Beduinledaren Auda tittar leende på den blåögde britten som ligger på kullen medan kulorna viner kring öronen på dem båda:
”Nå, vad tycker du om howeitatstammen?” ropar han och blickar stolt ut över sin beduinarmé som ligger omkring dem. Krigarna skjuter med sina gevär mot en bataljon turkiska soldater nedanför kullen vid det lilla fortet Abu el Lissal i våra dagars Jordanien.
”De skjuter mycket men träffar lite”, ropar britten retsamt till svar.
Beduinledaren blir irriterad, sliter av sig sin huvudbonad och kastar den på marken: ”Hämta din kamel om du vill se vad den gamle mannen kan!”
I nästa sekund sitter Auda på sin häst och galopperar ned mot turkarna med 50 howeitatryttare i hälarna. Strax efter kommer britten nedför kullen tillsammans med 400 beduiner på kameler. De omkring 500 turkiska soldaterna är helt oförberedda på stormningen och slås snart ut.
När slaget är över har 300 turkar mist livet, de övriga är tillfångatagna. Bara två beduiner har stupat. Efter slaget ligger vägen öppen mot den strategiskt viktiga hamnstaden Aqaba vid Röda havet. Beduinerna erövrar staden fyra dagar senare, den 6 juli 1917.
Auda Abu Tayi blev Lawrences bäste krigare. Han var 60 år gammal och hade själv dödat 75 män.
Överraskningsanfallet utfördes av flera av Arabiens mest krigiska beduinstammar, ledda av den brittiske officeren Thomas Edward Lawrence – ett namn som efter kriget skulle bli känt över hela världen.
Lawrence – eller ”El Aurens” som araberna kallade honom – skulle komma att bli en symbol för britternas och arabernas framgångsrika ökenkrig mot Osmanska riket.
Men en mörk skugga vilade över hans namn; de storslagna segrar som Lawrence och araberna vann åt britterna byggde på lögner. Falskheten skulle komma att få tragiska konsekvenser, inte bara för Lawrence utan för hela Mellanösterns framtid.
Lawrence beundrade beduinernas enkla livsstil och deras förmåga att överleva i några av världens varmaste och ogästvänligaste öknar.
Turkarna förklarade heligt krig
Erövringen av Aqaba i juli 1917 var en framgång som britterna verkligen behövde. Första världskriget, en konflikt mellan Storbritannien, Ryssland och Frankrike å ena sidan och Tyskland, Österrike-Ungern och Osmanska riket å den andra, innebar stora påfrestningar för Storbritannien.
Osmanska riket hade slagit sig fram som ledande muslimsk stat med sultanen i Istanbul som kalif, islams ledare.
Strax efter krigsutbrottet förklarade Osmanska riket heligt krig mot sina otrogna fiender. De muslimska krigarna skulle ”vinna ära i denna världen och hamna i paradiset”, lovade Osmanska rikets religiösa ledare. Landets allierade, Tyskland, talade förtjust om att sultanen genom sitt uttalande skulle ”väcka islams fanatism”.
Efter segern vid Aqaba insåg britterna arabernas potential och gav Lawrence bland annat pansarfordon. Här ses han i tornet på ett av dem.
Ett heligt krig kunde bli katastrofalt för britterna, som härskade över hälften av världens muslimer – varav nästan 70 miljoner i Indien. Om de gjorde uppror riskerade det brittiska imperiet att förlora sin mest värdefulla besittning.
Därför var britterna fast beslutna att stoppa osmanerna. År 1915 försökte de invadera den turkiska halvön Gallipoli för att sedan ta sig till rikets huvudstad Istanbul. Men turkarna bjöd oväntat hårt motstånd och britterna tvingades dra sig tillbaka efter månader av blodiga strider – drygt 21 000 soldater fattigare.
Segern stärkte osmanernas självförtroende – och britternas oro ökade.
Lawrence (t.v.) arbetade före kriget ihop med den berömde arkeologen Leonard Woolley (t.h.).
Från forntidsexpert till hemlig agent
Lawrence hade läst historia vid universitetet i Oxford och bland annat deltagit i utgrävningar vid forntidsstaden Karmemish i Syrien. Med sina 162 centimeter var han för kort för att bli soldat men hans kunskaper i arabiska gjorde honom intressant för underrättelsetjänsten.
