Den 11 november 1918: Freden dränktes i blod

Klockan fem på morgonen den 11 november 1918 undertecknar Tyskland den vapenvila som sätter punkt för första världskriget. Vapnen ska tystna klockan 11:00 – och plötsligt får generalerna bråttom.

Klockan fem på morgonen den 11 november 1918 undertecknar Tyskland den vapenvila som sätter punkt för första världskriget. Vapnen ska tystna klockan 11:00 – och plötsligt får generalerna bråttom.

Getty Images & Shutterstock

Radioantennen högst upp på Eiffeltornet i Paris sän­der den 7 november 1918 ett meddelande till Tysk­lands regering.

Den franske överbefälhavaren på västfronten, marskalk Ferdinand Foch, förkunnar klockan 02.30 att han har gett order om vapenstillestånd längs den väg som tyskarnas fredsförhandlare ska köra för att nå hans högkvarter.

Meddelandet snappas upp av radiooperatörer på flera håll i Europa, och inom loppet av några timmar får soldaterna i skyt­te­gra­varna höra att freden kan komma när som helst.

”Säg inte att jag dör nu, när vapenvilan är på väg.” Tysk soldat träffad av granatsplitter klockan 10:58 den 11 november

Ryktet sprids snabbt och förvanskas längs vägen. När det når fram till United Press i New York skickar nyhetsbyrån ett telegram som lyder: ”Paris den 7 november – de allierade (ententemakterna, red.) och Tyskland undertecknade klockan elva i morse ett avtal om vapenvila. Fientligheterna kommer att upphöra klockan två i ­eftermiddag”.

Spontant bryter festligheter ut i New York, på Wall ­Street slänger man ut konfetti från fönstren, medan gatan fylls av jublande människor.

I det engelska grevskapet Kent ­tränger kadetter från luftvärnet sig in i mässen och stjäl öl till sin segerfest, och så långt borta som i Ar­gen­ti­na firar utvandrade européer att kriget är slut.

7 november 1918 kl. 8.00, Frankrike

Robert Cude är infanterist i Royal East Kent Regiment. Hans bataljon befinner sig i skogen Forêt de Mormal några kilometer från belgiska gränsen, när ryktet om en snar vapenvila sprids.

Cude och hans kamrater är i färd med att göra sig klara för ännu en av de talrika offensiver som deras förband deltagit i sedan britterna kom till Frankrike år 1914.

Sin vana trogen noterar 24-årige Cude flitigt i sin dagbok, innan han packar sin utrustning och lämnar sitt kvarter:

”Vi känner på oss att detta blir vårt sista anfall. Och nu, när slutet verkar nära, grubblar alla på om vår tur håller på att ta slut – den tur som hållit oss vid liv hittills. Kommer vi att överleva kriget?”

7 november kl. 20.30, nära fronten

Den tyska regeringen har skickat sin förhandlingsdelegation för att träffa Ferdinand Foch i Compiègneskogen. Delegationen måste skynda sig att få till stånd en vapenvila, innan Tyskland bryter samman och kastas ut i inbördeskrig mellan ­krigs­trötta invånare och de som fortfarande är ­övertygade om att Tyskland kan vinna kriget.

Franska soldater sitter och spelar kort i staden Haudroy några kilometer från fronten, när de plötsligt störs av underliga ljud. Alla hoppar upp och spanar åt nordost, men dimman gör att de inte kan urskilja källan till det märkliga ljud som tycks närma sig.

Långsamt framträder konturerna av tre mörka bilar. Bilarnas dörrar pryds av gyllene örnar – den kejserliga tyska arméns symbol. På den första bilens ena fotsteg står en soldat och viftar med en vit flagga, medan en trumpetare balanserar på det andra fotsteget och blå­ser den märkliga militära signal som alarmerade fransmännen.

Den tyska delegationen överraskade de franska styrkorna vid Haudroy, när deras bilar bröt fram genom kvällsdimman.

© Shutterstock

Kortegen visar sig vara Tysklands fredsförhandlare, som är på väg till Compiègneskogen drygt tio mil längre söder­ut. Delegationen leds av politikern Matthias Erzberger, som tyskarna hoppas kan blidka Foch, eftersom han inte är militär, utan representerar det civila Tysk­land, som suktar efter fred. Med sig har han fem rådgivare – fyra officerare och greve Alfred von Oberndorff, minister utan portfölj.

