Finländarna gjorde Sverige till en stormakt

Slagets utfall balanserar på en knivsegg och Gustav II Adolf bestämmer sig för att personligen ge sig in i striden. Han tar kommandot över en grupp ryttare och rider in i dimman, ett obetänksamt försök att tvinga katolikerna till en reträtt. Kungens satsning misslyckas: Han träffas av ett skott och faller av sin häst.

Ryktet om kungens död sprids snabbt, men det dystra budskapet skakar inte Torsten Stålhandske, som leder ett finländskt ryttarkompani, en av den svenska arméns elitenheter.

Oavsett om kungen är död eller inte vägrar Stålhandske och hans finländska soldater ge upp striden.

Grannarna talar ett obegripligt språk

Slaget vid Lützen var ett av de största under trettioåriga kriget (1618–1648), en blodig och utdragen konflikt mellan Europas protestanter och katoliker, som lade stora delar av det som i dag är Tyskland i ruiner.

Vid konfliktens början var Sverige en relativt obetydlig stat långt upp i norr, men de protestantiska svenskarna hade stormaktsdrömmar. Förutom av svenskar och legosoldater utgjordes landets armé även av finländska soldater, och de skulle visa sig bli avgörande för de svenska framgångarna på slagfältet.

Kopplingen mellan Sverige och Finland gick långt tillbaka i tiden. Redan omkring år 100 efter Kristus skrev den romerske historikern Tacitus om folket Fenni, som levde i dagens Finland och som enligt många historiker var förfäder till vår tids finländare.

Under perioden 400–800 efter Kristus stötte finländarna på ett nytt folk, svenskarna. Handelsmän från Sverige steg i land på Finlands västkust, men till en början förstod finländarna nog inte mycket av vad deras tillresta grannar sa.

Till skillnad från svenskarnas fornnordiska språk tillhörde finländskan inte den indoeuropeiska språkfamiljen. Finländarnas språk är jämte samiska, estniska och ungerska en del av den finsk-ugriska språkstammen.

Språkförbistringen till trots började de två folken på vardera sidan Bottniska viken handla med varandra. Finländarna tog in många svenska ord i sitt språk, bland annat kuningas, som betyder ”kung”.

På den här tiden hade finländarna inte någon enande kung. Under vikingatiden var landet uppdelat mellan flera klaner som härskade i de delar av landet där jorden var bördigast, framför allt i sydväst och längs kusterna.

Finland blir en del av Sverige

De finländska klanledarna samarbetade med de välbeställda svenskarna. Från 1100-talet började svensk bebyggelse skjuta upp längs Finlands kust. Bosättningarna grundades av bönder från överbefolkade områden i Sverige som flyttade österut.

Finländarna var inte kristna, så de svenska kungarna använde deras hedendom som en förevändning för att ta kontroll över landet. Under adelsmannen Birger Jarls korståg åren 1248–1250 vann kristendomen och den svenska kungamakten framsteg i Finland, och i början av 1300-talet hade de tusen sjöarnas land blivit en integrerad del av Sverige.

För att kontrollera det territorium som svenskarna kallade Österland lät den svenske kungen uppföra slott i Åbo, Tavastehus och Viborg. Svenskarna tog kontroll över administrationen och skatteindrivningen och säkrade år 1323 gränsen i öster genom ett fredsavtal med ryssarna i Novgorod.

Trots att större delen av Finland fortfarande var glesbefolkat blev landet en viktig del av det svenska riket. Det uppstod en svensk-finsk adel och endast rikets huvudstad Stockholm var större än hamnstaden Åbo.

Var fjärde invånare är finländare

Efter den svenska reformationen år 1544 stärkte kung Gustav Vasa sitt grepp om Finland. År 1550 grundade han Helsingfors som ett centrum för handeln mellan Bottniska viken och Västeuropa.

Både staden och Finland växte. År 1570 uppgick den finländska befolkningen till 300 000, omkring en fjärdedel av det svenska rikets 1,2 miljoner invånare.

För att stärka sin militära makt grundade Gustav Vasa en svensk bondearmé, som avlade ed direkt till kungen. I mitten av 1550-talet fick gränskonflikter med Ryssland kungen att upprätta en motsvarande bondearmé i Finland.

Trots att det slöts fred år 1557 fortsatte både finländarna och ryssarna att plundra på andra sidan gränsen.

Under Gustav Vasas efterträdare växte Sveriges stormaktsambitioner, och under trettioåriga kriget trädde svenskarna in på den storpolitiska scenen när Gustav II Adolf år 1630 steg i land med en armé i norra Tyskland.

