Giftgas var första världskrigets supervapen
Först någon gång på eftermiddagen tystnade kanonelden. Ända sedan de tidiga morgontimmarna den 22 april 1915 hade tyskarna bombat franska och brittiska ställningar vid den belgiska staden Ypres. Nu sänkte sig tystnaden över slagfältet.
Omkring klockan 17.00 fick de franska soldaterna längst fram syn på ett gulgrönt moln som långsamt svävade fram över ett ingenmansland mellan de två fronterna.
De trupper som bemannade frontavsnittet befarade att molnet kunde vara en rökridå som skulle kamouflera ett tyskt angrepp. De gjorde sig redo för strid, men ingeting hände. De kände bara en sötaktig doft och en lätt irritation i näsan.
Plötsligt greps alla i skyttegraven av panik. Hundratals soldater kippade efter andan. Många föll omkull – blåa i ansiktet. Tusentals andra släppte sina vapen medan de halvkvävda och förblindade flydde från det giftiga molnet av klorgas.
Snart var den franska fronten i upplösning och soldaterna lämnade en ca sex kilometer bred obevakad öppning. För tyskarna, som hade skickat iväg molnet, kom klorgasens effektivitet som en stor överraskning.
Tvekande rörde de sig framåt medan de hela tiden fruktade att vinden skulle vända och skicka molnet åt deras håll.
Långsamt gick det upp för tyskarna att det bara låg döda soldater med krampaktigt knutna nävar och stela ansikten i de franska skyttegravarna.
I början av kriget skickades gasen iväg med vinden. Senare genomfördes attackerna med granater.
Slumpmässiga angrepp
Det gulgröna molnet i Ypres var den första framgångsrika giftgasattacken i historien. Sexton år tidigare, 1899 i Haag, hade Tyskland, Frankrike och Storbritannien skrivit under ett förbud mot kemisk krigföring, men före första världskriget experimenterade alla tre länderna med tårgas.
Och redan några månader efter krigsutbrottetanvände både fransmän och tyskar tårgas för att bryta igenom de fastlåsta frontpositionerna. De allra första attackerna var dock primitiva och planlösa, och orsakade inte mycket skada.
Till exempel attackerade fransmännen tyskarna med tårgas i augusti 1914, men mängden gas var så liten att de flesta tyska soldater inte ens märkte den.
Ett halvår senare använde tyskarna själva tårgas, men även denna attack misslyckades när den flytande gasen frös till is vid de låga vintertemperaturerna. Först när tyskarna i april 1915 bytte ut tårgasen mot klorgas i Ypres började gasattackerna ge resultat.
Omvärlden reagerade med chock och fördömde den första gasattacken. Särskilt britterna var upprörda: Klorgas bröt mot krigets oskrivna regler och var ett exempel på tyskt barbari, menade de.
Men det hindrade dem inte att kort därefter trappa upp sin egen produktion av klorgas. Strax efter tyskarnas attack upprättade Storbritannien de första ”Special Companies”, som skulle utveckla giftgas.
Kemisk krigsföring var dock fortfarande så tabubelagt att britterna förbjöd ordet ”gas”. I stället talade de brittiska styrkorna om ”extrautrustning”.
Soldater och sjuksköterskor började tillverka hemmagjorda masker som skulle skydda ögon och lungor under ett angrepp.
Under första världskriget uppfann man nya effektiva giftgaser och attackerna kostade många liv.
Tårgas verkar irriterande på slemhinnorna i näsa, ögon och lungor. Den drabbade nyser och hostar och ögonen tåras. Gasen kan ge smärtor och tillfällig blindhet, men är sällan dödlig. Gasen användes först av fransmännen år 1914.
Klorgas irriterar ögonen och ger tillfällig blindhet. Den angriper dessutom lungvävnaden och kan vara dödlig. En ”nackdel” med klorgas är att den framkallar kraftig hosta – och det innebär att de flesta offer inte inhalerar dödliga mängder av gasen. Den är dessutom lätt att upptäcka på grund av sin gröna färg och säregna lukt som påminner om en blandning av peppar och ananas. Användes först av tyskarna år 1915.
Fosgengas är en mycket mer dödlig utveckling av klorgas. Den orsakar inte så mycket hosta och offret andas därför ofta in större mängder gas. Fosgen är dessutom osynlig och luktar ingenting. Den drabbade får yrsel, kräkningar och utsöndrar stora mängder vatten i lungorna. Offret drunknar bokstavligen i sina egna kroppsvätskor. Användes först av tyskarna år 1915.
Senapsgas ger vätskande, smärtande blåsor och sår. Vid inandning förstörs lungorna och offret plågas i flera veckor innan döden inträder. Senapsgas är nästan omöjligt att skydda sig emot eftersom den även tas upp genom huden. Gasen är tyngre än luft. Under kriget lade den sig därför i botten av skyttegravarna som blev obrukbara i flera veckor. Användes först av tyskarna år 1917.
Vatten skyddade mot klor
Snart hade Tyskand, Frankrike och Storbritannien kastat sig in i en våldsam kemisk kapplöpning.
De såg alla giftgasen som ett supervapen som kunde ge den rörelse i skyttegravarna som krävdes i skyttegravskrigen. Nya och än mer dödliga gaser avlöste varandra men, dessvärre för angriparna, var försvararna minst lika snabba på att hitta motdrag.
Efter attacken i områdena kring Ypres kom soldaterna vid fronten på att klor var vattenlösligt. Därför räckte det att sätta en fuktig näsduk framför ansiktet för att slippa skador på lungorna.
Enligt soldaterna blev effekten ännu bättre om näsduken blöttes med urin. De första, primitiva hjälpmedlen ersattes snart av ansiktsmasker med kemikalier som absorberade klorgas.
Som motdrag utvecklade tyskarna fosgen- och senapsgas som varken luktade eller syntes. Särskilt senapsgasen var fruktad bland soldaterna. Den drabbade huden, soldaterna fick blåsor på kroppen och slemhinnorna lossnade från bronkerna.
Smärtan varade upp till fem veckor och offren blev krymplingar – om de överlevde. Till skillnad från andra giftgaser var senapsgasen svår att skydda sig mot eftersom den kunde tränga igenom huden. Dessutom blev den tunga gasen ”hängande” på botten av skyttegravarna som blev obrukbara i flera veckor.
Även om giftgasen aldrig blev det supervapen som avgjorde första världskriget fruktade soldaterna vid fronten gasen mer än något annat. Den dödade långsamt och smärtan kunde driva offren till vansinne innan de dog.
Giftgasen tog cirka 90000 liv under första världskriget – 1,2 miljoner skadades. De som överlevde fick livslånga men med förstörda lungor, smärtor och psykiska besvär.
Med giftgas blev krigets fasor än värre. Nu kunde en strategisk attack döda flera tusen fiender på ett ögonblick.