8 november kl. 9.00, Compiègneskogen

Efter en lång natts färd har Erzberger och hans delegation nått fram till marskalk Fochs tågvagn.

En fransk general för in tyskarna i vagnen, där Foch vän­tar. Den franske marskalken ger tyskarna en iskall blick, medan han kort gör hon­nör.

Sedan säger han bryskt till sin tolk: ”Fråga dessa herrar varför de är här.”

Ferdinand Foch var ­överbefälhavare på västfronten och ententens chef­sför­hand­lare.

© Getty Images & Shutterstock

Iskall fransman dikterade vapenvilan

Den 8 november nådde en tysk delegation fram till Compiègneskogen. Tyskarna trodde att de skulle förhandla, men i stället möttes de av en fransk marskalk med bister min och villkorslösa krav.

Ferdinand Foch var överbefälhavare för ­ententens styrkor på västfronten. Hösten 1918 gick han från seger till seger i ett krig, där fronten sällan hade flyttat på sig. Under de senaste månaderna hade fienden dock trängts tillbaka 125 kilometer.

När tyskarna i början av oktober började skicka ut fredstrevare tog Foch därför emot nyheten med skepsis. Han fruktade att Tyskland endast låtsades vilja förhandla – för att vinna tid och återupprätta moralen i den tyska armén.

Foch hyste dessutom ett bittert hat gentemot tys­kar­na – hans ende son samt svärson hade stupat i kriget – och den 67-årige marskalken hade lovat sina officerare att ”förfölja de fältgrå (tyskarna, red.) med en sabel i deras rygg”.

Foch skrev till Frankrikes premiärminister och rekommenderade ett antal hårda villkor, som tyskarna skulle gå med på, innan en vapenvila kunde undertecknas. Syftet med de flesta av kraven var att se till att Fochs kombinerade franska, brittiska, belgiska och amerikanska styrkor inte förlorade det ­övertag de just nu hade på slagfältet.

Ententens övriga politiska ledare hörde samma varningar från sina respektive befälhavare – USA:s general Pershing krävde till exempel Tysklands villkorslösa kapitulation i stället för vapenvila.

Därför utgick regeringscheferna från Fochs förslag under ett möte i Paris i slutet av oktober. Där kom de fram till 34 krav som skulle ställas till tyskarna – samt att Foch skulle stå för förhandlingarna.

I stort sett alla kraven var oavvisliga, så den franske marskalken hade ingen befogenhet att förhandla, vilket passade honom alldeles utmärkt. Hårda krav, som inte kunde diskuteras, var det perfekta sättet att testa om Tyskland verkligen ville ha fred.

Villkoren skickades till Tyskland, och natten mellan den 6 och 7 november fick Foch ett telegram som meddelade att tyskarna skulle skicka förhandlare. Foch gav order om att den tågvagn som hyste hans rullande kontor skulle skickas till Compiègneskogen, så att han kunde ta emot tyskarna i den.

Ententen ställde 34 krav för att gå med på vapenvila

  • Reträtt: Den tyska armén ska dra sig ur alla ockuperade länder inom fjorton dagar.
  • Transportmedel: Tyskland ska lämna över 5000 lokomotiv, 100000 tågvagnar och 5000 ­lastbilar till ententen.
  • Brohuvuden: Ententen ska ha fyra stora brohuvuden på den tyska sidan av Rhen – i händelse av att tyskarna bluffar och återupptar krigföringen.
  • Skuld: Tyskland ska ta på sig skulden för kriget och betala krigsskadestånd.
  • Avväpning: Inom fjorton dagar ska Tyskland överlämna 160 ubåtar, 30000 kulsprutor och 5000 kanoner till ententemakterna.
  • Ockupation: Tyskland ska betala ententens utgifter genom att låta tysk mark ockuperas.

Tyskarna stirrar förbluffade på Foch, innan Erzberger finner sig och förklarar att såvitt han har förstått har delegationen skickats för att förhandla om villkoren för en vapenvila.

Greve von Oberndorff förklarar att tyskarna reagerar på ett meddelande från USA:s president Woodrow Wilson. Presidenten skrev att marskalk Foch har fått befogenhet att slå fast villkoren för vapenvilan.

Foch avbryter greven och insisterar på att tyskarna ska inleda med att förkunna att de – och enbart de – har anhållit om en vapenvila. Efter den förödmjukelsen låter han sin adjutant läsa upp den långa listan med ententens krav.

