Sibiriens ängel
Under första världskriget hjälpte Elsa Brändström de värst utsatta fångarna i ryska läger. Bland de tyska krigsfångarna blev hon känd som "Sibiriens ängel".

Elsa Brändström (i randigt) på plats i fånglägret Totskoje i Sibirien. Med på bilden är också andra svenska hjälparbetare.
Det är årsskiftet 1919–20. Röda korsets kontor i Krasnojarsk, Ryssland, har beslagtagits av den nya lokala kommunistiska ledningen och Elsa Brändström har tvingats lämna sitt arbetsrum där. Hon befinner sig därför inne i en fångbarack där fläcktyfus härjar.
Läget är kaotiskt. I det trånga utrymmet har sjukdomen redan skördat många liv bland svältande och försvagade fångarna.
Plötsligt meddelar en av sjukvårdarna att en kommissarie väntar utanför med en häktningsorder för syster Elsa. ”Då får han komma in, jag har inte tid”, svarar hon.
På kommissariens yttrande om att han har en fullmakt för husrannsakan svarar Elsa kort att hon tyvärr inte har tid att visa honom runt, men att det är fritt fram för kommissarien att börja undersöka fångbaracken, ”för det är här jag bor”.
Husrannsakan genomförs aldrig men väl två timmars förhör. Elsa är fortsatt misstänkt för samverkan med den tyska fienden, men eftersom hon gör större nytta i fånglägret än i häktet får hon tillåtelse att återgå till arbetet
i baracken. Häktningen blir aldrig av. Elsa får arbeta vidare fram till 1920 då hon självmant lämnade Sibirien.
Flyttade till Sankt Petersburg
Elsa Brändström föddes 1888 som dotter till Anna och Edvard Brändström. Fadern var chef för Första Livgrenadjärregementet i Linköping, men det år Elsa gick ut skolan skickades han som militärattaché till Sankt Petersburg.
Elsa valde att stanna kvar i Linköping för studier på ett tvåårigt lärarinneseminarium. Ferierna tillbringade hon ute i Europa på olika studieresor.
Tjugo år gammal reste hon för att förenas med familjen i Sankt Petersburg, där baler, skridskoåkning och trojkafärder (turer med ryska vagnar dragna av tre hästar) tillsammans med stadens rika ungdomar roade.
Elsa njöt av allt, men såg också den utbredda misären och övergreppen från tsarens underrättelsetjänst och sympatiserade med det växande missnöjet bland befolkningen.