Skadad soldat, soldater vid kanon

Kanoner förvandlade västfronten till rena köttkvarnen

Endast kanoner och granater i ofattbara mängder kan rubba på västfronten. Det anser första världskrigets generaler, och 1916 tar de till krigets mest destruktiva artilleritaktik – den krypande stormelden.

Endast kanoner och granater i ofattbara mängder kan rubba på västfronten. Det anser första världskrigets generaler, och 1916 tar de till krigets mest destruktiva artilleritaktik – den krypande stormelden.

New York Public Library Science Source/Imageselect & Granger/Imageselect

Öronen skriker efter ett ögonblicks tystnad, men det är det öronbedövande ljudet av död som hörs överallt kring den tyske soldaten Karl Gorzel på Thiepvalhöjden norr om floden Somme.

Granaterna viner genom luften och exploderar med en kraft som får hela området att skaka. Kaskader av jord slungas mot himlen och vräker ner över Gorzel och hans kamrater och fyller deras öron och munnar.

Först efter flera timmars bombardemang från de brittiska artilleripjäserna i fjärran uppstår en kort paus. Det enda som 21-årige Gorzel hör är gråt och klagorop.

”Vilken fasansfull scen! Inte tillstymmelsen till skyttegrav fanns kvar.” Den tyske soldaten Karl Gorzel efter artilleriangrepp vi Somme.

Överallt runt honom ligger sårade landsmän med fruktansvärda sår och avslitna lemmar. Blodet har färgat den söndersprängda jorden, som för två timmar sedan utgjorde tyskarnas främsta linjer i deras skyttegravssystem.

”Vilken fasansfull scen! Inte tillstymmelsen till skyttegrav fanns kvar – inget annat än krevadgropar så långt ögat når”, konstaterar Gorzel, som inte får särskilt lång tid på sig att betrakta det misshandlade landskapet.

Beskjutningen blir kraftigare igen. Den får huvudet att dunka och läpparna att brinna. Vårt öde ligger i Guds händer”, skriver Gorzel om fasorna vid fronten i Somme 1916.

VIDEO: Autentiska bilder av första världskrigets artilleri

Karl Gorzel är bara en av flera miljoner unga män, som under första världskriget hamnat i ett granatregn vars omfattning aldrig skådats i historien. Kanonernas mullrande tystnar aldrig – utan uppehåll ger de eld i fyra år.

Artilleriet blir världskriget mest skräckinjagande vapen. Det kräver flest människoliv, orsakar de värsta såren och sliter sönder fler själar än någon kan räkna. Det är västfrontens köttkvarn..

första världskriget, artilleri, Passchendaele, 1917

Överallt på västfronten förvandlade artilleriet de blomstrande landskapen till ödemarker.

© Ritzau Scanpix

Artilleriet började i en biroll

När de första kanonerna rullade ut på västfrontens slagfält sommaren 1914 var det som en upprepning av Napoleonkrigen 100 år tidigare. Visserligen kunde artilleriet skjuta längre, men strategin var i stort sett oförändrad.

I inledningen av ett slag avfyrades kanonerna mot fiendens ställningar, och efter det skickade generalerna fram infanteriet för att utnyttja det kaos som granaterna hade skapat. Problemet var emellertid att första världskrigets försvarsställningar med skyttegravar enkelt kunde stå emot bombardemangen.

Artilleri, första världskriget
© Imageselect

Stålkulor tvingade ner soldaterna i skyttegravarna

I början av kriget var karteschen, som spred en skur av stålkulor, den mest använda granattypen. Den var så effektiv att den tvingade soldaterna att ta skydd i skyttegravar. Därmed miste karteschen dock sitt värde.

Med det relativt lilla antal granater som arméerna förfogade över 1914 gick det inte att slå ut fiendens ställningar. Försvararna tog bara skydd under den inledande kanonaden och bemannade sedan kulsprutorna igen så fort granatregnet upphörde.

Att genomföra överraskningsattacker var inte heller möjligt, eftersom artilleristerna var tvungna att lägga dyrbar tid på att skjuta in sig på målet. Kanonserviserna hade oftast tillgång till endast undermåliga kartor, som inte ens visade höjdskillnader i terrängen.

Artilleristerna var tvungna att mödosamt pejla in sig på fiendens ställningar genom att justera elevation och sidoriktning utifrån rapporter från observatörer längre fram. Men processen tog tid, och resultatet var att det inledande bombardemanget vållade endast begränsad skada.

