KEJSARSLAGET: Tysklands sista chans

Våren 1918 samlar tyskarna sig för en sista kraftansträngning, som ska krossa ententen innan amerikanerna anländer. För kejsardömet väntar seger eller döden.

Våren 1918 samlar tyskarna sig för en sista kraftansträngning, som ska krossa ententen innan amerikanerna anländer. För kejsardömet väntar seger eller döden.

Imageselect & Shutterstock

Under första världskriget visste soldaterna i skyttegravarna alltid när fienden förberedde en offensiv. På natten kunde lyssnarposter höra mullret av tunga hjul, gnäggande hästar och det rytmiska dunkandet från traktormotorer, när kanoner fördes fram. Dagen därpå följde spridda granatnedslag, när artillerister testade riktning och avstånd till sina kommande mål.

Ofta omfattade förberedelserna även fientliga patruller, som i skydd av natten smög ned i de främsta skyttegravarna och tog sömniga vaktposter till fånga. De stackarna hamnade i klorna på underrättelsepersonal, som professionellt lockade ur dem viktiga detaljer om försvaret.

I början av 1918 upplevde brittiska och franska soldater dessa förebud längs hela västfronten. Från Engelska kanalen och 754 kilometer åt sydost till den schweiziska gränsen sjöd tyskarnas ställningar av aktivitet.

Orsaken kunde läsas i tidningen: Rysslands armé hade kollapsat, så tyskarna kunde skicka förstärkningar till fronten i Frankrike.

En storm var under uppsegling, och britterna grävde febrilt, medan de hade tid att förstärka försvarsanläggningarna. En grupp skotska soldater var i full gång, när deras general kom på besök för att uppmuntra alla att lägga manken till.

”Det blir ett allvarligt och mycket viktigt slag”, förmanade han. ”Jag förväntar mig att ni håller er ställning till siste man och sista patron. Och om det blir nödvändigt att ni dör här, så förväntar jag mig att ni gör det”, fortsatte han.

Efteråt sa en av de skotska soldaterna: ”Från och med det ögonblicket sneglade alla ängsligt över axeln”.

Männen hade all anledning att vara rädda. Slaget som skulle avgöra första världskrigets utfall närmade sig.

Hindenburg hade gått i pension, när kriget bröt ut. Ludendorff var en stenhård militär typ, som enligt hustrun Margarethe var fullkomligt humorbefriad.

© Imageselect

Slagkraftig tysk duo nådde toppen

Generalfältmarskalk Hindenburg var förgrundsfiguren, medan hans underlydande general Ludendorff fick saker och ting att ske. Tillsammans hade de framgångar på slagfältet – och styrde i realiteten Tyskland.

När första världskriget bröt ut 1914 kallades den 66-årige, pensionerade militären Paul von Hindenburg in till aktiv tjänst igen. Efter ett nederlag till ryssarna på östfronten löpte den tyska armén nämligen risk att bli omringad. Kejsardömets generalstab satsade på att den erfarne Hindenburg skulle kunna rädda situationen.

Med sig fick han den 49-årige generalen Erich Ludendorff, som betraktades som en av de främsta tyska strategerna. Före kriget hade Ludendorff bland annat inspekterat det ryska försvaret, och Hindenburg lät sin yngre kollega stå för strategin. Ludendorff tackade för förtroendet genom att vinna flera stora segrar över tsarens styrkor.

Framgångarna förde männen till den tyska försvarsledningens topp, och med Hindenburg som frontfigur blev Ludendorff i praktiken Tysklands mäktigaste man från 1916 fram till nederlaget 1918.

Perioden kallas ”den tyska diktaturen”. Kejsaren fann sig i situationen, och sa civila ministrar emot Ludendorff fick de sparken.

1894

Erich Ludendorff tas tack vare sin strategiska begåvning in i den tyska generalstaben som 29-åring.

1914

På östfronten börjar Ludendorff tjänstgöra under Paul von Hindenburg. I slaget vid Tannenberg utplånar de en hel rysk armé, trots att tyskarna är i numerärt underläge.

1916

Hindenburg utses till chef för den tyska armén, och Ludendorff följer med till högkvarteret.

