A7V såg ut som ett fort på larvband.

Byggde tyskarna stridsvagnar under 1:a världskriget?

Storbritannien och Frankrike hade stridsvagnar från 1916 men hur gjorde tyskarna?

Tyskar utvecklade A7V-stridsvagnar

Efter det första mötet med stålklädda brittiska fordon år 1916 började tyska ingenjörer försöka utveckla en motsvarighet. Resultatet var stridsvagnen A7V som sattes in på västfronten år 1918.

Det tyska pansarfordonet var ett mullrande monster med groteska proportioner. Höjd, vikt, pansartjocklek och antalet vapen överträffade alla brittiska och franska rivaler. Maxfarten var också högre. Ingenjörerna hade utformat A7V som en mobil fästning, med motorn i mitten och vapnen fördelade längs yttersidan. Man kunde därför skjuta i alla riktningar.

A7V-stridsvagnar hade flera brister

När stridsvagnen sattes in vid fronten visade den sig dock ha vissa allvarliga brister. A7V:s pansar bestod av ohärdat stål, som inte kunde stå emot tyngre vapen än gevär och maskingevär. Dessutom gick sidorna nästan ända ned till marken och grävde sig fast i den sönderbombade terrängen vid fronten. Den var också för tung upptill. Flera av dem gick förlorade när de välte under framryckningar, bland andra "Nixe", som deltog i historiens första uppgörelse mellan stridsvagnar.

Tysk stridsvagn besegrad p.g.a. terrängen

Denna A7V utkämpade den 24 april 1918 en duell mot en brittisk Mark IV-tank, som i likhet med "Nixe" hade kanoner på 57 mm. Även om britterna lyckades få in tre direktträffar var det terrängen som fällde deras motståndare. Den tyska stridsvagnen välte när föraren försökte passera en liten höjd på fel sätt.

A7V:ans största problem var dock att endast 20 exemplar nådde fram till fronten innan kriget var över. Den lilla tyska pansarstyrkan använde i stället oftast erövrade brittiska stridsvagnar. Mer effektiva modeller var under utveckling när Tyskland kapitulerade i november 1918.