VIDEO: Massivt bombardemang skulle knäcka fienden

Under 1914 satsade krigets parter på att inleda slag med överväldigande bombardemang av motståndarens ställningar. Först efter att artilleribeskjutningen upphört skickades infanteriet fram – i regel med blodigt resultat.

Trots det var de tyska, franska och brittiska militära befälhavarna djupt eniga om att artilleri – i enormt antal – var det enda som skulle kunna bryta skyttegravskrigets dödläge. Men det krävde långt mer ammunition än artilleristerna hade till sitt förfogande.

”Man kan inte förstöra något som helst, när man konstant måste räkna sina granater”, sa en frustrerad brittisk artillerist 1914.

Produktionen av granater och kanoner fick därför högsta prioritet.

Alla satsade på kanoner

Mellan augusti och december 1914 hade båda sidor i kriget förlorat nästan en miljon soldater. Men tyskarna hade haft störst framgångar, eftersom de hade ockuperat större delen av Belgien och en stor del av nordöstra Frankrike.

Bakom fronten – i England, Frankrike och Tyskland – var vapenfabrikerna igång dygnet runt för att producera granater. Snabbskjutande kanoner med längre räckvidd och bättre precision tillverkades i stora mängder och transporterades till fronten. Samma sak gällde för haubitsen – ett mellanting mellan en kanon och en mörsare – som kunde avfyra tunga granater i en hög bana mot fiendens positioner. Medan britterna under 1914 producerade endast 91 artilleripjäser, ökade antalet under 1915 till hela 3 226.

Somme, artilleri, första världskriget

I slaget vid Somme 1916 hade britterna samlat ihop nästan 1 500 kanoner och haubitsar för att bombardera de tyska linjerna.

© Bridgeman Images/billedmontage: HISTORIE

Eftersom de flesta män tjänstgjorde inom försvaret var det ofta kvinnor som arbetade inom ammunitionsproduktionen.

”Trots värmen fick vi aldrig vädra rummen, inte ens under matpauserna, för dörrar och fönster skulle hållas permanent stängda på grund av explosionsfaran”, mindes Editha von Krell, som under fyra månader på en tysk ammunitionsfabrik såg tre unga kvinnor skadas dödligt i olyckor.

Artilleriangrepp, första världskriget, granater

Artilleristerna var inte säkra, trots att de befann sig långt bakom fronten. Här tar en soldat skydd från exploderande granater.

© Bridgeman Images

Medan upprustningen pågick för fullt optimerade arméerna artilleriets precision. Det hade nu gått upp för alla att faktorer som vindhastighet, lufttryck och höjdskillnader var avgörande för träffsäkerheten.

Under 1915 upprättade britterna därför topografienheter som skulle ta fram bättre kartor, och året därpå bildades särskilda observationskompanier. Dessutom försågs artilleristerna med väderprognoser tre gånger per dag.

Observationer från luften blev også opprioriteret, så att fiendens positioner kunde fotograferas från luftballonger och flygplan. Soldaterna fylldes av obehag, när fientliga flygplan flög över deras positioner.

”Vi var helt och hållet i deras våld, och de dirigerade med skoningslös precision de tunga engelska kanonerna – granat efter granat – mot våra linjer”, berättade Karl Gorzel från slaget vid Somme 1916 – året då artilleriet visade sin fruktansvärda potential.

Granathylsor, första världskriget

På västfronten avfyrades flera miljoner granater. Här syns de tomma granathylsorna efter ett inledande bombardemang.

© Imageselect

Granaterna föll dag och natt

De första arton månaderna vid fronten hade varit fruktansvärda för soldaterna i skyttegravarna, men det skulle bli värre. I februari 1916 inledde de tyska styrkorna slaget vid Verdun med att – under ett enda dygn – avfyra cirka en miljon granater mot de franska ställningarna, och på det sättet böljade artilleriduellen fram och tillbaka i 302 dagar.

”Granater faller och mejar skoningslöst ner alla. Jag förstår inte hur jag fortfarande kan vara vid liv”, skrev den franske soldaten Paul Pireaud:

”Här handlar det om ögonblicklig utplåning utan att någonsin ha sett fienden.”

En annan fransk soldat instämde: ”Vi är i de dödas rike. Natten lyses upp av flammor från helvetet. Plötsligt slits nattens mörker isär. Längs hela horisonten exploderar skenet från apokalypsen.”

Sommaren samma år inledde britterna sitt dittills våldsammaste bombardemang längs en 29 kilometer lång front längs floden Somme. I sju dygn överöste 1 437 kanoner och haubitsar de tyska ställningarna med granater.