Historikerna uppskattar att omkring 3 000 finländare tjänstgjorde i den svenska armén år 1632. Därmed hade Gustav II Adolf dragit in finländarna på den protestantiska sidan i den blodiga religionskonflikten.

De finländska ryttarna är kyliga i strid

De finländska soldaterna visade sig snart vara oumbärliga för den svenske kungen. De återkommande konflikterna vid den ryska gränsen hade vant finländarna vid att vara i ständig beredskap, och de klarade att hålla huvudet kallt i stridens hetta. Denna förmåga uppmärksammades i Tyskland av den skotske legosoldaten James Turner: ”Många dödades kallblodigt av finländarna, som inte visar någon nåd.”

Framför allt de finländska ryttarna, hakkapeliterna, var en viktig framgångsfaktor. Sitt namn hade de fått av sitt stridsrop Hakaa päälle!, som betyder ”Hugg in!”

Hakkapeliternas snabba, vältränade hästar dundrade fram mot fienden på slagfältet. På några meters håll drog ryttarna sina pistoler och sköt, varefter de gav sig på sina i många fall lamslagna motståndare med svärd.

Finländarna lär ha varit så hårdföra att det uppstod ett talesätt som än i dag används i Finland: ”Svenskarna slogs till siste finländare!”

Finländarna spelade framför allt en avgörande roll vid Lützen år 1632. En av slagets huvudpersoner var halvfinländaren Torsten Stålhandske, en överstelöjtnant som ledde ett av kungens tre finländska ryttarregementen.

Stålhandske briljerar vid Lützen

Efter landstigningen i norra Tyskland två år tidigare hade Gustav II Adolf vunnit seger efter seger när han inledde slaget vid Lützen den 6 november 1632. Omkring klockan tio på morgonen anföll kungens män de katolska styrkorna, som leddes av härföraren Albrecht von Wallenstein.

Enligt berättelser från slagfältet gav kungen en personlig order till Stålhandske om att söka upp Wallensteins elitstyrka, de svartklädda kyrassiärerna (ryttarsoldater i rustning): ”Angrip de svarta kamraterna grundligt, ty de är de män som riskerar att få oss på fall.”

Medan Wallensteins hantlangare satte eld på husen i Lützen för att Gustav II Adolf inte skulle få glädje av dem, red Stålhandske fram på slagfältet i spetsen för 500 hakkapeliter.

På fiendens vänstra flank jagade Stålhandske och hans män först Wallensteins förtrupper på flykt, varefter finländarna attackerade de bepansrade kyrassiärerna. Finländarnas attack var så våldsam att Wallensteins elitstyrka drevs långt tillbaka.

Finländarnas krigslycka såg dock kortvarigt ut att vända när den katolske fältherren Gottfried Heinrich von Pappenheim vid middagstid kom till Lützen med förstärkningar.

I spetsen för sina mannar red Pappenheim fram mot finländarna, men musketerarna som följde i hälarna på Stålhandskes hakkapeliter fick träff på honom. Pappenheims död orsakade panik bland de katolska soldaterna, som redan var uppskrämda av de oförskräckta finländarna.

På andra delar av slagfältet gick det dock sämre för svenskarna – och Gustav II Adolf dödades. När Stålhandske fick nyheten kämpade han sig fram genom fiendens armé för att nå den stupade kungen. Därefter tog han återigen kommandot över sitt ryttarregemente och fortsatte strida.

Stålhandskes viljestyrka och de finländska ryttarnas okuvliga stridslust bidrog till att gjuta mod i de svenska styrkorna, som trots kungens död kunde fortsätta pressa katolikernas linjer. Till slut gav Wallenstein upp och beordrade sina män att retirera från slagfältet. Senare lämnade katolikerna även Leipzig.

Slaget hade visserligen kostat 11 000 män livet, däribland Gustav II Adolf, men dagen var svenskarnas – och segern var inte minst Stålhandskes och hans finländares förtjänst.

Ryssarna förstör samarbetet

Efter trettioåriga krigets slut år 1648 fick Sverige betydande besittningar i norra Tyskland och hade närmast total kontroll över östra delen av Östersjön. Sverige var nu en europeisk stormakt. Problemen tornade dock upp sig vid horisonten.

Under 1700-talet växte hotet från Ryssland och när tsar Alexander I invaderade Finland år 1808 kunde varken finländarna eller svenskarna stå emot.

År 1809 drogs en ny gräns mellan Sverige och Ryssland. Därmed löd finländarna under ryskt herravälde.

Efter Rysslands sammanbrott i första världskriget kunde finländarna förklara sig självständiga och tog sig därmed ur Rysslands järngrepp. I dag är Finland och Sverige goda grannar, och liksom förr är Ryssland deras gemensamma motståndare.