Matbrist ledde till hungerkravaller
Under första världskriget rådde matbrist och hunger i Sverige. Våren 1917 fick folk nog av dyrtid och ransoneringar och kravaller bröt ut. En revolution var nära.
Femtusen kvinnor, och en del män, demonstrerar mot mjölkbristen på Vasagatan i Stockholm 1917.
Svenska folket var redan hårt prövat av matbrist och höga priser när krisen på allvar slog till vintern 1916–17. Skörden av spannmål hade blivit dålig och den potatis som tagits upp var på många håll köldskadad av det omilda höstvädret.
Regeringen, med statsminister Hjalmar Hammarskjöld i spetsen, beslöt att införa ransonering på livsmedel. I oktober 1916 ransonerades sockret och vid årsskiftet var det brödsädens tur.
Ransoneringskorten tillät inköp av 250 gram spannmål per person och dag och via så kallade påbrödskort kunde de som utförde tyngre kroppsarbete få köpa ytterligare 50 gram.
De styrande räknade med att folket välvilligt skulle samverka med regeringen kring ransoneringen, men så blev det inte riktigt. Under ytan fanns ett missnöje, inte minst i städerna.
Inte lika för alla
– Folk hade säkert förståelse för att det var ont om mat, men man kunde samtidigt se att det inte var lika för alla. Man misstänkte att bönderna ute på landsbygden hade säd och potatis som aldrig kom in till staden och man såg att det fanns en svartabörshandel där det fanns personer som skodde sig på livsmedelsbristen och där den som hade gott om pengar kunde skaffa mat, säger historikern Niklas Stenlås vid Uppsala universitet.
Ännu värre blev det efter en inventering av brödsäden i landet i början av 1917. Det visade sig att tillgången var sämre än man räknat med och att ransonerna måste skärpas ytterligare. I februari 1917 sänktes dagsransonen till 200 gram inklusive tidigare fria varor som havregryn och kornflingor.
Skärgårdskvinnor först
Krisen gjorde att Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, och den
övriga regeringen tvingades avgå. Men folkets protester hade inte ens börjat på allvar.
Först ut var tvåhundra skärgårdskvinnor i Söderhamn. Den 11 april marscherade de in till staden och lämnade över en skrivelse till brödbyråns chef i vilken de förklarade vilken nöd som rådde bland arbetarna.
Protesterna i Västervik den 16 april blev startskottet för det folkliga upproret.
De krävde att varor som havregryn återigen skulle lyftas bort från ransoneringen. Fem dagar senare följde skärgårdsborna upp protesten med en skolstrejk. Om inte barnen kunde äta sig mätta hemma borde skolan ordna med frukost, deklarerade de.
Strejk i Västervik
Även om folket i Söderhamns skärgård var först var det protesterna i Västervik några dagar senare som blev det riktiga startskottet för det folkliga upproret.
Lördagen den 14 april började arbetarna på några av Västerviks industrier att strejka. De sökte upp ordförandena i brödkortsnämnden och fördelningsnämnden och krävde höjda brödransoner.
På måndagen följde andra arbetare i staden deras exempel. Några hundra begav sig till Holländska kvarnen där stadens säd maldes för att kontrollera ett rykte om att säden förvarades på ett sätt som gjorde att den fuktskadades och ruttnade. Ryktet visade sig vara sant.
Andra arbetare begav sig till mejeriet eller brödbyrån och på eftermiddagen fortsatte protesterna på Stora torget dit cirka tvåtusen arbetare hade sökt sig.
"Röde Frans" tog kommandot
Folkmassan kokade när den 33-årige fabriksarbetaren och syndikalisten Frans Johan Gustafsson, även känd som "Röde Frans", tog kommandot och såg till att mötet ledde till konstruktiv handling istället för okontrollerat upplopp.
Arbetarna bildade en kommitté som fick sköta de fortsatta förhandlingarna med de styrande och på kort tid fick man också igenom en del av sina krav, bland annat lägre priser på bröd, mjölk, kött och ved. Flera av arbetarna fick dessutom löneförhöjning.
Ryktet om framgångarna spred sig och kraven skulle komma att kopieras i andra städer.
Demonstrationerna i Västervik hade varit relativt lugna, även om Norrköpings Tidningar efteråt kunde rapportera om vissa ”yngre element” som framåt kvällen hade stormat in i ett par av stadens bagerier och plundrat dem på bröd. Äldre arbetare ryckte ut och lyckades få ordning på de yngre kollegerna, men enligt tidningen var hyllorna vid det laget helt länsade.
