Löjtnant Louis Strange stod upp i cockpiten med styrspaken mellan knäna medan han avfyrade sin kulspruta. Den var monterad på det översta vingparet på hans dubbeldäckade flygplan.
Den unge brittiske löjtnanten befann sig mitt i en luftstrid mellan en större grupp tyska och fransk-brittiska flygplan över Västfronten år 1915.
Med styrspaken fortfarande mellan knäna tog han ett nytt patronmagasin ur cockpiten och bytte ut det som var förbrukat. I samma ögonblick tappade han balansen.
Styrspaken slogs åt sidan, flygplanet vände sig upp och ned, och Strange slungades ur cockpiten. I sista sekunden hann löjtnanten få tag i kulsprutan på vingen, och med båda händerna klamrade han sig fast vid vapnet medan han hängde i luften med benen dinglande fritt under sig.
Situationen var kritisk, men Strange höll huvudet kallt och svängde benen fram och tillbaka medan han spände magmusklerna så mycket han kunde.
Efter ett par försök lyckades han få in fötterna i cockpiten, häva sig på plats och vända flygplanet rätt med ett fast grepp om styrspaken.
Strange överlevde sin hårresande upplevelse och landade senare tryggt på sin flygbas när luftstriden var över. Men löjtnanten kunde konstatera att en kulspruta som satt på det översta vingparet var betydligt farligare för planets egen pilot än för fiendens flygplan.
Flyget användes för observation
Kulsprutor var bara en av alla de svårigheter som världens första luftkrigare tampades med i början av första världskriget. När kriget bröt ut på sommaren 1914 bestod ett flygplan i stort sett bara av träramar som stagats med ståltråd och klätts med kanvas.
Under de första månaderna gjorde flygplanen bara observationsuppdrag. Det fanns ännu inga kulsprutor eller bomber och inte heller radioutrustningar för flygplan.
Varken piloterna eller deras överordnade på marken hade minsta erfarenhet av krig i luftrummet. De hade ännu ingen strategi.
Och det fanns ännu inga plan som var konstruerade för att utkämpa strider på det helt nya och okända slagfältet – i luften.
Innan planen fick fasta kulsprutor, utkämpade piloterna sina luftstrider med gevär och signalpistoler.
Krig i luften för första gången
Fram till första världskrigets utbrott hade alla krig utspelats på marken och på havet. Men år 1910 – bara sju år efter bröderna Wright – hade Frankrike och Tyskland bildat var sitt flygvapen, och två år senare hade även Storbritannien ett sådant.
När kriget bröt ut hade alla parter alltså luftvapen. Tyskarna kunde skicka omkring 250 plan till Västfronten, Frankrike cirka 160, medan Storbritannien kom lite på efterkälken med sina cirka 60 flygplan.
Flygplanens roll var först och främst observation av fiendens truppförflyttningar och transporter av krigsmateriel. Observationerna kunde bland annat avslöja fiendens exakta positioner, samt om de förberedde en storoffensiv.
Upplysningarna var värdefulla för både infanteriet och artilleriet. De tunga kanonerna befann sig åtskilliga kilometer bakom fronten och artilleristerna kunde därför inte själva se sina mål.
Koordinaterna fick de i stället av piloterna, som skrev ned sina iakttagelser på papper och kastade ned informationen i skinnväskor till artilleristerna.
De mobila luftobservationerna visade sig snart vara värdefulla. Till exempel kunde franska flygobservatörer i september 1914 rapportera om en större öppning mellan två framryckande tyska arméer vid floden Marne sydöst om Paris.
Observationerna ledde till ett framgångsrikt fransk-brittiskt motangrepp som krossade den tyska arméns hopp om en snabb seger på Västfronten.
Fiender hälsade på varandra
Under krigets första månader uppförde sig piloterna från båda sidor som gentlemän.
Trots att de var fiender hälsade de artigt på varandra när de till exempel flög ut för att studera motpartens truppförflyttningar och kanonställningar bakom frontlinjerna.
”När jag mötte ett tyskt plan för första gången, var både piloten Harvey Kelly och jag obeväpnade. Den tyske spanaren såg inte ut att vilja skjuta mot oss. Vi vinkade och fortsatte med vårt jobb. Detsamma gjorde fienden”, berättar den brittiske spaningsflygaren William Douglas om sina minnen från luftkriget.
Även om monoplan – flygplan med bara ett par vingar – varit den vanligaste modellen före kriget, byggdes de flesta nya flygplan under kriget som biplan – flygplan med två par vingar.
Skälet var att biplanen tekniskt sett var mer robusta. Spaningsflygplanen var i regel tvåsitsiga och hade plats för både en pilot och en observatör.
Hur fort planet kunde flyga var inte viktigt under den här sortens uppdrag, och bortsett från beskjutning från soldater på marken var motorhaveri det största hotet mot flygplanen.
Piloter var glada amatörer
När kriget bröt ut var de flesta piloter rena amatörer, som frivilligt hade tagit värvning. De fick aldrig någon träning utan kastades direkt ut i kampen om herraväldet i luften.
