Fem myter om Japans gamla krigare
Svartklädda skuggfigurer och svärdsvingande och stolta riddarmunkar. Som med så mycket annat i historien finns det gott om myter och missuppfattningar kring det gamla Japan – i synnerhet samurajerna. Här är fem envisa myter om Japans gamla krigare.
Moderna bilder av det gamla Japan vimlar ofta av fel, missuppfattningar och myter.
1. Samurajer stred alltid med samurajsvärd
Det är svårt att föreställa sig en samuraj utan det traditionella samurajsvärdet, katana. Faktum är att bilden av samurajen med sin katana är så etablerad att många tror att det var det enda vapen samurajen stred med.
Katanan var ett av flera vapen av japanskt stål i samurajernas arsenal. Ursprungligen stred alla samurajer faktiskt med pilbåge från hästryggen. Det blev dock allt vanligare för samurajer att slåss till fots i närstrid, vilket utökade deras arsenal.
Spjut och naginata, som var ett slags hillebard, användes flitigt för att döda fiender på avstånd. Nodachi, som var ett mellanting mellan en katana och en naginata, var också ett populärt distansvapen. Det fanns även samurajer som använde gevär.
Framåt år 1600 blev katanan dock allt populärare på slagfältet. Det kan ha hängt samman med ett ökat fokus på samurajens status. Samurajer var den enda klass som fick bära två svärd samtidigt, vilket gjorde att de alltid bar runt på sitt katana och det kortare wakizashi-svärdet som symbol för sin sociala status.
Samurajerna stred inte enbart med svärd.
2. Samurajerna följde alltid sin hederskodex, ”bushidō”
Idén om samurajen som ”Asiens riddare” har länge varit en populär skildring av de stolta japanska krigarna. Till den historien hör nästan alltid hederskodexen ”bushidō”, eller ”krigarens väg”. Samurajerna var dock inte alltid måna om sin heder, barmhärtiga och lojala.
Från historien finns det många exempel som visar att samurajer ofta lurade och förrådde vänner, fiender och arbetsgivare. Faktum är att det inte var ovanligt att samurajer i krigstider bytte sida flera gånger.
Begreppet ”bushidō” användes först under Edoperioden (1600–1868), då det sannolikt användes för att befrämja fred och lojalitet i Japan. Bushidō som ord blev dock inte populärt på allvar förrän på 1800-talet.
3. Samurajer var enbart krigare
En hel krigarklass mister sitt syfte i fredstider. Det var i alla fall vad som hände många av Japans samurajer. Från år 1600 och drygt 250 år framåt rådde det i stor utsträckning fred i Japan. Därför saknade många av de vanliga samurajerna, som inte styrde över något landområde, sysselsättning.
Det ledde till att en stor del av samurajerna fick arbete inom byråkratin, blev bönder, munkar, läkare, lärare, filosofer eller något helt annat. De flesta behöll sin sociala status som en del av samurajklassen och fortsatte att bära sina katana och wakizashi som symbol för detta.
4. Ninjor var svartklädda skuggkrigare
De flesta känner den klassiska ninjan eller shinobi som en osynlig mördare klädd i svart från topp till tå. Det finns dock inga historiska belägg för den klädseln. De använde förklädnader för att smälta in i den omgivning de befann sig i, vilket ofta var tätbefolkade städer. Därför var det effektivare att bära vanliga civila kläder, munkkåpa eller en stulen uniform från fiendens läger.
Ninjorna var inte heller ett stort ockult, underjordiskt samfund. I själva verket var de ett sammelsurium av herrelösa samurajer, kriminella, pirater, munkar med mera, som slagit sig ner i den bergiga provinsen Iga.
Trots att samurajklassen såg ner på ninjorna använde de flitigt ninjor till spionage, sabotage och lönnmord. Ninjornas storhetstid inföll under det japanska inbördeskriget under sengokuperioden, som pågick från mitten av 1400-talet ända fram till 1600-talets början.
Bilden av den svartklädda ninjan kommer från japansk teater, där scentekniker, som flyttar rekvisita och kulisser, ofta är klädda i svart för att markera att de är ”osynliga” på scenen. Denna bild blev populär på 1800-talet, då ninjafenomenet sedan länge försvunnit efter mer än tvåhundra år av fred i Japan.
Den klassiska svartklädda ninjan härrör från japansk teater.
5. Rituellt självmord var alltid en fråga om heder
Seppuku, även känt under namnet harakiri, var en känd självmordsmetod i det gamla Japan, då en person tog livet av sig genom att skära upp sin mage från vänster till höger. Många tror att det tillämpades endast som samurajens sista krampaktiga försök att rädda sin heder. Det fanns många tillfällen då det var skälet till att samurajer tog livet av sig, men så var inte alltid fallet.
Det fanns flera andra scenarion, då självmord betraktades som ”den bästa” utvägen ur livet. Det var inte ovanligt att högt uppsatta samurajer begick seppuku på slagfältet om slaget var förlorat, eftersom det var bättre att dö än att torteras, förödmjukas och avrättas av fienden.
Seppuku tillämpades även som en dödsdom, som var mindre förödmjukande än att avrättas genom halshuggning eller hängning för kriminella gärningar. En del samurajer som begått brott begick seppuku i preventivt syfte, för att försäkra sig om att deras anhöriga skulle få ärva, eftersom avrättade personer fråntogs alla tillgångar.
Seppuku, även känt som harakiri, var ett rituellt självmord, då magen sprättades upp från vänster till höger.