En kall decembernatt 1915 är australiensaren Cliff Pinnock mer spänd än vanligt. I den steniga terrängen framför honom ligger 60 000 fientliga turkiska soldater på lur. Pinnocks egen frontlinje är bemannad med bara 2 000 soldater – resten har evakuerats.
Pinnock väntar på den förlösande ordern om att retirera från halvön Gallipoli. Det skulle betyda slutet på månader av lönlösa strider och sömnlösa nätter.
Snart kan Pinnock lämna detta blodiga träsk där han suttit fast så länge.
De turkiska soldaterna på Gallipoli utbildades och utrustades med vapen av sina tyska allierade under första världskriget.
Men evakueringen kommer bara att lyckas om inte turkarna, som på vissa avsnitt är bara 10–20 meter ifrån britterna, upptäcker aktionen.
I annat fall kommer tusentals soldater att mista livet, har generalerna räknat ut. Cliff Pinnock är nervös och ser fiender överallt.
”Vart jag än tittade fick jag syn på en turk. Min Gud, jag skulle kunna ge allting i världen för att få lov att marschera hundra varv bara för att lugna mina nerver”, skriver australiensaren senare.
Osmanerna ska krossas
Pinnock och hans kamrater har varit på Gallipoli i åtta månader.
Deras uppdrag är att förstöra de turkiska kanonerna som beskjuter det smala sundet Dardanellerna och hindrar den brittiska och franska flottan från att anfalla Istanbul.
Något tidigare gick turkarna in i första världskriget på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Mot dem står Storbritannien, Frankrike och Ryssland. På land har tyskarna skurit av ryssarna från deras allierade.
Var ligger Gallipoli?
Gallipoli är en halvö, som ligger mellan Dardanellerna i Turkiet och Egeiska havet.
Halvön är cirka 80 kilometer lång
Den enda försörjningsvägen är till sjöss – men genom att lägga ut minor har turkarna isolerat de ryska hamnarna i Svarta havet.
Utan tillskott av förnödenheter blir den ryska armén allt svagare. Det finns bara ett sätt att få fram ny materiel till Ryssland: genom att störta Osmanska riket.
Winston Churchill, brittisk marinminister, har inga högre tankar om turkarnas militära förmåga och förutspår en enkel invasion. Han skickar sina mest medfarna krigsfartyg mot Istanbul och räknar med att blotta åsynen av den mäktiga brittiska flottan ska få turkarna att kapitulera.
I februari och mars 1915 försöker Churchills fartyg att tränga igenom Dardanellerna men till britternas stora förvåning sätter både minor och kanoner längs kusten stopp för flottans invasion.
Det brittiska fartyget HMS Irresistible hörde till förlusterna vid de allierades misslyckade invasion vid Dardanellerna i mars 1915.
De allierade blir tvungna att försöka sig på ett överraskningsanfall på land.
Planen är att trupper ska etablera brohuvuden på den strategiskt viktiga halvön Gallipoli så att soldater därifrån kan rycka vidare in på land och förstöra de turkiska kanonerna.
I teorin ska det vara en enkel match.
Landstigning på Gallipoli
Den 25 april 1915 verkställs landstigningen. Och redan från första stund blir det uppenbart att invasionen inte alls är särskilt genomtänkt.
På Gallipolis sydkust, Kap Helles, springer britterna i land på smala träramper. Soldaterna kan bara gå i land en i taget och utgör perfekta levande måltavlor. Av de första 200 trupperna lyckas bara 21 ta sig i land.
På stranden fastnar britterna i taggtråd samtidigt som de blir beskjutna av turkiska krypskyttar och kulsprutor. Hela 70 procent av de britter som landsätts i söder mister livet.
Turkarna försvarar halvön Gallipoli med näbbar och klor. De hade en fördel genom att de visste att de allierade skulle försöka invadera.
