Slumpmässiga angrepp
Det gulgröna molnet i Ypres var den första framgångsrika giftgasattacken i historien. Sexton år tidigare, 1899 i Haag, hade Tyskland, Frankrike och Storbritannien skrivit under ett förbud mot kemisk krigföring, men före första världskriget experimenterade alla tre länderna med tårgas.
Och redan några månader efter krigsutbrottetanvände både fransmän och tyskar tårgas för att bryta igenom de fastlåsta frontpositionerna. De allra första attackerna var dock primitiva och planlösa, och orsakade inte mycket skada.
Till exempel attackerade fransmännen tyskarna med tårgas i augusti 1914, men mängden gas var så liten att de flesta tyska soldater inte ens märkte den.
Ett halvår senare använde tyskarna själva tårgas, men även denna attack misslyckades när den flytande gasen frös till is vid de låga vintertemperaturerna. Först när tyskarna i april 1915 bytte ut tårgasen mot klorgas i Ypres började gasattackerna ge resultat.
Omvärlden reagerade med chock och fördömde den första gasattacken. Särskilt britterna var upprörda: Klorgas bröt mot krigets oskrivna regler och var ett exempel på tyskt barbari, menade de.
Men det hindrade dem inte att kort därefter trappa upp sin egen produktion av klorgas. Strax efter tyskarnas attack upprättade Storbritannien de första ”Special Companies”, som skulle utveckla giftgas.
Kemisk krigsföring var dock fortfarande så tabubelagt att britterna förbjöd ordet ”gas”. I stället talade de brittiska styrkorna om ”extrautrustning”.
Vatten skyddade mot klor
Snart hade Tyskand, Frankrike och Storbritannien kastat sig in i en våldsam kemisk kapplöpning.
De såg alla giftgasen som ett supervapen som kunde ge den rörelse i skyttegravarna som krävdes i skyttegravskrigen. Nya och än mer dödliga gaser avlöste varandra men, dessvärre för angriparna, var försvararna minst lika snabba på att hitta motdrag.
Efter attacken i områdena kring Ypres kom soldaterna vid fronten på att klor var vattenlösligt. Därför räckte det att sätta en fuktig näsduk framför ansiktet för att slippa skador på lungorna.
Enligt soldaterna blev effekten ännu bättre om näsduken blöttes med urin. De första, primitiva hjälpmedlen ersattes snart av ansiktsmasker med kemikalier som absorberade klorgas.
Som motdrag utvecklade tyskarna fosgen- och senapsgas som varken luktade eller syntes. Särskilt senapsgasen var fruktad bland soldaterna. Den drabbade huden, soldaterna fick blåsor på kroppen och slemhinnorna lossnade från bronkerna.
Smärtan varade upp till fem veckor och offren blev krymplingar – om de överlevde. Till skillnad från andra giftgaser var senapsgasen svår att skydda sig mot eftersom den kunde tränga igenom huden. Dessutom blev den tunga gasen ”hängande” på botten av skyttegravarna som blev obrukbara i flera veckor.
Även om giftgasen aldrig blev det supervapen som avgjorde första världskriget fruktade soldaterna vid fronten gasen mer än något annat. Den dödade långsamt och smärtan kunde driva offren till vansinne innan de dog.
Giftgasen tog cirka 90000 liv under första världskriget – 1,2 miljoner skadades. De som överlevde fick livslånga men med förstörda lungor, smärtor och psykiska besvär.