Sibiriens ängel
Under första världskriget hjälpte Elsa Brändström de värst utsatta fångarna i ryska läger. Bland de tyska krigsfångarna blev hon känd som "Sibiriens ängel".
Elsa Brändström (i randigt) på plats i fånglägret Totskoje i Sibirien. Med på bilden är också andra svenska hjälparbetare.
Det är årsskiftet 1919–20. Röda korsets kontor i Krasnojarsk, Ryssland, har beslagtagits av den nya lokala kommunistiska ledningen och Elsa Brändström har tvingats lämna sitt arbetsrum där. Hon befinner sig därför inne i en fångbarack där fläcktyfus härjar.
Läget är kaotiskt. I det trånga utrymmet har sjukdomen redan skördat många liv bland svältande och försvagade fångarna.
Plötsligt meddelar en av sjukvårdarna att en kommissarie väntar utanför med en häktningsorder för syster Elsa. ”Då får han komma in, jag har inte tid”, svarar hon.
På kommissariens yttrande om att han har en fullmakt för husrannsakan svarar Elsa kort att hon tyvärr inte har tid att visa honom runt, men att det är fritt fram för kommissarien att börja undersöka fångbaracken, ”för det är här jag bor”.
Husrannsakan genomförs aldrig men väl två timmars förhör. Elsa är fortsatt misstänkt för samverkan med den tyska fienden, men eftersom hon gör större nytta i fånglägret än i häktet får hon tillåtelse att återgå till arbetet
i baracken. Häktningen blir aldrig av. Elsa får arbeta vidare fram till 1920 då hon självmant lämnade Sibirien.
Flyttade till Sankt Petersburg
Elsa Brändström föddes 1888 som dotter till Anna och Edvard Brändström. Fadern var chef för Första Livgrenadjärregementet i Linköping, men det år Elsa gick ut skolan skickades han som militärattaché till Sankt Petersburg.
Elsa valde att stanna kvar i Linköping för studier på ett tvåårigt lärarinneseminarium. Ferierna tillbringade hon ute i Europa på olika studieresor.
Tjugo år gammal reste hon för att förenas med familjen i Sankt Petersburg, där baler, skridskoåkning och trojkafärder (turer med ryska vagnar dragna av tre hästar) tillsammans med stadens rika ungdomar roade.
Elsa njöt av allt, men såg också den utbredda misären och övergreppen från tsarens underrättelsetjänst och sympatiserade med det växande missnöjet bland befolkningen.
1908 flyttade Elsa Brändström till Sankt Petersburg.
Mötet med krigsfångarna
När de första vagnarna med sårade från första världskriget började rulla in
i Ryssland höll Elsa på att utbilda sig till sjuksköterska för att tjänstgöra i fält. Men när hon, iklädd den ryska Sankt Georgs-ordens sköterskedräkt, släpptes in i krigsfångarnas sjukstuga insåg hon omedelbart var hennes arbete bäst behövdes.
Ryska sårade mottogs av ryska sköterskor, men de sårade tyska männen hade hamnat i en totalt främmande miljö där de inte förstod vad som sades och vad som hände med dem.
De tyska krigsfångarna skickades vidare till Sibirien och Elsa lyckades oväntat få sina föräldrars tillstånd att följa med som deras sköterska. Trots att deras dotter var ogift och nyutbildad ville de inte neka henne att åka. De såg hennes engagemang och ville inte hindra henne från att ägna sig åt det hon uppfattade som sin livsväg.
Att resa genom Ryssland den långa vägen fram till fånglägren i Sibirien var inte ofarligt under de här oroliga åren. Ofta blev Elsa Brändström ifrågasatt och misstänkliggjord av myndighetspersoner.
Först av tsarens hemliga polis, sedan av företrädare för de under inbördeskriget stridande röda och vita arméerna och slutligen av den nya kommunistiska regimen. Flera gånger hade hon dödsdomar hängande över sig.
Krävde förbättringar
När Elsa 1915 kom till sitt första sibiriska läger i Sribensk sov männen på och under järnsängar utan madrasser, filtar eller kuddar. Fläcktyfusen härjade och sjuka och friska blandades i trängseln bland ohyra och överfyllda nattkärl.
Det fanns ingen medicin och små möjligheter att hämta vatten, eftersom det krävde en promenad på flera kilometer i tunna kläder och trettio–fyrtiogradig kyla.
En läkare som visade henne runt bland krigsfångarna grät och frågade om hon förstod hur det kändes att stå med två tomma händer inför detta. Elsa svarade med att å Röda korsets vägnar kräva att lägerkommendanten omedelbart kom till baracken.
Där föste hon in honom för att visa misären. Enligt vad hon själv berättat förskräckte synen honom så att han gav henne fria händer att göra vad hon ville och kunde av förbättringar.