Trots den blodiga landstigningen lyckas de numerärt överlägsna britterna etablera två brohuvuden på Gallipolis sydkust.
Enligt Churchill ska turkarna ha tvingats tillbaka och deras kanoner förstörts inom ett par dagar. Ännu en gång visar det sig dock att planeringen är bristfällig.
Landskapet är ovanligt kargt och ogästvänligt: en kuperad terräng med branta backar och raviner där det är nästintill omöjligt att strida.
Trots att landstigningen skulle vara topphemlig har den varit känd så länge att turkarna haft månader på sig att förbereda sina försvarsställningar.
Osmanska spioner har länge rapporterat om att allierade marktrupper samlats i hamnar kring Medelhavet. Det har även avslöjats att brittiska officerare bett sina anhöriga att skicka alla brev till Istanbul.
”Platsen var en fruktansvärd röra – blod överallt, armar, ben, inälvor låg här och var. Män som stred med sina gevär, sina fötter, bara nävarna, en hacka, en spade, vad som helst.” Leslie Grant, allierad löjtnant
Eftersom överraskningsmomentet gått om intet, och turkarna placerat ut sig på alla de viktigaste kullarna, visar sig Churchills 75 000 man inte vara många nog.
Redan dagen efter landstigningen tillkallar osmanerna förstärkning och kapslar in de allierade vid kusten.
Brittiska, australiska, nyzeeländska, franska och indiska soldater gräver ned sig i hålor och skyttegravar invid stranden.
Fronterna fryser fast – och flyttar sig knappast någonting under de följande åtta månaderna. Överraskningsangreppet har förbytts i ett utdraget ställningskrig.
Striderna böljar fram och tillbaka
”Allah, Allah, Allah!” Ropet skallar ur 40 000 turkiska strupar medan bajonetterna blänker i månskenet. Som en lavin rullar turkarna nedför kullarna och fram mot de allierade soldaterna.
Det är den 19 maj 1915 och ett av de första turkiska försöken att tvinga bort de allierade från deras ställningar vid Anzacbukten på Gallipolis sydvästra kust har just inletts.
Våg efter våg av soldater sattes in i stora anfall, men varje gång möttes turkarna av intensiv beskjutning. Angreppet misslyckas och kostar 3 000 turkar livet, 7 000 såras. De allierade förlorar bara 160 man.
Det var förknippat med stora risker att lämna skyttegravarna under slaget vid Gallipoli 1915. Ofta utgjorde man ett enkelt mål för fienden, eftersom det inte gick att ta skydd i det flacka landskapet.
Den australiensiske krigskorrespondenten Charles Bean besöker platsen efter slaget och ser de stupade turkarna:
”Jag såg skallskador som liknade en stjärna eller en ruta med krossat glas; ett annat var mer eller mindre cirkulärt – man kunde sticka in handen genom båda”, berättar han förfärad.
Anfallet den 19 maj är typiskt för de många offensiver som böljar fram och tillbaka på Gallipoli under sommaren 1915.
I synnerhet de allierade skickar fram tusentals soldater i frontalangrepp mot fiendens ställningar med påsatta bajonetter – ofta utan nämnvärd framgång och utan att lära sig av misstagen.
Striderna är våldsamma och blodiga och förlustsiffrorna höga. I slutet av juni försöker de allierade på Kap Helles att tränga längre in på halvön för att i första etappen erövra bergstoppen Achi Baba
"Jag började gräva som tokig, djupare och djupare, för att komma längre ned i jorden i hopp om att komma undan skräcken.” Russel Weir, allierad menig
Löjtnant Leslie Grant kommer fram till en turkisk skyttegrav: ”Platsen var en fruktansvärd röra – blod överallt, armar, ben, inälvor låg här och var. Män som stred med sina gevär, sina fötter, bara nävarna, en hacka, en spade, vad som helst”, skriver han.
I tre stora slag i juni och juli förlorar de allierade totalt 12 300 man utan att lyckas tränga in i landet.