Sedan han bland annat kartlagt Negevöknen med en arkeologisk expedition som täckmantel förflyttades han till underrättelsetjänsten i Kairo när kriget bröt ut.
Britterna gav falska löften
Lawrence var övertygad om att hotet från Osmanska riket var allvarligt. Sedan december 1914 var han knuten till den brittiska underrättelsetjänsten i Egypten, som då kontrollerades av britterna.
Hans arbete bestod bland annat i att skriva rapporter om krigsförloppet. Det var skrämmande läsning för britterna eftersom Egypten i allt större utsträckning hotades av ett muslimskt uppror och osmanska angrepp mot Suezkanalen.
Mitt i det annalkande kaoset fick britternas högkommissarie i Egypten, sir Henry McMahon, en idé. I de arabiska länderna, som lytt under Osmanska riket i 400 år, hade kriget väckt tankar på självständighet. Detta gällde främst i området Hijaz, där islams heliga städer Mekka och Medina ligger.
”Om det skulle bildas en stat har vi massor med verktyg för att kontrollera den.” Sir Reginald Wingate, överbefälhavare för de brittiska styrkorna i Egypten, om hur en arabisk stat skulle kunna tjäna britternas intressen.
Där hade osmanerna placerat den arabiske stamledaren Hussein ibn Ali som sharif, väktare av de heliga platserna, i Mekka. Han kom från den hashimitiska klanen, liksom profeten Muhammed, och hade tidigare bett britterna om hjälp mot turkarna, som han fruktade hade planer på att avsätta honom.
Husseins religiösa auktoritet kunde göra honom till ny kalif och en enande kraft i ett arabiskt uppror, ansåg McMahon och inledde en intensiv brevväxling med sharifen i juli 1915.
McMahon fick stöd av det brittiska krigskabinettet och tilläts även gå med på Husseins krav på att britterna skulle göra honom till regent i arabernas egen stat efter kriget. Som motprestation lovade Hussein att bilda en väldig rebellarmé om nästan 100 000 man. I januari 1916 slöts avtalet.
Men britterna hade inga planer på att hålla sitt löfte. Sir Reginald Wingate, överbefälhavare för de brittiska styrkorna i Egypten, påpekade att britterna inte hade någon skyldighet att uppfylla löftena om arabiskt självstyre om upproret misslyckades:
”Och om det skulle bildas en stat har vi massor med verktyg för att kontrollera den. Med andra ord tycks vi ha alla korten på hand, men vi måste spela dem klokt.”
Under åren före första världskriget förlorade den turkiske sultanen stora delar av sitt rike. År 1878 hade Österrike–Ungern erövrat Bosnien-Hercegovina, och år 1908 hade Bulgarien blivit självständigt med Ferdinand som tsar.
Upproriska officerare höll araberna i järngrepp
Inte många araber hade planer på att göra uppror mot Osmanska riket – förrän en grupp turkiska officerare 1908 tog makten i Istanbul.
När första världskriget bröt ut kallades Osmanska riket bland diplomater för ”Europas sjuke man”. Riket, som under sin storhetstid sträckte sig från Nordafrika över Mellanöstern och Arabiska halvön och långt upp i Sydeuropa, hade krympt avsevärt under 1800-talet.
År 1914 omfattade riket bara Turkiet, Syrien, Palestina, nuvarande Irak samt delar av Arabiska halvön. Sultanen och hans ämbetsmän erkände emellertid aldrig nedgången utan räknade till exempel både bulgarer och egyptier som sina undersåtar, trots att de förlorat de båda länderna redan 1878 respektive 1882.
I ett desperat försök att undvika fortsatta förluster tog en grupp officerare – de så kallade ungturkarna – makten år 1908 och gjorde sultanen till en marionett.
Officerarna var starkt nationalistiska och gynnade turkisktalande muslimer framför andra folkgrupper, som landets kristna och de cirka tio miljoner araber som nu blev ännu hårdare kuvade än förut. Nu började tanken på ett väpnat uppror mot de turkiska förtryckarna gro hos många araber.