”Inget kan ha överlevt.” Den brittiske generalen Henry Rawlinson efter att 1,5 miljoner granater avfyrats vid Somme.

Under en vecka avfyrade britter och fransmän mer än 1,5 miljoner granater – fler än som sammanlagt avfyrats under krigets första tolv månader.

”Inget kan ha överlevt”, sa den brittiske generalen Henry Rawlinson.

Han hade fel. När 100 000 brittiska soldater gick till attack efter artilleribombardemanget, svarade tyskarna med kulsprutor och artilleri. Enbart under det första dygnet stupade 19 240 britter – motsvarande tretton döda per minut i 24 timmar. På det sättet fortsatte slaget i månader precis som vid Verdun och andra platser på västfronten.

”Kan en man försvara sig mot ett jordskalv som håller på att sluka honom?” Fransk soldat om de enorma granater som tyskarna avfyrade.

Soldaternas nerver trasades sönder av granaternas konstanta vinande. Även de män som kunde ta skydd i kraftigt byggda skyddsrum under marken bävade för de grövsta granaterna.

”Kan en man försvara sig mot ett jordskalv som håller på att sluka honom? Vad tjänar det till att skjuta med ett gevär mot en vulkan, som spyr ut lava?” frågade sig en uppgiven fransk soldat.

Järnvägskanon, första världskriget

Kanonerna blev under kriget så stora att en del fick transporteras på järnvägsvagnar.

© Naval History and Heritage Command

På båda sidor av fronten vållade granaterna fasansfulla skador.

”Frontsoldaterna känner inte längre något, när de ser kroppar utan huvud, utan ben, skjutna genom magen, med bortsprängd panna, med hål i bröstet”, berättade en tysk soldat vid Verdun.

Oerhörda mängder soldater stupade i en kamp som kändes meningslös.

”Bårbärarna flyttar de sårade så långt bakåt de kan. Förstärkningar anländer, och de döda begravs, och så börjar en ny dag – ännu förfärligare än den föregående”, skrev Karl Gorzel från Somme hösten 1916.

Den 21-årige tysken överlevde slaget, men nästan 320 000 andra miste livet i striderna – de flesta till följd av granater. Än så länge hade artilleriet emellertid inte kunnat visa att det kunde användas för att vinna terräng. Nya taktiker behövde utvecklas.

Somme, första världskriget, 1916

Mer än 300 000 personer dog under striderna vid Somme 1916. Här går brittiska soldater i den söndersprängda terrängen.

© US National Archives

Granatmur dolde angriparna

De besinningslösa artilleribombardemangen förvandlade västfronten till ett månlandskap, där enstaka stubbar stod kvar i landskapet. Ingen av krigets parter hade emellertid kommit på hur artilleriet skulle kunna rubba fronten.

”Varför vinner vi ingen mark?” skrev en frustrerad fransk infanterist, som upplevde att han och hans kamrater ”på det här sättet bara väntar på döden”.

Lösningen blev krigets mest destruktiva artilleritaktik. Den så kallade krypande stormelden var tänkt att optimera samarbetet mellan artilleri och infanteri. Taktiken gick ut på att vid ett angrepp låta artilleriet beskjuta terrängen omedelbart framför de framryckande styrkorna med en tät spärreld.

Kanonelden ”kröp” fram över slagfältet i fasta tidsintervaller, och omedelbart bakom den rusade infanteriet, som på så sätt skyddades av en mur av exploderande granater framför dem.

Under 1916 testade britterna att använda den förödande krypande stormelden, vilket de andra arméerna snabbt tog efter. Taktiken gick ut på att steg för steg låta artilleriet bombardera slagfältet omedelbart framför de anfallande soldaterna.

Den krypande stormelden gjorde det omöjligt för försvararna att se de framryckande styrkorna och rensade dessutom slagfältet framför soldaterna från fällor och taggtrådshinder. Samtidigt tvingade stormelden försvararna att ta skydd, så att de inte kunde bemanna sina kulsprutor förrän det var för sent.

Taktiken krävde emellertid en oerhört noggrann koordination. Om fotsoldaterna sprang för långsamt upphörde stormelden för tidigt, och fienden hann gå till motanfall. Sprang infanteriet i stället för snabbt, riskerade soldaterna att träffas av det egna artilleriet. Trots farorna fick soldaterna order att hålla sig så nära de exploderande granaterna som möjligt.