Tyska krigsfångar på väg tillbaka till Berlin från Sibirien.
Fjorton dagar senare stod en nyinredd barack färdig, två små sibiriska hästar hade köpts in för vattentransporter och sjuka och friska var åtskilda. Fångarna hade nya kläder, madrasser, filtar och kuddar. Efter två månader var tyfusepidemin hävd.
Människovärde och hopp
En krigsfånge förklarade i efterhand hur han upplevt Elsa Brändströms ankomst till lägret: ”Hon gav oss inte bara hela skor och lusfria uniformer – hon återgav oss vårt människovärde.”
En annan viktig uppgift för Elsa blev att samla in och framföra hälsningar från fångarna till de där hemma. En tysk officer och före detta lägerfånge mindes: ”Hon noterade outtröttligt, gav de rätta orden åt var och en och förstod att låta sitt eget tappra, förtröstansfulla väsen verka, utan att någonsin krypa bakom tomma fraser.”
Sommaren 1920 reste Elsa Brändström slutligen tillbaka till Sverige. Tillsammans med Hjälporganisationen för krigsfångar i Sibirien drog hon igång insamlingar för de män som var kvar i fångenskap och hade ännu en sibirisk vinter framför sig.
Främst genom Elsa Brändströms föredrag lyckades man få in hela två miljoner i dåtida penningvärde och sedan få tillstånd för tre delegater att resa in i Ryssland för att själva dela ut förnödenheterna till fångarna.
Elsa Brändström hade lovat många döende fäder att ta hand om deras barn så att de inte skulle lida någon nöd. Det var löften som hon var fast besluten att infria.
Med hjälp av insamlade medel, som fick stort värde i det inflationsdrabbade Tyskland, köpte hon 1922 kuranstalten Marienborn i Sachsen och omvandlade den till ett arbets- och vilohem för före detta fångar. 1700-talsslottet Neusorge fick bli barnhem för barn till fäder som dött i Sibirien. På vilohemmet fick alla göra vad de ville medan de återhämtade sig.
Elsa Brändström var en uppskattad talare. Här i Stockholms stadshus.
Barnhemmet hade i stort sett en enda rådande princip: det skulle ersätta ett hem. De boende var uppdelade i åtta ”familjer” med egna rum och när barnen växte upp hjälpte Elsa dem till utbildning, praktikplatser och arbete. Också efter att de lämnat Neusorge var de välkomna dit på ferierna, allt för att de skulle känna att de hade ett hem.
Svarade »Nein» till Hitler
Hösten 1929 meddelade Elsa Brändström plötsligt att hon skulle gifta sig med den tyske pedagogikprofessorn Robert Ulich. Hon var då 41 år och parets första gemensamma bostad låg i Dresden. Vintern 1932 föddes dottern Brita. Året därpå blev Adolf Hitler rikskansler i Tyskland.
Då Ulich vägrade gå med i nazistpartiet drogs hans ämbeten in. Däremot ville Hitler gärna förknippas med Elsa Brändström, som räddat så många tyska krigsfångar, och han skickade henne en inbjudan till möte. Retursvaret skickades ögonblickligen på ett brevkort och löd: ”Nein. /Elsa Brändström-Ulich”.
Familjen flyttade kort därefter till USA. Väl framme i USA ordnade Elsa Brändström med uppehållstillstånd till hundratals flyende från Nazityskland och de ockuperade skandinaviska länderna. En betecknande ordväxling har skildrats av hennes amerikanska medarbetare i flyktinghjälpen.
Man debatterade vad som egentligen var viktigast, att hjälpa fler att resa ut från Tyskland eller att på bästa sätt stödja dem som redan kommit till USA. Elsa Brändström-Ulich svarade: Båda är viktigast! Så länge ännu ett kryphål finns öppet ur Hitlers tyranni, så länge ännu en båt kan lägga till vid Amerikas kust.
Aktiv in i det sista
När dottern Brita var i tonåren insjuknade Elsa Brändström i bröstcancer. Hon fortsatte ändå sina föredragsresor, nu till förmån för de som utblottats av andra världskriget.
När hon i februari 1945 talade på Konserthuset i Stockholm var salongen fylld till sista plats.
Elsas barndomsvän och levnadstecknare Elsa Björkman Goldschmidt minns applådåskorna som tog emot henne: ”För sista gången skulle jag förvånas över den sällsamma kraft Elsas person utstrålade. Det var inte det hon sade som hade den starka verkan; det var människan bakom orden.”
Den 4 mars 1948 avled Elsa Brändström i sitt amerikanska hem. På olika håll i Europa och USA hölls minnesgudstjänster och överallt fylldes lokalerna av hyllande människor av olika nationaliteter.