Piloterna var ofta rika män, våghalsar eller uppvisningspiloter som före kriget hade haft flygning som hobby. De visste ingenting om krig men lärde sig snart att lokalisera fiendens kamouflerade ammunitionsdepåer och kanonställningar.
Det var värre när de oerfarna piloterna skulle bedöma fientliga trupprörelser tusen meter under planet; en tysk pilot rapporterade till exempel till sina befäl att han hade sett fiendens soldater rusa runt i vild panik bakom sina skyttegravar när han flög över dem.
Det visade sig emellertid vara brittiska soldater som spelade fotboll.
Under krigets första år placerade man kulsprutan på biplanets översta vingpar.
Flygplan sköts ned av egna soldater
Ett annat stort problem visade sig när piloterna skulle avgöra vilken sida trupperna på marken tillhörde.
Från luften var det nästan omöjligt att se vilka uniformer en kolonn soldater bar, och soldaterna på marken gav sig inte till känna genom att vifta med flaggor eftersom de inte visste om flygplanet var vän eller fiende.
Det fanns inga nationella kännetecken på flygplanen. En del piloter blev därför nedskjutna av sina egna landsmän, som besköt dem med gevär i tron att det var fientliga flygplan.
Fransmännen började därför måla stora cirklar i nationalfärgerna rött, vitt och blått på undersidan av vingarna, och tyskarna försåg sina flygplan med svarta riddarkors.
Britterna målade först Union Jack på vingarna, men sett från marken liknade det ett kors, och därför misstog sig soldaterna ofta och trodde att de var tyskar. Därför fick britternas plan en variant av fransmännens röda, vita och blå kännetecken på sina maskiner.
Gentlemän tog i med hårdhandskarna
Efter hand som parterna insåg hur värdefulla flygplanens observationer var, började båda sidor försöka förhindra att fiendens plan flög in över det egna territoriet.
Det började så smått med att piloterna kastade tegelstenar eller tågvirke, som de hoppades skulle trassla in sig i propellern, mot de fiendeplan de flög över.
Sedan försökte de med pistoler och gevär, men det visade sig vara svårt att träffa fienden. Det var i stort sett omöjligt att träffa någonting alls från ett litet plan i rörelse, som dessutom skakade kraftigt av vibrationerna från motorn.
Tyskarna insåg snart det meningslösa i att ta med gevär och pistoler under uppdragen, och de tyska piloterna fick därför order om att inte använda handeldvapen i luften.
Snart kom även fransmännen och britterna till samma slutsats. Det krävdes betydligt mer kraftfulla och precisa vapen om man skulle kunna ta kontrollen i luftrummet.
Jaktflyget såg dagens ljus
I början av 1915 började båda stridande parter att experimentera med att utrusta sina flygplan med kulsprutor. Det optimala var att montera fast en framåtriktad kulspruta som inte träffade planets egen propeller.
Flygplanskonstruktörerna prövade olika lösningar. En lösning var att montera kulsprutan på de plan som hade motorn och propellern där bak och därför inte var i vägen för kulsprutan. Men flygplanstypen var för långsam och gjorde inte mycket nytta i luftstrider.
En annan lösning var att placera kulsprutan på det översta vingparet på biplanen. Inte heller denna lösning fungerade tillfredsställande, särskilt inte om planet bara hade en man ombord som i så fall skulle navigera och skjuta samtidigt – som till exempel i löjtnant Louis Stranges flygplan.
En tredje lösning var en kulspruta som satt på en böjd metallstång kring observatörens plats bak i planet. Då kunde kulsprutan vridas runt och avfyras i nästan alla riktningar – utom rakt fram.
Det blev tyskarna som på våren 1915 kom med en effektiv lösning på problemet. De uppfann ett mekaniskt system som synkroniserade kulsprutans skott med flygplanspropellerns rörelser. Det innebar att kulsprutan kunde monteras framför piloten precis bakom propellern.
När det ena propellerbladet passerade kulsprutan, avlossade den ett skott och sköt sedan igen när nästa blad for förbi, och så vidare. Det betydde att piloten nu kunde avfyra kulsprutan rakt framför sig medan han flög.
Systemet hade prövats tidigare, bland annat av fransmännen, men deras system var inte helt pålitligt och det fanns därför stor risk att kulorna sköt av propellern.
För att lösa det problemet satte en fransk pilot metallplåtar på träpropellern så att kulorna studsade bort om de råkade träffa propellern.
Men det visade sig vara en tämligen farlig lösning, eftersom kulorna rikoschetterade vilt åt alla håll när de träffade propellern – vilket de ofta gjorde.
Nosgeväret hölls hemligt
Tyskarnas synkroniserade nosgevär hade uppfunnits av flygkonstruktören Anthony Fokker, född i Holland men inflyttad till Tyskland före kriget. Fokkers uppfinning revolutionerade tyskarnas krigföring i luften.