1917

Ludendorff kommer på en listig plan för de tyska styrkorna i Frankrike: De ska dra sig tillbaka till Siegfriedlinjen. Den nya fronten kan försvaras med färre soldater, vilket frigör stora styrkor. Dessa skickas till östfronten, där de kan tvinga ut Ryssland ur kriget.

1918

Efter segern i Ryssland kan tyskarna gå till offensiven på västfronten i ett sista försök att vinna kriget.

1923

Ludendorff går i täten i nazisternas misslyckade ölkällarkupp i München. Två år senare förlorar han det tyska presidentvalet till Hindenburg. Efter det talar de inte med varandra.

Kollaps gav Tyskland fria händer

Nedräkningen till den tyska totaloffensiven började i mars 1917, då den ryske tsaren störtades. Tre års krig hade fått landet att stanna upp, vilket ledde till att storstädernas utsvultna arbetare gick ut i strejk – med stöd av upproriska soldater.

Rysslands envåldshärskare ersattes av en övergångsregering. Den beslutade att striderna mot tyskarna skulle fortsätta, och så blev det tills övergångsregeringen störtades av kommunisterna i november samma år.

Tyskarna hade ett finger med i spelet i den röda revolutionen, för de lät kommunistledaren Lenin resa genom landet, så att han kunde ta sig från sin exil i Schweiz och hem för att skapa oro.

Som tyskarna hoppades fick Lenins kupp Ryssland att kollapsa. Armén löstes upp, ett inbördeskrig bröt ut, och de tyska generalerna kunde diktera ett förödmjukande fredsavtal. Resultatet blev inte enbart enorma landområden utan även att Tyskland fick ryggen fri, så 42 divisioner kunde skickas till fronten i Frankrike.

För första gången sedan krigsutbrottet var den tyska armén i numerärt överläge på västfronten – nästan 200 divisioner mot omkring 150 fientliga.

Kejsar Vilhelm II ledde formellt styrkorna, och den gamle generalfältmarskalken Paul von Hindenburg var militär chef. Som Hindenburgs högra hand var det emellertid den viljestarke generalen Erich Ludendorff, som nästan enväldigt styrde den tyska krigsinsatsen. Han formulerade strategin och behövde bara få den godkänd av sina båda överordnade.

Ludendorff visste att en amerikansk miljonarmé snart skulle ansluta sig till Tysklands fiender i Europa – och även utan dessa styrkor såg framtiden dyster ut. Att tyska hamnar varit blockerade sedan 1914 innebar att krigsindustrin saknade råvaror, och att fabrikerna inte kunde producera tillräckligt med vapen och ammunition.

För att mätta den svältande befolkningen upprättade tyskarna soppkök.

© Getty Images

Krigssocialism skulle rädda Tyskland

År 1918 saknade tyskarna allt. Sedan första världskriget bröt ut hade en fransk-brittisk hamnblockad stoppat all import, och varubristen höll på att lamslå hela samhället. Hunger plågade storstäderna, och krigsindustrin skrek efter råvaror.

Bristen på mat ledde till att invånarna stal från spannmålsförråd och fruktträdgårdar för att mätta sina familjer. På fabrikerna började arbetarna strejka i protest mot de usla förhållandena. Den pyrande oron fick allt fler att ansluta sig till de socialistiska partier som krävde fred.

Den tyske kejsaren Vilhelm II var maktlös, och i nödens stund intog general Ludendorff rollen som landets diktator. Han införde militär disciplin på fabrikerna, satte fackföreningarna ur spel och gav officerare i uppgift att styra fördelningen av råvaror. Historiker har kallat styresformen ”krigssocialism”, och den fungerade som inspiration för kommu­nisterna i Ryssland.

Ludendorffs makt var så stor att han till och med kunde diktera tiden: År 1916 blev Tyskland det första landet som införde sommartid, så dagen fick fler ljusa timmar, då fabrikerna kunde producera utan att lägga resurser på belysning.

Ludendorff var därför tvungen att satsa allt på att vinna kriget, innan det tyska kejsardömet mötte samma öde som Ryssland.

