Universitetsstaden Leuven blev en symbol för tyska övergrepp. Efter soldaternas framfart fanns bara aska kvar.

© Getty Images & Mary Evans/Scanpix

Första världskriget: Tyskarna löpte amok i Belgien

I augusti 1914 får det neutrala Belgien känna på Tysklands styrka. Tre kvarts miljon soldater klampar in över gränsen, mördar civila och bränner ned städer. Bakom krigsförbrytelserna döljer sig dock en märklig sanning: soldaterna i världens starkaste armé är rädda.

23 oktober 2018 av Martin Landin

Invånarna i det belgiska samhället Labouxhe hade bara gott att säga om tys­karna. Soldaterna kom den 4 augusti och det dröjde inte länge förrän byborna bjöd in dem till ett parti kortspel.

Nästa morgon var de borta. De hade fortsatt mot Liège några kilometer längre bort. Invånarna i Labouxhe skötte sina dagliga sysslor men under hela dagen hörde de kanonmuller och det smattrande ljudet från kulsprutor.

Framåt kvällen återvände de tyska soldaterna. Den belgiska arméns fort runt Liège hade lyckats hålla stånd och nu gapade stora hål i tyskarnas led. Soldaterna log inte längre, och de betedde sig hotfullt.

Klockan halv fyra på morgonen hördes flera skott, och strax därpå tyska röster som ropade utifrån gatan: ”Ut, otäcka fransmän!”

När de fransk­talande byborna kom ut på gatan möttes de av gevärspipor. Alla män och flera kvinnor ur minst tio olika hushåll sköts till döds. Därefter satte de tyska soldaterna eld på husen och fortsatte mot grann­byarna.

Under de blodiga morgontimmarna den 6 augusti dödades enligt historikernas beräkningar mer än 300 belgare. Och betydligt fler kom att drabbas av samma­ öde under hela augusti år 1914, då tyskarnas så kallade ”våldtäkt på Belgien” ägde rum.

Några pålitliga siffror för massakrerna blev inte tillgängliga förrän efter år 2000. Redan under första världskriget svepte brittisk propaganda och tyska bortförklaringar in händelserna i en så tät dimma att många historiker tvivlade på att övergreppen faktiskt ägt rum.

Nu är det dock bevisat att tyska soldater massakrerade 6 000 civila belgare och brände ned 25 000 byggnader på sin väg genom landet.

Belgien bara ett farthinder

Det geografiska läget är belgarnas förbannelse. Den lilla nationen ligger inklämd mellan dödsfienderna Frankrike och Tyskland och utgör en frestande ­invasionsväg för en stormakt som vill falla­ ärke­rivalen i ryggen. Och det är precis vad tyskarnas strategi går ut på.

Stora arméer ska marschera genom Belgien och in i Frankrike, svänga söder­ut och till slut fånga hela den franska hären i en fälla. Generalernas ambitiösa plan har bara en liten brist: Europas stormakter har tillsammans garanterat Belgiens neutralitet – även Tyskland.

”Det är bara ett papper”, fnyser den tyske kanslern om dokumentet som hans eget rike varit med om att underteckna. 

Han uppmanar Belgiens rege­ring att acceptera en ”välvillig neutralitet” och låta den kejserliga tyska armén passera. Annars kommer ”relationen mellan de båda staterna att avgöras med svärdet”.

Förslaget är rent nonsens; ett land som öppnar sina gränser för främmande soldater är inte neutralt. Därför säger regeringen i Bryssel blankt nej den 3 augusti. Nästa morgon klockan 8.05 går de första av omkring 750 000 tyska soldater över gränsen vid staden Gemmenich. Två belgiska gränsgendarmer försöker stoppa invasionen.

”Belgisk gräns!” ropar en av de båda belgarna till en tysk beriden patrull.

”Det vet jag”, svarar gruppens officer. ”Men fransmännen har gått över gränsen och vi tänker fortsätta.”

Den officiella förklaringen är att tyskarna befinner sig i Belgien bara för att franska trupper redan har kränkt landets neutralitet. 