Flugor sprider sjukdomar
Efter varje slag ligger sårade soldater kvar i ingenmansland och de har inte bara sina egna skador att oroa sig för. Både törst och de gräsbränder som uppstår till följd av striderna hotar deras liv.
Skräcken för att dö eller bli lemlästad är en ständig följeslagare på den turkiska halvön.
”På Gallipoli, från första början till slutet, levde jag i ständig skräck – 24 timmar om dygnet. Ibland kände jag att jag måste bekämpa rädslan. Jag började gräva som tokig, djupare och djupare, för att komma längre ned i jorden i hopp om att komma undan skräcken”, berättar menige Russel Weir.
Soldaterna på Gallipoli har fullt upp med att gräva – både löpgravar och tunnlar som ibland används för avlyssning eller till att utlösa minor under markytan.
Soldater som jobbar under jord kan ofta höra ljudet av hackor från fiendens grävare som är på väg mot deras linjer.
Ofta – särskilt efter misslyckade offensiver – stöter de allierade på ruttnande, halvt upplösta lik av turkar under jorden.
”Vi gräver fram dem för jämnan. Det är 'underbart', vill jag lova, att råka på någon av de där herrarna. Antingen måste vi gräva runt om dem eller plocka bort dem”, skriver sergeant Cyril Lawrence.
Även när motståndarna inte utkämpar regelrätta slag lever soldaterna ständigt med risken för granatnedslag och krypskyttar.
”Jag gick iväg för att simma med två män som båda dödades. Jag blev täckt av blod”, skriver menige John Gammage i sin dagbok efter ett dopp i Egeiska havet.
När turkarna vid något sällsynt tillfälle slutar att skjuta, tar en annan fiende vid. Miljontals flugor invaderar Gallipoli under sommaren och plågar soldaterna så svårt att de varken kan äta eller sova.
Insekterna är stora och feta av liken på slagfälten och sprider bland annat tyfus.
Sjukdomar är vanliga bland soldaterna. I augusti 1915 lider 80 procent av de allierade soldaterna av dysenteri. Och hos fienden är situationen inte bättre. Mer än 20 000 turkar dör av sjukdomar medan striderna pågår på Gallipoli.
”Och så var det förstås liken mellan oss och turkarna – och lukten”, påpekar sergeant Dan Curham.
”Det låg ett särskilt otäckt lik, ett av våra eller deras, precis framför vår skyttegrav, som någon försökt bränna med brännbar vätska en natt. Det gjorde bara det hela värre; vi var tvungna att leva, äta och sova med stanken av bränt människokött i flera dagar.”
Fälttåget står still
Under första delen av augusti försöker de allierade att ta sig ur dödläget. Planen är att nya trupper ska etablera ett tredje brohuvud vid Suvlabukten medan en del av styrkan vid Anzacbukten ska inta bergstoppen Sari Bayir.
För att förhindra att turkarna samlar sina trupper där ska brittiska soldater genomföra två skenangrepp vid Kap Helles.
Offensiven blir ett blodigt fiasko för de allierade, inte minst på grund av den högsta ledningens inkompetens – något som kännetecknat en stor del av hela fälttåget på Gallipoli.
Under augustioffensiven resulterar det bland annat i att trupperna får tvetydiga order och inte kan samordna sina angrepp.
Katastrofen är även ett resultat av turkarnas snabba och effektiva reaktion. Turkiska soldater går genast till motangrepp, återerövrar höjden och kapslar åter in de allierade vid kusten.
Liksom tidigare leder offensiven till ovanligt hårda strider som slutar utan vinst. Gallipoli och höjderna är alltjämt i turkarnas händer och kanonerna ut mot Dardanellerna stoppar fortfarande brittiska och franska fartyg.
Hösten kommer och de allierade blir alltmer pressade. I november är situationen fullständigt ohållbar. Fälttåget har gått i stå och soldaterna plågas av sjukdomar och utmattning efter flera månader av krig.