Beräkningar visade att omkring tio procent av de angripande fotsoldaterna skulle komma att träffas av egna granater. Men försvarsledningarna var villiga att acceptera de förlusterna, om taktiken kunde bryta skyttegravskrigets dödläge.

Taggtråd, första världskriget, krypande artilleri

Breda bälten av taggtråd skyddade ställningarna på västfronten. Dessa hinder skulle den krypande stormelden sopa undan.

© Shutterstock

Taktiken finputsades

Britterna blev först med att använda den krypande stormelden, och det skedde under slaget vid Somme, där resultatet inte var särskilt imponerande. Trots granatregnet var de tyska taggtrådshindren intakta, när de brittiska infanteristerna nådde de tyska linjerna.

Konsekvensen var att soldaterna halkade efter i förhållande till stormelden, så tyskarna fick tid att bemanna sitt försvar innan deras skyttegravar stormades.

”Från alla håll rusade män i stålhjälmar fram.” Tysk löjtnant, när fienden dök upp efter ett angrepp med krypande stormeld.

Under 1917 finslipades emellertid taktiken och samordningen förbättrades. Avgörande var också att britterna utvecklade en extra känslig tändsats, som fick granaterna att explodera om de så bara nuddade en taggtråd. Det innebar att de tyska taggtrådshindren röjdes betydligt effektivare, och infanteriet kunde hålla tempot uppe i anfallet.

Kombinationen av konstant artilleribeskjutning och fiendens plötsliga uppdykande genom röken var skräckinjagande för försvararna.

”För ett ögonblick stod vi bara som hypnotiserade av synen (granatregnet, red.). Vi hade inte tid att dra oss tillbaka och få våra sår omlagda, för knappt hade granatregnet upphört förrän hela landskapet tycktes få liv. Från alla håll rusade män i stålhjälmar fram”, berättade en tysk löjtnant i Flandern sommaren 1917.

Soldat, första världskriget, planering

Artilleriangreppen krävde att planerarna tog hänsyn till allt från kanonernas skottbana, vilken typ av granater som skulle användas, och hur snabbt artilleristerna skulle avfyra dem.

© Imageselect

Framgången berodde på bland annat det ökande antalet kanoner, som innebar att den krypande stormelden kunde upprätthållas under en längre tid och längs en bred front.

Ett angrepp med krypande stormeld i slaget vid Passchendaele den 12 oktober samma år slutade emellertid i en tragedi. När anfallet inleddes tidigt på morgonen träffade en del av de första granaterna de nyzeeländska styrkorna, medan de förberedde sig för stormningen.

Artillerikarta, Passchendaele, krypande

Angrepp med krypande stormeld krävde omsorgsfull planering. Här är tidtabellerna för ett angrepp vid Passchendaele. Varje streck visar ett steg i artilleriets bombardemang med bestämda tidsintervall.

© Australian War Memorial

När infanteriet hade kämpat sig fram till fiendens positioner i knähög lera visade det sig dessutom att stormelden inte hade lyckats förstöra taggtrådshindren. Nästan tusen nyzeeländare miste livet, innan anfallet blåstes av.

Trots det var alla övertygade om att mer artilleri – och ännu fler granater – var lösningen. Under 1917 producerade britterna 76 miljoner granater – mer än fyra gånger så många som 1915. De enorma mängderna granater och kanoner fick under andra hälften av 1917 generalerna att tala om ”artillerislag”, när de planerade offensiver.

Anfallen skulle nu utnyttja kanonernas räckvidd till fullo, så att de kunde träffa mål långt bakom fronten.

Artilleri, skada, funktionsnedsättning

Tiotusentals unga män kom hem med fruktansvärda skador.

© Imageselect

Granaterna krossade kroppar och själar

De oupphörliga bombardemangen resulterade i ett chockerande stort antal sårade. Explosionerna slet av armar, ben, näsor och ansikten. Även de som klarade sig utan fysiska men fick ärr för livet.

När de sårade soldaterna började väl in från västfrontens slagfält hade läkarna aldrig sett något liknande. Artilleriet åsamkade soldaterna fasansfulla skador i form av avslitna lemmar och mosade kroppar.

Beräkningar visar att omkring 67 000 tyske sårade fick en eller flera kroppsdelar amputerade, för britterna var antalet 41 000 – de allra flesta på grund av artilleriets granater.

En förbisedd men oerhört vanlig skada var att soldaterna miste hörseln. Bombardemangen vid västfronten var så våldsamma att de ofta kunde höras i London drygt trettio mil därifrån. I synnerhet artilleristerna, som inte hade några hörselskydd, fick ofta spräckta trumhinnor, och det gällde även de stackare som befann sig där granaterna slog ner.

