Highclere Castle tog emot sårade soldater

Highclere Castle – känt som Downton Abbey i tv-serien med samma namn – tog under första världskriget emot krigets offer. Det vände upp och ner på de sociala spelreglerna och livet för både herrskap och tjänstefolk.

Highclere Castle – känt som Downton Abbey i tv-serien med samma namn – tog under första världskriget emot krigets offer. Det vände upp och ner på de sociala spelreglerna och livet för både herrskap och tjänstefolk.

basingstokegazette.co.uk & Shutterstock

De sårade soldaterna tappade hakan, när de i september 1914 närmade sig den plats som de närmaste månaderna skulle vara deras hem. Vagnarna de färdades i rullade längs den grusväg som slingrade sig upp till det imponerande Highclere Castle i Hampshire – verklighetens Downton Abbey. Med sina torn i renässansstil stod slottet som en fyrkantig bjässe i det böljande landskapet, och i denna praktfulla miljö skulle soldaterna återhämta sig.

Bara några veckor tidigare hade männen befunnit sig i labyrinten av skyttegravar på västfronten, men i likhet med så många andra tappra soldater hade de burits bort på en bår med frakturer eller skottsår. Lyckligtvis fick de sedan åka hem till Brittiska öarna, där många av de adliga godsen i nödens stund erbjöd sig att öppna sina dörrar för de sårade.

Patienterna behandlades ytterst väl under vistelsen på Highclere Castle.

© basingstokegazette.co.uk, basingstokegazette.co.uk & Shutterstock

I början av 1900-talet hade tillvaron på Highclere Castle präglats av strukturer och traditioner, som inte förändrats på många sekler. Ett myller av tjänstefolk sprang runt på slottet för att passa upp på herrskapet, som oklanderligt klädda drack te med spretande lillfinger. Men nu stod självaste grevinnan Almina, hustru till den femte earlen av Carnarvon, redo att ta emot soldaterna vid Highcleres huvudingång.

Kriget hade för en tid upphävt alla sociala strukturer, och överklassfrun visade personligen de sårade männen vägen genom hallar och korridorer till deras rum. Strax därefter serverades männen öl från slottets bryggeri, som de kunde smutta på medan de njöt av den storslagna utsikten över slottets park.

”Det känns som att man är med i en saga, oavsett hur svåra skador man har”, skrev Basil Jones, en av de tacksamma patienterna.

Herrskapet skötte om de sårade

Paret Carnarvon hade för egna pengar bekostat omvandlingen av Highclere Castle till inte enbart ett konvalescenshem för sårade soldater, utan ett riktigt sjukhus. Till skillnad från på många andra herresäten i England insisterade grevinnan Carnarvon nämligen på att anställa en kirurg, en lokal läkare och 30 sjuksköterskor, så att slottets nya gäster skulle kunna få professionell vård.

”Almina var briljant, när hon skulle organisera ett sjukhus”, skrev en av grevinnans väninnor i ett brev till sin make. Lady Carnarvon hade inte tid att ordna tebjudningar eller fina middagar, eftersom hon engagerade sig helhjärtat i sjukhuset.

”Om ni visste vilken skillnad det gjorde, senast jag reste till Frankrike, att jag visste att om jag skulle bli sårad igen, så skulle jag ha goda möjligheter att hamna i er omsorgsfulla vård.” Major Oliver Hopkinson i ett brev till grevinnan Almina.

Hon tyckte om att gå sina rundor bland soldaterna, då hon enligt kirurgen Robert Jones ”månade om männens psykiska och fysiska tillstånd”.

Grevinnan insisterade även på att hennes make och dotter skulle besöka patienterna. Dottern Evelyn rycktes ur sin privilegierade tillvaro, när hon varje dag efter sin privatundervisning fick följa med på mammans runda för att hälsa på soldaterna, vars skador var en plågsam påminnelse om det hårda livet utanför Highcleres trygga ramar.

Tjänstfolket fick nya roller

Även för tjänstefolket på Highclere vändes vardagen upp och ner. Personalen var van vid att slottet hade många gäster, men omvandlingen till sjukhus innebar att kammarjungfrurna fick dela rum, så att det blev plats för sjuksköterskorna. Arbetsbördan ökade också, eftersom inflödet av nya patienter motsvarade besök av 50 permanenta gäster.