Samtidigt har turkarna börjat rusta upp. Bulgarien har anslutit sig till Tyskland och Österrike-Ungern och därmed kan osmanerna obehindrat ta emot proviant och materiel landvägen.
Under striderna på Gallipoli var det inte långt mellan de båda sidornas skyttegravar. Här syns ett antal allierade krigsfångar i ett turkiskt läger, där de fått sina skador behandlade.
Under hösten levereras bland annat artilleri och ammunition till Istanbul och i november riktar turkarna fyra österrikiska kanoner mot ett av de allierades brohuvuden. Kanonerna är effektivare än de turkiska fältkanonerna och spränger de allierades ställningar i småbitar.
”Var än bomberna föll och exploderade lämnade de efter sig ett hål stort som ett vardagsrum. Explosionen var helt enkelt fruktansvärd”, skriver Pinnock.
De allierade börjar bli möra. Men en ny fara hotar dem: vintern som närmar sig i rask takt.
Vädret blir en fiende
I slutet av november vräker regnet ned över det karga landskapet. Vattnet från bergen forsar ned i de allierades skyttegravar och förvandlar dem till brusande vattendrag.
Döda soldater och hästar från sju månaders krig spolas med ned i förskansningarna och gör det redan svåra livet vid fronten än värre.
De allierade soldaterna hade det inte lätt på halvön Gallipoli. På bilden syns en australisk soldat, som 1915 bär en sårad kamrat till en plats där kan han få vård.
Snart vänder vinden och blir nordlig och då kommer den värsta snöstormen i området på 40 år. Nu har plötsligt även vädret blivit en fiende.
Mer än 200 soldater drunknar eller dör av köld och 5 000 får förfrysningsskador i det tre dagar långa ovädret.
Den våldsamma orkanen med både åska, regn, hagel och snö är en föraning om vad de allierade kan vänta sig om de stannar kvar på Gallipoli under vintern.
Soldaterna måste bort från Gallipoli
Den brittiske generalen Charles Monro har hamnat i en svår knipa. Sedan oktober är han överbefälhavare för marktrupperna på Gallipoli och de order han får är mycket tydliga:
Han ensam ska bestämma om de allierade ska dra sig tillbaka eller ännu en gång försöka erövra den turkiska halvön där tiotusentals liv redan gått förlorade.
Det är inget enkelt beslut. Monro vet att han kan förlora uppemot hälften av sina män under en evakuering, en förlust på cirka 55 000 soldater.
”Kanske kommer man en gång att minnas oss som fälttåget som misslyckades på grund av avundsjuka, elakhet, obeslutsamhet och förräderi. Turkarna besegrade oss inte – vi blev slagna av våra egna befälhavare.” Joe Murray, skotsk soldat
Å andra sidan kan en ny offensiv kräva upp till 400.000 man, och den kan inte genomföras förrän till våren.
I så fall måste soldaterna övervintra i sina primitiva hålor och skyttegravar. Men frågan är om trupperna över huvud taget kan hålla stånd så länge i det stränga vintervädret – särskilt om turkarna får förstärkning.
Monro bestämmer sig: Hans trupper ska bort från Gallipoli.
De sista lämnar Gallipoli
Klockan 2.15 får sergeant Cliff Pinnock äntligen order om att lämna ställningen vid Anzacbukten. På vägen har de allierade hällt ut salt och mjöl så att soldaterna ska hitta genom mörkret ned till stranden där evakueringsbåtarna väntar.
Marschen tar tjugo minuter och försiggår under total tystnad. Det ligger filtar och säckar på marken för att dämpa ljudet av stegen.
Tillbakadragandet genomförs i etapper. På morgonen den 18 december är hälften av männen i Anzac- och Suvlabukten borta – totalt 40 000 man – och resten drar sig tillbaka under de två följande nätterna.