Lawrence möter den arabiska våren
För att se till att de fick behålla sina trumfkort sände britterna en representant till Arabiska halvön i oktober 1916. Lawrence, som var 27 år och löjtnant, fick följa med. Han hade mist två bröder i kriget och ville göra en insats.
Så snart de kom fram insåg Lawrence att araberna hade stora problem. Hussein hade bara lyckats samla några tusen beduiner under fanorna. Med deras hjälp hade han erövrat det svagt försvarade Mekka och hamnstaden Yanbu, men araberna klarade inte av att erövra Medina.
Turkiska styrkor skickades snabbt emot dem via Hijazjärnvägen som löpte mellan Istanbul, Bagdad och Medina, och nu satt rebellerna ohjälpligt fast.
Hussein ibn Ali lät sig övertalas av britterna att göra uppror mot turkarna, men det blev hans son Faysal som ledde kriget.
Lawrence var inte imponerad av vare sig Hussein eller hans tre söner Ali, Abdullah och Zeld. Men den fjärde sonen, Faysal, var av en helt annan kaliber. Enligt Lawrence var Faysal den som skulle kunna ”sätta öknen i brand”.
Sedan Lawrence talat med Faysal och bedömt arabernas styrkor reste han tillbaka till Kairo för att avlägga rapport. Han konstaterade att britterna inte behövde skicka några trupper för att rädda arabhären.
Rapporten föll i god jord hos den brittiska ledningen, som tappat tron på arabernas förmåga till kamp. I stället skickades Lawrence tillbaka till Faysal som sambandsofficer. Men den unge officeren hade större ambitioner än så.
Lawrence red ofta på en kamel, och hans karavan hade flera kameler lastade med guldmynt för att betala hans rekryter.
Tre saker du inte visste om Lawrence of Arabia
Sköt sin kamel av misstag
Under angreppet mot Abu el Lissal störtade Lawrences kamel plötsligt omkull. I stridens hetta hade han
råkat skjuta den i huvudet.
Hjälten ska ha varit oskuld livet ut
Ingenting tyder på att Lawrence hade någon sexuell relation. Han skrev dock till en vän att han en gång betalat för att bli piskad med björkris.
Sökte sig till RAF under påhittat namn
Efter kriget tröttnade Lawrence på att alltid stå i rampljuset. Han skrev in sig vid brittiska flygvapnet under namnet John Hume Ross.
Araberna går över till gerillakrig
Lawrence kom till Faysals läger utanför hamnstaden Yanbu i december 1916. Där blev han snart bekant med beduinernas speciella sätt att strida. Lawrence hade aldrig själv stridit i någon armé men han hade en medfödd fallenhet för militär strategi och taktik.
Han insåg att beduinerna var skickliga i kamp man mot man, men ”som armé var de inte imponerande eftersom de saknade laganda, disciplin och tillit till varandra”.
Lawrence lyckades övertala Faysal att ge upp kampen om det starkt befästa Medina. I stället skulle beduinerna använda sig av sina kunskaper om öknen och sin skicklighet som kamelryttare för att tilldela turkarna små nålstick, i synnerhet i form av sabotage mot järnvägen.
Faysal ledde arabernas uppror i norr och hade ett nära samarbete med Lawrence.
Den nya strategin skulle testas i mars 1917. Första målet var en järnvägsstation vid Abu el-Naam, som bevakades hårt av en turkisk garnison. I skydd av mörkret placerade Lawrence en mina under järnvägsrälsen. När tåget passerade nästa morgon hände – ingenting.
Minan hade sjunkit ned i marken i den blöta terrängen och detonerade därför inte. Lawrence gjorde ett nytt försök. Tidigt följande morgon kände han marken skaka under tältet, och hans spanare berättade senare med stor entusiasm att morgontåget hade sprängts i bitar.
Lawrence fick snart större planer. Vid Röda havets nordöstra spets låg hamnstaden Aqaba, dit britterna skulle kunna skeppa förnödenheter till rebellarmén. Problemet var att staden var väl befäst och i turkiska händer.
Araberna skulle bara kunna inta den med list. Lawrences plan var att gå norrut och låta turkarna tro att han tänkte gå mot Damaskus. Utom synhåll ute i öknen skulle rebellarmén sedan vända söderut och i stället erövra Aqaba.