De nya tiderna på Highclere innebar även att personalens arbetsuppgifter förändrades. För ovanlighetens skull fick husorna nu komma in i det fina biblioteket, som grevinnan Almina hade upplåtit åt de sårade soldaterna. Vanligtvis serverade den kvinnliga personalen inte gästerna, men eftersom Highcleres manliga anställda tjänstgjorde i armén, fick kvinnorna nu passa upp på de patienter som var tillräckligt krya för att sitta upp i de mjuka möblerna i det luxuösa rummet.

Frisk luft erbjöds i riklig mängd för patienterna, som kunde promenera på slottets ägor.

© basingstokegazette.co.uk

För många i den kvinnliga personalen var det en helt ny upplevelse att befinna sig sida vid sida med herrskapet och gästerna, men trots den extraordinära situationen var personalen tvungen att upprätthålla en god och respektfull ton – även mot soldaterna, som oavsett rang var husets gäster. Efter några månader blev Highcleres lyxsjukhus dock så populärt att det var framför allt sårade officerare som såg till att de fick plats på slottet. En av dem var major Oliver Hopkinson, som efteråt tackade grevinnan i ett brev från fronten:

”Om ni visste vilken skillnad det gjorde, senast jag reste till Frankrike, att jag visste att om jag skulle bli sårad igen, så skulle jag ha goda möjligheter att hamna i er omsorgsfulla vård.”

Tillbaka till vardagen

I fem månader slet personalen på Highclere med blodiga sängkläder, travar av smutstvätt och middagsserveringar i sovrum och i matsalen. Till slut var alla helt slutkörda, och grevinnan var i januari 1915 tvungen att stänga sjukhuset i sex veckor, så att personalen skulle kunna återhämta sig.

Efter den välbehövliga pausen slog Highclere upp portarna för sårade igen fram till december 1915. Därefter flyttade Almina sjukhuset till en hyrd fastighet i London, där huvudstadens specialister alltid fanns nära till hands, om någon av patienterna behövde akut vård. Plötsligt blev Highclere underlig tomt – delvis för att grevinnan vistades mestadels i huvudstaden.

Tutankhamuns mask, som Howard Carter fann 1925, föreställer guden Osiris – dödsrikets gud i det gamla Egypten.

© Roland Unger & Shutterstock

Slottets earl jagade Tutankhamuns grav

Den femte earlen av Carnarvon (1866–1923) hade ett brinnande intresse för arkeologi, i synnerhet egyptologi, och varje vinter reste han till Nordafrika. Earlen var en hängiven amatörarkeolog, som tillbringade timmar på fältet tillsammans med den brittiske arkeologen Howard Carter.

Lord Carnarvon samlade på fornegyptiska klenoder, och han beslutade sig för att finansiera Carter, som var övertygad om att det fortfarande fanns oupptäckta gravar i Konungarnas dal. I fem år grävde Carter utan resultat, men så en novemberdag 1922 knackade han hål i den igenmurade ingången till en okänd gravkammare.

”Vad ser du?” frågade lord Carnarvon ivrigt bakom honom. ”Underbara saker”, svarade Carter, medan han lyste upp kammaren med ett stearinljus.

De hade upptäckt Tutankhamuns grav, och under de följande åren fann Carter mer än 5 400 föremål i faraons gravkammare. Dessvärre fick lord Carnarvon se endast en bråkdel av skatterna. Han avled endast fem månader efter upptäckten, efter att ha fått blodförgiftning av ett till synes harmlöst myggbett.

Efter att de sista skotten i första världskriget avlossats i slutet av 1918 återgick livet så smått till det vanliga i Hampshire. Nu skulle bordssilvret putsas och herrskapet passas upp igen. Även om grevinnan Almina hade förändrats – och fått uppleva att tillvaron kunde bjuda på annat än flotta kläder och påkostade middagsbjudningar – var det dekadenta överklasslivet inte bortglömt.

Dottern Evelyn fyllde 18 år sommaren 1919 och var då gammal nog att göra debut i sällskapslivet. Det firades med en stor bal. Highclere präglades ännu en gång av överklassens etikettregler och manér, och allt var tillbaka i de gamla hjulspåren.

LÄS MER OM ALMINA CARNARVON

William Cross, The Life and Secrets of Almina Carnarvon: 5th Countess of Carnarvon of Tutankhamun Fame, William P. Cross, 2011