Halv miljon soldater drunknade i blod och lera

Hans okuvliga optimism smittar alla i regeringens krigskommitté, som träffats i det sommarvarma London för att höra planen.

Alla – med undantag av premiärminister David Lloyd ­George, som inte tillhör Haigs anhängare:

”Han bryr sig inte om hur många män han förlorar. Han slösar bort de här pojkarnas liv. Jag tänker i alla fall rädda några av dem för framtiden”, skriver Lloyd George i ett brev till sin hustru.

Regeringschefen börjar därför ställa kritiska frågor, och det fortsätter i en hel vecka, då han letar efter ett alternativ till offensiven i Belgien.

Det finns emellertid inga. Om Haig inte får lov att anfalla kommer det stillastående skyttegravskriget att fortsätta året ut – och det kommer inte att föra segern närmare.

Lloyd George viker sig därför. Sam­tidigt varnar han för att Storbritannien håller på att få slut på soldater.

Ännu ett blodbad kan inte accepteras, och han har för avsikt att följa situationen vid fronten noga. Låter genombrottet vänta på sig kommer Haig att stoppas.

Flera hundratusen unga mäns liv ­hänger på om Storbritanniens politiska ledare lever upp till sitt ansvar. Endast Lloyd George kan rädda dem från helvetet vid Passchendaele.

Tyskarna orkar inte mer


Skotten Douglas Haig hade befunnit sig på västfronten sedan första världskriget bröt ut 1914. Han ledde den största styrka Storbritannien någonsin skickat ut i strid, och han var även arkitekten bakom den dittills blodigaste katastrofen i brittisk militär histora.

Den 1 juli 1916 skickade han sina soldater mot de tyska skyttegravarna vid floden Somme. Innan solen gick ned hade kanoner och kul­sprutor dödat 20000 britter och sårat 37000.

Morgonen därpå skickades de överlevande framåt igen, och så fortsatte slakten i månader – eftersom Haig ansåg att fienden kunde nötas ut.

Tidigare i kriget hade fältmarskalken nämligen upplevt hur tyska anfall gick så hårt åt hans förband att en enda framstöt till skulle ha fått de brittiska styrkorna att kollapsa.

Fienden tog dock aldrig chansen, och av det drog Haig en lärdom:

Han tänkte aldrig undlåta att leverera den avgörande stöten.

År 1917 hade Haig för länge sedan lagt fiaskot vid Somme bakom sig, och fältmarskalken var säker på att britterna enkelt skulle kunna bryta igenom vid den belgiska byn Passchendaele.

Den här gången hade de nämligen massor av tunga kanoner, som skulle kunna utplåna de tyska ställningarna, innan infanteriet skulle korsa ingenmansland.

Dessutom var pessimismen utbredd i fiendens skyttegravar. Uppsnappade brev visade att många tyska soldater hade fått nog av kriget.

De saknade allt från ammunition till tobak och ordentlig mat. Pres­sen från en storoffensiv skulle snabbt få dem att ge upp, förutspådde Haig.

Granatregn i två veckor


Artilleriet skulle vinna det förestående slaget, så bakom fronten i Belgien samlades 3000 kanoner.

Styrkorna leddes av Hubert Gough – en aggressiv general, som Haig hade utsett att leda anfallet.

Bombardemanget inleddes den 16 juli 1917, när tusentals granater föll över de tyska skyttegravarna.

Under femton dagar av oavbruten eldgivning avfyrades 4,3 miljoner granater, och många tusen tyska soldater sprängdes i bitar eller begravdes levande i sina skyddsrum.

Skakningarna från explosionerna fick den 26 juli kyrktornet i Passchendaele, bakom tyskarnas frontlinje, att rasa.

Den fridfulla byn skulle komma att ge namn åt ett av krigets mest fasansfulla slag.

Timmarna före gryningen den 31 juli rådde ett bedrägligt lugn längs fronten. En fransk officer vid Goughs stab visste dock att verkligheten var en annan.

I ­terrängen mellan honom och de tyska linjerna trängdes 100000 män i skyttegravarna.

De väntade på den signal som skulle skicka ut dem på den fruktade rusningen genom ingenmansland. Plötsligt började kanonerna mullra.