Britterna var givet mål

Ludendorff tvivlade inte för ett ögonblick på att han var mannen som i elfte timmen skulle kunna ge Tyskland segern. I november 1917 samlade han cheferna för de tyska arméerna i Frankrike för att förklara sin plan för dem.

Under mötet presenterade Ludendorff målet för den kommande offensiven. Han tänkte kasta sig över britterna, vars divisioner var försvagade efter en synnerligen blodig och misslyckad offensiv vid staden Passchendaele föregående år.

Ludendorff ville slå till mot britterna där deras del av västfronten mötte fransmännens. När tyskarna kämpat sig genom skyttegravarna skulle han pressa de brittiska styrkorna söderifrån och driva ut dem i Engelska kanalen. Då skulle fiendens styrka decimeras med cirka 50 divisioner.

Ludendorff gav order om en noggrann planering av genombrottet, men därefter skulle de anfallande styrkorna agera utifrån hur situationen utvecklades: ”Vi får inte blint underkasta oss planer lagda på förhand”, sa Ludendorff.

Tyska soldater var experter på manöverkrig, och han var förvissad om att de skulle bli omöjliga att stoppa i öppen terräng bakom skyttegravsfronten.

”Det blir en stor styrkemätning, som kommer att börja på en plats, fortsätta på en annan och ta lång tid”, förklarade Ludendorff för arméns formella överbefälhavare, kejsar Vilhelm.

”Det blir svårt, men det kommer att lyckas”, lovade Ludendorff, som gett sin kommande seger namnet Kejsarslaget (ty: Kaiserschlacht) till Vilhelms ära. I övriga länder kallades den kort och gott våroffensiven.

Granatinferno skrev historia

Som alltid under första världskriget fick kanonerna inleda slaget. Dagen hade inte hunnit gry den 21 mars 1918, när ljudet från tusentals kanoner slet sönder stillheten, och sömndruckna brittiska vaktposter flydde ned i sina skyddsrum.

”Några sekunder efter att bombardemanget inletts kunde vi se gnistor och pelare av eld resa sig ur fiendens skyttegravar och området bakom dem”, beskrev en tysk artilleriobservatör.

Ludendorffs artilleri mullrade hela vägen längs västfronten, så att spärrelden inte skulle avslöja det tilltänkta målet. Den taktiken hade tillämpats tidigare, och i regel genomskådade fienden snabbt var kanonerna stod tätast längs frontlinjen. Det skulle de inte få tid att göra den här gången.

Britterna hade 1916 bombarderat de tyska ställningarna i fem dagar, innan de anföll vid Somme, och vid Passchendaele hade artilleriförberedelsen förlängts till tio dagar. Denna morgon i mars 1918 skulle granatregnet dock vara i endast fem timmar. Å andra sidan föll det med en aldrig tidigare skådad våldsamhet.

Tiotusen kanoner och haubitsar förvandlade sju mil brittisk frontlinje till ett inferno. Lätta kanoner slet upp stora hål i de brittiska taggtrådshindren, medan kraftigare pjäser förstörde skyttegravar med spränggranater och giftgas.

Planen dikterade korta pauser, så att britterna skulle rusa ut ur sina skyddsrum i tron att infanteriet anföll – bara för att träffas av nya salvor.

Artilleriets viktigaste uppgift var dock att kapa förbindelsen mellan britternas skyttegravar och linjerna bakom fronten. Tunga granater trängde djupt ned i marken, där de kapade telefonledningar, och i den mördande spärrelden var ordonnanser dödsdömda. Samtidigt tvingade gasen brittiska artillerister att bära otympliga gasmasker, så att arbetet med att ladda kanonerna blev utmattande.

Sista ledet i det tyskarna kallade ”eldvalsen” var att de kompletterade morgondiset med tusentals rökgranater. I nästa fas av operationen skulle sikten vara i det närmaste obefintlig.

Flygplanstypen Halberstadt CL.II från 1917 gav understöd åt markstyrkornas framryckning.

© BPA Bild Bundesarchiv & Shutterstock

Pilot fällde hotbrev över Paris

En av de största nyheterna under kriget var flygplanen. Utvecklingen gick från små observationsplan till stridsflygplan med kulsprutor och bomber.