Ett av de totalt 34 kraven är att kejsarens styrkor inte enbart ska lämna alla ockuperade länder inom fjorton dagar, utan även regionen Alsace-Lorraine, som har tillhört tyskarna sedan segern över Frankrike år 1871.

KARTA: Se hur pressade tyskarna var

Marskalken understryker att hans händer är bundna med avseende på de 34 kraven. Inget av dem är förhandlingsbart – tys­karna kan acceptera dem eller låta bli, några andra valmöjligheter finns inte.

”Ni har 72 timmar på er för att överlägga med er re­gering i Berlin och besluta er”, är Fochs sista ord.

9 november på morgonen, söder om Metz

Ännu en omfattande amerikansk-fransk offensiv har planerats till den 14 november. Målet är staden Metz, som tyskarna håller i ett järngrepp tack vare sina många artilleripjäser. Inför offensiven ska en strategiskt belägen kulle erövras.

John H. Sherburne är med sina 41 år en av arméns yngsta brigadgeneraler. Före kriget var han frivillig i det amerikans­ka nationalgardet, och nu är han chef för artilleriet i USA:s 92:a infanteridivision.

Under de kommande dagarna ska hans kanoner ge understödjande eld, medan amerikanska soldater ska försöka storma ett backkrön fullkomligt ­späckat med tyska kulspruteställningar.

Sherburne vet att frontalangrepp på fiendens högt belägna skyttegravar alltid medför stora förluster – det kan inte ens den bästa kanoneld förhindra, för tyskarna kryper ner i djupt belägna bunkrar medan granaterna exploderar, och är snabbt på plats vid sina kulsprutor, när elden upphör, och amerikanska infanterister närmar sig.

9 november kl. 14.30, Compiègneskogen

Tyskarna har övertalat Foch till så kallade privata överläggningar med marskalkens brittiska och franska stab för att förhandla om detaljerna för vart och ett av ententens 34 krav.

Medan den tyska delegationen samtalar med brittiska örlogsofficerare och andra inom marskalkens stab, telegraferar den oförsonlige Foch till befälhavarna under hans kommando. Ordern går inte att ta miste på:

”Tack vare våra upprepade angrepp är fiendens styrkor i upplösning och ger vika längs hela fronten. Se till att öka insatserna. Vår framryckning ska inte enbart fortsätta utan öka i hastighet”.

”Ni kan räkna med oss”, lyder svaret från både general Pershing och general Haig, som är överbefälhavare för de a­me­ri­kan­ska respektive de brittiska styrkorna på västfronten.

Båda är angelägna om att erövra mer terräng – trots att de vet att vapenvilan kommer att tvinga fienden att dra sig tillbaka till Tyskland.

All den terräng som Pershing, Haig och fransmännen spiller sina soldaters blod för att erövra mellan den 9 och den 11 november kommer under alla omständigheter att överlämnas åt dem helt ”gratis” om fjorton dagar, när tyskarna lämnar Frankrike och Belgien.

Visste du?

  • Tysklands närmaste allierade, Österrike-Ungern, ingick vapen­vila den 3/11 1918.
  • Generalstabschef Paul von Hindenburg uppmanade Erzberger att gå med på vapenvilan.
  • Första världskriget rasade i 1563 dagar – från augusti 1914 till november 1918.
  • För att dokumentera sin framryckning den 11/11 släppte amerikanska styrkor sockor på slagfältet.
  • Sexton amerikanska ­divisioner skulle anfalla på krigets sista dag, men endast sju gjorde det.
  • Även britter och fransmän stupade på krigets sista dag. Den siste fransmannen föll klockan 10.50.

11 november kl. 01.30, nära Metz

Brigadgeneral Sherburne har samma kväll bevittnat ett spektakulärt fyrverkeri över de tyska skyttegravarna vid floden Mosel Fienden avfyrar nödraketer och tänder romerska ljus, som lyser upp kullarna hela vägen till Metz. Sherburne antar att de firar att vapenvilan snart ska undertecknas.

Sherburne får kontakt med sin förbindelseofficer i den franska armén, och denne kan bekräfta att högkvarteret har varslat om vapenvila strax före lunch, om den tyska delegationen skriver under innan klockan 05.00. Tidpunkten har valts så att kriget kan sluta den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden 1918.