”När spärrelden inleddes var den så våldsam att vi förfärade såg på varandra.

Jag trodde inte mina ögon, när kanten av vår skyttegrav såg ut att röra sig.

Det var en armé av skrämda råttor som flydde”, skrev den franske officeren efteråt.

Betongbunkrar stjäl tid

Officerarnas gälla visselpipor hördes klockan 03.50, när solens första strålar visade sig över horisonten.

Som genom ett trollslag förvandlades den ödsliga skyttegravsfronten till ett myller av khaki­färgade figurer, medan artilleribombardemanget tilltog i styrka.

Lätta kanoner lade en matta av granatnedslag över landskapet. Tanken var att explosionerna skulle bana väg genom taggtrådshindren och tvinga tyskarna att stanna i sina skyddsrum.

Den dödliga barriären rörde sig framåt med cirka 25 meter per minut, så att britterna kunde avancera bakom den.

Under tiden bearbetade grövre kanoner fiendens bakre linjer i försöket att tysta det tyska artilleriet och hindra förstärkningar från att ta sig fram.

De första timmarna gick allt enligt planen, även på det centrala frontavsnittet, där Gough hade koncentretat anfallets styrka.

Arton divisioner passerade de båda första av tyskarnas skyttegravslinjer med endast små förluster. De brittiska kanonerna tycktes ha gjort sitt.

”Innan slaget pågått i ens en halvtimme strömmade tyska fångar mot oss”, skrev en brittisk löjtnant.

Mellan den andra och tredje skyttegravslinjen stötte britterna emellertid på betongbunkrar som klarat sig oskadda genom det två veckor långa granatregnet.

I varje bunker fanns det två eller fyra kulsprutor med fritt skottfält över det flacka belgiska låglandet.

Förlusterna växte snabbt, medan britterna försökte komma så nära ställningar­na att de kunde slås ut med handgranater.

Soldaterna sackade efter spärrelden, som obönhörligt förflyttade sig framåt genom landskapet.

Nästa fas i anfallet skulle bli ännu värre, för det visade sig att fienden hade förutsett offensiven – och förberett ett varmt välkomnande.

Försvarsgeni stärker fronten

När britterna under veckorna före offensiven kraftigt ökade antalet kanoner i området kring Passchendaele var det väldigt uppenbart för tyskarna att ett anfall var nära förestående.

De kallade därför överste Fritz von Lossberg till fronten i Belgien. Han var Tysklands ledande expert på defensiv krigföring, och hans uppdrag blev att skapa en ogenomtränglig frontlinje.

Lossberg satte igång meddetsamma. Han fördubblade antalet skyttegravslinjer vid fronten från tre till sex – varpå försvarszonens djup ökade från fem till tio kilometer – och han flyttade kanonerna till kamouflerade ställningar bakom en höjdrygg.

Där var de svåra att upptäcka och ännu svårare att träffa för det brittiska ­artilleriet.

Många av dem var därför fortfarande intakta, när britterna anföll. Slutligen samlade Lossberg bakom fronten en stor reserv av styrkor, som stod redo att gå till motanfall.

Tyskarna slår tillbaka

Allt detta hade britterna framför sig, när de klarat sig genom fiendens första försvarslinjer den 31 juli.

Soldaterna låg nu efter i förhållande till Goughs tidsplan, och på en del håll föll spärreldens granater 800 meter för långt fram.

Snart övergick artilleriet dessutom till sporadisk eldgivning, för Goughs ambitiösa anfallsplan innebar att styrkorna hamnade utanför de lätta brittiska kanonernas räckvidd.

Mer än hälften av det tillgängliga artilleriet kunde därmed inte längre hjälpa till.

Samtidigt hade de brittiska enheterna blivit utspridda efter hårda strider och mer än tre kilometers framryckning.

En sergeant arbetade sig uppför en sluttning med endast en handfull av sina män, när andra brittiska soldater plötsligt kom rusande åt motsatt håll.

”Tillbaka, och gräv ned er!” skrek de. ”Tyskarna håller på att omringa oss!”

Lossbergs tyska reserver hade inlett sitt motanfall.