I början av första världskriget var flygplanens viktigaste uppgift att peka ut mål för artilleriet. Tyskarna insåg emellertid snabbt att planen även kunde användas till att sprida kaos bakom fiendens frontlinje.

Redan i september 1914 tog en tysk pilot med sig fem bomber, som han fällde över Paris. Han släppte även ned ett meddelande med en begäran om fransk kapitulation.

Nu utvecklades flygplanen snabbt, och inom loppet av de tre följande åren hade båda sidor konstruerat robusta jaktplan med kulsprutor, som kunde angripa fiendens plan och ställningar.

Åtskilliga ”jakteskadrar” var i luften under våroffensiven 1918, men eftersom tyskarnas nyaste flygplansmodeller inte var klara stred de i plan från 1917. Bland annat därför hade de allierade piloterna övertaget i luften.

Stämde upp i nationalsången

Medan britterna darrade under granatregnet, väntade tusentals tyska soldater spänt i sina skyttegravar. Chefen för en av bataljonerna började sjunga ”Deutschland, Deutschland über alles”, och soldaterna stämde in.

”Det var första gången jag hörde national­sången sedan hösten 1914, då unga frivilliga sjöng den under anfall”, konstaterade en löjtnant.

”Andan var inte längre densamma som då, men jag tror att bataljonschefen sjöng för att skingra tankarna från det förestående slaget”, sa han.

En del tyska soldater befann sig emellertid längre fram än de främsta tyska linjerna. Stormtrupperna hade långt tidigare gett sig ut i ingenmansland, där rök, dis och buller dolde dem för britterna.

De var arméns elit, specialister på att snabbt tränga fram över och inta skyttegravarna i smågrupper. När kanonerna några timmar senare flyttade elden till britternas bakre linjer var det deras tur.

© Imageselect & Andrea Miniaturs/ michtoy-from-the-front.blogspot.dk

Specialister på att inta fiendens skyttegravar

Stormtrupper mötte inget motstånd

Elitsoldaterna kunde nästan inte tro sina ögon, när de rusade upp och sprang sista biten fram mot britternas frontlinje. Inga granater föll bland dem, taggtrådshindren var fullkomligt sönderslitna, och bakom taggtråden fanns endast kratrar i stället för skyttegravar.

”Endast ett fåtal fiender hade överlevt eldstormen”, berättade en av soldaterna. ”En del av dem var sårade. De stod med händerna i vädret. Vi behövde inte ge dem några order, de hade förstått vad de skulle göra: Fortsätt bakåt”.

Längs fronten kapitulerade flera hundra britter redan under anfallets första minuter. I samma ögonblick som artilleribombardemanget upphörde var de omringade av tyska stormtrupper, som ryckte fram med blixtens hastighet.

”Det var väldigt dimmigt, och jag hörde ingen skottlossning”, beskrev en ung brittisk löjtnant. ”Att anfallet inletts upptäckte jag först när jag rundade ett hörn i vår skyttegrav och gick in i en hemsk liten tysk med tjocka glasögon. Det var den förste tysk jag någonsin sett. Han pressade sin bajonett mot min mage och sa: ’Kamerad, yes or no?’ Jag svarade ’yes’”.

Tyskar ropade ofta ”kamerad”, när de tänkte ge upp, och soldater på båda sidor av fronten förstod innebörden. Omtumlade fångar blev tillsagda att bege sig iväg mot de tyska linjerna – många utan att några vakter följde med dem.

Under tiden fortsatte stormtrupperna in i labyrinten av brittiska skyttegravar, där röken från granaterna fortfarande vilade tung över landskapet.

”Ordet reträtt finns förbanne mig inte i den brittiska armén!” Brittisk överste under kejsarslaget.

Britternas framskjutna poster skulle ha fördröjt anfallarna, men soldaterna hade antingen dödats under bombardemanget eller övermannats på några ögonblick. Längre bak började samma sak hände med hela kompanier.

De stod i den främre brittiska linjen, som skulle försvaras så länge som möjligt, innan styrkorna drog sig tillbaka till en bakre linje. Hela försvarsplanen bröt emellertid samman fullkomligt i mötet med verkligheten.

