Julkort från första världskriget: ”Skjut upp i luften, så gör vi likadant”

Julafton 1914, mitt under brinnande världskrig, lägger soldaterna ner vapnen. Mellan skyttegravarna möts de för att småprata och sjunga. I ett brev till hustrun Eleanor berättar den brittiske officeren Reginald John Armes om den exceptionella händelsen.

Julafton 1914, mitt under brinnande världskrig, lägger soldaterna ner vapnen. Mellan skyttegravarna möts de för att småprata och sjunga. I ett brev till hustrun Eleanor berättar den brittiske officeren Reginald John Armes om den exceptionella händelsen.

Asar Studios/Imageselect & Shutterstock

24/12 1914

Jag har precis varit med om en av de märkligaste upplevelser en män­niska kan föreställa sig.

I kväll är det jul­afton, och jag anmälde mig för skyttegravstjänst, ­eftersom det var min tur att ha vakten.

Fiendens kulsprutor var riktade mot oss, och skjutandet pågick kontinuerligt.

Det varade till omkring klockan sju, då det plötsligt blev tyst.

Jag tog tillfället i akt att läsa tidningen, och sedan delades posten ut.

Då kom det rapporter om att tyskarna hade tänt ljus runt sina skyttegravar hela vägen längs den sida som vetter mot oss.

Vi hade då sedan en tid ropat lite åt varandra – tillönskningar om en god jul och liknande.

Men när jag kravlade upp ur skyttegraven ropade de ”skjut inte”, och scenen förändrades fullständigt.

Plötsligt blev allt helt fridfullt.

© Imperial War Museum

Reginald John Armes

Levde:

1876–1948.

Nationalitet:

Brittisk.

Sysselsättning:

Kapten i North ­Staffordshire Re­gi­ment, befälhavare för regementets A-kompani.

Civilstånd:

Gift och far till två döttrar.

Känd för:

Utdrag ur kapten Armes ­detaljerade och empatiska julbrev pub­licerades i januari 1915 i flera brittiska tidningar. Av säkerhetsskäl avslöjades Armes identitet först flera år senare. Brevet läses än i dag upp vid jul­sammankomster i Storbritannien.

Alla våra män klättrade upp ur skyttegraven och satte sig på bröstvärnet. Tyskarna gjorde likadant, och soldaterna började prata med varandra på engelska eller bruten engelska.

Jag satt mittemot skyttegraven, och på tyska frågade jag om de ville sjunga en tysk folkvisa. Det gjorde de. Sedan sjöng våra män. Båda sidor applåderade och uppmuntrade varandra.

En tysk sjöng ett solo, och jag bad honom sjunga en av Schumanns sånger. Han sjöng De två grenadjärerna, och det lät storartat.

Våra män utgjorde en bra publik, och alla uppskattade sången.

Tillsammans med Påven gick jag över för att tala med den tyske officer som hade befälet. En av hans män presenterade oss formellt för varandra.

Han frågade vad jag hette, och presenterade mig för sin officer.

Jag gav denne tillåtelse att begrava några av de stupade tyskar som ligger mellan våra ställ­ningar, och vi kom överens om att skjutandet skulle ställas in till i morgon kväll.

Medan vi stod och pratade samlades tio eller fler tyskar omkring oss. Det var inte mer än omkring en meter mellan mig och deras linje.

Vi gjorde honnör åt varandra, och han tackade för tillåtelsen att begrava de stupade, och vi kom överens om hur många män som skulle ta hand om det.

Vi kom även överens om att de andra soldaterna på båda sidor skulle stanna kvar i sina respektive skyttegravar under tiden.

Vi önskade varandra en god kväll, en god natts sömn och en god jul. Därefter tog vi avsked med honnör.

Jag gick tillbaka till skyttegraven. Tyskarna sjöng Die Wacht am Rhein, och det lät bra.

Sedan sjöng våra män Christians Awake, och efter att vi hade sagt godnatt, gick vi allesammans tillbaka till skyttegravarna.

Det var en märklig scen: En underskön, månljus kväll, de tyska skyttegravarna upplysta av små ljus och männen från båda sidor som satt samlade i små klungor på bröstvärnen.

Jag lät ett par män ge sig ut och möta ett par tyskar halvvägs mellan linjerna. De utbytte cigarrer och rökte och småpratade.

Officeren som jag pratade med hoppas att vi ska kunna tillbringa nyårsdagen på samma sätt. ”Ja, gärna, om jag är här”, svarade jag honom.

Jag kände att jag var tvungen att sätta mig ner och berätta om denna julafton, innan jag lägger mig. Givetvis är vi på vår vakt, men jag tror att tyskarna har tänkt hedra vår överenskommelse.

Jag tror dock att jag tänker hålla mig vaken hela natten, bara för säkerhets skull. Det är märkligt att tänka på att i morgon kväll brakar allt lös igen.

Om jag klarar mig genom den här cirkusen kommer jag alltid att minnas denna jul.

Nu går jag en sväng kring skyt­te­gra­varna för att se till att allt är bra.

25/12 1914

Vi hade en lugn natt, även om det förekom lite skottlossning här och där.

I mina skyttegravar och hos fienden mittemot brann stora bål, och ibland kunde vi höra hur männen sjöng och pratade.

På morgonen, när reveljen ljöd, skickade tyskarna ut folk för att begrava de döda.

Våra män gick dit för att hjälpa till, och från båda sidor möttes vi alla i mitten i grupper, där vi småpratade och gav varandra gåvor, till exempel i form av tobak.

Hela morgonen tillbringade vi med att fraternisera och sjunga.

”I morgon kommer vi såklart att ha fullt upp med att döda varandra igen.” R.J. Armes.

Tyskarna är från Sachsen, stiliga karlar, som bara vill att freden ska komma på ett sätt som känns värdigt.

De ger inget som helst intryck av att vara trängda. Jag var förbluffad av hur bra våra män kom överens med deras.

Vi har kommit överens om att fortsätta träffas fram till klockan 21, när kriget börjar igen.

Jag undrar vem som kommer att avlossa det första skottet! De säger, ”skjut upp i luften, så gör vi likadant” och liknande. Men i morgon kommer vi såklart att ha fullt upp med att döda varandra igen.

En man som också är gift frågade om han kunde få min bild av Betty och Nancy. Jag gav honom den, eftersom jag ju har två. Jag fick en bild av honom och hans fa­mi­lj.

Nu slutar jag, så jag kan skicka detta brev. Vi har precis ätit middag – fläskkotletter, plumpudding och paj.

Vi fick även ginger ale och en flaska vin och en cigarr. Vi skålade för alla er därhemma och i synnerhet för dig, min kära.

Nu ska jag gå ut och se när mina män möter tyskarna. Jag ska försöka skriva igen om ett par dagar.

Det kändes verkligen märkligt att gå ensam mot fiendens skyttegravar och möta någon halvvägs för att komma överens om julefrid.

Det kommer jag aldrig att glömma.

Pussa barnen från mig, och hälsa dem så mycket. Skriv ett långt brev till mig, och berätta om allt som hänt hos er.

Din Jake

Epilog

Julvapenvilan 1914 blev krigets enda, ­eftersom den högsta militära ledning utfärdade ett förbud mot liknande tilltag.

Kapten Armes överlevde kriget.

Han blev senare en av passagerarflygets pionjärer, när han 1919 var med och bildade ett flygbolag i Sydafrika.