Fem skäl till att krig tar slut

Vinnarna dikterar fredsvillkoren

Det vanligaste är att krig slutar med en tydlig vinnare. Det skedde till exempel under andra världskriget med Tysklands villkorslösa kapitulation – vilket under hela kriget var de allierades mål.

”Vi är fast beslutna att åsamka Tyskland ett totalt nederlag”, konstaterade USA:s president Franklin D. Roosevelt i december 1943.

Krigsmålets uppfyllande 1945 gjorde det möjligt för de allierade att diktera fredsvillkoren, som i huvudsak gick ut på att avmilitarisera och demokratisera de besegrade.

”Vinnarens fred”, som fredsforskare kallar den typen av krigsslut, har genom historien varit det vanligaste sättet att avsluta krig på. Den betraktas även som den mest hållbara. Det gäller i synnerhet om de besegrade ser de nya omständigheterna som en förbättring, till exempel i form av ekonomiska framgångar.

Stormakter tvingar fiender att förhandla

I samband med att kalla kriget tog slut löstes ett antal öststater upp. En av dem var Jugoslavien, där Slovenien och Kroatien i juni 1991 förklarade sig självständiga.

Året därpå följde Bosnien efter, men det ogillades av serberna, den största folkgruppen i det resterande Jugoslavien.

I april 1992 angrep serberna Bosnien. Det var inledningen på tre och ett halvt år av krig.

År 1995 fick Nato-länderna nog och tvingade med militära medel parterna att sätt sig vid förhandlingsbordet.

Fredsavtalet skrevs under i december 1995 och avslutade Europas längsta och blodigaste konflikt sedan andra världskriget. Förhandlingsfreden tillämpas ofta, men kräver att den som leder förhandlingarna är starkare än de stridande parterna.

Kriget fryser fast

”I krig finns det ingen ersättning för seger”, sa den amerikanske generalen Douglas MacArthur under Koreakriget.

Ingen av parterna i konflikten mellan det av Sovjetunionen stöttade Nordkorea och det av USA stöttade Sydkorea hade kapaciteten att ta hem segern.

Mindre än ett år efter krigsutbrottet i juni 1950 gick fronten i stå. Året därpå inledde de stridande parterna fredsförhandlingar.

Två år senare, den 27 juli 1953, ingick de en vapenvila. Avtalet delade landet längs 38:e breddgraden – nära den ursprungliga gränsen.

Vapenvilan följdes aldrig av något fredsavtal, så formellt råder det fortfarande krig mellan länderna. Frusna konflikter som den mellan Nord- och Sydkorea är inte ovanliga. Till den kategorin hör bland annat konflikten mellan Israel och Palestina och Indiens och Pakistans strid om Kashmir.

Nya makthavare avslutar kriget

Rysslands deltagande i första världskriget drabbade befolkningen hårt. Medan männen stred vid fronten vissnade grödorna på åkrarna, och det rådde svält i landet.

När bolsjevikledaren Vladimir Lenin med paroller som ”seger över hungersnöden, seger över kriget” lovade att dra ut de ryska styrkorna ur striderna, ställde befolkningen sig bakom honom.

Lenin höll sitt ord. Några månader efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 inledde han fredsförhandlingar med centralmakterna. Fördraget undertecknades den 3 mars 1918 i Brest-Litovsk i Belarus.

Fredsslut till följd av regimförändringar är ganska ovanliga och i det här fallet blev freden inte särskilt långvarig.

Redan i maj bröt Turkiet mot avtalet genom att i strid med dess villkor invadera Armenien.

Kriget rinner ut i sanden

Den 2 augusti 1990 intog irakiska styrkor grannstaten Kuwait, vilket blev inledningen till Kuwaitkriget. Angriparna drevs tillbaka av en internationell styrka ledd av USA, och den 3 mars 1991 undertecknade parterna en vapenvila.

Men konflikten var inte över. FN-ledda inspektioner som utfördes under 1990-talet avslöjade att Irak förfogade över en rad förbjudna vapen. Som straff bombade USA 1998 Irak. Angreppen gjorde den irakiske presidenten Saddam Hussein så rasande att han vägrade att låta FN-inspektörerna verka i landet.

De följande åren växte spänningarna, och den 20 mars 2003 gick USA och Storbritannien till attack mot Irak. Britterna använde det faktum att Kuwaitkriget aldrig avslutats som förevändning för att angripa Irak igen – en tolkning som kritiserades av motståndare till kriget.