Getty Images

Giftgas var första världskrigets supervapen

Den 22 april 1915 sprider sig en sötaktig doft längs de främre skyttegravarna vid västfronten. Plötsligt kippar de första soldaterna efter andan. Kort därefter grips resten av soldaterna av panik. Några faller omkull i kramper medan andra desperat kämpar för att komma undan det dödande molnet av giftig ... GAS!

Först någon gång på eftermiddagen tystnade kanonelden. Ända sedan de tidiga morgontimmarna den 22 april 1915 hade tyskarna bom­bat franska och brittiska ställningar vid den belgiska staden Ypres. Nu sänkte sig tystnaden över slagfältet.

Omkring klockan 17.00 fick de franska soldaterna längst fram syn på ett gulgrönt moln som långsamt svävade fram över ett ingenmansland mellan de två fronterna.

De trupper som bemannade front­avsnittet befarade att molnet kunde vara en rökridå som skulle kamouflera ett tyskt angrepp. De gjorde sig redo för strid, men ingeting hände. De kände bara en sötaktig doft och en lätt irritation i näsan.

Plötsligt greps alla i skyttegraven av panik. Hundratals soldater kippade efter andan. Många föll omkull – blåa i ansiktet. Tusentals andra släppte sina vapen medan de halvkvävda och förblindade flydde från det giftiga molnet av klorgas.

Snart var den franska fronten i upplösning och soldaterna lämnade en ca sex kilometer bred obevakad öppning. För tyskarna, som hade skickat iväg molnet, kom klorgasens effektivitet som en stor överraskning.

Tvekande rörde de sig framåt medan de hela tiden fruktade att vinden skulle vända och skicka molnet åt deras håll.

Långsamt gick det upp för tyskarna att det bara låg döda soldater med krampaktigt knutna nävar och stela ansikten i de franska skyttegravarna.

I början av kriget skickades gasen iväg med vinden. Senare genomfördes attackerna med granater.

© Getty Images

Slumpmässiga angrepp

Det gulgröna molnet i Ypres var den första framgångsrika giftgasattacken i historien. Sexton år tidigare, 1899 i Haag, hade Tyskland, Frankrike och Storbritannien skrivit under ett förbud mot kemisk krigföring, men före första världskriget experimenterade alla tre länderna med tårgas.

Och redan några månader efter krigsutbrottetanvände både fransmän och tyskar tårgas för att bryta igenom de fastlåsta frontpositionerna. De allra första attackerna var dock primitiva och planlösa, och orsakade inte mycket skada.

Till exempel attackerade fransmännen tyskarna med tårgas i augusti 1914, men mängden gas var så liten att de flesta­ tyska soldater inte ens märkte den.

Ett halvår senare använde tyskarna själva tårgas, men även denna attack misslyckades när den flytande gasen frös till is vid de låga vintertemperaturerna. Först när tyskarna i april 1915 bytte ut tårgasen mot klorgas i Ypres började gasattackerna ge resultat.

Omvärlden reagerade med chock och fördömde den första gasattacken. Särskilt britterna var upprörda: Klorgas bröt mot krigets oskrivna regler och var ett exempel på tyskt barbari, menade de.

Men det hindrade dem inte att kort därefter trappa upp sin egen produktion av klorgas. Strax efter tyskarnas attack upprättade Storbritannien de första ”Special Companies”, som skulle utveckla giftgas.

Kemisk krigsföring var dock fort­farande så tabubelagt att britterna förbjöd ordet ”gas”. I stället talade de brittiska styrkorna om ”extrautrustning”.

Soldater och sjuk­sköterskor började tillverka hemmagjorda masker som skulle skydda ögon och lungor under ett angrepp.

© Getty Images/Alloverpress

Under första världskriget uppfann man nya effektiva giftgaser och attackerna kostade många liv.

Vatten skyddade mot klor

Snart hade Tyskand, Frankrike och Storbritannien kastat sig in i en våldsam kemisk kapplöpning.

De såg alla giftgasen som ett supervapen som kunde ge den rörelse i skyttegravarna som krävdes i skyttegravskrigen. Nya och än mer dödliga gaser avlöste varandra men, dessvärre för angriparna, var försvararna minst lika­ snabba på att hitta motdrag.

Efter attacken i områdena kring Ypres kom soldaterna vid fronten på att klor var vattenlösligt. Därför räckte det att sätta en fuktig näsduk framför ansiktet för att slippa skador på lungorna.

Enligt soldaterna blev effekten ännu bättre om näsduken blöttes med urin. De första, primitiva hjälpmedlen ersattes snart av ansiktsmasker med kemikalier som absorberade klorgas.

Som motdrag utvecklade tyskarna fosgen- och senapsgas som varken luktade eller syntes. Särskilt senapsgasen var fruktad bland soldaterna. Den drabbade huden, soldaterna fick blåsor på kroppen och slemhinnorna lossnade från bronkerna.

Smärtan varade upp till fem veckor­ och offren blev krymplingar – om de överlevde. Till skillnad från andra giftgaser var senapsgasen svår att skydda sig mot eftersom den kunde tränga igenom huden. Dessutom blev den tunga gasen ”hängande” på botten av skyttegravarna som blev obrukbara i flera veckor.

Även om giftgasen aldrig blev det supervapen som avgjorde första världskriget fruktade soldaterna vid fronten gasen mer än något annat. Den dödade långsamt och smärtan kunde driva offren till vansinne innan de dog.

Giftgasen tog cirka­ 90000 liv under första världskriget­ – 1,2 miljoner skadades. De som överlevde fick livslånga men med förstörda lungor, smärtor och psykiska besvär.

Med giftgas blev krigets fasor än värre. Nu kunde en strategisk attack döda flera tusen fiender på ett ögonblick.

© Getty Images