Första anfallet kom från luften
Den viktiga uppgiften att få tyst på det tyska Mervillebatteriet gick till 9. fallskärmsbataljonen. Fallskärmssoldaterna spreds över ett stort område, många försvann och få hittade till samlingsplatsen. Ändå lyckades överste Otway klara uppdraget.

Brittiska pathfinders synkroniserar sina klockor på natten den 5 juni. Pathfinder-enheter var de första som hoppade över Frankrike för att med radiosignaler och lampor visa vägen åt de efterföljande flygplanen.
Överste Terence Otway, chef för 9. fallskärmsbataljonen, hade inte haft någon vidare natt i Normandie. Medan han förberedde sig inför uthoppet hade en tysk luftvärnsgranat exploderat och kastat honom ut ur planet. Han lyckades fälla ut fallskärmen men såg att han var på väg rakt mot en bondgård som han under briefingarna fått veta var ett tyskt högkvarter.
Alla Otways försök att styra fallskärmen åt ett annat håll misslyckades och han flög rakt in i sidan av byggnaden i höjd med ovanvåningen. Sedan dråsade han ner i trädgården där ytterligare två fallskärmssoldater hade hamnat.
När en tysk lutade sig ut genom ett fönster för att se vad som stod på, kastade en av soldaterna en tegelsten, det enda han hade till hands, mot honom. Sedan sprang de tre männen snabbt därifrån, i riktning mot de kringliggande vattendränkta områdena.
Utrustningen drog ner dem
På vägen såg de att två andra fallskärmssoldater landade på mossen. Deras tunga utrustning började dra ner dem, så översten och hans två män grabbade tag i deras fallskärmar och försökte dra upp dem, men det gick inte. Hjälplöst såg Otway på medan de två soldaterna drunknade i sankmarken.
Klockan 01.30 verkade deras problem äntligen vara över. Otway och hans två följeslagare var framme vid mötesplatsen, en korsväg utanför Gonneville-sur-Merville, där hans bataljon om 600 man skulle samlas efter fallskärmshoppet. Den förste översten fick syn på var bataljonens näst högsta befäl, major Charlton, som tog emot honom med stor lättnad.
”Tack gode Gud att ni är här, sir.”
”Hur så?”
”Luftlandsättningen har varit ett helvetiskt kaos! Det är nästan ingen här.”
”Ett riktigt skitjobb”
››Gentlemän … låt er inte avskräckas av att det råder kaos. Det kommer det utan tvivel att göra.”
Så hade James Hill, 3. fallskärmsbrigadens chef, formulerat sitt profetiska sista råd när han två dagar före D-dagen talade inför sina officerare.
En av dessa officerare var Otway, som i april hade fått ta kommandot över 9. bataljonen. Brigadgeneralen informerade honom om att bataljonen skulle få ”ett riktigt skitjobb” på D-dagen. Man hade till uppgift att anfalla och oskadliggöra ett starkt befäst tyskt batteri vid Merville.
Mervillebatteriet utgjordes av fyra kanoner som man inom den allierade underrättelsetjänsten trodde var kaliber 150 mm. Kanonerna stod i var sin väl skyddad betongkasematt och runt dem fanns kulsprutevärn, dubbla taggtrådsstängsel, stridsvagnsdiken och minfält. Den tyska garnisonen uppskattades till 150–200 man.
Det var i princip en regelrätt fästning, men den skulle slås ut redan under D-dagens första timmar. Batteriets kanoner ansågs utgöra ett hot mot inte bara de brittiska trupperna som gick i land på Sword Beach 13 kilometer bort, utan även mot fartygen i strandens närhet.