Tyska stormtrupper rusade skrämmande enkelt in mellan de brittiska förbanden, som tappade kontakten med varandra och löpte risk att bli omringade.

Längs en sju mil lång sträcka av västfronten slogs britternas främre försvarslinje ut på bara en och en halv timme. Kanoner erövrades utan att ha avfyrat en enda granat, och tusentals soldater kapitulerade, medan andra flydde för livet i små grupper.

Endast en kedja av befälsposter höll stånd, för de hade ställningar som skyddade dem från angrepp från alla håll. De var dock som små öar mitt i den tyska flodvågen, och britterna fick ge upp allt hopp om att undsättningsstyrkor skulle rädda dem.

Chefen för en engelsk bataljon uppmanades att dra sig tillbaka, medan det fortfarande var möjligt: ”Ordet reträtt finns förbanne mig inte i den brittiska armén! Jag har redan mist ett öga för en medalj, och jag är beredd att förlora det andra för Victoriakorset”, förkunnade han.

Resolut tog översten en revolver i var hand, befallde sin ordonnans att följa med och begav sig genom skyttegravarna i riktning mot stridslarmet.

Efter ett par minuter vände ordonnansen ljudlöst och skyndade sig därifrån. Han och andra soldater med överlevnadsinstinkt slapp undan den tyska omringningen, medan den halsstarrige översten och 400 av hans män slutade som krigsfångar.

:ÖVERBLIK: Så överrumplar tyskarna den brittiska linjen

Allierade flydde åt varsitt håll

Långt åt nordväst satt fältmarskalk Douglas Haig i den brittiska arméns högkvarter, där rapporter om tyska genombrott strömmade in hela den 21 mars.

Haig tog emot rapporterna med ett stoiskt lugn, som gränsade till nonchalans. När hans arméchefer ringde från fronten fick de inte ens prata med överbefälhavaren personligen, utan avspisades av stabspersonal. I ett brev till sin hustru tog han också lätt på det tyska angreppet:

”Vi har utkämpat ett stort slag och klarat oss riktigt bra. Rapporter uppger att soldaterna är vid gott mod och har massor av mål. Det var ’döda, döda’ hela dagen lång. Fienden måste ha lidit svåra förluster”.

Haigs ton kan möjligen förklaras med att han ville skona sin hustru, som låg allvarligt sjuk i hemmet. Situationen var allvarlig.

Dagens strider hade kostat britterna nästan 40 000 man, och även om tyskarnas anfall hejdats på en del ställen hade de lyckats slå upp ett 20 kilometer brett hål i fronten.

Den brittiske fältmarskalken fick ge upp tanken på att skapa en ny försvarslinje längre bak, för han hade för få reserver. Tvärtemot fick britterna fly för livet, om de skulle undgå att krossas av den tyska styrka som nu avancerade.

Tyskarna slet för att snabbt få fram sina kanoner efter genombrottet i mars 1918.

© Ritzau/Scanpix

Styrkorna flydde norrut mot resten av den brittiska armén, men det innebar att de tappade kontakten med de franska styrkorna längre söderut. Ludendorffs plan att tränga in mellan de allierade arméerna såg ut att lyckas.

Två dagar senare höll Haig ett krismöte med general Philippe Pétain, som förde befäl över den franska armén. Han slog fast att kontakten behövde återupprättas så fort som möjligt. ”Annars kommer britterna troligen att drivas ut i havet”, fortsatte Pétain sin analys av situationen.

I den bestörte Haigs öron löd orden mer som en nykter förutsägelse av vad framtiden oundvikligen skulle medföra än som en uppmaning till nya tag. Pétain å sin sida kunde inte göra något med kort varsel, för hans reserver stod långt söderut.

Flera dagar tidigare hade Ludendorff nämligen placerat falska kartor i en observationsballong, som sedan ”slet sig” och blåste in över de franska linjerna. Kartorna hade övertygat den franske generalen om att det var hans styrkor, inte britternas, som var tyskarnas egentliga mål.