Potatisupptagning i Kristinebergsparken i Stockholm under nödåren.
Tvångsköp från bönderna
Annars handlade det sällan om stöld när upprörda stadsbor gav sig ut på jakt efter mat. Vid så kallade inventeringar – som det kallades när hungrande våldgästade lantbruk för att kontrollera om bönderna hade potatis och spannmål undangömt – slutade det oftast med tvångsköp, det vill säga köp mer eller mindre under hot.
Att bönderna inte sålde maten frivilligt handlade om flera saker. Dels om reglerna kring livsmedelsransoneringen – för regeringen var det viktigt att maten inte tog slut innan nästa skörd var bärgad – dels om ett centralt beslutat maxpris på potatis som gjorde att bönderna fick så dåligt betalt att de hellre gav potatisen som foder till djuren än sålde den.
Ibland handlade det också om ömsesidigt hat mellan arbetare och bönder som gjorde att de senare inte ville sälja.
Tranåspotatis hölls kvar
Det hände att arbetare tvingade till sig mat som egentligen var öronmärkt för andra arbetare. Så var det till exempel när en folkmassa om flera hundra personer omringade en lantbrukare i Tranås när denne var i färd med att lasta en järnvägsvagn potatis till Göteborg.
Såväl polis som Tranås livsmedelsnämnd anslöt och till slut tog nämnden på sig ansvaret att sälja potatisen till den uppretade lokalbefolkningen istället för att skicka iväg den till Göteborg.
Protesterna iVästervik spred sig snart till andra städer. I Västerås fick demonstrerande arbetare sällskap av sexhundra beväringar. Även soldaterna led nämligen brist på mat och ett uppror inom militären pågick parallellt med arbetarnas protester.
Branting och Per Albin
Helgen därpå samlades tjugotusen arbetare utanför riksdagshuset i Stockholm under pågående riksdagsdebatt. Demonstranterna ville att de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson skulle komma ut och möta dem, vilket så småningom också skedde.
En händelse som efteråt har lyfts fram som ett av de kanske mest kritiska lägena under våren inträffade när Per Albin Hansson talade till folket.
Kö på Södermannagatan i Stockholm för att få köpa potatis, 1917.
Polis och militär hade omringat demonstranterna när Nils Horney, reporter på tidningen Social-demokraten, såg hur Stockholms polismästare Tamm höjde armen för att ge sina män order att gå till angrepp mot arbetarna. Men i samma stund som Tamm skulle ge tecknet tog ett lägre polisbefäl, Kempe, tag i hans arm och föste in honom i riksdagshuset.
Nils Horney vågade inte skriva om det han hade sett förrän i sina memoarer 1969, men Dagens Nyheters reporter gav i sin artikel utan att förklara sig närmare Kempe en eloge för dennes ”humana och säkra uppträdande”.
Internationell oro
Tidningarna som rapporterade om ”potatiskravallerna” hade mycket att skriva om under denna dramatiska tid. Inte minst på det internationella planet. På västfronten ryckte fransmännen fram med stor framgång och i Ryssland hade tsaren abdikerat efter första delen av ryska revolutionen, en händelse som visade vad som kunde hända om folket reste sig.
Men insprängt mellan nyheterna fanns även råd till dem som drabbats av det man kallade för dyrtiden. Alltifrån recept på kristidsmat till anvisningar om hur man gjorde en frostskadad potatis ätlig.
Hur hårt drabbad var egentligen den svenska befolkningen under krisåret 1917? Någon svält i ordets bokstavliga mening rådde knappast, men i praktiken gick många ständigt hungriga och kunde tvingas klara sig utan mat en dag eller två.
Dyrtidskurser och specialkokböcker
Skickliga husmödrar lyckades lägga om matlagningen med stöd av dyrtidskurser och specialkokböcker. Potatisen kunde ersättas med kålrötter och man åt mer fisk och vegetariskt. Kött var dyrt eftersom det också exporterades till Tyskland, och på många håll ersattes nöt och gris med kanin.
Genom dyrtidskurser kunde husmödrarna laga mat på knappa råvaror.
Det blev också vanligt att odla potatis på städernas kolonilotter. Ändå räckte inte maten till och en del barn drabbades av engelska sjukan, rakitis, och andra sjukdomar till följd av näringsbrist.