”Allt är möjligt med dynamit och engelskt guld.” Howeitatstammens ledare Auda Abu Tayi.
För att kunna genomföra angreppet behövde Lawrence fler krigare. Han stämde möte med howeitatstammens ledare Auda Abu Tayi, som skulle hjälpa honom att övertala fler beduiner att ansluta sig till fälttåget längs vägen.
Auda kom från Sinaiöknen och sades vara en av de mest hårdföra beduinkrigare som fanns. Han påstod själv att han på egen hand dödat 75 man. Och med den siffran menade han araber – hur många turkar han förpassat till den andra sidan orkade han inte ens räkna.
”Allt är möjligt med dynamit och engelskt guld”, sade Auda när han hört Lawrences plan.
Auda bekräftade alliansen genom att ta ut sina löständer ur munnen och slå sönder dem med en sten utanför tältet. Garnityret var tillverkat i Turkiet:
”Jag åt min herre Faysals bröd med turkiska tänder”, förklarade han med demonstrativ avsky när han kom tillbaka in i tälten utan tänder. Han hyllades av sina män.
Gång på gång attackerade beduinerna Hijazjärnvägen. Än i dag kan man se de gamla förstörda tågen utanför Medina i Saudiarabien.
Lawrence byggde upp en armé av gerillabeduiner
***De individualistiska beduinerna klarade inte att ingå i en vanlig armé. Lawrence tränade dem därför i stället i gerillakrigföring
Trots att britterna pumpade in både pengar och vapen kunde de arabiska styrkorna inte mäta sig med osmanernas vältränade armé. Därför beslöt Lawrence att bortse från de rådande militära idealen som gick ut på att krig skulle vinnas i stora slag.
I stället skulle osmanerna förblöda långsamt. Järnvägssabotage skulle skära av osmanernas försörjningslinjer och stoppa förstärkningar, och attacker med små grupper av ryttare skulle orsaka rädsla och förvirring.
”Att föra krig mot ett uppror är en utdragen och svår process, ungefär som att äta soppa med kniv”, sade Lawrence.
Under det tre år långa ökenkriget sprängde beduinerna Hijazjärnvägen flera gånger. Attackerna var ofta mycket brutala med hundratals offer som sprängdes i småbitar.
Lawrence beskrev senare ett angrepp där han befann sig så nära explosionen att han nästan dödades: ”När jag kikade genom dammet och röken från explosionen såg jag att hela ångpannan på det första lokomotivet var borta. Precis framför mig låg den sönderslitna, rykande övre delen av en manskropp.”
”Vi får dem att kämpa för en lögn”
Den 9 maj 1917 gav sig Lawrence, Auda och en skara beduinkrigare ut på den långa färden genom den glödheta öknen mot Aqaba. Fler araber anslöt längs vägen. Lawrence berättade inte för britterna om sin plan.
Före avfärden hade han nämligen fått nys om att den brittiske diplomaten Mark Sykes och hans franske kollega François Georges-Picot hade träffats i hemlighet och avtalat att de båda länderna skulle dela på Mellanöstern efter kriget. Därmed hade britterna brutit sitt löfte om arabiskt självstyre. De turkiska herrarna skulle bara komma att bytas ut mot brittiska och franska.
Lawrence kände sig förd bakom ljuset och lurad att vilseleda araberna som litade på honom: ”Vi får dem att kämpa för oss för en lögn, och jag står inte ut med det”, telegraferade han till kontoret i Kairo.
De arabiska shejkerna låg ständigt i fejd med varandra. Lawrences största tillgång var att han som utomstående kunde ena dem kring en gemensam fråga.
Han beslöt att gå sin egen väg och leda den arabiska armén ut ur dödläget genom att först erövra Aqaba och därefter Damaskus. Han hoppades att araberna efter det skulle kunna tvinga stormakterna att låta dem bli självständiga.
På vägen mot Aqaba red han ensam genom fiendeland till Damaskus, en resa på ungefär 60 mil. Längs vägen försökte han värva fler män till upproret: ”Jag kände mig uppgiven. Ett fysiskt sår hade varit en välkommen distraktion från min inre förvirring”, skrev han senare med hänvisning till sin frustration över britternas dubbelspel.