”Vi kunde se fritzarna komma över krönet som en svärm getingar”, mindes den brittiske sergeanten.

”När de kom närmare öppnade vi eld. Under tiden hade vårt artilleri slutat att skjuta, och jag märkte hur hoppet började försvinna”, berättade han.

I stället hade tyskarnas kanoner börjat skjuta, och de slungade nu dödliga granatsalvor över britternas styrkor.

Snart upptäckte sergeanten att alla hans män hade antingen stupat eller flytt, varpå han övergav sin ställning.

Motsvarande scener utspelade sig på hela det centrala frontavsnittet, där brittiska soldater tvingades tillbaka från sina dyrköpta erövringar.

När striderna vid solnedgången till slut ebbade ut, hade Goughs armé förlorat 27000 man.

Trots det utropade han sig till segrare i sin rapport, för de tyska förlusterna var ungefär lika stora, och britterna hade lyckats flytta fram frontlinjen cirka tre kilometer.

Skyttegravarna vattenfylls

Medan de brittiska divisionerna slickade såren, planerade Goughs stab nästa dråpslag mot tyskarna.

Anfallet följde samma mall som det första, och inget gjordes för att åtgärda de uppenbara brister som striderna den 31 juli hade tydliggjort.

Ingen hänsyn togs heller till vädret. Augusti blev en synnerligen regnig månad – de första tre dagarna föll det hela 40 millimeter nederbörd – och regnet blottade allvarliga svårigheter i den terräng som Haig hade utsett till slagfält.

Det belgiska låglandet genomkorsas av kanaler och åar, som i fredstid kantas av vallar, så att bönderna kan hålla sina åkrar dränerade.

Vid det här laget hade de intensiva striderna emellertid förstört all avrinning, så regnvatten leddes inte längre bort.

Eftersom vattnet inte heller kunde tränga ned i den leriga marken, förvandlades slagfältet till ett lerigt och vattensjukt träsk.

Regnmolnen innebar även att de brittiska spaningsplanen inte kunde över­vaka fronten från ovan och peka ut tyska artilleriställningar.

Britternas kanoner fick därför skjuta i blindo eller utifrån inaktuella flygfoton, som inte visade tys­karnas senaste anläggningsarbeten bakom frontens främre linjer.

Vare sig fältmarskalk Haig eller general Gough övervägde dock vid någon tidpunkt att blåsa av nästa anfall och skona styrkorna från ännu ett blodbad.

Som lamm på slaktbänken

Regnet hade övergått i spridda skurar, när Goughs styrkor den 16 augusti åter gick till attack.

Fransmännen på norra flanken löste snabbt sin uppgift – tack vare en större koncentration av kanoner och realistiska mål, som låg endast två–tre kilometer från utgångspunkten.

Britterna å sin sida skulle rycka fram mellan fem och sex kilometer.

Riktigt illa gick det för nio av Goughs brittiska divisioner på södra delen av fronten. Medan de kämpade sig fram mellan översvämmade granatgropar i ingenmansland, utsattes de för kraftig tysk eld.

En sammanställning efter slaget visade att 80 procent av de sårade från en enskild division föll offer för tyska kanoner, som skulle ha slagits ut före anfallet.

De lemlästades plågor fortsatte på skjukvårdsplatserna, som även de låg inom räckhåll för fiendens kanoner.

”Jag blundade. Jag såg ingenting, men jag kunde inte stänga mina öron”, skrev en officer, som tryckte sig mot marken. ”Jag hörde allt.

Skriken från de sårade, de fasansfulla explosionerna, de metallfragment som borrade sig ned i marken kring oss”.

Framför dem stötte de anfallande styrkorna på betongbunkrar, som spydde död ur skottgluggarna.

En irländsk division hann bara några hundra meter, innan tyska salvor skoningslöst mejade ned soldaterna. Anfallet avstannade helt och hållet.

Drömmen om genombrottet grusas

De enorma förlusterna innebar att Gough föll i onåd hos Haig, som den 25 augusti utsåg general Herbert Plumer till ny chef vid Passchendaelefronten.

Slagets nye huvudperson var försiktigare än sin företrädare, och han förväntade sig inga dramatiska stormningar av soldaterna.