Pétain hyste dessutom en djup misstro till sina brittiska allierade, och han såg det som sin allra främsta uppgift att försvara Paris. De allierade armécheferna kunde inte enas om en gemensam strategi, och under tiden växte luckan i fronten mellan deras arméer.

Skyttegravskriget var över

Ludendorffs armé upplevde många triumfer efter genombrottet den 21 mars. Soldaterna hade lagt skyttegravarnas klaustrofobiska värld bakom sig, och nu marscherade de tyska männen genom öppen terräng, där de kunde låta blicken vila på horisonten.

Generalerna kunde till slut utkämpa ett riktigt krig, som de hade lärt sig på officersakademierna när de var unga. Seger handlade på nytt om snabba manövrer, överraskningsanfall och angrepp mot fiendens flanker.

”Detta är en fråga om monarkins seger över demokratin.“ Vilhelm II

Situationen var dock helt ny för många av de meniga och officerarna i första ledet. Deras tillvaro som soldater hade inletts efter 1914, och de hade aldrig upplevt annat än skyttegravskrigets statiska blodbad.

Ludendorff hade emellertid förutsett det problemet, och under månaderna före offensiven hade de tyska divisionerna fått öva på den gamla sortens krig: Medan soldaterna övade på att marschera, övade officerarna på att läsa kartor och välja väg under framryckning.

Ändlösa kolonner av soldater ryckte nu fram, och på landsvägarna trängdes hästspann med kanoner i alla storlekar. I sitt högkvarter var Ludendorff mer än nöjd. Trots att hålet i fiendens front inte blev så brett som han hade hoppats, var genombrottet en realitet.

”Målet är nu att splittra fransmännen och britterna genom en snabb framryckning på båda sidor av Somme”, förkunnade en upprymd Ludendorff.

Kejsar Vilhelm var själv nära fronten, och efter så många besvikelser hägrade nu äntligen en stor seger. ”Om en engelsk delegation kommer för att vädja om fred, måste de knäböja vid den tyska flaggan, eftersom detta är en fråga om monarkins seger över demokratin”, förkunnade Tysklands härskare, medan hans stab applåderade.

Slaget var dock inte vunnet ännu.

Fler än 800000 brittiska och franska soldater stupade eller togs tillfånga av tyskarna under våroffensiven.

© Getty Images

Tröttheten blev tyskarnas fiende

Efter fyra år i skyttegravarna hade Ludendorff brutit upp den låsta fronten, men andra delar av krigets logik kunde han inte göra något åt. Hans armé förflyttade sig till fots, och framryckningens tempo styrdes av hur långt soldaternas ben kunde bära dem på ett dygn.

Endast ett fåtal lastbilar fanns tillgängliga, och de räckte inte till för att frakta arméns spjutspets framåt. Den tyska armén hade dessutom tagit ifrån kavalleriet dess hästar redan 1914, eftersom ryttare var värdelösa så länge kriget utkämpades i skyttegravar.

Ludendorffs blixtoffensiv fick därför genomföras i gångtempo – och till och med i den hastigheten sackade artilleri och underhåll snart efter.

Läget försvårades av att den tyska armén inte hade någon plan för operationerna efter genombrottet. Ludendorff ville utnyttja möjligheter när de uppstod, men resultatet var otydlighet och bristande samarbete mellan förband.

Britternas front rullades inte upp söderifrån, som Tysklands fältherre hade förutsagt före offensiven. I stället trängde hans styrkor allt djupare in i öppningen i fronten, vilket endast gav dem mark utan strategiskt värde och gjorde underhållslinjerna oroväckande långa.

Som situationen såg ut den 23 mars beslutade Ludendorff sig för att fortsätta framåt. Om den tyska armén marscherade vidare längs Somme, skulle styrkorna tränga genom staden Amiens och sedan nå Engelska kanalen, som låg omkring sex mil därifrån. Då skulle fransmän och britter ha splittrats helt.

Sex mil var emellertid långt under första världskriget – även under de euforiska marsdagarna. De tyska soldaterna började bli utmattade, trängsel blockerade vägarna, och förlusterna fortsatte växa.