Efter två veckor vände han tillbaka till beduinarmén, marscherade med Auda Abu Tayi genom öknen och intog den 6 juli 1917 Aqaba. Under striderna dödade eller tillfångatog araberna 1 200 turkiska soldater och förlorade själva bara två man. Det var en storslagen seger.
De turkiska styrkorna var numerärt underlägsna de arabiska rebellerna och hade ont om artilleri och andra tunga vapen.
Stormakterna delade upp Mellanöstern
Genom sitt fälttåg ville Lawrence ge araberna självständighet, men Frankrike och Storbritannien tog kontroll över Mellanöstern.
I tre år kämpade Lawrence och hans arabiska armé för att vinna så stora segrar som möjligt i kriget mot turkarna. De hoppades att Storbritannien därmed inte skulle kunna bryta sitt löfte om att araberna skulle få bli självständiga efter kriget. Lawrence visste nämligen att britterna i hemlighet slutit det så kallade Sykes–Picot-fördraget med Frankrike. Det innebar att Frankrike skulle få det så kallade blå området, som omfattade södra Turkiet, merparten av Syrien och nuvarande Libanon. Britterna fick det röda området, som omfattade nuvarande Irak och Jordanien. Palestina skulle bli en internationell zon.
Men under krigets lopp tappade britterna intresset för fördraget och satsade i stället på att hålla Frankrike borta från de utlovade områdena, medan de själva strävade efter att få även Palestina. Efter krigsslutet år 1918 möttes segrarna i Paris för nya förhandlingar om hur Mellanöstern skulle delas. Där bråkade statscheferna från Storbritannien, Frankrike och USA om platser som de bara hört talas om i Bibeln.
Det slutade med att området delades upp mellan de båda stormakterna enligt ett särskilt mandatsystem, som skulle förbereda de arabiska folkens självständighet. I realiteten fungerade staterna dock som kolonier utan självbestämmande. Först under de följande 30 åren fick länderna sin självständighet.
Lawrence försökte hinna före britterna
Sedan han förstått att britterna och fransmännen tänkte dela Mellanöstern efter kriget bestämde sig Lawrence för att hjälpa araberna att erövra Mellanösterns viktigaste stad – Damaskus.
1. Den första erövringen
Från hamnstaden Yenbo ger sig beduinarmén och Lawrence den 23 januari 1917 av norrut och med brittisk hjälp intar de kuststaden Wajh i dagens Saudiarabien.
2. Lawrence intar Aqaba
I maj 1917 beslutar Lawrence, utan att konsultera britterna, att med sin armé erövra den strategiskt viktiga hamnstaden Aqaba. För att lura turkarna går hären i riktning mot Damaskus men gör sedan helt om och intar staden Aqaba.
3. Triumfen vid Tafila
Sedan han i december 1917 hjälpt till att erövra Jerusalem intar Lawrence staden at-Tafila. Den 26 januari 1918 sätter turkarna in ett motangrepp men Lawrences män håller stånd och besegrar den 600 man stora styrkan.
4. Kapplöpning om Damaskus
Lawrence bestämmer sig för att komma först till Damaskus, men brittiska trupper hinner före. Den 1 oktober 1918 rider Lawrence och den arabiska hären in i Damaskus.
Damaskus skulle säkra arabisk stat
Efter att Aqaba erövrats reste Lawrence genom Sinaiöknen till Kairo, dit han kom den 10 juli. Han kallades genast till ett möte med chefen för den egyptiska expeditionsstyrkan, general Allenby, och hann inte ens byta om från sina arabiska kläder.
”Han satt i sin stol och kikade på mig, inte rakt på mig utan ur ögonvrån – förundrad”, skrev Lawrence senare.
Allenby insåg att araberna inte bara var en grupp trashankar, utan att de kunde vara honom till stor hjälp under det fälttåg mot Jerusalem som han planerade. Därför avtalade generalen med Lawrence att beduinarmén skulle gå parallellt med Allenbys trupper mot den heliga staden och även sabotera järnvägen.