Kulsprutan monterades på Fokkers ”Enindecker”-plan som bara hade ett vingpar. Kombinationen av Fokkers Eindecker-plan och hans synkroniserade kulspruta ledde under sommaren 1915 till den så kallade ”Fokkerplågan”, då de fransk-brittiska planen tvingades fly så snart de såg ett Fokkerplan.
De tyska piloterna sköt ned så många brittiska plan att britterna till slut började kalla sina egna plan för ”Fokker-foder”.
Tyskarna var dock rädda för att deras synkroniserade kulspruta skulle falla i fiendens händer.
Därför fick piloterna order om att bara flyga bakom den tyska frontlinjen, så att de kunde nödlanda på tyskockuperad mark om de blev nedskjutna eller fick motorproblem. För fransmännen och britterna var läget katastrofalt. Något måste göras – och det väldigt snart.
I stridens hetta skedde många olyckor. Här kolliderar ett tyskt och ett brittiskt plan.
Essen flög rakt mot varandra
Turen var på fransmännens och britternas sida när en tysk pilot flög vilse i dimman och tvingades nödlanda på fransk mark.
Fransmän och britter undersökte och kopierade den synkroniserade kulsprutan och lanserade samtidigt en rad nya jaktplan som var bättre än Fokker Eindecker.
Nu uppstod de första riktiga luftduellerna då två piloter kämpade man mot man. Vissa skickliga piloter flög rakt mot varandra, öppnade eld och dök eller vek av i sista sekunden. Den sortens strider liknade fäktningsdueller – fast i ett plan i luften och i cirka 150 km i timmen.
Det var bara flygaressen som utmanade varandra på det sättet. En nybörjare hade inte en chans i en sådan duell, och de flesta piloter på båda sidor var nybörjare.
Särskilt de franska och brittiska piloterna var katastrofalt dåligt utbildade och saknade nästan helt erfarenhet när de skickades ut. Åttio procent av de nedskjutna brittiska piloterna hade flugit färre än tjugo uppdrag.
Detta nya sätt att föra krig på var fascinerande, nydanande och skrämmande på samma gång. En soldat som flera gånger såg plan skjutas ned, berättade till exempel:
”Vi kunde följa planet och rökmolnet när det störtade mot marken, och vi visste att piloten och observatören fortfarande var vid liv. De hade 15 sekunder kvar att leva.”
Liksom kriget på marken blev kriget i luften en ovanligt blodig historia. Till sist stupade så många piloter att den tid som en stridspilot förväntades ha kvar att leva bara var sex veckor.
Hela avgångsklasser från pilotskolorna omkom och omsättningen på flygbaserna var nästan hundra procent. Det behövdes alltid nya rekryter i världens första luftkrig.
Hundslagsmål i luften
Så småningom organiserade man skvadroner där utbildade stridspiloter flög i formationer med upp till ett dussin plan.
Det ledde till så kallade hundslagsmål, då piloterna vände sina plan för att komma runt sina motståndare och skjuta ned dem bakifrån.
Det var dessa luftdueller och flygstrider som gått till historien med berömda flygaress, som bland andra Manfred von Richthofen, alias ”Röde baronen”. Han sköt ned 80 franska och brittiska plan innan han själv blev nedskjuten år 1918 – troligen av en gevärskula avfyrad från marken.
I slutet av år 1916 tog tyskarna tillbaka herraväldet i luften genom det dubbeldäckade jaktplanet Albatros. Det hade en toppfart på 175 km/tim. och två maskingevär, vilket gjorde planet till en livsfarlig motståndare.
I april 1917 sköt tyskarna ned så många brittiska plan att de brittiska piloternas förväntade livslängd i tjänst minskade till bara elva dagar.
Tyskarna vann slaget i luften
Trots de tyska jaktplanens stora framgångar återerövrade britter och fransmän sakta herraväldet i luften.
Orsaken var att tyskarna inte längre kunde hålla jämna steg med den franska och brittiska flygplanstillverkningen, som 1917 var dubbelt så stor som den tyska.
Samma år gick USA med i kriget och tyskarna hamnade på efterkälken när det gällde all slags krigsmateriel. Den 11 november 1918 kapitulerade Tyskland och dess allierade därför villkorslöst.
I luften hade tyskarna dock skjutit ned betydligt fler franska och brittiska plan än omvänt. Under de fyra år som kriget pågick hade tyskarna förlorat 3.128 plan samt 6.840 piloter och observatörer. Britterna, fransmännen och amerikanerna å sin sida miste nästan 10.000 piloter och observatörer i luften.
”Allt är mycket värre än man kan föreställa sig. Men så länge jag håller huvudet kallt och bevarar mitt goda omdöme, ser min snabba och smidiga Fokker till att varje strid i luften blir som en tur med bilen. Så lova mig att inte vara oroliga.”
Med de orden försökte den tyske flyghjälten Oswald Bölcke lugna sin familj. Han sköts ned och dog den 28 oktober 1916 – bara 25 år gammal.
Fallskärmen ingick i flygplanens standardutrustning först under krigets sista år. Generalerna på båda sidor menade länge att piloterna skulle kämpa hårdare utan.