tyskarna återvänder men han tar tillfället i akt och avfyrar den ena bredsidan efter den andra mot tyskarna.

Nu har britterna ljuset på sin sida och fiendeskeppen syns tydligt mot den glödande kvällshimlen medan de brittiska fartygen ligger skyddade i det tunga diset.

Scheer inser snabbt att han är på väg att förlora allt.

För att skydda sina dreadnoutghts skickar han iväg slagkryssarna på vad som närmast måste ses som en självmordsaktion.

Skeppen är flytande vrak som med stora läckor kämpar sig fram genom vattnet medan vågorna slår upp över stäven.

De flesta kanoner är söndersprängda och under däck ligger besättningsmännen döda eller döende. På SMS Derfflinger ser officeren Georg von Hase döden i vitögat medan britterna skjuter salva efter salva mot hans skepp.

En 15-tums granat slår igenom pansaret på ett av kanontornen och exploderar. De flesta av besättningsmännen vid kanonen dör omedelbart.

Medan de sårades skrik ekar mot tornets blodfläckade väggar sprider sig elden nedåt och 73 man dör i lågorna.

Snart upprepas samma sak i de andra tornen och sedan flammar elden upp över den bakre delen av skeppet. En väldig explosion skakar kommandobryggan där Georg von Hase står och en gulgrön gas börjar sprida sig.

Genom gasmaskerna­ försöker Hase och hans män överblicka omgivningen men allt de ser är en mörk halvcirkel av fiendeskepp och stora lågor som slår ut ur kanonerna.

Medan brittiska kanoner krossar de tyska slagkryssarna inleder Scheers jagare ett motangrepp.

Trettioen torpeder avfyras mot britterna och en av dem stryker tätt intill Iron Duke med Jellicoe ombord.

För att skydda sina skepp ger Jellicoe order om att vända aktern mot fienden så att träffytan blir mindre.

Den man­övern ger Scheer tid att dra sig tillbaka och på så sätt rädda sin flotta från att totalför­störas.

Natten sänker sig över Nordsjön men den blir knappast lugn. Skriken från de sårade skär genom tystnaden i de mörka fartygsskroven.

Kirurgerna amputerar armar och ben. De värst utsatta soldaterna är de som har fått brännskador.

Deras ansikten har svullnat till oigenkännlighet, ögonen är slutna och läpparna tjocka och geléaktiga. De svårast skadade får ingen lindring av morfinet och hela natten hörs de döendes desperata vädjan om vatten.

Jellicoe plågas av tanken på torpeder och varken han eller Scheer är särskilt ivriga att fortsätta anfallet eftersom de vet att ett sjöslag om natten är som att leka blindbock.

Men Scheer vet att han på något sätt måste ta sig förbi britterna för att komma hem och Jellicoe vet att han måste stoppa honom.

Den brittiske befälhavaren bedömer att en strid i mörker vore alltför riskabel. Hans flotta har fortfarande herraväldet på havet och detta vill han inte riskera bara för att sänka ett par tyska fartyg.

I stället tänker han leta upp tyskarna på deras flyktväg och anfalla i gryningen. Han försöker gissa sig till tyskarnas rutt.

Samtidigt börjar det brinna i aktern. Besättningen inser att skeppet kommer att sjunka men de vägrar att ge upp.

Vid kanon nr 4 ger Anton Schmitt sitt manskap order om att fortsätta skjuta trots att vattnet når dem till midjan.

De fortsätter tills skeppet sjunker. Med ett trefaldigt leve för kejsaren och för Tyskland går Schmitt och de andra 319 på Frauenlob under med sitt skepp.

På Iron Duke hör Jellicoe skott och han ser ljussken från kanoner, men han ignorerar stridslarmet.

Även ett telegram ger honom besked om att den tyska flottan är på väg mot Horns Rev men efter de falska rapporterna om att Scheer­ låg i hamn litar han inte på amiralitetets information.

Amiralen beslutar sig för att gå efter sin instinkt. Obemärkt glider de två flottorna förbi varandra på bara ett par sjömils avstånd.

Nästa dag är Jellicoe övertygad om att han kan hitta Scheer. Men enligt ett telegram som kommer vid 4-tiden på morgonen har tyskarna redan passerat Horns Rev. Scheer har kommit undan.

Det största sjöslaget i världshistorien, sett till krigsfartygens tonnage, är över med svåra skador på båda sidor. Britterna har förlorat fjorton örlogsfartyg och Scheers flotta har reducerats med elva.

Men det är svårt att bedöma vem som har vunnit. I Tyskland hyllas Scheer och hans män som hjältar. ”Engelsmännen är besegrade.

Ni har inlett ett nytt kapitel i världshistorien”, säger kejsaren medan han utdelar ordnar till hjältarna.

Britterna blir nästan chockade när de hör talas om nederlaget men de inser snart att sanningen är en annan.

Tyskarna har visat sin styrka genom att utmana den brittiska flottan men triumfen är ihålig. Jellicoe har bevisat att England fortfarande regerar på haven och blocka­den mot Tyskland består.

Scheers stora dröm har gått i kras.

De stolta dreadnoughts görs om till hjälpfartyg och blir, som Scheer säger, ”reducerade till att utgöra skaftet på det vapen vars vassa egg heter ubåten”.