Hetsigt i Ådalen
De folkliga protesterna fortsatte sista veckan i april på en rad platser. Hetsigast blev stämningen i Ådalen. Under några dagar skapade protesterande människor tumult i Kramfors.
De stormade in i butiker och handlade utan ransoneringskuponger och i samband med en inventering av potatisen hos traktens bönder blev en kronofogde nedslagen. En nittonåring dömdes senare till ett års straffarbete för dådet.
Liknande händelser inträffade på flera håll i regionen och sedan landshövdingen blivit vittne till hur demonstranterna ropat på revolution tillkallades militär.
Oroligheterna fortsatte i Härnösand, där arbetarna hotade med att frita livstidsfången Anton Nilsson – dömd för bombattentatet som dödade en strejkbrytare på fartyget Amalthea i Malmö 1908 – men den vänstersocialdemokratiske riksdagsmannen Ivar Vennerström lyckades lugna ned massorna lagom till 1 maj.
Potatiskriget i Stockholm
Den 5 maj utbröt det så kallade potatiskriget på Södermalm i Stockholm. En speceributik på Södermannagatan hade fått in potatis och ryktet spred sig snabbt bland kvinnorna på Söder.
Potatisen sålde snart slut, men kvinnorna i kön trodde att handlaren hade mer undangömd och vägrade lämna platsen. Till slut stod ett par tusen uppretade människor utanför och när polis till häst kom till platsen möttes de av stenkastning. Nitton personer häktades.
Att det var kvinnor som startade upploppen var vanligt. Eftersom det var de som skötte hushållet var de också mest berörda av livsmedelsbristen. När demonstrationerna blev färre och började ersättas av en demokratisk förändringsprocess hade kvinnorna stor betydelse.
I valet 1921 skulle de för första gången få rösta på samma villkor som männen. Men ännu återstod två kritiska urladdningar.
Här ses den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting (med käpp) vid oroligheterna på Gustav Adolfs torg i Stockholm den 5 juni 1917.
Militär till Seskarö
Den första inträffade sista dagarna i maj på ön Seskarö utanför Haparanda. Förutom de dyrtider som övriga befolkningen led av hade arbetarna på Seskarö problem med de dåliga förbindelserna till fastlandet. De gjorde det svårt att få leveranser till ön.
Öborna hade inte fått alla ransoneringskort de hade rätt till och de matleveranser som kommit fram var av dålig kvalitet. När arbetarna själva började förse sig av vad som fanns hos öns bagare skickades militären till Seskarö.
De första soldaterna som kom fram övermannades och avväpnades innan de skrämdes på flykten. När militären skickade förstärkning uppstod en belägringssituation som hävdes först när landshövdingen anlände. Att han hade med sig smör, kaffe och gryn till förhandlingsbordet kan säkert ha underlättat.x
Sammandrabbning i Stockholm
Vårens sista dramatiska händelse inträffade den 5 juni i Stockholm. Socialdemokraterna hade skrivit interpellationer om livsmedelskrisen som skulle besvaras av regeringen i riksdagen. Arbetarna, redo för en repris på händelserna den 21 april, hade samlats på Gustav Adolfs torg.
Men vägen till riksdagshuset var avspärrad av polis och militär och snart drabbade ordningsmakten och demonstranterna samman. I pressen benämndes händelserna blodbad, men faktum är att den svårast skadade, en 63-årig man som hade fått ett sabelhugg i ryggen, enligt uppgift inte var livshotande sårad.
Ingen tydlig ledning
Hungerkravallerna våren 1917 har ibland kallats för ”den svenska revolutionen” trots att de aldrig ledde till någon samhällsomvälvning. Historikern Niklas Stenlås ser flera orsaker till att Sverige inte valde samma väg som Ryssland.
– Det fanns ingen tydlig ledning för protesterna. Ingen Lenin. Vi hade inget revolutionistiskt parti utan när en socialdemokrat på vänsterkanten åkte till Ådalen var det istället för att lugna ned demonstranterna. En annan sak är att det låg längre bort att ta till våld för svenskarna än för ryssarna som hade upplevt krig efter krig.
Niklas Stenlås menar att protesterna 1917 ändå blev väldigt betydelsefulla för den demokratiseringsprocess som inleddes kort efteråt och som bland annat utmynnade i den allmänna rösträtten 1919.
– Utan hotet om folklig resning vet jag inte om det blivit en så radikal demokratireform som det blev, säger han.
Publicerad i Släkthistoria 3/2017