Med sig har officeren en proklamation där det tyska kravet upprepas: Låt trupperna passera obehindrat, och Belgien kommer att skonas. Allt motstånd kommer att slås ned utan pardon.

Bakom de tyska beridna soldaterna följer oändliga kolonner av infanteri. Rykten har övertygat de tyska soldaterna om att Belgiens armé inte kommer att ta till vapen. Stämningen är avslappnad. Under invasionens första dag utspelar sig bara några enstaka våldsamma incidenter.

Tre nyfikna män står vid vägkanten och tittar på de marscherande trupperna när en misstänksam tysk officer griper dem för spionage. Traktens präst ber att få veta vad tysken har för bevis.

”De ser misstänkta ut”, blir det korthuggna svaret. De tre männen skjuts ihjäl utan rättegång. Ytterligare några liknande mord sker under dagen, men det kommer snart att bli ren rutin för ­invasionsarmén.  

Tyska soldater på jakt efter inbillade partisaner passade på att stjäla mat och sprit.

© Look and Learn/Bridgeman

Tyskarna blir blodtörstiga

Kort efter inmarschen i Belgien kommer de tyska trupperna till storstaden Liège, som omges av tolv starka betongfort. Där krossas tyskarnas föreställning om att belgarna redan har gett upp.

När tyskarna rycker fram i tät formation mejas de ned med en mördande eldgivning från kanoner och kulsprutor. Våg efter våg av soldater skickas fram i frontalangrepp men de blir lätta byten för de belgiska soldaterna.

Forten runt Liège håller stånd i tolv dagar och åsamkar den tyska hären väldiga förluster. De överlevande mister snart sin välvilliga inställning gentemot civilbefolkningen i trakten.

Belgare bakom den tyska frontlinjen anklagas för att vara franktirörer – gerillakrigare som hjälper fiendearmén. 

En familj har oturen att bo intill ett tyskt fältsjukhus som träffas av en granat från ett belgiskt fort. Alla i familjen avrättas omgående av tyska soldater. 

De vägrar lyssna på faderns förklaring att han varit tillsammans med tyskarna hela dagen och alltså omöjligt har kunnat lämna några meddelanden till det belgiska fortet.

Indoktrinerades att misstänka civila

Hela området öster om Liège hemsöks av tyskar som tänker bestraffa civila för att de gör motstånd. Vissa belgare dödas efter helt absurda anklagelser. 

Andra väljs ut slumpvis och mejas ned som hämnd för påstådda attacker. Soldater och officerare har gripits av en kollektiv paranoia med stöd i historien.

När Tyskland och Frankrike krigade mot varandra 1870–71 gav sig civila fransmän in i striderna och utförde gerilla­attacker bakom fronten. Aktionerna fick ingen större militär betydelse men de skrämde upp tyskarna rejält.

Erfarenheterna från fransk-tyska kriget har satt sin prägel på arméns doktriner. Handböcker som Sedvanor under krig på land från 1902 och Fälttjänstförordning från 1908 betonar soldaternas rätt att använda hårdhänta metoder om de utsätts för ”oärlig krigföring”.

I långa textavsnitt beskrivs hur beväpnade franktirörer (friskyttar) kan avrättas som varnande exempel, eftersom de inte skyddas av krigets internationella lagar. 

Och samhällen som gömmer partisaner bör hotas med kollektiv bestraffning – till exempel dyra böter eller gisslantagande. Handböckerna plus minnena från kriget 1870–71 gör att de oerfarna tyska soldaterna blir rädda så snart de stöter på motstånd i Belgien.

Vittnen lägger märke till att tyska officerare står med dragna pistoler när de talar med borgmästarna i de belgiska småstäderna. Militärläkarna bär vapen när de tar hand om sina patienter och till och med de sårade har sina gevär intill sig på lasarettet.

I det spända läget utlöser den belgiska arméns motstånd skottväxlingar mellan förvirrade tyska enheter, eller rena vådaskott. Vansinniga rykten uppstår.

