Fem skäl till att England och Frankrike avskyr varandra

England och Frankrike har goda skäl att avsky varandra. Invasioner, krig och allianser med fienden ligger bakom den tusen år gamla fiendskapen.

England och Frankrike har goda skäl att avsky varandra. Invasioner, krig och allianser med fienden ligger bakom den tusen år gamla fiendskapen.

ACTIVE MUSEUM/ACTIVE ART/Imageselect

Det är inte mer än en smal remsa vatten i form av Engelska kanalen som skiljer Frankrike och England åt, men trots det har de gamla europeiska kulturnationerna och grannarna älskat att hata varandra ända sedan 1100-talet.

Den ansträngda relationen har under årens lopp lett till stor blodspillan. Och trots att den tiden då britter och fransmän korsade klingor på slagfälten är över består motsättningarna.

Nu kommer den emellertid mestadels till uttryck genom diplomatiska dragkamper och relativt vänskapligt retande. Att avsky grannen på andra sidan kanalen är en omhuldad del av kulturen hos båda folken.

INVASION

Den cirka 70 meter långa Bayeuxtapeten från 1000-talet är den viktigaste källan till slaget vid Hastings.

© Shutterstock

Fransk hertig dränkte England i blod

Den 28 september 1066 korsade den normandiske hertigen Vilhelm av Normandie Engelska kanalen och gick i land på Englands sydkust med nästan 7 000 man.

Två veckor senare besegrade hertigen Englands kung Harald Godwinsson vid staden Hastings. Efter det lade Vilhelm med stor brutalitet under sig England.

De följande åren slog Vilhelm, som fått tillnamnet Erövraren, ner minsta tillstymmelse till uppror och dödade enligt uppgift mer än 100 000 engelsmän. Därmed hade grunden till fiendskapen mellan England och Frankrike lagts.

KRIG

Vid tiden för hundraårskrigets utbrott förfogade engelsmännen över viktiga områden (markerade med orange) i Frankrike. Vid krigets slut lydde endast Calais (markerat med fyrkant) under England.

© Shutterstock/VÄRLDENS HISTORIA

Engelsmännen kördes ut

Efter erövringen av England behöll Vilhelm, som blev Englands nye kung, sina adelstitlar i Frankrike. Hans efterträdare på Englands tron skaffade sig dessutom fler, bland annat genom giftermål.

På 1300-talet förfogade England därför över viktiga områden i Frankrike. De franska kungarna såg det som ett hot, och 1337 bröt krig ut mellan länderna.

Fransmännen vann den långvariga konflikten, som i dag är känd som hundraårskriget. I vrede brände engelsmännen den franska hjältinnan Jeanne d’Arc på bålet.

HÄMND

Den franske adelsmannen Marquis de Lafayette (t.h.) blev en hjälte i USA, efter att ha bidragit till Washingtons seger i frihetskriget.

© The Library of Congress

Frankrike hjälpte upproriska amerikaner

Från 1500-talet fortsatte rivaliteten mellan England och Frankrike i kampen om kolonier i Nordamerika. Britterna vann, och 1763 var Frankrike tvunget att lämna ifrån sig de flesta av landets besittningar på kontinenten.

Hämnden blev ljuv. När Nordamerikas kolonisatörer 1776 gjorde uppror mot den engelske kungen ställde fransmännen sig beredvilligt på deras sida.

Frankrikes soldater, vapen och expertis hjälpte amerikanerna att vinna frihetskriget och grunda sitt eget land, USA.

BLODSUTGJUTELSE

Efter nederlaget vid Waterloo hölls Napoleon och hans följe fångna på det brittiska linjeskeppet HMS Bellerophon.

© The Library of Congress

Napoleons stormaktsdrömmar blev dyra för England

Den europeiska kontinentens stormakter – Frankrike, Österrike, Preussen och Ryssland – höll under 1700-talet varandra i schack, så att inget enskilt land blev för dominerande.

Det passade britterna bra, för det gav landet politiskt och ekonomiskt inflytande på kontinenten. Generalen Napoleon Bonaparte, som 1799 tog makten i Frankrike, rubbade balansen med sina försök att dominera Europa.

De efterföljande Napoleonkrigen kostade 300 000 britter livet och gav upphov till stor bitterhet.

UTESTÄNGNING

Som ledare för fria Frankrike vann general de Gaulle trots alla motsättningar respekt i Storbritannien.

© The Library of Congress

de Gaulle såg britterna som den största fienden

Kampen mot Hitler enade England och Frankrike under andra världskriget, men när Charles de Gaulle 1940 blev ledare för det franska motståndet sägs det att hans rådgivare ofta fick påminna honom om att Tyskland var huvudfienden – inte England.

Britternas ledare, Winston Churchill, sa å sin sida om de Gaulle: ”Han tror att han är Jeanne d’Arc, men jag kan inte få mina förbannade biskopar att bränna honom.”

Osämjan levde kvar efter kriget. År 1960 lade de Gaulle in sitt veto mot Storbritanniens medlemskap i föregångaren till EU. Först efter de Gaulles avgång kom britterna med.