I stället ville Plumer utföra fler, men mindre framstötningar. Soldaterna skulle tränga tillbaka tyskarna cirka 1,5 kilometer åt gången.

Den försiktigare strategin innebar i praktiken att tanken på ett stort genombrott övergetts. Britterna skulle inte slå sig förbi de sista tyska skyttegravarna, som Haig hade lovat.

Offensiven mot den tyska gränsen fick vänta, för Plumers metodiska småanfall syftade endast till att försvaga tyskarna genom förluster.

Trots det var strategin fullt acceptabel i Haigs ögon. Enligt hans uppfattning av situationen hade Storbritannien nämligen råd att offra sina män, till skillnad från tys­kar­na, som även var tvungna att slåss mot fransmännen – och den enorma ryska armén på östfronten.

Därför fortsatte slaget trots premiär­minister Lloyd Georges förmaningar. Trots även höstvädret, som i oktober förvandlade den låglänta frontlinjen till ett alltmer oframkomligt kaos av lera.

”Här finns inga träd, inga hus, inget landskap, inget lä och ingen sol”, skrev en nyazeeländsk soldat vid fronten.

Nya försvarsställningar fick anläggas med tunga sandsäckar ovan mark, eftersom de skyttegravar som grävts under markytan snabbt förvandlades till kanaler av det inträngande vattnet.

”Våta fötter, fullständigt genomblöt, en iskall vind, massor av lera och regn hela natten och hela dagen i en till hälften vattenfylld granatgrop”, skrev en australisk officer uppgivet.

Transporter av ammunition och förnödenheter skedde på många håll med mulor, eftersom regnet och granaterna gjort vägarna oframkomliga för bilar.

Ingenjörsstyrkor fick anlägga långa stigar av plankor, som blev enda sättet att ta sig mellan de främre ställningarna och fastare mark längre bak.

Alla förflytt­ningar tog en evighet och var livsfarliga. Många soldater omkom när de drunknade i den belgiska lervällingen.

Armén stoppar Haigs blodbad

Den 6 november erövrade kanadensiska styrkor orten Passchendaele. Under hela hösten hade soldaterna plågats i det leriga infernot, och förlusterna hade varit enorma. Haig var trots det övertygad om att tyskarna snart var uttröttade.

Fältmarskalkens hårt plågade styrkor fick inte heller någon hjälp från premiärminister Lloyd George, som tidigare hade lovat att rädda arméns soldater från onödiga offer.

Regeringschefen gjorde nämligen ingenting – de dystra rapporterna fick honom bara att skadeglatt konstatera att han hela tiden hade tvivlat på Haigs storslagna vision.

Det föll honom uppenbarligen aldrig in att han bättre än någon annan kunde stoppa blodbadet. I stället ingrep armén.

I december 1917 fick den brittiske generalstabschefen underrättelserapporter som avslöjade att utvilade tyska styrkor anlände till Passchendaele i stort antal.

De kom från östfronten, där det ryska tsardömet hade brutit samman.

Enorma tyska styrkor fanns därmed tillgängliga för västfronten, och alla tankar på att återuppta Haigs offensiv fick skrotas. Styrkorna skulle i stället förbereda sig på att försvara vunnen mark. Kanske var det för sent.

Enligt beräkningar saknade den brittiska armén 100000 man för att ha tillräcklig förmåga att slåss.

På flera ställen var styrkorna till och med ännu mer utsatta i sina nya ställningar än i inledningen av slaget vid Passchendaele.

Katastrofen avvärjs till slut

Haigs ambitiösa offensiv var över. Våren därpå anföll tyskarna, vilket tvingade britterna till en huvudstupa reträtt.

Under några desperata dagar verkade kriget vara förlorat, men till slut lyckades man stabilisera fronten.

Trots Lloyd ­Georges innerliga motvilja behöll Haig sin position fram till segern i november 1918. Slaget vid Passchendaele fläckade dock Haigs anseende för evigt.

Efter kriget var det många som frågade sig varför 275000 britter skulle dö på det absolut värsta slagfält som en befäl­havare kunde ha valt för att attackera fienden.

Allt enbart för att kunna erövra en obetydlig liten belgisk ort.