Lawrence satte genast fart. Under de följande månaderna genomförde hans beduiner otaliga sabotage mot Hijazjärnvägen. Utan fungerande järnväg kunde turkarna inte få fram sina trupper och den 11 december 1917 lyckades Allenby inta Jerusalem. Bredvid honom gick Lawrence, dagen till ära klädd i en brittisk uniform som han hade fått låna.
”För mig var det krigets höjdpunkt”, skrev han senare om intåget.
Stora delar av det turkiska artilleriet erövrades av araberna och användes mot turkarna.
Nästa mål var Damaskus, som i århundraden hade betraktats som arabernas politiska huvudstad. Medan den brittiska armén gick norrut skulle Lawrence försinka turkarna så mycket han kunde. Men Lawrence hade bestämt sig för att det var hans trupper, inte Allenbys, som skulle inta staden först.
Fälttåget mot Damaskus inleddes den 19 september 1918. Några dagar senare erövrade Lawrence den syriska staden Deraa med sina nu cirka 1 000 krigare. På väg dit möttes den arabiska hären av en hemsk syn i byn Tafas där en styrka om 2 000 turkiska soldater från Deraa hade löpt amok.
Byborna hade mördats och bland liken såg Lawrence bland annat en gravid kvinna: ”Fastnaglad vid marken med en bajonett som pekade upp i luften på ett fasansfullt sätt mellan hennes ben.”
”I vansinnet som fötts ur skräckscenerna i Tafas mördade vi vilt och sköt både de fallna och djuren genom huvudet som om deras blod skulle kunna lindra vår sorg.” T.E. Lawrence om de blodsutgjutelser han deltog i.
Vid horisonten kunde araberna se det turkiska regementet, på väg bort. Både Auda och de andra shejkerna ville hämnas och Lawrence lät sig övertalas.
”I vansinnet som fötts ur skräckscenerna i Tafas mördade vi vilt och sköt både de fallna och djuren genom huvudet som om deras blod skulle kunna lindra vår sorg”, skrev han senare om händelsen.
Den 1 oktober 1918 kom Lawrence till Damaskus, men han var inte först. Ett brittiskt kompani hade redan varit i staden och lämnat den igen. Invånarna jublade och hyllade den arabiska armén och ”El Aurens”.
Sent på kvällen hörde den utmattade Lawrence hur det sakta blev stilla på gatorna när folket ”hängav sig åt bön under sin första natt i frihet”. Några dagar senare var britten på väg hem till Storbritannien. Han hade slutfört sitt uppdrag.
Första världskriget splittrade Mellanöstern
Frankrike kastade ut kung Faysal
Syrien – Självständigt 1946
Upprorsledaren Faysal, som tidigare stridit tillsammans med Lawrence, lät sig 1920 krönas till kung av Syrien. Frankrike, som skulle styra Syrien enligt Sykes–Picot-fördraget, invaderade landet, kastade ut Faysal och spelade ut rikets olika religiösa grupper mot varandra för att kunna behålla kontrollen. Alawiterna, en shiamuslimsk gren av islam, favoriserades på den sunnimuslimska majoritetens bekostnad och dominerar det politiska livet än i dag.
Kristna fick en egen ministat
Libanon – Självständigt 1943
Några månader efter att de erövrat Syrien år 1920 skilde fransmännen Libanon från landet. Området hade en stor kristen befolkningsgrupp som fransmännen ansåg sig ha historiska band till sedan korstågens tid. Samtidigt hoppades de att de kristna skulle stötta en fransk regim. Det franska systemet orsakade motsättningar mellan kristna och muslimer. Problemen kvarstod efter självständigheten och ledde till inbördeskrig år 1975.
Rövarbeduin fick Arabiens olja
Saudiarabien – Enat 1932
Beduinledaren Ibn Saud hade erövrat en stor del av nuvarande Saudiarabien från turkarna före första världskriget, med stöd från britterna. Ibn Saud drog sig inte för att angripa och plundra sina arabiska grannar, och år 1924 erövrade han Hijaz och tvingade britternas andre allierade, Hussein ibn Ali, att gå i exil. Ibn Saud hade tur; hans områden var så fattiga att ingen av stormakterna ville ha dem. Inte förrän år 1938 fann man olja i landet.