Lömska belgare, även kvinnor och barn, påstås skjuta tyskar i ryggen, förgifta brunnar och sticka ut ögonen på sårade. De smyger sig ut om nätterna och dödar sovande soldater, skär av dem näsa och öron eller häller kokande olja över dem.

Skrönorna får de nervösa soldaterna att begå extrema gärningar för minsta anledning. De gör även arméns generaler övertygade om att det faktiskt svärmar av belgiska franktirörer runt invasionshärens trupper och att det är viktigt att agera omedelbart.

Flera nationaliteter var med i kriget

I de tyska trupperna i Belgien deltog även andra nationaliteter. Exempelvis var flera danska regementen med när de tyska trupperna slog ned på inbillade fiender bland den belgiska civilbefolkningen.A. Jensen var artillerist i

  • 18:e divisionen. Hans enhet besköts av belgiska trupper men soldaterna trodde att elden kom från civila bostadshus:
    "Sedan kom order om att husen skulle stickas i brand. Några soldater tog en yxa eller hacka och slog sönder fönstren, och höll sedan en brinnande tändsticka intill gardinerna. Jag kunde inte alls förmå mig att göra något sådant, men jag såg på.”

  • Kavalleristen Mathias Sørensen såg två pensionärer som misstänktes vara franktirörer:
    "Soldater från alla försvarsgrenar skyndade till, omringade dem, slet av dem kläderna, knuffade omkull dem och slog dem därefter med kolvarna och sparkade dem med kängorna i ansiktet och på kroppen, tills de blev liggande som döda med fradga ur munnen och kroppen täckt av blod.”

  • Chresten Lysbeck, sjukvårdare vid 18:e reservdivisionen, var en av de få som inte trodde på ­tyska arméns historier om att belgarna bröt mot krigets lagar:
    "Ute på fältet höll några artillerister på att gräva en grop i marken, där låg nio civilpersoner som skulle begravas. Det påstods att de var soldater i civila kläder.” 

Massakrer sätts i system

Två veckor in i det tyska fälttåget ändrar övergreppen i Belgien karaktär. De första morden utfördes spontant av små grupper av soldater med livlig fantasi, men nu övergår det hela till stora massakrer och förstörelser av hela städer.

Den 16 augusti har den nederländska tidningen De Tijd skickat journalisten Bart Mok­veld till Visé, som tyskarna intog under invasionens första dag:

”Lågorna ryter, tak och takstolar och väggar störtar in”, skriver han. ”Tyskarna, noggranna med allt de gör – även mordbrand – har följt sin plan in i minsta detalj. I de flesta hus har de hällt bensin eller paraffin på golvet och tänt på med en tändsticka.”

De nästan 4 000 invånarna är försvunna; de har deporterats till läger i Tyskland, dödats eller flytt. Visé är den första staden som systematiskt förstörs, men inte den sista. 

Inte någon av tyskarnas repressalier väcker större protester från omvärlden än det som inträffar i universitetsstaden Leuven.

Mördandet börjar den 25 augusti. En signalraket skickas upp och omedelbart därefter hörs skott, som övergår i täta salvor och det karaktäristiska smattrandet från kulsprutor. 

Det är troligen berusade tyskar som ligger ba­k­om oväsendet i natten, men soldaterna är övertygade om att en civil revolt är på gång.

Hela natten skjuter soldaterna vilt omkring sig och flera invånare dödas av kulor som far in i husen. Andra släpas ut på gatan och mördas kallblodigt innan husen sätts i brand.

Våldsorgien pågår i fem dygn och tusentals soldater deltar. På morgonen den 27 augusti hör den nederländske läraren Lodewijk Grondijs hur en tysk löjtnant ger order till ­sina män:

”Hittills har vi bara bränt byar. Nu ska vi övergå till städerna. Leuven ska bli den första som vi förstör.” ­ Nederländaren Grondijs kan röra sig fritt i staden utan att bli arresterad. 