En ny general indtog scenen

Haig och Pétain förblev djupt pessimistiska, men försvarade sig trots det hårdnackat på varsin sida av det tyska genombrottet.

Mötena mellan dem präglades av en djup och ömsesidig misstro, eftersom de båda ansåg att motparten gjorde alltför lite för det gemensamma goda. För politikerna i London och Paris stod det klart att det behövdes en ny, gemensam militär ledare.

Valet föll på den franske generalen Ferdinand Foch.

”Jag vägrar att diskutera en möjlig reträtt.“ Ferdinand Foch

Britterna hade ett gott intryck av Foch från tidigare operationer, och till skillnad från Pétain slogs han aggressivt.

För aggressivt ansåg somliga, men situationen krävde en resolut leda­re. Ferdinand Foch själv sa rätt saker, när han den 24 mars blev ombedd att utvärdera det strategiska läget:
”Situationen är allvarlig, mycket allvarlig”, fastslog den 68-årige Foch. ”Men den är på intet sätt desperat. Jag vägrar att diskutera en möjlig reträtt. Att gå till reträtt är uteslutet”.

Foch fick överta franska såväl som brittiska divisioner, och med dessa hade han för avsikt att stoppa Ludendorffs offensiv mot havet. Som försvarare hade han en stor fördel gentemot sin tyske motståndare: Han kunde utnyttja Frankrikes finmaskiga järnvägsnät och snabbt förflytta stora styrkor, medan tyskarna var tvungna att gå.

Alla järnvägsspår hade nämligen förstörts under striderna i de områden som de erövrade.

Ludendorff gjorde allt för att tränga igenom vid Amiens, där han skulle kunna kapa den livsviktiga järnvägsförbindelsen mellan sina fiender. Om det lyckades skulle Fochs försök att länka ihop de allierade arméerna igen vara dödfött.

Ditrusande brittiska och franska förband krossades nästan så fort de anlänt med tåget. Foch fick till och med ge order om ett gammaldags kavallerianfall, eftersom det inte fanns några andra styrkor att sätta in.

Förlusterna av hästar och män var förfärliga, men de löste uppgiften. Tyskarna nådde inte Amiens.

Tysklands krafter tog slut

Efter svåra förluster tvingades Ludendorff den 5 april inse att Engelska kanalen var utom räckhåll. Han ställde in anfallen mot Amiens, och soldaterna fick order att gräva nya skyttegravar. Det innebar dock inte att våroffensiven var slut, för Ludendorff tänkte försöka igen.

Efter ett misslyckat försök att bryta igenom till de brittiska inskeppningshamnarna vid Engelska kanalen i april följde nya tyska anfall i maj, juni och juli. Stormtruppernas framstötar ledde till nya genombrott, men ingen av de efterföljande offensiverna avgjorde kriget.

Tiden arbetade nu mot tyskarna, vars numerära överlägsenhet snabbt började avta. Från Storbritannien kom utvilade styrkor, som hade hållits tillbaka, så att Haig inte skulle slösa bort dem på frontalangrepp.

Dessutom var amerikanerna äntligen på väg över Atlanten. Varje dag anlände de i tusental till Frankrike, och trots att de var för oerfarna för att kastas in mot våroffensiven, kunde de ta över lugnare frontavsnitt.

Amerikanernas ankomst gav de allierade ett övertag på slagfältet.

© Shutterstock

Uncle Sam var på väg

Tyskarna gick till offensiven för att de höll på att få ont om tid. En amerikansk miljonarmé skulle snart anlända till krigsskådeplatsen och ge de allierade styrkorna ett enormt övertag i män och materiel.

USA förklarade Tyskland krig i april 1917, och fyra miljoner amerikaner anmälde sig frivilligt att slåss. Till en början utgjorde de emellertid en armé enbart på papperet, för rekryterna saknade utbildning, och försvaret saknade kanoner, kulsprutor och flygplan.

Samtidigt vägrade USA att sätta in styrkor på västfronten i Frankrike efter hand som de blev klara. När armén sattes in i strid, skulle det ske som en samlad styrka, som leddes av amerikanska generaler.