När förbindelsen bryts, grubblar Sherburne intensivt på vad som ska hända under timmarna fram till vapenvilan. Officiellt gäller fortfarande ordern att anfalla de tys­ka ställningarna i gryningen, men enligt Sherburne skulle det vara ett fullkomligt onödigt slöseri med liv.

Han be­slut­ar sig för att ringa till 92:a divisionens högs­te chef, general Ballou. Generalen sover emellertid och vill inte väckas. I en timme talar Sherburne med Ballous adjutant, som är orubblig.

Ordern att anfalla i gryningen har inte an­nul­le­rats, så Sherburne måste göra sig klar, säger adjutanten.

Kl. 2.15, Compiègneskogen

Erzberger och resten av den tyska delegation träffar marskalk Foch för sista gången i hans vagn. De gör ett sista desperat försök att mildra i alla fall några av ententens 34 hårda villkor.

I synnerhet villkor nummer 26 – att blockaden av de tyska hamnarna fortsätter ända tills ett slutgiltigt fredsavtal undertecknats – blir föremål för en timslång, hätsk diskussion. Erzberger framför tyskarnas inställning:

”Därmed får en väsentlig del av världskriget lov att fortsätta – nämligen Englands utsvältningspolitik, som åsamkar tyska kvinnor och barn det allra värsta lidande. Det är helt enkelt inte rätt”.

Det får en av de brittiska amiralerna att brusa upp: ”Inte rätt, säger ni? Att era ubåtar utan förvarning sänkte våra handelsfartyg var inte heller rätt!”

Blockaden kvarstår, men Erzberger driver igenom en mindre eftergift: Ententen ”ska överväga att förse Tyskland med mat, om det befinns vara nödvändigt”, lyder den tämligen vaga formuleringen.

Först klockan 05.12 tryter tyskarnas argument. Uppgivet tar Erzberger emot en penna och gör sig redo att un­derteckna det förödmjukande avtalet om vapenvila.

Två av of­fi­ce­rar­na i den tyska delegation har tårar i ögonen, när han läg­ger ifrån sig pennan och utbrister: ”Ett folk bestående av sjuttio miljoner människor kommer att lida, men det dör inte”.

Foch svarar torrt: ”Nåväl”.

Efter våroffensiven 1918 blev reträtter en del av vardagen för de utmattade tyska styrkorna.

© Shutterstock

Tyskland var slaget

Efter mer än 1500 dagars krig tvingades Tysklands militära ­ledning i oktober 1918 inse att en seger inte var möjlig. För varje dag blev tyskarna svagare, medan ententen växte i styrka.

Utan att skaka hand eller göra honnör lämnar marskalken därpå tågvagnen, medan Erzberger och hans sällskap nedslagna kan summera de blygsamma eftergifter som de lyckats förhandla fram: I stället för 30000 kulsprutor ska tyskarna lämna över 25000 till ententen.

I stället för 2000 flygplan kan Tyskland nöja sig med att lämna över 1700. Tyskarna behöver inte heller utrymma en fyra mil bred demilitariserad zon öster om Rhen, utan endast en mil.

Kravet att Tyskland ska lämna över 160 ubåtar till ententen har också formulerats om, för så många har tyskarna inte. I stället säger avtalet att kejsarens flotta ska överlämna alla sjödugliga ubåtar.

Erzberger inser till sin besvikelse att han i stort sett inte lyckats uträtta någonting under de 72 timmarna i Compiègneskogen.

Beskedet om att vapenvilan undertecknats, och att vapnen ska tystna klockan elva samma dag, skickas genast till amerikanernas, britternas och belgarnas militära högkvarter längs västfronten. Fochs order innehåller dock inte ett ord om att alla planerade offensiver ska ställas in.

Ententens befälhavare får därmed fria händer att angripa fienden under krigets allra sista timmar. Överallt längs fronten fortsätter styrkorna därför att förbereda nya anfall mot tyskarnas skyttegravar.

11 november kl. 06.00, amerikanernas högkvarter i Chaumont, Frankrike

John Pershing tar emot nyheten om undertecknandet av vapenvilan med skepsis. Befälhavaren för alla de amerikanska styrkorna i Europa har i över en månad varnat för att sluta fred med tyskarna, innan nationen har förstått att den är slagen.

Innerst inne känner general Pershing sig övertygad om att det är hans insatser som har tvingat tyskarna på knä. Trots det beklagar han att den planerade storoffensiven mot Metz den 14 november aldrig kommer att bli av.