Britterna lovade judarna ett hemland
Palestina – Israel grundat 1948
Enligt Sykes–Picot-fördraget skulle Palestina bli en internationell zon efter kriget. Det var britterna inte nöjda med. Därför lovade de judarna ett hemland i området – skyddat av brittiska styrkor. På så vis fick Storbritannien mandat över Palestina efter kriget. Araberna och judarna kunde emellertid inte samsas och brittiska trupper angreps från båda sidor. Med franskt stöd lyckades judiska gerillastyrkor tvinga ut britterna ur landet år 1948.
Husseins son fick sitt eget kungarike
Jordanien – Självständigt 1946
Området Transjordanien, dagens Jordanien, var ursprungligen den östra delen av Palestina och hamnade under brittiskt mandat 1921. Britterna skilde Transjordanien från Palestina och utsåg Abdullah, son till rebelledaren Hussein ibn Ali, till guvernör. När britternas mandat gick ut 1946 valdes Abdullah till kung. Efter att Israel bildats år 1948 flydde tiotusentals palestinier till Jordanien. Den palestinska flyktingbefolkningen i landet har i dag vuxit till 410 000.
Sunnimuslimer fick makten
Irak – Självständigt 1932
Irak blev brittiskt mandatområde år 1920, vilket genast utlöste protester. Upproret var så våldsamt att britterna övervägde att använda senapsgas. När upproret slagits ned placerade britterna kung Faysal, som fransmännen kastat ut ur Syrien föregående år, på Iraks tron år 1921. Därefter gav britterna landets viktigaste poster till sunnimuslimer, trots att majoriteten av befolkningen var shiamuslimer. Sunnimuslimer hade makten fram till Irakkriget år 2003.
Araberna fick resterna från de rikas bord
Men friheten blev inte långvarig för araberna. När det osmanska riket skulle delas upp kallade den brittiska regeringen in Lawrence som rådgivare. Men det blev inte mer än prat, och Lawrence blev alltmer irriterad över att araberna bara fick de områden som stormakterna inte ville ha.
Vid en audiens hos Georg V i november vägrade han att ta emot den medalj som kungen ville ge honom.
Faysal I ledde den arabiska delegationen under fredskonferensen i Paris. Delegationen misslyckades med att etablera en självständig arabisk stat i dagens Palestina.
Under fredsförhandlingarna som inleddes den 19 januari 1918 vädjade Lawrence till stormaktsledarna, men förgäves. Segerherrarna höll redan på att dela upp Mellanöstern. Faysal kröntes visserligen till kung i Syrien år 1920 men kastades ut ur landet av fransmännen efter bara fyra månader på tronen.
Inte förrän efter andra världskriget kunde Mellanöstern börja frigöra sig ur européernas grepp. Det fick Lawrence aldrig uppleva. Efter en karriär inom brittiska flygvapnet drog han sig tillbaka år 1935. Strax därefter råkade ”El Aurens” ut för en motorcykelolycka och dog sex dagar senare, 46 år gammal.
President Wilson kämpade mot Storbritanniens premiärminister Lloyd George och Frankrikes premiärminister Clemenceau vid konferensen efter kriget.
USA kämpade för arabisk självständighet
USA:s president Wilson var den ende av stormaktsledarna som kämpade för de arabiska folkens rätt till självstyre.
USA:s president Woodrow Wilson presenterade 1918 en lista med 14 punkter, som han tyckte skulle gälla efter första världskrigets slut. I en av punkterna gick han emot sina allierade Storbritannien och Frankrike genom att lova att alla folkslag i det forna Osmanska riket skulle få absolut självständighet – även araberna.
Wilson avskydde Storbritanniens och Frankrikes imperialism och fruktade att freden inte skulle bestå i mer än en generation om den inte upplevdes som rättvis.
”Om det blir något annat slags fred kommer jag att springa och gömma mig; då leder det inte bara till en konflikt utan till en katastrof”, sade han.
Wilsons ansåg att det krävdes en fred utan annekteringar efter de enorma förlusterna av människoliv på slagfälten. Frankrike och Storbritannien hävdade motsatsen: Krigets enorma omfattning krävde lika stora erövringar. Vid Versailleskonferensen efter kriget kämpade Wilson envist emot Frankrikes och Storbritanniens planer på annekteringar i Mellanöstern, men tvingades till slut se sig besegrad.