Force Publique – i strid för kolonialmakten
En och en halv miljon man värvades från Indien och Afrika till de europeiska imperiernas arméer under första världskriget. I de belgiska kolonialtrupperna tjänstgjorde cirka 15000 kongoleser vars främsta uppgift var att slåss mot kolonialtrupperna i Tyska östafrika.

Trupper ur Force publique avancerar i Tyska östafrika.
De belgiska kolonialtrupperna (Force Publique) hade bildats år 1885 av belgarnas kung, Leopold II, som vid den här tiden var privat ägare till Kongofristaten i Västafrika (ett område större än Västeuropa). Leopolds tid som kolonialhärskare har gått till historien som ett av de värsta exemplen på rovdrift och utsugning. Stammar som gjorde motstånd utsattes för folkmord. Det främsta redskapet i den här verksamheten var just Force Publique.
År 1908 överfördes styret av Kongo till den belgiska staten. Hela kolonialväldet omorganiserades och Force Publiques roll blev mer av ett traditionellt kolonialförband.
Vid tiden för första världskrigets utbrott bestod styrkan av ungefär 180 officerare, 230 underofficerare och 17 000 man. De var organiserade i 21 separata kompanier samt en artilleri- och en ingenjörsenhet. Officerarna och underofficerarna var oftast belgare, men som ett arv från Kongofristatens tid tilläts utlänningar i dessa befattningar om de ansågs lämpliga. De belgiska officerarna hade studerat vid Kungliga militärakademin i Bryssel.
Inga afrikaner fick bli officerare
Det var eftertraktat att bli officer vid Force Publique och bara de med högst betyg kom i fråga. De utländska officerarna och underofficerarna kom från Europas och Nordamerikas alla hörn och var sannolikt en ganska färgstark samling storviltjägare, handelsmän och äventyrare.
De hade dock alla gemensamt att de bott och verkat i Afrika i många år. Ingen afrikan tilläts bli officer eller underofficer. Korpralerna var dock alltid afrikaner.
Manskapet rekryterades i regel från krigiska stammar i det inre av Kongo. Särskilt män från stammen Banlanga, som var kända för stridsduglighet och lojalitet med det belgiska styret rekryterades. Förplägnad, förläggning och lön var med kongolesiska mått mätt goda. Männen tilläts också, i motsats till övriga kolonialstyrkor, ha sin familj med sig på fredsförläggningen.
De tog värvning för sju år i taget. Efter 14 års tjänst utgick en pension, oavsett om mottagaren fortfarande tjänstgjorde eller ej. Kraven på disciplin, fältmässighet och skjutskicklighet var stora. Spöstraff tilläts.