Medan generalen låter ett finger glida över den enorma kartan på en av väggarna i högkvarteret suckar han: ”Vilken enorm skillnad bara ett par dagars krig till skulle ha gjort”.

Efter kriget befordrades General Pershing och tilldelades ­titeln ”General of the Armies” – en ära han delar endast med USA:s förste president, George Washington.

© Shutterstock

Besviken ber Pershing sin stab att skicka marskalk Fochs telegram vidare till alla befälsposter. Telegrammet är ytterst kortfattat och meddelar endast att på grund av vapenvilan ska alla stridshandlingar upphöra klockan elva. Pershing ser ingen anledning att förtydliga vad hans underlydande ska göra under krigets sista sex timmar.

Kl. 06.50, 32:a amerikanska divisionens högkvarter väster om Metz

Den amerikanske generalen Bunker Haans styrkor har gått i ställning i ett kuperat område intill en slätt. Då får han reda på att vapenvilan undertecknats, och att striderna ska upphöra klockan elva.

General Haan har precis lagt på, när han får ett nytt telefonsamtal. En av hans un­der­lydande ber om tillåtelse att gå till attack med sin brigad – för att eliminera en fördjup­ning i frontlinjen, som kommer att se ful ut på kartan, när freden kommer, förklarar officeren.

Haan blir rasande. Han har inte för avsikt att offra några människoliv enbart för att kartan över fronten ska se prydligare ut. Befälhavaren i andra luren får ett blankt nej.

Haan har fattat sitt beslut: För hans män är kriget slut, och kanonerna i hans sektor får order att genast avbryta all eldgivning.

Det är emellertid långtifrån alla ententens befälhavare på västfronten som resonerar så. Många av dem ger order om att planerade offensiver ska genomföras – helt i linje med Fochs, Per­shings och Haigs instruktioner – inga av deras styrkor får skona sig själva eller fienden, trots att krigets slut är nära.

Kl. 07.00, 89:e amerikanska divisionens högkvarter väster om Metz

William Wright drömmer om en stor militär karriär och är besviken på ordern om att låta vapnen tystna. Generalen måste snabbt komma på något som kan motivera hans yngre officerare att fortsätta slåss ända till klockan elva.

Under krigets sista genomgång med sina underlydande förklarar general Wright: ”Vår division har legat i fält länge utan några ordentliga möjligheter att duscha eller bada. Om fienden får lov att stanna kvar i Stenay kommer våra män inte att kunna tvätta sig inom överskådlig tid. Därför ska 179:e brigaden genast rycka fram mot staden och inta den”.

Den egentliga anledningen till ordern är dock en helt annan. Wright vill överträffa granndivisionen, så att Pershing befordrar honom – från general för en division till general för en hel samling av divisioner, en så kallad armékår.

Stenay är ett eftertraktat mål, för tidigare i kriget har prins Rupprecht av Bayern haft sitt militära högkvarter där – och det är precis den typen av detaljer som en ambitiös general som Wright skulle älska att kunna flika in i sin rapport om divisionens sista heroiska offensiv.

Generalens order verkställs, och soldaterna rycker fram. Flera kilometer väster om Stenay mister 89:e divisionen sina första tjugo män, när en granat från en tysk haubits slår ner bland dem.

”Fientligheterna ska upphöra längs hela fronten klockan elva, tills dess ska alla beordrade offensiver fortsätta”. Generalmajor Joseph E. Kuhn

Fyra kilometer söder om Stenay gör en av Wrights befäl, major Hanford McNider, halt med sina 2000 man. Tyska kulsprutor och kanoner utsätter den bro som hans bataljon ska korsa för en mördande spärreld.

McNider ser förfärad på de travar av lik som redan har hopats vid bron, och beslutar sig för att avbryta offensiven. Han bestraffas aldrig för sitt beslut och under andra världskriget befordras han till brigadgeneral

Kl. 08.56, nordväst om Metz

Henry N. Gunther hör till de många tusen amerikanska soldater som spända väntar på att ­kriget ska ta slut. Dessvärre har 23-årige Gunther hamnat i en infanteridivision, som leds av en ­general med lika stora ambitioner som Wright.

Generalmajor Joseph E. Kuhn informerar strax före ­klockan nio sina utspridda brigader om att vapenvilan nu har undertecknats, men att det inte förändrar något. I fältradion ger han order om att man ska fortsätta angripa:
”Fientligheterna ska upphöra längs hela fronten klockan elva, tills dess ska alla beordrade offensiver fortsätta”.