USA behövde emellertid vapen från Storbritannien och Frankrike, så enstaka divisioner fick snabbt skickas över Atlanten som betalning för vapnen.

Våren 1918 var USA:s nya armé stridsberedd, och det var hotet från dessa miljoner soldater som fick tyskarna att satsa på en blixtoffensiv. Våroffensiven misslyckades, och under sommaren övertog amerikanerna en 15 mil lång sektion av västfronten.

Vid det laget anlände 10 000 man med fartyg varenda dag, och de utmattade tyska styrkorna var efter det i numerärt underläge. En gemensam allierad offensiv från augusti till november trängde tillbaka dem, och Tyskland blev till slut tvunget att be sina fiender om ett vapenstillestånd och därefter om en förhandlingsfred.

Frankrike fick svarta soldater

De första amerikanska soldaterna på västfronten var regementen av svarta amerikaner, som USA lånade ut till Frankrike. De hade lågt anseende i den segregerade amerikanska armén.

Fransmännen å sin sida tog emot soldaterna utan fördomar. Afrikanska och arabiska kolonialsoldater stred redan i den franska armén, och de hade rykte om sig att vara orädda,
när tyska skyttegravar skulle erövras.

De svarta soldaterna levde upp till förtroendet, och 1918 kom många hem som krigshjältar – bara för att lynchas i sydstaterna, när de stolta gick runt i uniform och medaljer.

Ludendorff förberedde nya framstötar under sommaren, men allierade angrepp tvingade honom på defensiven. Franska divisioner understödda av hundratals stridsvagnar pressade under bittra strider tyskarna obevekligt baklänges mot den ursprungliga frontlinjen.

”Vi marscherade genom natten”, skrev en utmattad tysk soldat, som hade stridit sedan 1914. ”Med oss hade vi vår utrustning, våra gevär, våra minnen och våra trötta själar. Trots att vi inte vågade säga det högt, var vi säkra på att hela armén snart skulle befinna sig på reträtt”, tillade han.

Blodbadet fortsatte

Ludendorff hade satsat allt på ett kort, och med sin stora offensiv uppnådde han större resultat på västfronten än någon annan före honom. Stormtruppernas blixtsnabba genombrott blev en försmak på vilket slags operationer den tyska armén skulle bli kapabel till under nästa världskrig.

”Kriget är förlorat” Erich Ludendorff, den 29 november 1918.

År 1918 saknade man dock den rörlighet som krävdes för att utnyttja de inledande framgångarna. Tyskarna hade inte de pansarfordon och lastbilar som under andra världskriget gjorde det möjligt för dem att köra över Europa med sitt blixtkrig.

Nederlaget i våroffensiven innebar att Tyskland förlorat kriget. Det vägrade dock Ludendorff och kejsar Vilhelm att inse, så dödandet fick fortsätta.

Sommaren 1918 gav Foch order om en storoffensiv på västfronten, och under hans befäl ryckte Haig, Pétain och de nyanlända amerikanerna fram. Steg för steg drevs tyskarna långsamt baklänges igen.

”Kriget är förlorat”, fick även Ludendorff motvilligt medge den 29 september.

Förslag till en vapenvila skickades till de allierade, men de ställde så hårda krav att tyskarna i raseri valde att kämpa vidare.

Till slut upphörde stridigheterna den 11 no­­vem­­ber. Kejsaren flydde till Nederländerna, och på västfronten var den tyska armén en slagen skugga av sin forna storhet.

Trots det hävdade Ludendorff att allt var politikernas fel, när ansvaret för nederlaget skulle fördelas efter krigsslutet. Han stod fadder till den så kallade dolkstötslegenden, som nazisterna sedermera tog till sig helhjärtat.

Ludendorff sympatiserade inledningsvis med nazisternas åsikter, men han utvecklade med tiden en djup antipati mot Adolf Hitler. Därför vägrade han bland annat att låta sig befordras av den tyske Führern, när han 1935 fyllde 70 år:

”En fältmarskalk utnämns på slagfältet – inte under ett födelsedagskalas i fredstid”, förkunnade han surt. Två år senare avled Ludendorff och mot sin vilja fick han en statsmannabegravning av Hitler.