Även de soldater som klarade sig genom kriget utan allvarliga fysiska skador fick bestående men i form av så kallad granatchock. Tillståndet utlöstes vanligtvis i samband med långvarig artilleribeskjutning och resulterade i apati eller extrema skakningar. Under 1916 berodde omkring 40 procent av alla inläggningar på fältsjukhus på granatchock.

Drabbades av utmattning

Den krypande stormelden kunde inte på egen hand avgöra kriget. Kommunikationslinjerna hade förbättrats och knöt nu samman högkvarter och observationsposter med de enskilda artilleribatterierna. Därför kunde fiendens moteld snabbt dirigeras mot anfallande styrkor.

Försvarsledningarna började nu fokusera på angrepp på djupet, som skulle försvaga fienden så mycket att de inte kunde koordinera sitt försvar effektivt.

Artilleriet skulle riktas inte enbart mot skyttegravarna vid fronten, utan kanoner med lång räckvidd skulle beskjuta fiendens befälsposter, kommunikationscentrum och reservförband bakom fronten. På så sätt skulle motståndaren lamslås, medan de enga styrkorna kunde vinna terräng.

”Nu har vi formeln”, förkunnade den franske överbefälhavaren Philippe Pétain.

De djupa angreppen, som varade i några timmar i stället för de tidigare dagslånga offensiverna, tillämpades på båda sidor, och nu sattes även gasgranater in.

”Det ljud som de flesta fruktade mest var det ljud som dessa granater åstadkom vid nedslaget. Detta dova ’bom’ var ett tecken på att den smygande döden var i antågande”, skrev en tysk soldat.

Granater, första världskriget, Frankrike

I skogarna och på åkrarna vid Verdun ligger det fortfarande omkring tolv miljoner granater, som inte exploderat.

© Getty Images

Döden döljer sig under skogen

Varje år tittar flera tusen odetonerade granater från första världskriget upp i skogar och på åkrar i norra Frankrike och Belgien. Granaterna utgör fortfarande en livsfara.

”Järnskörd” kallar de franska bönderna de fynd av blindgångare och annan metallskrot från världskrigen som fortfarande dyker upp i den nordfranska och belgiska myllan. När lantbrukarna plöjer jorden kommer gamla granater, taggtråd, patroner och splitter upp till ytan.

Enbart under slaget vid Verdun avfyrade de stridande parterna omkring 65 miljoner granater. Men långt ifrån alla exploderade – experter uppskattar att tolv miljoner oexploderade granater gömmer sig i marken.

Trots att kriget tog slut för mer än hundra år sedan är den kvarlämnade ammunitionen fortfarande livsfarlig. I både Frankrike och i Belgien arbetar minröjare med att avlägsna den ammunition som ständigt dyker upp.

Den årliga järnskörden på världskrigets slagfält uppgår till omkring tusen ton icke detonerad ammunition, som emellanåt tar livet av de olyckliga som har oturen att stöta på den. Sedan 1918 har mer än 600 franska ammunitionsröjare omkommit i samband med röjningsarbetet. Flera tusen kvadratkilometer land är än i dag förbjudet att beträda på grund av explosionsrisken.

Med förbättrade taktiker och enorma arsenaler av artilleripjäser och granater hade ententen och centralmakterna inom loppet av fyra år utvecklat en helt ny form av krigföring. Från att inta en underordnad roll 1914 spelade artilleriet den absoluta huvudrollen 1918.

Enbart i den franska armén hade andelen artillerister ökat från cirka 20 procent i början av kriget till 38 procent fyra år senare. Men medan de allt grövre kanonerna fortsatte att mullra över västfrontens slagfält började en trötthet infinna sig.

Värst var situationen för tyskarna, som förlorade stridsmoralen, när USA gick med i kriget sommaren 1918. Till slut såg Tyskland ingen annan möjlighet än att ingå en vapenvila den 11 november 1918. För första gången på fyra år väntade en lugn natt utan kanonernas mullrande.

Sammantaget hade det avfyrats omkring 720 miljoner granater på västfronten, och de låg bakom två tredjedelar av alla förluster – stupade och sårade.

Bland de många offren var Karl Gorzel. Den unge tysken hade överlevt det helvetiska bombardemanget vid Somme 1916, men hans tur höll inte i sig. Gorzel stupade i mars 1918 – åtta månader innan kriget slutade, och kanonerna tystnade för gott.