Menige Gunther tillhör den tyska minoriteten i USA, och hemma i Baltimore upplevde han grannarnas fientliga inställning till allt som var tyskt.

Kanske är det därför som han är extra angelägen om att visa sitt värde på krigets sista dag, eller så beror det på att Gunther degraderats från ser­geant till menig, för att han skrev hem till en kamrat att denne borde hålla sig långt borta från kriget – en opatriotisk formulering, som arméns censur noterade.

Gunther är banktjänsteman och har en fästmö hemma i Baltimore. Trots det låter han sig inte evakueras till ett fältsjukhus, när han blir allvarligt sårad i armen – i stället stannar han kvar i skyttegraven och gör sig den 11 november klar att anfalla tyska kulspruteställningar tillsammans med resten av 313:e infanteriregementet.

Förbandets mål är att innan kriget är slut erövra ännu en betydelselös prick på kartan: Byn Ville-devant-Chaumont, som ligger sju mil åt nordväst från Metz. Gun­ther får därmed en sista chans att bevisa sin patriotism och lojalitet gentemot familjens nya amerikanska fosterland.

Kl. 09.20, söder om Metz

Den unge brigadgeneralen Sherburne har motvilligt varit tvungen att öppna eld mot fienden med sina kanoner och ser nu hur soldaterna från 366:e ­infanteriregementet förflyttar sig framåt. Till fots ska de angripa tyskarna på den strategiskt belägna ­kullen med kodnamnet Lacotte Hill.

Sherburne vet att divisionens chef, general Ballou, ljuger när han säger att angreppet ska ge amerikanerna en bra utgångspunkt för Metz-offensiven den 14 november, för den offensiven kommer aldrig att genomföras.

De afro-amerikanska soldaterna från 366:e infanteriregementet går i början av sin framryckning i en skog, där de är dolda för fienden. Så snart de kliver ut i öppen terräng börjar dock gasgranater regna över dem, och de tyska kulsprutorna på Lacotte Hill öppnar eld.

Trots att vapenvilan undertecknats, och det var mindre än sex timmar tills kanonerna skulle tystna, skickades soldater fram mot de tyska kulsprutorna.

© Library of Congress

I tio minuter försöker infanteristerna fortsätta framryckningen, men sedan går anfallet i upplösning, och alla vänder om, springer över sina stupade kamraters lik och tar skydd i skogen.

Kl. 9.30, nordväst om Metz

Amerikanen med de tyska anorna, Henry Gunther, får inget stöd, medan han och kamraterna avancerar med bajonetterna framför sig. Tät dimma hindrar de amerikanska kulsprutorna från att ge eldunderstöd.

I dimman vet ingen om de över huvud taget är på väg mot Ville-devant-Chaumont, men det verkar som om de är på rätt kurs, för plötsligt börjar tyskt artilleri beskjuta de amerikanska infanteristerna.

Granat efter granat viner genom luften och slår ner i marken, innan explosionerna vräker lera över Gunther och hans sergeant.

Från en kulspruteställning ser två förbluffade tyskar hur de båda amerikanerna kommer allt närmare. Sedan öppnar de eld. Gunther och sergeanten kastar sig ner, medan kulorna viner genom luften ovanför deras huvuden.

Klockan är 10.44, men det är endast regementets officerare som har armbandsur, så ingen av de båda männen vet att de bara behöver krypa ihop i lite drygt en kvart, innan kriget är över, och de kan återvända hem helskinnade.

Kl. 10.35, sydväst om Metz

Löjtnant Rennagel har varit inlagd på ett fältsjukhus och har först nu blivit utskriven. Han ilar tillbaka till sitt förband utanför Metz för att kunna fira vapenvilan med dem.

När Harry G. Rennagel kommer fram till plutonen, som hör till den 26:e amerikanska infanteridivisionen, hör han ett ljud han inte hört på länge:

”Männen skrattade, skämtade och pratade mer högljutt än de någonsin tidigare hade vågat göra i skyttegravarna. Glädjerusiga berättade de att de bara väntade på att höra klockan klämta och förkunna att kriget var över. När ordern om en sista attack kom trodde alla att det var ett skämt”.