De allierade var tvungna att slå läger nära stranden, när deras plan att erövra Gallipoli 1915 gick om intet.
Turkarna får under inga omständigheter upptäcka evakueringen. Ett turkiskt angrepp i det här läget skulle drabba de allierade i deras mest sårbara ögonblick och kosta tusentals liv.
Därför har de invigda officerarna hållit ordern om reträtt hemlig för sina soldater så länge som möjligt så att turkarna inte skulle snappa upp nyheten.
Idéerna är många när det gäller att lura turkarna. Soldaterna gräver upp golven i skyttegravarna så att det inte hörs när de går.
De konstruerar sinnrika självutlösande gevär som med jämna mellanrum skjuter mot turkarna. Och de placerar soldatattrapper i skyttegravarna och låter mat stå kvar över elden.
Evakueringarna från Suvla och Anzac blir mycket lyckade. Turkarna anar ingenting förrän fienden är borta.
Några dagar senare beslutar britterna att evakuera även sina 35 000 man vid Kap Helles – fransmännen har redan rest därifrån.
Soldaterna upprepar avledningsmanövrerna från de båda andra brohuvudena och den 9 januari 1916 lämnar de sista soldaterna Gallipoli.
Evakueringen från de tre brohuvudena blir paradoxalt nog de allierades enda stora triumf på Gallipoli. Inte ett enda människoliv går till spillo under tillbakadragandet.
Skotten Joe Murray är en av de sista som lämnar Gallipoli. Med kängorna inlindade i säckar går han de fem km till stranden.
I sin dagbok formulerar han soldaternas bitterhet över den misslyckade invasionen:
”Kanske kommer man en gång att minnas oss som fälttåget som misslyckades på grund av avundsjuka, elakhet, obeslutsamhet och förräderi. Turkarna besegrade oss inte – vi blev slagna av våra egna befälhavare.”
Marinminister Churchill var en av de ivrigaste förespråkarna för den misslyckade invasionen och tvingas stå till svars.
Efter politiskt tumult degraderas han till en symbolisk politisk post – och lämnar därefter självmant regeringen.
Två nationer föddes vid Gallipoli
För britter och fransmän var slaget om Gallipoli bara ett i mängden men för Australien och Nya Zeeland har striderna blivit en milstolpe.
De båda unga nationerna kämpade sida vid sida i en gemensam armékår – ANZAC – och deltog under fälttåget 1915 i sitt första stora slag någonsin.
Nederlaget skakade australiensarnas och nyzeeländarnas tro på sina brittiska kolonialherrar och Gallipoli omtalas än i dag som den plats där Australien och Nya Zeeland föddes som nationer.
Här blev invånarna medvetna om att de inte bara var ett bihang till det mäktiga Storbritannien utan nationer med egna identiteter.
Det finns ett antal minnesmärken för båda sidor på Gallipoli. Ett av dessa är begravningsplatsen Lone Pine, som är vigd huvudsakligen åt stupade Anzacsoldater, det vill säga soldater från Nya Zeeland och Australien.
Den nyväckta nationalkänslan berodde främst på ANZAC-truppernas insats vid Gallipoli där de utmärkte sig som första världskrigets bästa soldater. Soldaterna fick militärutbildning redan i skolan och beundrades för sin kampvilja, sin starka fysik och stora jämlikhet mellan officerare och meniga.
Enligt australiensarna och nyzeeländarna hade deras soldater en särskild ANZAC-anda som kännetecknades av bland annat mod, självironi och lojalitet.
Många betraktar dessa karaktärsdrag som nationstypiska.
Australien hade bara fem miljoner invånare men deltog ändå med 332 000 frivilliga soldater under första världskriget. 65 procent av dem miste livet.
Nya Zeelands en miljon invånare mönstrade hela 124 000 man. Under kriget blev var tredje nyzeeländsk man mellan 20 och 40 år antingen sårad eller dödad.