Han tar kontakt med Leuvens tyske kommendant, den lille tjocke majoren Walther von Manteuffel, men han vägrar stoppa de tyska soldaternas härjningar.

Morden och eldsvådorna fortsätter och Manteuffel tvingas medge att han inte har kontroll över situationen. 

Över sig har han en galen general som kräver hårda repressalier mot de påstådda belgiska franktirörerna. Och under sig har han odisciplinerade reservtrupper som supit sig fulla på stulet vin.

När våldsorgien äntligen ebbar ut den 30 augusti har 248 belgare dött och 2 130 av Leuvens byggnader har bränts ned. En av dem är universitetsbiblioteket med 230 000 verk, varav en del är oersättliga manuskript från medeltiden.

”Ni dödar fler civila än soldater. Det här är inte krig”, utbrister en tyskfödd kvinna till en soldat.

”Det kan väl stämma”, svarar soldaten. ”Men om vi hade följt våra order till punkt och pricka hade inte en enda person varit vid liv, och inte en enda sten hade legat på sin plats.”

I början av september avtar tyskarnas mördande i Belgien. Fronterna har flyttats väster- och söderut, och samtidigt har de tyska generalerna insett att deras framfart väcker ursinne utomlands. Medan belgarna begraver sina 6 000 döda börjar kampen om historien.

Grupper ur 18:e reservdivisionen var med och brände ned Leuven i slutet av augusti 1914.

© Ullstein Bild/Polfoto

Tyskland tvår sina händer

Medan ruinerna i Belgien fortfarande ryker fylls brittiska tidningsspalter med skräckskildringar. Sanna historier om krigsförbrytelser drygas ut med hemska detaljer som är rena fantasier. 

Enligt journalisterna skulle tyska soldater ha för vana att skära händerna av döda barn och brösten av kvinnor.

Den 7 september 1914 ger Tysklands kejsare Vilhelm II svar på tal i ett telegram till USA:s president. Han lägger hela ansvaret för Belgiens olycka på belgarna själva. Civila har lagt sig i stridshandlingarna, vilket bryter mot de internationella reglerna för krigföring.

Månaden därpå upprepas påståendet i De 93:s manifest, ett uttalande från tysk vetenskaps- och kulturelit. Bland de 93 finns kvantfysikens fader Max Planck och Wilhelm Röntgen som gett namn åt röntgenstrålen. År 1915 utfärdar tyska armén dessutom en så kallad vitbok som ska bevisa belgarnas skuld.

Att biblioteket i Leuven brändes ned kallas en beklaglig men nödvändig gärning. Det skedde till följd av att tyska trupper besköts från stadens hus.

Armén har gett upp tidigare påståenden om att Leuven var full med franktirörer. Anklagelserna om att familjefäder skjutit från sina egna hus medan hustru och barn var hemma är alltför osannolika. 

I stället beskylls belgiska soldater för att ha smugit sig in i Leuven i civila kläder. Här trängde de in i bostadshusen och öppnade eld mot tyska soldater från fönstren i de översta våningarna.

Tysklands PR-offensiv gör ett visst intryck internationellt. De bloddrypande tidningshistorierna låter alltför otroliga och inte många vill tro att ett kultiverat folk som tyskarna för krig mot civila.

”Kom ihåg Belgien” står det på brittiska plakat under första världskriget. Men fasorna i Belgien glöms bort när freden återvänder. 

I historieböckerna utelämnas de tyska övergreppen eller förklaras som reaktioner på de belgiska franktirörernas motstånd. 

Först efter år 2000 bekräftar nya undersökningar att tyskarna begick oprovocerade krigsförbrytelser i augusti 1914.

Läs mer

Jeff Lipkes: Rehearsals – The German Army in Belgium, August 1914, Leuven University Press, 2007. John Horne & Alan Kramer: German Atrocities 1914, Yale University Press, 2001. Claus Bundgaard Christensen: Danskere på Vestfronten 1914-1918, Gyldendal, 2009.

Kanske är du intresserad av...