Ordern är emellertid blodigt allvar. Klockan 10.35 befaller Rennagel sina män att fästa bajonetten på geväret, därefter klättrar de upp ur skyttegravens relativa säkerhet och ger sig ut i ingenmansland.

Nästan genast exploderar en tysk granat tio meter från löjtnanten och blåser omkull honom. När Rennagel kommer på fötter ser han att fem av hans modigaste män ligger och vrider sig på marken – en av dem blöder från ett stort hål nära hjärtat. Rennagel böjer sig ner för att höra soldatens sista ord:

”Löjtnant, jag dör. Säg inte att det ska ordna sig, för du vet att det inte stämmer. Som du säkert vet trodde vi att striderna skulle sluta nu på morgonen, så jag skrev till min fästmö att nu kom jag hem för att gifta mig med henne”.

Sedan dör soldaten. Två gånger försöker Rennagel och hans män erövra de tyska ställningarna – bara för att drivas tillbaka. Först vid tredje försöket lyckas de inta skyttegraven. Kvar på slagfältet ligger 15 döda amerikaner och 177 sårade.

Kl. 10.58, utanför Metz

Soldater från den unge brigadgeneralen Sherburnes division har tagit skydd i en skog i närheten av de tyska ställningarna. Även bland tyskarna är det många som oroar sig för att behöva stupa på krigets allra sista dag.

Sergeant Georg Bücher har stridit sedan 1914 och kämpat lojalt för das Vaterland, men nyheten om den nära förestående vapenvilan har sått ett frö av fruktan i hans själ: ”Vid varje explosion duckade vi, vilket vi inte orkade bry oss om tidigare i kriget”.

Det är kulsprutor från Büchers del av fronten som har beskjutit Sherburnes soldater, som tre gånger har försökt storma dem. Plötsligt ser Bücher hur ett amerikanskt plan fäller en bomb, som faller rakt ner i skyttegraven.

Kamraten vid hans sida blir allvarligt sårad av splitter, och mannens jämrande kommer av lika delar smärta och bitterhet över att träffas bara några minuter, innan kriget är över: ”Säg inte att jag dör nu, när vapenvilan är på väg”, vis­kar kamraten mellan sammanbitna tänder.

Samtidigt beskjuts tyskarna med gasgranater, och Bücher skyndar sig att dra en gasmask över sitt eget huvud, innan han hjälper sin sårade landsman att få på sig en.

Genom maskens grumliga glas ser Bücher mörka figurer närma sig genom gasdimman – Sherburnes styrkor har intagit ställningen, och Bücher kapitulerar.

Kl. 10.59, nordväst om Metz

Henry Gunther – amerikanen med de tyska anorna – har i en kvart tryckt sig mot marken, medan fiendens kulsprutor med jämna mellanrum har avfyrat en salva mot den grop han gömmer sig i.

Med endast en minut kvar av första världskriget ebbar tyskarnas eld ut, och Gunther ser sitt tillfälle att attackera. Han reser sig upp, griper sitt gevär och rusar mot tyskarna.

Sergeanten ropar efter honom att han ska komma tillbaka, och de tyska soldaterna fäktar med armarna åt Gunther för att få honom att stanna. Han fortsätter emellertid oförtrutet.

En kort salva bryter tystnaden, och Henry N. Gunther faller omkull. Han har träffats i tinningen och är enligt den rapport som general Pershing skriver den siste amerikanen som mister livet på västfronten.

VIDEO: Se amerikanerna fira vapenvilan

Epilog

Dagen för vapenvilan blev blodigare än D-dagen. I juni 1944 förlorade de allierade 10000 man i Normandie, medan 10944 av ententens soldater stupade, sårades eller rapporterades saknade den 11 november 1918.

Britten Robert Cude, som skrev så flitigt i sin dagbok från fronten, överlevde kriget.

Marskalk Ferdinand Foch var en arg motståndare till Ver­sailles­freden, som undertecknades 1919. ”Detta är inte ett fredsavtal, det är en tjugoårig vapen­vila”, protesterade han. Historien gav Foch rätt. Tjugo år och 64 dagar senare bröt andra världskriget ut.

Matthias Erzberger, som ledde den tyska delegation som deltog i förhandlingarna om vapenvilan, mördades 1921 av tyska ultranationalister. De hävdade att han genom sina handlingar hade förrått Tyskland.

Brigadgeneral Sherburne vittnade mot sina skjutglada kol­le­gor under en amerikansk kongressutfrågning 1919.